Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Några kommentarer till debatten om kapitalism och liberalism

Denna artikel skrevs 1981. Den publicerades, något förkortad, i Expressen 2 juli 1981. Jag återgav den också i "pappersnattväktaren", årg. 2 nr 12 (september 1999), men då tog jag inte med mina opublicerade repliker.

Jag tänker ta upp och granska några inlägg i den pågående debatten om kapitalism och liberalism (något oegentligt kallade "nykapitalism" och "nyliberalism"). Först några inledande anmärkningar för att markera min ståndpunkt. Jag utgår från ett par grundantaganden som bör redovisas. Det första är att kapitalism och liberalism är ideologiskt identiska storheter såtillvida att man inte kan förfäkta det ena utan att förfäkta det andra. Och antagande nummer två är att kapitalismen är god. Detta påstående kan tyckas kräva en utförlig motivering, men någon sådan tänker jag inte ge. Anledningen är att ett antal debattörer frankt förklarar att kapitalismen är ond, moraliskt förkastlig, grym, vulgär och allmänt vedervärdig, som om detta vore ett axiom, utan att anföra skymten av argument eller motivation. Låt oss föra debatten på likvärdiga villkor! Och därmed över till exempelsamlingen.

I Expressen 30.1.81 recenseras Lars Gustafssons För liberalismen av Arne Ruth. Det är i långa stycken en alldeles utomordentligt artikel. Noga talat är den utomordentlig fram till den sista halvan av den sista spalten. Hunnen dit gör Ruth ett försök att separera liberalismen som intellektuell attityd från kapitalismen som politiskt-ekonomiskt system. Jag citerar:

Den doktrinära kapitalismen är ju också den en utopisk harmonimodell med en allt annat än förutsättningslös bild av människan. Adam Smiths "Homo economicus", som i alla avseenden drivs av sin materiella egennytta, är ett monster som väl tål att ställas upp vid sidan av de stackare som befolkar Campanellas, Thomas Mores och Edward Bellamys geometriskt planerade lägerstater.

Kapitalismen är ingen utopisk modell. Vad som är sant, och kan ge ett sådant påstående ett sken av trovärdighet, är att en ren, hundraprocentig kapitalism av laissez-faire-modell aldrig har existerat i sinnevärlden. Vad Smith och andra visat är att mänskligheten gått framåt i den mån den tillåtits ett fritt utbyte på en fri marknad, och att den stagnerat i den mån det fria marknadsutbytet hämmats, reglerats, förbjudits av statsmakterna. Analysen av marknaden är inte en jämförelse med förhållandena i "Landet ingenstans". Den är en analys av verkligheten, plus ett utdragande av konsekvenser i båda riktningarna. En fri marknad leder till ett människovärdigt samhälle. En ofri marknad leder till Gulag (och därifrån till ett bokstavligt "Landet ingenstans").

Men observera nu följande: Lars Gustafsson har lagt ner stor möda på att påvisa utopismens totalitära implikationer. Arne Ruth accepterar dem, och påstår sedan rakt ut i luften att kapitalismen är lika utopisk som dessa utopier, utan att göra sig minsta möda att styrka sin tes. Kapitalismen är ond. "Homo economicus" är ett monster. Bevis onödiga.

Samma försök att separera liberalism och kapitalism görs av Thomas Söderqvist i Folket i Bild/Kulturfront 8/81 (återigen i en recension av Gustafsson):

De liberala idéerna är samtida med kapitalismen som rådande produktionssätt. Den politiska vänstern tenderar därför att identifiera liberalismen med de tvivelaktiga friheterna att få ackumulera kapital och fritt sälja sin arbetskraft som lönearbetare.

Vad det ligger för tvivelaktigt i dessa friheter talar Söderqvist inte om. Eftersom alternativet till lönearbete är slavarbete hade man kanske önskat sig en fylligare redovisning. Men Söderqvist nöjer sig med att ge liberalismen och Gustafsson en synnerligen tvivelaktig absolution ("Det är inte denna liberalism LG skriver om") och fortsätter:

Den politiska vänstern glömmer att de liberala idéerna, liksom kapitalismen, växte fram i kampen mot det feodala enväldet. Gemensamt för de tidiga liberala idéerna var tron på individens betydelse och frigörelse gentemot statsmaktens auktoritet. Thomas Paine, den amerikanska revolutionens propagandist, skrev i sin ströskrift Common Sense att "regeringsmakten bara är ett nödvändigt ont". Att döma sådana liberala teser på grund av deras historiska samröre med kapitalismen är lika ogenomtänkt som att avvisa det kristna kärleksbudskapet på grund av dess historiska samröre med feodalismen.

Märk väl: det historiska samröret mellan liberalismen (frigörelse från envälde på idéernas område) och kapitalismen (frigörelse från envälde på ekonomins område) betraktas som en ren historisk tillfällighet!

Om inte kapitalismens väsenskärna är "frihet från statsingripanden i näringslivet" (en tes varav fri kapitalackumulation och frihet att sälja sin arbetskraft är två av många logiskt nödvändiga följder), exakt vad är då kapitalism enligt Söderqvists definition?

Nästan samtidigt publicerar Söderqvist en artikel i Expressen (3.4.81) där han försöker få grepp om den aktuella debatten om de intellektuellas roll i samhället. Det är ingen dum artikel. Utifrån hans grundpremisser kan knappast en bättre analys göras. Om analysen trots detta förefaller oprecis, suddig, beror det på att hans premisser är felaktiga.

Söderqvists tes är att motsättningen liberalism–marxism är passé, att den är frånsprungen av samhällsutvecklingen, och att vi nu behöver nya kategorier i debatten, att den gamla ramen behöver sprängas.

Grundpremissen för resonemanget, som jag härmed vill ifrågasätta, är denna: motsättningar kan överbryggas. Eller rentav: motsättningar är till för att överbryggas.

Den filosofihistoriska källan till denna idé är givetvis Hegel och hans berömda schema, där en tes och en antites upplöser sig i varandra och förenas i en högre syntes.

Men idén är felaktig. För att belysa det med ett brutalt exempel: på schavotten råder en otvivelaktig motsättning mellan bödel och offer. Hur skulle den motsättningen kunna överbryggas? Vilken högre, försonande syntes kan tänkas mellan dessa båda?

Visst, bödeln kan gripas av medlidande och avstå från dödshugget. Offret kan i sista stund göra en erforderlig avbön. Tsaren kan bevilja en överraskningsamnesti. Men i inget av dessa fall kan man säga att motsättningen överbryggs.

Så länge som liberalism betyder vad det betydde från början (nämligen individens frigörelse på alla områden från statens tvångsmakt), och så länge som marxismen i sig innehåller den motsatta principen (individens underkastelse under staten), så länge består motsättningen dem emellan, och ingen "högre enhet" är tänkbar eller möjlig. (Att sinnevärldens "liberaler" sällan är fullt konsekventa, och att dess marxister ibland omfattar vissa liberala idéer, är faktorer som komplicerar bilden och gör kampen mera långvarig, men de ändrar inte de grundläggande principerna.)

Om en motsättning är verklig kan den inte "överbryggas". Det finns också falska motsättningar, och sådana kan givetvis upplösas, genom att motsättningens falskhet påvisas.

Ett exempel på detta är motsättningen mellan "kapital" och "arbete". Att vi resonerat i dessa termer alltsedan Marx’ dagar har alls intet med motsättningens äkthet att göra. Det är blott och bart ett vittnesbörd om marxismens dominans och den utbredda okunnigheten om den fria marknadsekonomins filosofi.

Varken Arne Ruth eller Thomas Söderqvist är socialister. [Jag kan ha misstagit mig på den punkten.] Båda är intelligenta resonörer, men fångna i en egendomlig begreppsapparat och oförmögna att se den egentligen mycket väl synliga enheten mellan kapitalism (ekonomisk frigörelse) och liberalism (intellektuell frigörelse).

En person som förenar egenskaperna "intelligent resonör" och "socialist" är däremot Anders Ehnmark, och hans sätt att tackla "nyliberalismen" blir därmed extra intressant.

[Obefogad inställsamhet från min sida. Ehnmark är inte alls särskilt intelligent, och det mesta han skriver är gottköpssocialistiskt munväder. – Det enda jag egentligen ångrar när jag läser igenom denna artikel så här långt efteråt är för övrigt att jag är så förbannat välvillig och "förstående" mot mina meningsmotståndare.]

I Expressen 6.4.81 recenserar Ehnmark Sven Fagerbergs Det mänskliga uppdraget. Jag citerar:

Han [Fagerberg] intar en mycket märklig ståndpunkt som på en gång är extremt reaktionär och extremt liberal. Med reaktionär menar jag att han marscherar bakåt i historien för att finna den punkt där liberalismen kan förverkligas.

Mycket kan sägas om den slappa användningen av termerna "reaktionär" (bakåtsträvande) och "progressiv" (framåtsträvande) i den politiska debatten. Om man med "bakåt" avser det förflutna och med "framåt" framtiden, då blir det svårt att inse varifrån termernas starka värdeladdning kommer, försåvitt man inte antar att framtiden dels automatiskt är bättre än det förflutna, dels kan hindras från att inträffa. Menar man å andra sidan att "bakåt" är en metafor för "sämre" och "framåt" för "bättre", då blir termernas värdeladdning begriplig, men de blir på köpet tämligen innehållslösa. Vem strävar medvetet efter det som är sämre?

På ett sätt är Ehnmarks användning av termen "reaktionär" invändningsfri. Vill man förverkliga liberalismen, då måste man söka sig till dess rötter. Man kan söka dess logiska rötter eller dess historiska, och sökandets båda vägar är i mångt och mycket parallella. Men använder man termen "reaktionär" så som Ehnmark här gör, då har man förvandlat den från skällsord till honnörsord. Ehnmark är kanske omedveten om denna begreppsglidning. Eller också är han fullt medveten om den, men hoppas att den ska gå läsarnas näsa förbi.

Längre fram i samma recension:

...grundmönstret [Fagerbergs] tycks mig vara en klassisk socialistisk dröm [min kursivering] om människans befrielse, om frigörandet av den förtrycktes skapande förmåga och om en gemenskap i frihet. Det paradoxala är naturligtvis att denna dröm funnit så egendomliga politiska lösningar.

Ehnmark är bekymrad över klyftan mellan den socialistiska visionen, sådan han ser den, och den reella socialismen, sådan han ser den förverkligad på olika håll i dagens värld. Men så bekymrad att han överger socialismen är han inte. Han tror sig skymta en lösning – en förening av socialism och demokrati. I ett annat sammanhang (Folket i Bild/ Kulturfront 8/81) skriver han:

Med de nya [franska] filosofernas misstag menar jag värderingen att allt var fel från början, socialismen leder till Gulag, låt oss retirera till den borgerliga demokratins försvarslinje och stanna där.

Och som slutkläm:

Man kan avskaffa den kapitalistiska utsugningen utan att det blir demokrati, men det blir inte demokrati utan att man avskaffar utsugningen.

Min egen reflexion när jag läste denna artikel var: hur långt står Ehnmark från den verkligt stora insikten, nämligen att kapitalismen inte alls innebär utsugning utan utsugningens motsats, att det är kapitalism vi måste införa för att förverkliga demokratin? (Eller kanske omvänt: att den parlamentariska demokratins uppgift är att göra världen säker för kapitalismen.)

Vad som står emellan Ehnmark och denna insikt är förstås Marx och hans mervärdeslära: idén att kapital är en ackumulation av arbetarnas svett. Att arbetare svettades, blödde och svalt i långt ohyggligare grad i förkapitalistisk tid, och att kapitalackumulation är en förutsättning inte bara för kapitalistens utan lika mycket för arbetarens välstånd – sådana fakta måste man blunda för om man vill förbli socialist.

Schematiskt uttryckt: människan i det kapitalistiska systemet betraktas som utsugen av just det system som gör hennes välstånd möjligt – människan i det socialistiska systemet är visserligen förslavad (eftersom hon saknar demokratiska rättigheter), men utsugningen, den är hon befriad från, oavsett hur långa köer hon får stå i för att skaffa sig livets nödtorft.

Men låt oss gå tillbaka till den socialistiska drömmen, ty här finns, tror jag, ett ännu fundamentalare skäl till att socialismen fortsätter att attrahera och kapitalismen att repellera. Varken socialismen eller kapitalismen bedöms egentligen efter hur de ser ut eller fungerar i verkligheten. Socialismen bedöms efter den socialistiska drömmen, visionen, utopin. Eftersom socialismen drömmer om att frigöra människan, spelar den ingen roll att den i verkligheten förslavar henne. Varje matkö, varje utrensning, varje arbetsläger ses som ett tillfälligt bakslag, ett avsteg från den raka vägen, kanhända som en vrångbild av socialismen, men ändå som något i grunden reparerbart, och aldrig som något som befläckar drömmens renhet.

Men kapitalismen då? Som jag redan nämnt är kapitalismen inte någon utopi. Den är en möjlighet som hittills aldrig till fullo förverkligats, utan endast delvis. Kapitalismen håller inte fram några löften om ett framtida tusenårsrike, där människans skapande krafter är slutgiltigt frigjorda. I den mån ett samhälle är kapitalistiskt är dessa krafter redan frigjorda och inga löften nödvändiga.

Den "reellt existerande" kapitalismen har förstås sina brister – vilka består i att den är inmängd med stora doser socialism och därför egentligen inte kapitalistisk alls utan blandekonomisk. Men kapitalismen bedöms inte efter hur den ser ut i verkligheten, och inte heller med sin egen fulländning som måttstock. Den bedöms efter den mardröm som målas upp av socialistiska teoretiker.

Vore det inte så skulle socialismen för länge sedan ha förlorat kampen om människornas själar, och kapitalismen skulle vara på väg att förverkligas i global skala. Men så är det ju inte. Fortfarande analyseras världen med utopin som måttstock. Fortfarande dikteras debatten om kapitalismen av de socialistiska referensramarna. Fortfarande dränks slavlägren av strålglansen från det kommande tusenårsriket.

Vi borde vända det ryggen och gripa oss an med att förverkliga människoriket här och nu – i den gammalliberala, gammalkapitalistiska anda som nu av någon outgrundlig anledning benämns nykapitalism och nyliberalism.

En dryg månad efter det att jag skickat in denna artikel fick jag följande vänliga brev från Expressens dåvarande kulturredaktör, Arne Ruth:

Jag vill bara säga att vi tänker publicera Din artikel om kapitalism och liberalism m.m. i slutet av denna vecka. Jag är ledsen att Du fått vänta så länge på besked. Vi har hela tiden räknat med att publicera artikeln – som jag tyckte är verkligt intressant och välskriven – men dess längd har varit ett problem, liksom det faktum att vi måste bereda plats för en efterföljande debatt. Nu är vi beredda att ta den debatten, som jag är övertygad om kommer att bli intressant. Jag är glad för att kunna starta en debatt med ett så välargumenterat inlägg som Ditt.

Den "efterföljande debatten" kom att bestå av ett antal motinlägg (från "fint folk" som Anders Ehnmark, Bo Gustafsson och Anders Isaksson) som jag aldrig tilläts besvara. Mina svar kommer istället nedan, exklusivt för Nattväktarens läsare.


Svar till Anders Ehnmark

Anders Ehnmark replikerade på min artikel i Expressen 7 juli 1981 under rubriken "Rävens frihet i hönsgården" (och med en stor bild av en räv i en hönsgård); han avslutade med följande gliring:

Den frihet som Per-Olof Samuelsson talar om tycks mig däremot vara den frihet som en numera omodern socialist (Che Guevara) kallade för rävens frihet i hönsgården. [Har ni hört det förut? För att inte tala om vilken räv det är som citeras.]

Även resten av repliken var rutten typisk för Anders Ehnmark.

Kärnpunkten i Anders Ehnmarks inlägg (7.7) är frågan vilket politiskt system kapitalism respektive socialism är förenliga med: kapitalismen låter sig förena med högst olika system, säger han. Jag ska därför koncentrera mig på frågan i vilken mening detta är sant och i vilken mening falskt.

Så länge det finns människor kommer det att finnas en marknad, d.v.s. ett frivilligt utbyte av varor och/eller tjänster till ömsesidig förtjänst. Detta är helt enkelt det enda sättet för människor att leva med varandra, så länge de vill leva i fred med varandra. Det fria marknadsutbytets motsats är plundring och slaveri. Marknaden kan naturligtvis totalförbjudas och leva kvar endast i form av en svart marknad. Men att avskaffa den helt är endast möjligt genom att utrota mänskligheten. Påståendet att kapitalismen låter sig förenas med vilket politiskt system som helst blir då liktydigt med påståendet att det alltid kommer att finnas människor som vägrar ge upp.

Men i den andra ändan av skalan är en "ren" kapitalism av laissez-faire-modell endast förenlig med en statsmakt som reducerats till sina rättmätiga funktioner: att garantera individens rättigheter, att upprätthålla en rättsordning som skyddar medborgarna från våld och bedrägeri. (Av någon anledning kallas ett sådant system "nattväktarstat"; kanske därför att även den skulle vara relativt överflödig om alla människor levde i förnuftets klara dagsljus.)

Existerande politiska system måste rimligtvis bedömas efter var de befinner sig på denna skala (från laissez-faire till totalism). Men detta skyms dessvärre av den traditionella höger-vänster-skalan, där ändpunkterna definieras som fascism respektive kommunism. Både fascism och kommunism är varianter av den kollektivistiska läran enligt vilken individen har att underordna sig samhället, och enda skillnaden är hur detta kollektiv ska definieras (ras, klass, folk, fosterland, intressegrupp eller mänsklighet). Denna skala utesluter möjligheten av ett fritt, individualistiskt samhälle. Den säger: "Krona kollektivism – klave kollektivism." [Som ni kanske märker citerar jag här Ellsworth Toohey.]

Höger-vänster-skalan kan vara användbar för att förstå skillnaden mellan högerhegelianer och vänsterhegelianer. Men den ger oss ingen möjlighet att kliva ut ur Hegels universum och se verkligheten med aristoteliska ögon.

Marxister vill inte gärna se att Ribbentrop och Molotov möts redan på det filosofiska planet, de vill inte gärna se Hitler och Stalin som två mafiosos i superformat, i kamp om samma territorium. Fascismen tolkar de som ett uttryck för och utslag av kapitalism, ett "från basen givet styrelsesätt". Men fascismens särskiljande ekonomiska kännetecken är att den tillåter den kapitalistiska friheten att producera, men roffar åt sig produktionsresultaten. Den slaktar inte kon, den bara exproprierar mjölken.

Om näringslivet (eller delar av det) samarbetar med staten, så som sker i samhällen som vi med ett gemensamt namn kan kalla korporativistiska, har detta två huvudorsaker: 1) ideologiskt oförstånd, 2) det faktum att det är staten som besitter de fysiska maktmedlen. Det är den politiska makten som växer fram ur en gevärsmynning, inte den ekonomiska. Men att kalla en korporativistisk blandekonomi kapitalistisk är ett missbruk av ord. "Laissez-faire" innebär statens skiljande från näringslivet, inte statens sammanvävning med näringslivet.

Nu ett ord om demokratin. Den parlamentariska demokratins företräde framför andra statsskick ligger i att den bättre begränsar statens makt. Den tvingar i viss mån staten att ta samma hänsyn till sina undersåtar som en producent måste ta till konsumenterna på en fri marknad. Av detta skäl bör vi försvara parlamentarismen här och propagera för dess införande i andra länder.

Men parlamentarismen måste kompletteras med konstitutionella garantier för individens rättigheter, för att inte utmynna i majoritetsdiktatur. Vårt bästa (om än inte perfekta) föredöme härvidlag är Förenta staternas grundlag.

Individens okränkbara rättigheter är det övergripande målet. Demokratin är medlet. En kapitalistisk ekonomi är det logiska resultatet.

[Jag kan ju tillägga – så att inga objektivister blir arga på mig – att det egentligen inte är "demokrati" jag pläderar för, utan en "konstitutionell republik". "Demokrati" i ordets egentliga betydelse innebär ju obegränsat majoritetsvälde, d.v.s. ett majoritetsvälde som inte begränsas av sådana futtigheter som oförytterliga rättigheter. Jag försökte komma runt det här genom att använda termen "parlamentarisk demokrati", men ordvalet kan förstås diskuteras.]

Ett par ord också om klasskampen. Det marxistiska klagomålet att rättsordningen är ett uttryck för klassintressen är förvisso inte oberättigat. Men lösningen ligger definitivt inte i att ersätta det gamla klass-samhället med ett nytt, att "föra arbetarklassen till makten". Lösningen måste vara att erkänna och förverkliga principen om allas likhet inför lagen, oberoende av klasstillhörighet. (Men detta skulle otvivelaktigt vara att "göra halt vid den borgerliga demokratins gränslinje".)

Klasskampsteorin har ytterligare ett par som jag ser det katastrofala konsekvenser. Den första är att den ersätter frågan om en ideologis sanningshalt med frågan vems intressen den gagnar. ("Right or wrong, my class!") Den andra är att den betraktar dessa intressen som fundamentalt oförsonliga. Den utesluter möjligheten av fredlig samexistens mellan människor. Marxisternas värld är för alltid befolkad av rävar och hönor.

Men jag är ingen räv och Anders Ehnmark ingen höna. Vilket om inte annat bevisas av att vi samtalar med varandra.

[Ingen vidare slutkläm. Mycket till samtal var det ju inte.]

Eskilstuna 13 juli 1981
Per-Olof Samuelsson


Svar till Bo Gustafsson

Den 23 juli 1981 inflöt en replik från Bo Gustafsson under rubriken "…FEL, Samuelsson!"

Det är omöjligt för mig att i detalj svara på Bo Gustafssons genmäle (Expressen 23.7) utan att skriva en hel artikelserie. Eftersom jag dels inte har monopol på Expressens kultursida, dels måste hushålla med min egen tid, ska jag begränsa mig till några få centrala punkter.

1. Jag har satt likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi, och det likhetstecknet vill Gustafsson inte acceptera. Hans argument är att det i en kapitalistisk ekonomi är varor och tjänster som köps och säljs på en fri marknad, medan arbetet, förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, står utanför marknaden och styrs av andra lagar än de marknadsekonomiska.

Innebörden av denna invändning är att det inte råder en fri arbetsmarknad i en kapitalistisk ekonomi, att kapitalismen grundar sig på någon form av slavarbete. Detta har ju faktiskt varit ett stående socialistiskt klagomål ända sedan den moderna socialismens födelse. Men det intressanta är att socialister samtidigt varit måna om att använda terminologin "arbetsköpare–arbetssäljare" om parterna på arbetsmarknaden. Man medger alltså att arbete är något som köps och säljs precis som vilken annan vara eller tjänst som helst. Vilket i sin tur innebär att arbetsmarknaden, precis som varje annan marknad, är fri i den mån staten håller tassarna borta och ofri i den mån staten griper in och reglerar (bortsett från att stävja våld och bedrägeri, vilket är en stats legitima funktion).

Motargumentet att lönen ofta är så usel och arbetstillfällena så få att friheten i praktiken är en chimär, är ohållbart. Det är helt enkelt inte sant att det var 1800-talskapitalismen som skapade fattigdomen – den var ett arv från förkapitalistisk tid. Socialister är väldigt otåliga över att kapitalismen inte kastade av sig det arvet i ett enda slag och direkt förde mänskligheten in i det förlovade landet. Man jämföre med det hart när änglalika tålamod som visas inför det socialistiska uppbygget i diverse länder. (Gustafsson använder t.ex. uttrycket "relativt tidigt" om de partiella insikter som vaknade hos Tjeckoslovakiens ledare 120 år efter utgivandet av Kommunistiska manifestet.)

Alla människor är beroende av att ha tak över huvudet. Detta utplånar inte skillnaden mellan en hyresbarack och ett fängelse. Alla människor är beroende av att ha kläder på kroppen. Detta utplånar inte skillnaden mellan en trasig skjorta och en tvångströja. Likaså är alla människor beroende av arbete för att överleva. Detta gör inte avlönat arbete till "löneslaveri".

Nu kan faktiskt Gustafssons tes tolkas på två vitt skilda sätt. Den ena tolkningen är att arbetsmarknaden faktiskt är ofri och borde göras friare. I så fall måste jag givetvis helhjärtat instämma – men då hamnar också jag och Bo Gustafsson i samma manchesterliberala fålla, och det var kanske inte riktigt meningen.

Den andra tolkningen är att arbetsmarknaden med naturnödvändighet är ofri, att förhållandet mellan parterna inte kan vara annat än ett slags herre-slav-förhållande, och att valet endast står mellan vilka herrar man ska träla under (kapitalisterna eller staten eller – i fondsocialismen – facket). Jag har i min kritik ovan utgått från att denna tolkning är den avsedda.

2. Gustafsson hänvisar till John Stuart Mill, och Mill har i andra sammanhang varit på tapeten på sistone i egenskap av socialliberalismens store portalgestalt, mannen som befriade liberalismen från dess ohämmade egennytta och sociala okänslighet. Det kan därför vara på sin plats att påpeka att Mill faktiskt betraktade socialismen som samhällsutvecklingens önskvärda slutmål och liberalismen som något ofullkomligt, blott och bart en hållplats på vägen. Detta kan man försäkra sig om genom att läsa Mills självbiografi, speciellt sid. 157-158 och 210-214 i den svenska översättningen. (Mitt liv, Natur och kultur 1961.)

Mills socialism är inte någon socialism på ytan: det är själva hörnstenen i den fria marknadsekonomin som han attackerar, nämligen den privata äganderätten till produktionsmedlen. Och detta i sin tur hänger intimt samman med hans moralfilosofiska idéer: han betraktar "allmännyttan" eller "det allmänna bästa" som någonting skilt ifrån och överordnat det enskilda bästa, och självuppoffrande arbete i allmännyttans tjänst som den högsta dygd.

Mill är också anfader till idén att produktion och distribution ska skiljas från varandra, att produktionen bör vara fri men fördelningen av det producerade statsreglerad. För Mill är samhället en enda stor bagarbod som bakar en enda stor gemensam kaka, som vi alla sedan får slåss om. (Hade Mill själv varit bagare och inte intellektuell, då hade han förmodligen sett lika realistiskt och vidsynt på bagerinäringens frihet som han såg på yttrandefriheten.)

Det är knappast att undra på att Bo Gustafsson sluter John Stuart Mill till sitt i klasskampen ärrade bröst. Det är inte heller att undra på att folkpartiet, med sådana idéer längst ned i sitt ideologiska bagage, vandrar den väg det vandrar.

3. För Gustafsson är kapitalismen ett levande väsen (eller i varje fall ett föränderligt väsen), som var friskt och starkt och kunde stå på egna ben under ett flyktigt kvartssekel för länge sedan, men som nu stapplar sig fram på statliga kryckor. Idag Åslingdoktrinen!

Men om det är så: varifrån tar staten då de resurser som pumpas in i det kapitalistiska näringslivet för att hålla det vid liv?

Med andra ord: vem tillverkar kryckorna?

Eskilstuna 3 september 1981
Per-Olof Samuelsson


Följande svar från redaktör Christel Persson damp ned i min brevlåda efter mitt svar till Ehnmark och ungefär samtidigt som Bo Gustafsson replik publicerades:

Tack för manus i morse i kapitalism-debatten. MEN – ta det lugnt! Vi väntar flera inlägg och föredrar att Du i så fall svarar efteråt. Närmast förefaller det som om vi publicerar Bo Gustafsson, därefter eventuellt Thomas Söderqvist, Anders Isaksson m.fl. Så vänta alltså. Till dess, Ditt manus i retur.

På vilket jag svarade:

Du ska ha tack för Ditt svar. Det är väl rimligt att jag väntar med att återkomma tills mina meningsmotståndare har sagt sitt. Men jag skulle redan nu vilja veta hur stort utrymme jag kan vänta mig att få till mitt förfogande när jag replikerar. Detta är ett ganska besvärligt problem. Jag kan inte idag se hur jag ska kunna åstadkomma ett kort svar på Bo Gustafssons inlägg. Och jag har ingen större lust att skära i mitt svar till Ehnmark. Ska jag å andra sidan svara på allt i en klump, kommer jag bara att kunna nudda vid problemställningar som jag helst vill behandla relativt utförligt. Så helst ser jag givetvis att jag får besvara varje motinlägg separat. Men det är väl en utopi?

Efter detta hände ingenting förrän jag fick följande svar från Arne Ruth (26 november 1981):

Du har återigen fått vänta för länge på ett livstecken från Expressens kulturredaktion. Jag kan bara beklaga, och i viss mån ursäkta mig med att jag i höst har måst splittra mig mellan två kulturredaktioner, Expressens och DN:s (där jag börjar i vår).

Tyvärr kom Dina bägge repliker alldeles för sent [min kursivering]; de hade varit utmärkta under sommaren medan debatten om liberalismen pågick som bäst, men nu i höst hade det känts som en efterklang till någonting redan passerat.

Därmed inte sagt att det inte återstår frågor att diskutera kring temat liberalism. I viss mån kan man ju betrakta den ännu pågående debatten om staten och SAP som en fortsättning av sommarens meningsutbyte.

För övrigt uppskattade jag Din anmälan av Ord och Bilds högernummer i SAF-tidningen. Jag är glad att Du tar avstånd från biologistiska avarter, men vill nog hävda att man inte kan skylla socialdarwinismen på stackars Spencer enbart. Han formulerade en ideologi som s.a.s. låg i luften. Teorins genomslagskraft är inte utan samband med den "äkta" liberalismens sammanbrott i det sena 1800-talet. Med äkta liberalism menar jag då inte economic man, utan den ideologi som har sina rötter i renässanshumanismen och mynnar i teorin om de mänskliga rättigheterna.

På vilket jag svarade:

Du ska ha tack för Ditt svar. Jag måste påpeka att jag skrev en ögonblicklig replik på Anders Ehnmarks inlägg, som jag fick returnerad av Christel Persson med uppmaningen att vänta tills ett antal andra debattörer fått tillfälle att yttra sig. Följaktligen väntade jag också med mitt svar till Bo Gustafsson, tills jag tyckte att kollisionsrisken inte kunde vara överhängande. Först var jag alltså för tidigt ute, och nu är jag för sent ute. Du får ursäkta om jag känner mig bortdribblad. Felet är väl knappast Ditt, men i alla fall.

Du har nog rätt i att socialdarwinismen "låg i luften". Å andra sidan kan man inte frita Spencer från ansvaret att ha andats in denna luft och givit den röst utan att ha låtit den passera genom sanningssökandets filter. Att jag drog upp Spencer beror förstås på att hans namn är så intimt förknippat med socialdarwinismen.

I dagens läge är det angeläget att betona just detta att socialdarwinismen inte utgör någon legitimation av laissez-faire-kapitalismen. Lägg märke till att talet om marknadens lagar som "djungellagar" idag kommer från kapitalismens belackare, inte från dess försvarare. (De senare begår en underlåtenhetssynd genom att inte formulera ett dräpande svar på denna anklagelse.) Men var i djungeln, eller överhuvudtaget i den utommänskliga naturen, finner man exempel på en marknad? Var finner man ett utbyte av varor eller tjänster på ens på den primitivaste nivån, "barter"-nivån? För att inte tala om mera komplicerade marknadsrelationer. Arbetsdelning kan man för all del hitta exempel på, men var finner man en högt uppdriven arbetsdelning, jämförbar med mänskliga samhällen? Marknaden är en specifikt mänsklig livsform. Vilket bl.a. demonstreras av det faktum att det uppkommer svarta marknader i samhällen där människans rättigheter trampas under fötterna. (Vilket i sin tur demonstrerar faran i att separera frågan om mänskliga rättigheter från frågan om marknadens frihet.) Marknaden är en specifikt mänsklig överlevnadsform. Inget djur i någon djungel skulle komma på idén att byta varor eller tjänster med varandra.

Detta betyder förstås inte att konkurrens och utslagning är obefintliga företeelser på marknaden. Det finns ett korn av sanning i talet om "survival of the fittest" i det att det mindre effektiva på en fri marknad får ge plats åt det mer effektiva. Men skillnaden är – som jag påpekade i min artikel – att "utslagningen" på marknaden inte alls behöver betyda undergång och död, även om den allt som oftast innebär en svår omställningsprocedur. Det råder knappast någon tvekan om att "utslagningen" av den förindustriella, hantverksmässiga textiltillverkningen ganska snabbt ledde till avsevärt bättre förhållanden för avsevärt fler människor. Innan man karaktäriserar en sådan utslagning som grym, måste man fråga sig hur mycket grymmare det är att inte låta den ske.

Något som jag uppriktigt sagt inte förstår är vad Du har emot homo economicus. Såvitt jag kan se säger inte homo-economicus-teorin något annat än att varje normalt funtad människa söker göra det bästa möjliga av sitt liv. Man gör ju till exempel sitt bästa möjliga för att vinna den bästa möjliga kvinna (eller man) till sin hustru (eller äkta make). Man gör sitt bästa möjliga för att ge sina barn bästa möjliga uppfostran, sätta dem i bästa möjliga skola, etc. Man söker sig till de bästa möjliga vännerna, man söker det bästa möjliga inom litteratur, konst, musik. Att inte söka det bästa möjliga är liktydigt med att ge upp. Att söka efter bästa möjliga ekonomiska utbyte är ju faktiskt bara ett specialfall av denna allmänna strävan.

Naturligtvis finns det sådant som snabbt och ohederligt förvärvade pengar. Men för det första kan jag inte påminna mig att Adam Smith eller någon annan klassisk ekonom någonsin förespråkade ohederliga affärsmetoder, så man kan inte säga att termen homo economicus myntades för att karaktärisera den människotypen. Och för det andra måste man fråga sig om hederliga affärer verkligen på sikt är lönsamma. Det finns ju faktiskt en nemesis-mekanism inbyggd i verkligheten.

Nyckelordet är förstås på sikt. Jag misstänker att Du jämställer homo economicus med en människa som inte kan se längre än till nästa veckas bankrån eller nästa månads svindel eller nästa års underbalanserade budget. Men jag kan inte se att den tolkningen är vare sig avsedd eller rimlig.

Homo-economicus-modellen lider av den bristen att den är begränsad till de ekonomiska aspekterna av tillvaron. Men inom detta begränsade område är den korrekt. Strävan att maximera sina utiliteter är en del, en aspekt, av den vidare strävan att maximera sin tillvaro.

Varför de klassiska ekonomerna hamnade i denna begränsning förklaras på ett förträffligt sätt av Ludwig von Mises på några sidor i Human Action, som jag tar mig friheten att översända.

Med vänlig hälsning
Per-Olof Samuelsson
Eskilstuna 2 december 1981


Även Anders Isaksson och Janerik Larsson (SAF-tidningens dåvarande chefredaktör) fick repliker publicerade. Isakssons replik innehöll ingenting som egentligen hade med min artikel att göra. Janerik Larsson uttryckte sin uppskattning av artikeln, och kontaktade mig dessutom senare med ett erbjudande att skriva för SAF-tidningen. Det gjorde jag också till och från under ett par års tid; det jag skrev där har jag ju också nu lagt ut på nätet.

Jag funderar på att lägga till ett appendix där jag bemöter Bo Gustafssons långa motinlägg mer i detalj. Håll ögonen öppna!


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.