Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Inlägg i skilda ämnen

Återigen några inlägg som inte har annat gemensamt än att de skrev vid ungefär samma tid (sommaren och hösten 1985).

Stillsamt vredgad fråga

En ofta använd och mycket irriterande debattmetod går ut på att inte diskutera motståndarens teorier, eller ens nämna honom vid namn, utan i stället komma med ospecificerade insinuationer som tycks kunna betyda vad som helst och vara riktade mot vem som helst. Det är irriterande att bli utsatt för den, eftersom man inte kan veta om man verkligen är utsatt eller inte. Det känns som att utkämpa en duell i tät dimma, utan att riktigt veta om man är duellant eller sekundant eller bara en neutral åskådare.

Ett exempel på denna debattmetod ges av Gustaf Björck i artikeln "Den socialkonservativa linjen" i senaste numret [3/1985] av Svensk Linje:

Den filosofiska liberalismens Hägerströmgrin, som nu möter t.ex. i den tidning, "Ratio-M", som utges av MUF i Uppland, måste få rejäl moteld.

Detta är uppenbarligen en anklagelse för hägerströmianism, och jag ska därför ge en mycket kort resumé av några av Axel Hägerströms huvudtankar.

1. Metafysiken är förkastlig och ska bekämpas tills den är utrotad. Detta betyder inte att vissa metafysiska teorier är felaktiga, utan att all metafysik, metafysiken som sådan, är förkastlig. Eftersom metafysiken är den gren av filosofin som behandlar verklighetens yttersta natur, innebär Hägerströms ståndpunkt att verkligheten inte har någon yttersta natur – vilket betyder att allting är ett stort kaos eller någonting ännu värre.

2. Värdeomdömen är inte sanna eller falska, utan meningslösa, i själva verket ekvivalenta med känsloutbrott, och utsäger inget annat än att någon är glad, lessen, förbannad, etc. Det finns enligt denna syn inget sätt att avgöra om glädjen, sorgen, vreden, o.s.v. är berättigad eller ej. (Detta är den mest välkända av Hägerströms teorier och går under det träffande namnet värdenihilism.)

3. Eftersom värdeomdömen saknar kognitivt innehåll följer att lagar (eller överhuvudtaget idéer om vad som är hederligt resp. brottsligt) saknar kognitivt innehåll. Detta leder till rättspositivism, d.v.s. till uppfattningen att en lag inte kan moraliskt värderas, att en lag inte kan kallas rättfärdig eller orättfärdig, och att den därför måste åtlydas och respekteras blott och bart därför att den finns till, och att det inte finns någon instans bortom lagstiftarens godtycke. (Logiskt kan Hägerströms position lika gärna leda till total anarkism, eftersom all lagstiftning enligt denna uppfattning i sista hand måste vara helt och hållet godtycklig.)

Alla dessa idéer är grundfalska i teorin och leder till förödande konsekvenser i praktiken.

Mot denna bakgrund vill jag fråga Gustaf Björck: Vilken eller vilka av Ratio-M:s skribenter är det Du beskyller för hägerströmianism, och på vilka grunder?

Om Du tänker öppna moteld, har Du en moralisk skyldighet att tala om vem och vad Du skjuter på. I annat fall är det fråga om krypskytte.

Eskilstuna 24 maj 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Svensk Linje 4–5/1985. Något svar fick jag aldrig.

Och en grundligare uppgörelse med Hägerströms filosofi hittar ni i Gastronomi och moral.


"Det går ett spöke…"

Det läggs för närvarande ner ett enormt arbete i den svenska samhällsdebatten på att bilda front mot nyliberalismen. Kjell-Olof Feldt skriver t.ex. en lång artikel i Tiden (3/85), och tidskriften rubricerar den: "S-politikens offensiv mot nyliberalismen". Häften för kritiska studier påstår i sin baksidesreklam (3/84) att "nyliberalismen strävar efter monopol på den intellektuella marknaden". Dagens Nyheter publicerar en tung artikelserie i fyra delar under rubriken "Liberal i högervirvlar" och hävdar att det gäller att "bygga upp ett vindskydd mot högerblåsten" (vilken i artikelserien identifieras med nyliberalismen). Av dessa exempel att döma kan det förefalla som om nyliberalismen vore en stor och mäktig rörelse med stora anhängarskaror och väldiga finansiella resurser, och med en utomordentlig genomslagskraft i våra media.

I själva verket är antalet nyliberaler i det här landet försvinnande litet (jag skulle vilja uppskatta det till ett femtiotal), ingen av dem har så vitt jag vet särskilt mycket pengar, ens om man räknar det som är undanstoppat i Liechtenstein, och vad beträffar nyliberalismens dominans i massmedia så är det hart när omöjligt att få ett nyliberalt inlägg publicerat i någon av våra stora dagstidningar. Vad som utmålas som en hotande präriebrand visar sig vid närmare påseende vara några få tappert flämtande lågor i samhällets och samhällsdebattens utkanter.

Proportionerna är faktiskt rent groteska. Hur kan ett parti med hundratusentals medlemmar och ett par miljoner väljare öda kraft på att gå till offensiv mot en rörelse med femtio anhängare? Hur kan Häften hävda att nyliberalerna eftersträvar åsiktsmonopol, när de nätt och jämt kan göra sina röster hörda? Hur kan DN bygga väldiga, fyrsidiga vindskydd, när tidningen redan befinner sig i djupaste lä?

En förklaring kanske ligger i ordets historia. Termen "nyliberalism" lanserades med pukor och trumpeter för några år sedan av Svenska Arbetsgivareföreningen, och "fronten mot nyliberalismen" är kanske inget annat än ett täcknamn för en front mot SAF och moderaterna. Men för intresseorganisationer som SAF (och SAP) är ideologier föga mer än kostymer, att bytas efter väderleken – och det är numera sällan man ser SAF skrodera i nyliberala fjädrar. Möjligen har fjäderskruden vuxit partsintressena över huvudet.

Men när det gäller det massmediala etablissemanget är det uppenbart att det är själva idéerna de fruktar. Trots alla ytliga meningsskiljaktigheter framstår våra svenska massmedia av idag som en socialistisk monolit. Detta innebär nu inte att varenda kulturknutte i varenda tidning är socialist, även om de flesta av dem är det. Men det innebär att alla diskussioner förs inom referensramar som tillhandahålls av socialismen. Det är många olika sorters socialism som breder ut sig på våra kultursidor – från Sara Lidmans hysteriskt skenheliga till Gunnar Fredrikssons slipprigt snorkiga till Jan Myrdals sympatiskt rättframma – men det är alltid fråga om schatteringar av socialismen. De praktiska resultaten av socialismen kan ofta ifrågasättas – men det är alltid fråga om att finna vägen till en "bättre" eller "mänskligare" form av socialism, inte att ifrågasätta socialismens fundament. Ingen skulle drömma om att sätta sådana axiom under debatt som att socialism innebär rättvisa, kapitalism orättvisa, att socialism innebär fred, kapitalism aggression, att socialismen befriar människan från kapitalismens utsugning, att socialismen kan ha ett mänskligt ansikte, men aldrig kapitalismen.

[Om Jan Myrdals socialism är sympatisk kan förstås diskuteras. Men rättfram är den.]

Detta är ett par av de troliga förklaringarna. Men att förklara allt är inte att förlåta allt. Det finns två egenskaper hos "debatten" om nyliberalismen som sticker fram som två såriga tummar: hyckleri och feghet.

Hyckleri, därför att man ger sig ut för att diskutera en företeelse utan att bry sig om att identifiera den.

Och feghet, därför att man fördömer en ideologi utan att ge den lov att försvara sig eller ens presentera sig.

Eskilstuna 7 juni 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Tempus 29 juni 1985.


Mothugg

Inlägget jag svarar på skrevs med anledning av en bok av Johan Lönnroth, Minervas uggla. Om ekonomerna som maktens predikanter; som framgår av titeln handlar den om att ekonomer alltid går maktens ärenden – vilket som bekant är sant om keynesianer, men inte om "österrikare".

Det är kutym i vissa kretsar att i alla möjliga och många omöjliga sammanhang rikta hugg mot den s.k. "nyliberalismen". Jag misstänker att det görs i den fasta förvissningen att risken för mothugg är tämligen minimal.

Ett antal exempel levereras i en recension i förra veckans Folket betitlad "Anpassliga ekonomer" och signerad Christer B. Johansson.

Till att börja med försäkrar CBJ att dagens ekonomer är på språng mot en mycket variant av nyliberalismen. Detta är en standardanklagelse som vid närmare påseende inte visar sig ha någon annan grund än att nyliberaler vill släppa de s.k. marknadskrafterna fria, krafter som påstås vara otroligt grymma och döma de arbetande massorna till outsäglig misär. Det finns inga som helst grunder för ett sådant antagande, och det är ett historiskt faktum att marknadskrafterna tvärtom lyft en stor del av mänskligheten ur misären, ja rentav skapat möjligheter för massorna att överleva. Nyliberalismen är till stor del ett återupplivande av den gamla form av liberalism som lade en ideologisk grund för den industriella revolutionen. Men att återuppliva en sådan fin tradition är för moderna intellektuella rätt och slätt "rått".

För det andra anklagar CBJ kapitalismen för att vara "irrationell". Inga grunder anförs för denna anklagelse, och inga grunder lär gärna kunna anföras.

För det tredje påstår CBJ att medan nyliberalismen utgår från abstraktioner som "gränsnytta" och "penningmängd", så tar socialistisk vetenskap i stället med Marx sin utgångspunkt i produktionen.

Bortsett från att "gränsnytta" är en mycket nyttig abstraktion i många marginella sammanhang, och bortsett från att "penningmängd" är en mycket konkret företeelse i ett samhälle präglat av inflation, har jag svårt att se vad det är för specifikt marxistiskt i att utgå från produktionen. För att se att detta påfund är äldre än Karl Marx och livaktigt i fler traditioner än den marxistiska borde det räcka med att läsa de första raderna i Adam Smiths Wealth of Nations.

[The greatest improvement in the productive powers of labour, and the greatest part of the skill, dexterity, and judgment with which it is any where directed, or applied, seem to have been the effects of the division of labour.]

För det fjärde anklagar CBJ borgerliga ekonomer för att "bygga modeller" och försöka pressa in verkligheten i dessa modeller. Detta är otvivelaktigt sant om den s.k. Chicago-skolan och om många andra skolor (marxismen inte minst, som försöker bygga in verkligheten i Hegels dialektiska schema). Men detta "inpressande av verkligheten i modeller" avvisas bestämt av en ekonom som Ludwig von Mises, som (vill jag hoppas) är betydligt mera representativ för "nyliberalismen" än Milton Friedman.

För det femte påstår CBJ att ekonomerna omvändes till frihandel kort efter det att tullvännerna besegrats. Det är möjligt att detta är sant om de akademiska lärarna i ämnet (akademiker kan man tro om vad som helst), men det är definitivt inte sant om den klassiska nationalekonomins genombrottsmän – såsom Smith, Ricardo, Bastiat, Cobden – vilka aktivt förespråkade frihandelsdoktrinen långt innan den blev politiskt gångbar.

Vad beträffar CBJ:s parallellexempel – nationalekonomernas omvändning till keynesianismen – är detta ett mycket bättre exempel på ekonomernas anpasslighet. Keynes teorier gav dem en ursäkt för att gå i politikernas ledband och tränga sig närmare de statliga köttgrytorna. Men även här fanns det ekonomer – med Mises och Hayek i spetsen – som föredrog att tala sanning framför att jama med. Det är bl.a. på sådana samvetsömma och samvetsgranna ekonomer som dagens "råa nyliberalism" bygger.

Eskilstuna 6 juni 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 13 juni 1985. Fler "mothugg" kom inte.


Sofismer

LO-juristen Christer Persson, som skriver i SvD 12.6.1985, tror tydligen att folk går på vilka sofismer som helst. Han påstår helt frankt:

1. Att skattehöjningar kan öka arbetsbenägenheten lika väl som minska den.

2. Att skattesmitning inte beror på höga skatter.

3. Att skattehöjningar kan verka inflationsdämpande.

Sunda förnuftet säger att Persson har fel på alla tre punkterna, men Persson lutar sig mot någonting som han kallar "empiriska studier" som inte ger entydiga besked.

Detta är, filosofiskt uttryckt, rena löjan. Persson skulle lika gärna ha bestritt satsen 2+2=4 genom att hänvisa till "empiriska studier", av vilka vissa pekar mot 5 och andra mot 3, så att ödmjukheten fordrar att vi inte uttalar oss alltför tvärsäkert.

Skattehöjningar kan inte öka arbetsbenägenheten annat än för dem som redan har svårt att få det att gå ihop – och varför just dessa människor ska behöva slita ihop extra pengar till statskassan undandrar sig sunda förnuftets bedömande.

Ju lägre skatterna är, desto mindre anledning finns det att smita från dem. Och ju högre, dess mer.

Men den värsta sofismen är att höga skatter dämpar inflationen, för den innebär att man dämpar verkan av prygel genom att gnida salt i såren.

Anta t.ex. att Riksbanken fördubblar antalet sedlar och mynt och att riksdagen därefter fördubblar skatterna. Nettoresultatet blir att priserna på dagligvaror inte fördubblas trots den fördubblade penningmängden. Och så kan de styrande gå ut och säga att de "dämpat" inflationen, fastän de skinnat folket dubbelt.

På grund av de progressiva skatterna räcker det faktiskt med det första ledet – fördubblad penningmängd – för att uppnå denna "inflationsdämpande" skeneffekt.

Detta är elementärt ekonomiskt sunt förnuft. Men dessvärre gör folk som borde veta bättre föga för att motarbeta de perssonska sofismerna. Det är en allmän missuppfattning, även bland folk som säger sig försvara marknadsekonomin, att inflationen består i höjda priser, och att penningmängden bara är en av många samverkande faktorer bakom prishöjningarna. Ingen har brytt sig om att presentera den enkla sanningen: att inflationen består i ökad penningmängd, och att höjda priser är en av många effekter av inflationen.

Och så länge ingen talar om detta, är vi försvarslösa mot skattehöjningssofister typ Christer Persson.

Eskilstuna 16 juni 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat på insändarplats i SvD 18 augusti 1985, men tyvärr i stympat skick (texten fick sluta med orden "salt i såren").


Till Sven Ove Hansson

Den kände socialdemokratisken idédebattören Sven Ove Hansson skrev en kort presentation av Ayn Rand i Aftonbladet 25 juni 1985; jag saxar början och slutet:

I det moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje hänvisar man ofta till den nyliberala ideologen Ayn Rand. En del artiklar avslutas rentav med trosvissa uppmaningar att läsa Ayn Rands skrifter – i ett tonläge som påminner om motsvarande hänvisningar till Mao Tse-tung hos 60-talsvänstern.

En av dem som skrivit mest om Ayn Rand är John-Henri Holmberg. […] Han är känd för att ha partiledningens öra. […]

Ayn Rand spelar uppenbarligen en central roll i den svenska nyliberalismens inre kretsar. När man läst hennes förkastelsedom över osjälviskheten blir det lättare att se sammanhangen i den moderata ideologin. Det blir också lättare varför ledande moderater på senare tid rapporterar att de blivit störda av det budskap de fått sig till livs vid kyrkobesök. [Ja, det sista var ju rentav roligt.]

Sven Ove Hansson förtjänar visst beröm för sin korta presentation av Ayn Rand på Aftonbladets ledarsida den 25 juni. Fastän Hansson uppenbarligen inte håller med Ayn Rand (hur skulle han kunna göra det och bli publicerad i en rikstäckande svensk dagstidning?), är hans framställning välgörande fri från de i sammanhanget övliga hånfulla gliringarna och medvetna vantolkningarna. Den är saklig och i allt väsentligt korrekt.

Det är bara ett par detaljer jag vill opponera mig emot. Hansson skriver att Ayn Rand gett avgörande impulser åt nyliberala storheter som Milton Friedman, F. A. Hayek och Ludwig von Mises. Tyvärr (eller dessbättre) är detta inte sant. Mises och Hayek hade sina idéer färdigutformade långt före Ayn Rands storhetstid (i Mises fall medan hon ännu sprang omkring i kolt). Något avgörande inflytande på dem kan hon alltså inte ha haft. På Hayek har hon, såvitt jag vet, inte haft något inflytande alls. Mises och Rand var djupt oense i många grundläggande filosofiska frågor, men de behandlade varandra med ömsesidig respekt.

Friedman och Rand, å andra sidan, bemötte varandra med ömsesidigt förakt. Friedman ogillade Rand, därför att hon lade moraliska aspekter på ekonomin. Och Rands attityd belyses bäst av hennes egna ord: "Jag har praktiskt taget ingenting gemensamt med Milton Friedman, som jag inte betraktar som någon förespråkare för kapitalismen." (Vilket väl är det kraftfullaste fördömande Friedman någonsin råkat ut för.)

Ayn Rands förakt sträckte sig för övrigt till hela den libertarianska rörelse som här i Sverige brukar betecknas som "nyliberalism". Jag har t.o.m. hört henne säga att libertarianer är värre än kommunister. (Om denna upplysning har något propagandavärde i den kommande valrörelsen, så bjuder jag på det.)

Den andra punkten som jag ställer mig tvivlande till är att Ayn Rand skulle spela en central roll i den svenska nyliberalismens inre kretsar. Det beror kanske på vilka "kretsar" man betraktar som "inre". Men det gäller definitivt inte de opinionsbildande kretsarna. (T.ex. är det bara en stor dagstidning som hittills har brytt sig om att recensera den svenska översättningen av Kapitalismen: det okända idealet, och det är inte Svenska Dagbladet!) (Och John-Henri Holmberg är inte en regel, utan ett med matt låga lysande undantag.) Det är naturligtvis glädjande om jag har fel på denna punkt. Men det har jag nog inte.

Eskilstuna 25 juni 1985
Per-Olof Samuelsson

PS. Eftersom Ni ändå inte tänker publicera detta som ett inlägg, vore jag tacksam om Ni ville vidarebefordra det till Sven Ove Hansson. Han har (till skillnad från Aftonbladet i övrigt) gjort sig förtjänt av den respekt som tillkommer en ärlig meningsmotståndare. DS.

Hansson svarade vänligt och skrev att hans uppgifter om att Mises, Hayek och Friedman påverkats av Ayn Rand kom från en artikel av John-Henri Holmberg. (Holmberg är ofta en slarver! Men jag utesluter inte möjligheten att Hansson missförstått Holmberg.)

Citatet om Milton Friedman kommer från det sista numret av The Ayn Rand Letter.

Den recension av Kapitalismen: det okända idealet som jag nämnde stod i Aftonbladet och var signerad Gunnar Fredriksson; men vad den gick ut på minns jag inte.


Höger och vänster

Om jag bodde i Norge är det mycket troligt att jag skulle rösta på Carl I. Hagen. Men det finns en punkt i Contras intervju med Hagen i nr 4/85 som jag måste rikta de starkaste invändningar mot, och det är hans sätt att placera in sig på höger-vänster-skalan, "närmast till vänster om den rena anarkin".

För det första anser jag att man bör undvika att använda termerna "höger" och "vänster" överhuvudtaget, på grund av deras hopplösa vaghet och grumlighet. Det enda vettiga bruket av termerna vore att gå tillbaka till deras ursprung i franska revolutionen, där "höger" betydde att man ville bevara samhället och "vänster" att man vill ändra eller kullkasta det. Men ett sådant bruk av orden lämnar fullkomligt öppet vilket samhälle "högern" vill bevara, och i vilken riktning och med vilka medel "vänstern" vill förändra det. Kort sagt, termerna hindrar oss bara från att tänka klart.

Men att som Hagen gör lägga ut en axel med anarkism i ena ändan och totalitära ideologier i den andra gör bara ont värre. För det ger uttryck för en total missuppfattning av statens natur och roll.

En stat har en och endast en legitim funktion, nämligen att skydda individens rättigheter (rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka). Detta innebär i praktiken att staten ska tillhandahålla polis, försvar och domstolsväsen, men ingenting mera. Dessa är statens enda funktioner, men de är samtidigt oundgängligen nödvändiga. Utan dem skulle varje ordnat samhälle vara omöjligt.

Att anarkism innebär "total frihet för individen" är faktiskt rent nonsens, eftersom anarkismen avhänder sig det enda medlet att garantera individens frihet i ett politiskt sammanhang, nämligen en stat som upprätthåller lagar som definierar vad som är legitimt resp. illegitimt bruk av våld. (Med legitimt bruk av våld menar jag våld i självförsvar, som vedergällning mot dem som själva gripit till våld.)

I praktiken skulle anarkismen självfallet leda till att den fysiskt (eller numerärt) starkare förtrycker den fysiskt (eller numerärt) svagare, inte till något slags "total" frihet för något slags förallmänneligad individ.

I själva verket skiljer sig inte den anarkistiska synen på staten nämnvärt från den totalitära. Båda anser att statens roll är att förtrycka individen, inte att skydda hans rättigheter. Men anarkismen, som inte ser någon skillnad mellan politiska principer och rent godtycke, eftersträvar att ersätta statens förtryck med allas förtryck av alla. Det är en sådan mentalitet som kan tänkas få en ny Hobbes att skriva en ny Leviathan.

Så ska vi nödvändigtvis leka med ideologiska skalor, axlar eller koordinatsystem, då borde vi placera den rena "nattväktarstaten" i ena ändan och sätta anarkismen i den andra, bortanför de rent totalitära ideologierna.

Eskilstuna 9 juli 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Contra 1/1986.

Norska Framskrittspartiet spårade ju snart ur och blev populistiskt och främlingsfientligt – så påståendet att jag skulle rösta på det måste jag ta tillbaka. Möjligen hade det spårat ur redan när detta skrevs, även om jag inte var medveten om det.


Med magistralt ogillande…

…refererar magister Gunnar Fredriksson i SvD 8 juli 1985 en "nyliberal" bok, där "skatter beskrivs med ord som ’rån’, ’stöld’, konfiskation’, ’plundring’, ’våld’, o.s.v.

Är det tillåtet att stillsamt undra med vilka andra ord en process ska beskrivas vars själva kärnpunkt är att ta ifrån människor pengar utan deras eget medgivande?

Magister Fredriksson, som har en gedigen utbildning i modern språkanalytisk filosofi och är författare till en i flera utgåvor utgången bok om den politiska lögnen (eufemistiskt kallad "språket"), torde ha bättre förutsättningar än de flesta att reda ut detta mysterium åt oss.

Så när kommer analysen? Vi är kanske fler än en som undrar.

Eskilstuna, årsdagen av Bastiljens stormning 1985
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Tyvärr minns jag inte vilken bok Fredriksson skrev om. Hans egen bok, som jag nämnde, heter Det politiska språket.


Överheten tar till orda

Ett antal bönder skattestrejkade 1985 i protest mot jordbrukspolitiken, och saken uppmärksammades i tidningen Folket. (Hur det gick med protesten vet jag tyvärr inte.)

Överheten, personifierad av kronofogde Leif Olofsson, har tagit till orda mot de skattestrejkande bönderna i Folket 19.7. "Bönderna kan råka illa ut. Betalas inte skatten slår myndigheterna till", braskar rubriken, och hr kronofogden hotar med utmätning, bostadsförrättning och kanske i slutändan konkurs. "Lika väl som någon annan grupp som inte sköter sig får de väl stå sitt kast" lyder slutklämmen, ekande av fogdespråk alltsedan Erik av Pommerns och Gustav Vasas dagar.

Men törs man ställa en enkel fråga till kronofogden: har han den blekaste aning om hur man mjölkar en ko? Det är kanske inte lika lätt som att komma hem till bonden och mäta ut kon.

Men att mjölka en ko är väl inte så svårt? Det kan man väl lära sig på ett par dagar?

Allright, allright, men vet han då hur man utfordrar en ko? Hur man inseminerar den? Hur man hjälper den att kalva? Hur man bestämmer vilka kalvar som ska gå till slakt och vilka som ska födas upp till nya mjölkkor? Vilka faktorer som ska tas med i beräkningen när man fattar detta beslut, inklusive hur man förutspår den framtida marknaden för kött- respektive mjölkprodukter?

Vet han hur man sår och hur man skördar? Hur man gödslar en åker på effektivaste sätt? Hur man avgör vilka grödor som ska sås och i vilka proportioner? Hur man förutser marknaden för olika typer av sädesprodukter, från limpa till brännvin? Hur man lever vidare under alla de olika politiska direktiv som riktas mot jordbruket, växlande från regering till regering? Hur man anpassar sitt sunda bondförstånd till politikernas oförstånd?

Nej, Du behöver inte veta något av allt detta för att sköta Ditt jobb. Du behöver bara kunna tolka paragrafer och hantera handklovar.

Låt oss se det från en annan sida. Vad skulle hända om alla kronofogdar i Sverige gick i strejk och lade av under ett halvår eller ett år? Skulle det bli katastrof och samhällsupplösning? Knappast. Lite oreda kanske, men inte mer. Men om alla våra bönder gjorde detsamma? En sådan strejk skulle visa oss att varken vårt välstånd eller ens vårt blotta överlevande är oss givet automatiskt. Vad skulle hända om varenda bonde i hela Sverige skattestrejkade och varenda kronofogde slog till, mätte ut och satte i konkurs? Hur många magar skulle dessa utmätningar mätta?

Den överhetliga grötmyndigheten sträcker sig också in på ledarplats i samma nummer av Folket. Skattestrejken är omoralisk, menar tidningen. Fäller man sådana yttranden bör man först av allt definiera sin moralkodex. Varför består moral enbart i att snällt sticka in halsen i varenda snara som politikerna gillrar? Varför är det aldrig moral att sätta sig till motvärn, att någon enda ynka gång resa på sig och ta kamp för sitt eget?

Eskilstuna 19 juli 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 2 augusti 1985.


Fredscyklisterna

Under parollen TRAKTAT NU! cyklar just nu ett stort antal fredsaktivister till Oslo för att förmå politikerna att ansluta sig till idén om Norden som en kärnvapenfri zon. Cyklisterna passerade Eskilstuna i förra veckan, och manifestationen uppmärksammades i både EK och Folket 2 augusti.

Inget av dessa reportage berättar vem det är som står bakom manifestationen, så man får väl anta att cyklisterna inte behagade upplysa om saken. Reportagen talar lite allmänt om att "fredsrörelsen" fångat upp en "spontan" opinion.

Men den organisation som står bakom cyklisterna är inte "fredsrörelsen" sådär i största allmänhet, utan Svenska Fredskommittén – vilket om inte annat framgår av en artikel i senaste numret av Fredskommitténs tidskrift "Fred och Solidaritet".

Det torde vara allmänt känt att Svenska Fredskommittén är en med Moskva lierad rörelse, ingående i det Moskvastyrda Världsfredsrådet.

Även om cyklisterna menar att USA är ett större hot mot freden än Sovjet, förefaller de angelägna att tona ner sin pro-sovjetiska hållning. Gruppens talesman, Peter Magnusson, förklarar sig i EK inte lita på någon av supermakterna, men han är "inte rädd för att föras på villovägar av Sovjets olika fredsinitiativ i väst". Och enligt Folket förnekar han att fredsrörelsen skulle vara i "ledband" från Moskva.

Nu råkar det slumpa sig så att jag känner Peter Magnusson en smula från förr i världen och därför reagerar igenkännande varje gång jag ser hans porträtt i tidningen. Och förra gången jag såg hans nuna avporträtterad var i "Nyheter från Sovjetunionen" för ett par år sedan. Han befann sig den gången på studieresa i Ryssland – som representant för SKU, Sveriges Kommunistiska Ungdom, Moskvatrogna apk:s ungdomsförbund.

Jag finner det minst sagt egendomligt att en Moskvatrogen kommunist säger sig inte vara rädd för att bli förvillad av Moskvas fredsinitiativ. Såvitt jag förstår måste man redan vara grundligt förvillad för att överhuvudtaget ansluta sig till ett Moskvatroget parti.

Självfallet bör Moskvatrogna kommunister ha samma rätt som alla andra att cykla omkring och bilda opinion. Men jag tycker att de i hederlighetens namn borde uppträda med hela sitt politiska program – inklusive sin syn på sådana frågor som Balticums frihet, Polens och Tjeckoslovakiens ställning i östblocket, och Sovjets intervention i Afghanistan.

Eskilstuna 6 augusti 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 14 augusti 1985


Pressgrannar

Carl Johan Westholm ställde några intelligenta frågor till Jan Myrdal i SvD 1.10.85. Han undrade hur Myrdal fortfarande kunde vara marxist. Han påpekade att ökande skattetryck och minskande yttrandefrihet blir resultatet av all socialism. Han påpekade att allt det som Myrdal normalt klagar över i vårt svenska samhälle av idag kan ses som resultatet av den ökade socialiseringen, och han undrade vad Myrdal har för svar.

Det intelligenta ligger inte i att ställa sådana frågor (de är snarast triviala) utan i att ställa dem just till Jan Myrdal, som mer än någon annan är Karl Marx’ ställföreträdare här i landet. Han om någon borde kunna förklara varför människor fortfarande klänger sig fast vid socialismen som ideal, fastän dess misslyckande demonstrerats i land efter land över hela jordklotet.

Jan Myrdals svar kom i SvD dagen efter.

Höga skatter, skrev Myrdal, är inte socialism, det är kapitalism. Men vad är då socialism eller kommunism, om det inte är munkavle och tvångsarbete? Jag citerar:

Vad författarna i en kommunistisk samhällsekonomisk formation beträffar kan ingenting konkret sägas då någon sådan inte gives. Däremot kan man om ett sådant människovärdigt samhälle i allmänhet hävda att det lika litet kan finnas konstnärer och författare när arbetsdelningen upphävts som det kan finnas demokrati och lag när staten upphävts och dött bort.

Detta är verkligen ett mycket upplysande svar. Om ett framtida kommunistiskt samhälle och hur det kommer att gestalta sig kan ingenting sägas. Okej, men om ingenting kan sägas om det, hur vet vi då att det är människovärdigt? Vi måste helt enkelt ta det på Jan Myrdals ord, fastän Myrdal egentligen ingenting kan säga.

Det som ändå kan sägas fastän ingenting kan sägas är negativt. I det kommunistiska samhället finns ingen arbetsdelning, följaktligen kommer det inte heller att finnas olika yrken, utan alla kommer att göra allting. Ingen stat kommer att finnas, alltså kommer vi inte att kunna rösta om vem som ska styra oss, och aldrig kommer vi att kunna ta vår tillflykt till lagen, om våra rättigheter skulle kränkas. Det tycks som om Myrdals framtidsvision skulle sammanfalla med de mest vildögda anarkokapitalisters. Båda dessa motpoler skulle säkert hävda att i deras idealsamhälle kommer människorna automatiskt att vara så goda och så helgonlika att varje behov av en lagbunden ordning kommer att vara upphävd.

I själva verket är Myrdals kommunism en form av ren mysticism. Det framtida kommunistiska samhället kommer i alla avseenden att vara helt olika vårt nuvarande samhälle. Allting kommer att helt enkelt vara tvärtom.

Ett sådant synsätt har, hur absurt det än kan verka, vissa demagogiska fördelar. Det gör det lätt att ta vilka rådande missförhållanden i samhället som helst och helt enkelt hävda att de i den framtida utopin kommer att vara upphävda. Detta är uppenbart definitionsmässigt sant. Det är också sant att om universum helt plötsligt skulle upphöra att existera, kommer det fortsättningsvis varken att finnas högskattepolitik, tortyr eller atombombshot, eller något av allt det som nu förgiftar tillvaron för oss. "Om ingenting i grunden finns, vad kan då dammet häfta vid?" som en gammal zenmästare uttryckt saken.

En känd religionsfilosof – Rudolf Otto – har en gång definierat Gud som "das ganz andere" – det som är helt och hållet annorlunda. Samma definition gäller för den kommunistiska utopin. Och det är denna definition och inget annat som gör det möjligt för även mycket intelligenta människor som Jan Myrdal att fortfarande klamra sig fast vid kommunismen.

Eskilstuna 7 oktober 1985
Per-Olof Samuelsson

Avsett för Nyliberalen, men blev aldrig publicerat (om det nu hade med den lilla elakheten om "vildögda anarkokapitalister" att göra).


Nej till FoB -85!

Hemkommen från arbetet finner jag att två väsentliga tryckalster dimpt ner i min brevlåda – dels senaste numret av SAF-tidningen med Andres Küngs presentation av föreningen Friheten i Sverige, dels blankett och information om FoB -85, den senaste folk- och bostadsräkningen.

Detta ger mig en idé.

Vore det inte en lämplig första uppgift för den nystartade föreningen att i skarpa ordalag protestera mot FoB -85? Tyvärr är det lite väl sent för en organiserad bojkott – blanketterna ska vara inlämnade den 12 november, och det ger oss knappast tid att samla tillräckligt många människor med tillräckligt civilkurage för att riskera ett bötesbelopp på 1000 kr.

Vad är det för fel på FoB -85 då? Vi får ju utryckliga garantier för att uppgifterna bevaras anonyma i 70 år och på intet sätt kan komma att missbrukas till förfång för vår personliga integritet.

Låt mig då först påpeka att de uppgifter som avkrävs oss inte är av den arten att de egentligen fordrar något skydd. Vem som helst som så önskar kan få veta att jag är ensamstående, bor i bostadsrätt med två rum, kök och WC men utan badrum, och jobbar som biblioteksassistent i lönegrad N:6. SCB får gärna för mig också offentliggöra min intelligenskvot, om den kan uppmätas, eller graden av mitt förakt för korkade myndigheter.

[Dessa uppgifter är naturligtvis föråldrade. Numera är jag tvåsamstående, har badrum och har blivit befordrad till bibliotekarie (men kommer inom kort att gå i pension).]

Det är inte integritetsskyddet som är den stora frågan. De hemligheter FoB -85 avkräver oss är skäligen betydelselösa. De pampiga garantierna lugnar oss för obefintliga faror.

Att kräva svar på frågor och sedan utdöma böter om vi utövar vår oförytterliga rätt att knipa käft är naturligtvis en grov oförskämdhet och ett uttryck för översåtlighet, även om själva frågorna är oskyldiga.

Men huvudinvändningen mot FoB -85 är att den bygger på falska premisser. Den knäsätter ett samhällssystem som vi med näbbar och klor måste värja oss emot, nämligen planhushållningen.

Att så är fallet framgår tydligt av den medföljande informationsbroschyren. Jag citerar:

För att kunna planera för framtiden behöver man veta hur det ser ut i Sverige idag…

Vet man det här, är det lättare att fatta beslut om bostäder, daghem, skolor, sjukhus, fritidsanläggningar, vägar, kommunikationer, samhällsservice i övrigt och näringsliv. Det är i första hand din kommun som har nytta av uppgifterna, men besluten påverkar ju oss alla."

Och längre fram:

Fråga 3 och 4 ger svar på hur hushållen än sammansatta. Med hjälp av den statistik som man sedan gör kan man bättre avgöra var och när det behövs bostäder, skolor, fritidsgårdar, pensionärsbostäder, servicecentra, m.m. Man kan också bedöma hur många lägenheter av olika slag och storlekar som behövs i framtiden.

Uppgifterna i fråga 5-10

används sedan för planeringen av den framtida bostadsförsörjningen.

Uppgifterna i fråga 11-17

används bl.a. i energiplaneringen.

För var och en som är anhängare av fri marknadshushållning är det uppenbart att all denna planering sköts bäst av marknaden själv, om den lämnas fri. Det har för länge sedan visats att planhushållning skulle resultera i totalt kaos, om den genomfördes konsekvent (och i partiellt kaos om den genomförs styckevis).

Detta har aldrig hindrat politiker och byråkrater från att idogt planera för den framtida övergången till planhushållning. FoB -85 är ett led i dessa planer.

Därför bör alla som säger sig älska friheten uttala ett rungande NEJ!

Eskilstuna 31 oktober 1985
Per-Olof Samuelsson

Om jag minns rätt skickade jag detta till SAF-tidningen och till Expressen; hursomhelst blev det inte publicerat.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.