Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Keynes "död"

Artikeln av Boris Benulic som jag besvarar handlade om Sven Grassman (1940–1992), men eftersom Grassman var keynesian kom även Keynes på tapeten.

Var och varannan människa tror att keynesianismen är död, och de tror det därför att de läst det till morgonkaffet i Svenskan eller DN, om man får tro Boris Benulic i EK 21.6.1985.

Eftersom jag sällan läser tidningar till morgonkaffet (utom när jag jobbar som tidningsbud), kanske jag kan tillåtas några synpunkter på detta ämne utan att bli betraktad som alltför välanpassad.

Till att börja med tror jag att talet om keynesianismens död är betydligt överdrivet. Man ska inte glömma att våra ekonomer är mer eller mindre uppfödda på Keynes teorier och inte kan förväntas överge dem annat än gradvis och motvilligt. Det är också signifikant att när de "konverterar" så gör de det till monetarismen, en teoribyggnad som inte utgör något verkligt alternativ till Keynes utan snarast utgör baksidan av det keynesianska myntet.

Vad beträffar SvD, den tidning som jag bäst känner till, bör man också lägga märke till att keynesianer som Paul A. Samuelson och Bo Södersten hör till de flitigaste ekonomiska skribenterna på tidningens "debattsida", och att SvD:s dagliga ekonomiske krönikör, Göran Albinsson-Bruner, är en varm anhängare av Keynes. Och det är knappast annorlunda i den andra ändan av det politiska spektrumet. Förra marxologen Bo Gustafsson drar numera sina lansar för Keynes, och Carl-Johan Åberg gav för inte så länge sedan ut Keynes och 80-talet. Så det är knappast så att Sven Grassman är den siste, ensamme, tappert kämpande keynesianske tennsoldaten.

Men visst är det tystare om Keynes än det har varit, och visst finns det skäl till det.

Under keynesianismens glansdagar – från krigsslutet och ungefär 25 år framåt – trodde man allmänt att Keynes hade löst arbetslöshetens gåta, och att ekonomin kunde expandera i det oändliga, om den bara gavs små men stadiga inflationsdoser. Det är också sant att det keynesianska receptet kan åstadkomma detta – fram till en viss gräns, och till ett mycket dyrt pris. En träffande analogi är drinkaren som rätt länge kan fungera normalt tack vare ständiga återställare – tills han en vacker dag ställs inför valet mellan delirium tremens eller torken.1

Sanningens ögonblick inställde sig för keynesianerna i början av 70-talet, då man fann att hög inflation och hög arbetslöshet kunde existera tillsammans, en situation för vilken Keynes teorier inte hade någon plats. Inflationsdoserna kunde inte längre hejda arbetslösheten. Det var detta som gjorde att monetarismen vid den tiden kom på modet. Monetarismen kan fungera som ett slags "tork" för ekonomin, om än inte överdrivet effektiv.

Detta är orsaken till de "dödförklaringar" av Keynes vi hör numera – inte var och varannan dag, men alltemellanåt. Men dödförklaringarna är oftast väldigt halvkvädna. De går oftast ut på att säga att Keynes recept fungerade under många år, men nu plötsligt, av någon mystisk anledning, oljekrisen eller vad det nu kan vara, så fungerar de inte längre, och den vänligt mysande Keynes måste bytas ut mot den elakt grinande Friedman. Man medger inte gärna att Keynes teorier och dess omsättning i praktiken var en bidragande orsak till den plötsliga 70-talskrisen. Ett sådant medgivande skulle innebära en alltför radikal konvertering.

Men det är just en sådan radikal konvertering som är nödvändig. Det är keynesianismens grundteser som måste ifrågasättas och förkastas. I botten på Keynes teorier ligger idén att staten genom s.k. konjunkturpolitik ska reglera medborgarnas efterfrågan på varor och tjänster. I lågkonjunktur ska svångremmen släppas ut, i högkonjunktur ska den dras åt. Det enda sättet att åstadkomma detta är i sista hand att reglera inflationen – lite mer inflation i lågkonjunktur, lite mindre i högkonjunktur.

Den verkliga lösningen är att staten lämnar våra svångremmar i fred, avstår från konjunkturpolitik och inte skapar någon inflation alls.

Eskilstuna 24 juni 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 27 juni 1985.


Boris Benulic återkom med en replik 2 juli, ur vilken jag saxar följande, bara för att förklara inledningen till min påföljande replik:

Men eftersom han för Per-Olof Samuelsson är en okänd storhet till annat än namnet så går det bra att förvandla Keynes till en stolle som var beredd att starta sedelpressarna så fort konjunkturen behövde förbättras.

Om det nu var så att Per-Olof Samuelsson visste vad han pratade om kunde han ha valt att diskutera de verkliga bristerna hos Keynes. […] Det finns mycket att diskutera hos Keynes och givetvis mycket att korrigera, men till den processen lär knappast Per-Olof Samuelsson kunna bidra.

Boris Benulic kan uppenbarligen inte debattera mot mig utan att stämpla mig som okunnig och närmast förståndshandikappad. Personligen har jag svårt att se vad dessa ideliga ojanden tjänar för syfte, om de inte är till för att kompensera ett djupt rotat mindervärdeskomplex. För om inte läsekretsen kan se på mina egna inlägg att jag ingenting vet och ingenting förstår, hur ska de då kunna övertygas av Benulic försäkringar? Så hur vore det om vi i fortsättningen höll oss till själva diskussionsämnet och lämnade omyndigförklaringarna därhän?

Om någon frågade mig vad som är det centrala misstaget i Keynes teorier, skulle jag svara att det är idén att efterfrågan styr tillgången och inte tvärtom. Men jag erkänner att det är mycket svårt att lokalisera ett centrum eller en kärna hos Keynes, eftersom alla hans olika misstag och felaktigheter är intimt sammanflätade med varandra. Så jag kan lika väl börja där Benulic börjar, med hans syn på investeringarnas roll.

Att kapitalägarnas investeringar styrs av de förväntade vinsterna är förvisso ingen ny upptäckt av Keynes. Vad som är nytt är idén att staten ska "styra" dessa förväntningar i en viss riktning genom att styra konsumenternas efterfrågan. Idén är att kapitalägarna på en oreglerad marknad investerar för lite, men att de kan förmås att investera mera om folk får mer pengar att köpa varorna för, m.a.o. genom att stimulera efterfrågan. Hur ska den stimulansen gå till? I sista hand måste det ske genom att skapa nya pengar, d.v.s. genom inflation.

En annan av Keynes nyheter: för äldre ekonomer var det uppenbart att pengar för att investera måste komma till stånd genom sparande. Keynes däremot betraktar snarast sparandet som ett hinder för investeringarna. Hans skäl för denna idé var att om folk sparar mer, så konsumerar de mindre, och konsumerar de mindre så sjunker efterfrågan och därmed de förväntade vinsterna. Dessutom tycks Keynes utgå från att en stor del av sparandet är ren hamstring. Eftersom pengar som sparas på bank så gott som genast investeras av banken i form av lån, är hamstringsidén den enda som kan förklara en annan av Keynes teser: att det finns en "klyfta" mellan besparingar och investeringar. Denna "klyfta" måste fyllas ut genom artificiell kredit, ytterligare en av de inflationsdrivande effekterna av Keynes teorier.2

Jag måste åtminstone parentetiskt beröra Keynes terminologi. När Keynes myntade termen "effektiv efterfrågan" lade han inte ett vitten till tidigare kunskap. Termen "efterfrågan" har alltid i ekonomiska sammanhang betytt "effektiv efterfrågan", d.v.s. efterfrågan uppbackad av egna tillgångar. Termen "effektiv" efterfrågan tycks implicera (eller insinuera) att tidigare ekonomer skulle ha inbegripit "ineffektiv" efterfrågan i sitt efterfrågebegrepp, vilket är rent nonsens.3

Det är visserligen sant att Keynes aldrig förespråkade inflation på ett så grovt och lättbegripligt sätt som att köra sedelpressarna. Men de åtgärder han föreslog var alla av den arten att de i sista hand måste bekostas av sedelpressarna. Dessutom tycker jag inte man kan komma ifrån att Keynes uttryckligen säger sig vilja återuppliva Malthus penningteorier (vilka var inflationistiska) gentemot Ricardo, och att han ägnar en hel del utrymme åt äreräddningar av välkända hyperinflationister som major Douglas och (i synnerhet) Silvio Gesell.4

Vad beträffar den internationella lånekarusellen, som Benulic betraktar som en separat, icke-keynesiansk orsak till det nuvarande läget, så tror jag snarare att det är fråga om keynesianism på internationell nivå, en utveckling som Keynes själv garderar sig emot genom att återuppliva merkantilismen.5 (Om debatten fortsätter, kanske jag får tillfälle att utveckla denna tanke ytterligare.) Och när det gäller Vietnaminflationen, så tror jag inte att våra båda förklaringsmodeller utesluter varandra. Om kapitalinvesteringar kan styras via förväntade vinster, då kan de mycket väl också styras över till rustningsindustrin, om det är där de förväntade vinsterna finns att hämta. (Glöm för allt i världen inte bort att Keynes teorier publicerades och anammades under en tid då världens nationer också låg i startgroparna för ett stort krig!)

Keynes hade en djupt rotad misstro mot den fria marknadens institutioner, och en korresponderande tilltro till statens och dess byråkraters förmåga att styra ekonomin. På ett ställe i General Theory går han så långt som till att hävda att tillgången på kapital med lämplig styrning från statens sida skulle bli så stor att kapital i praktiken skulle bli en gratisvara, och att detta skulle kunna ske inom loppet av en enda generation!6 Det är väl onödigt att kommentera det utopiska i denna idé, men det kastar ytterligare ljus över hans "upptäckt" av investeringarnas betydelse. Keynes recept innebär i praktiken att investeringarna ska socialiseras – att pengarna ska tas från dem som tjänat eller sparat ihop dem och lämnas över till statliga byråkrater, som sedan ska sköta om investeringarna. Detta betyder i slutändan en helt totalitär ekonomi och ett totalitärt samhälle – ett faktum som Keynes f.ö. var fullt medveten om.7

Idén att staten måste styra kapitalet därför att vi befinner oss i en teknologisk revolution är mig tämligen obegriplig. Jag vet inte vilka argument Benulic kan ha för att förklara att en tidigare teknologisk revolution – den industriella – sammanföll med minskad statlig styrning av ekonomin, eller att den viktigaste komponenten i den nuvarande revolutionen – datateknologin – härrör från en fri marknad och inte från statliga dekret eller styrningar.

En liten sak bara, innan jag avslöjat vidden av min okunnighet för den här gången: har Boris Benulic verkligen inget annat argument att anföra mot laissez-faire-principen än att den är gammaldags? Det bästa man kan säga om detta icke-argument är att det är malätet.

Eskilstuna 5 juli 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 11 juli 1985.


Benulic skrev en sak till i sin replik som jag inte direkt bemötte, men som jag kan passa på att bemöta nu:

När man diskuterar fel och förtjänster hos Keynes bör man utgå inte från hans svar på olika ekonomiska problem utan vad som kan sägas vara hans "upptäckt". Den var, för att uttrycka det kort, att produktion, inkomst och sysselsättningar alla är bestämda av kapitalägarnas investeringar.

Men är detta verkligen någonting som John Maynard Keynes upptäckte och som var totalt okänt för tidigare ekonomer? Nåväl, hur det än må förhålla sig med den saken, så är ju faktiskt Keynes "lösning" på detta "problem" – som jag påpekade i min replik – ytterst att socialisera investeringarna. För att inte tala om att investeringar kommer från sparande – och att Keynes motsatte sig sparande! Och dessutom: om någon vill veta något om förhållandet mellan sparande, investeringar och "produktion, inkomst och sysselsättning", då är den bästa källan faktiskt George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics. Jag kan speciellt rekommendera avsnittet "Saving as the Source of Most Spending", s. 694ff.

Vidare:

Den stora frågan är inte den som Samuelsson ställer sig – om staten ska ingripa i ekonomin – utan hur den ska göra det.

Men att bemöta den idén är väl ändå tämligen överflödigt?


1) Min privatsekreterare påpekar för mig att liknelsen haltar - eftersom delirium tremens är ett abstinenssymptom. Jag borde ha skrivit "akut alkoholförgiftning" i stället. Eller helt enkelt "supa ihjäl sig".

2) Mina argument mot Keynes grundar sig huvudsakligen på Henry Hazlitts bok The Failure of the "New Economics". Jag har nu återigen bläddrat en hel del i den boken, och fotnoterna nedan består till stor del av citat ur den.

I början av General Theory skriver Keynes att sparande och investeringar är "necessarily equal" och "merely different aspects of the same thing" - och detta är ju i huvudsak korrekt, eftersom väldigt lite pengar faktiskt hamstras eller "sys in i madrasser". Det allra mesta som sparas investeras snart. Men längre fram glömmer Keynes helt enkelt bort vad han själv skrivit och pratar om en "klyfta" mellan sparande och investeringar som måste fyllas ut genom artificiell kreditgivning, m.a.o. genom inflation. Se om detta Hazlitt, kap. 8, "Income, Saving and Investment", s. 78-97.

3) Om Keynes verkligen myntade termen "effektiv efterfrågan" vill jag låta vara osagt - men poängen är ju ändå att "efterfrågan" som inte är "effektiv" inte är efterfrågan alls, utan bara en önskan. (Jag kan önska mig en lustyacht eller en Porsche hur mycket jag vill, men om jag inte har råd att köpa den, kan det knappast kallas "efterfrågan". ) Hazlitt skriver så här:

The whole term "effective demand" is today either nonsensical or confusing anyway. Modern economists do not need the adjective "effective" in front of "demand". Demand is effective by definition. If it is not effective, it is not called demand but need, desire, wish or longing. The word "demand" implies the requisite desire along with the requisite purchasing power. (s. 48.)

4) Hazlitt skriver om Keynes och Gesell i ett avsnitt med rubriken "Canonization of the Cranks", s. 352ff. För att ni ska förstå vad Gesells teori går ut på citerar jag följande:

Gesell had attracted some attention in the economic underworld by proposing a form of money that would automatically lose part of its value every month, like a rotting vegetable. His proposed method of achieving this was to require the holder of every currency note to have it stamped each month, with stamps purchased at the post office, in order to keep it good at its face value. This meant, in effect, that people would have to pay interest to the government for the privilege of holding their own money. Money held, without being stamped, would lose part of its purchasing power every month. The purpose of this was to discourage people from saving; to make monetary saving practically impossble; to force everyone to spend his money, for no matter what, before it lost its value.

Keynes kallade Gesell "a neglected prophet".

5) Se om detta Hazlitt, kap. 23, "Return to Mercantilism?"

6) Hazlitt citerar Keynes på s. 231:

I should guess that a properly run community equipped with modern technology with modern technical resources, of which the population is not increasing rapidly, ought to be able to bring down the marginal efficiency of capital in equilibrium approximately to zero within a single generation. (General Theory, s. 220.)

Och Hazlitt citerar vidare på s. 383:

Thus we might aim in practice (there being nothing in this that is unobtainable) at an increase in the volume of capital until it ceases to be scarce. (General Theory, s. 376.)

Vartill Hazlitt svarar:

In reply, it may be pointed out that capital will cease to be "scarce" only when it ceases to have value, so that anybody will be willing to give it away.

7) Ja, ni känner väl redan till vad Keynes skrev i förordet till den tyska översättningen av General Theory, men försiktigtvis utelämnade i det engelska originalet - men för att det ska sjunka in, tar jag det väl igen:

Trotzdem kann die Theorie der Produktion als Ganzes, die den Zweck des folgenden Buches bildet, viel leichter den Verhältnissen eines totalen Staates angepasst werden als die Theorie der Erzeugung und Verteiligung einer gegebenen, unter Bedingungen des freien Wettbewerbes und eines grossen Masses von laissez-faire erstellten Produktion.

I Hazlitts engelska översättning:

The theory of aggregate production that is the goal of this book can be much more easily applied to the conditions of a totalitarian state [such as Nazi Germany], than the theory of the production and distribution of a given output turned out under the conditions of free competition and of a considerable degree of laissez-faire.

Men Keynes sympatier för totalitära ideologier och rörelser inskränker sig sannerligen inte till den inställsamhet mot Hitler som detta citat demonstrerar. För mer kött på benen rekommenderar jag Ralph Raicos artikel Was Keynes a Liberal?


Och se givetvis också John Maynard Keynes var en charlatan.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.