Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Låt majoriteten bestämma!

Den idéhistoriskt synnerligen väl bevandrade Sven-Ove Hansson skrev en debattartikel i DN 31 juli 1985, som gick ut på att Gösta Bohman upprepar saker som redan på 1920- och 30-talen sagts av Rütger Essén. (Essén var en konservativ tänkare som så småningom kom att ansluta sig till fascismen, ett faktum som Hansson inte brydde sig om att nämna, men som han säkert förmodade att minnesgoda läsare ändå skulle uppmärksamma.)

Det var ett ovanligt korkat inlägg Sven Ove Hansson hade i DN 31 juli om "högerns" syn på demokratibegreppet. Korkat huvudsakligen därför att Hansson tycks sätta valtaktiken framför den principiella analysen. Han vill bara visa att högern är "samma gamla höger". Men vi vet ju redan att sossarna är samma gamla sossar, folkpartiet samma gamla socialliberaler, vpk samma gamla halvkommunister, osv., osv. Varför ska alla allvarliga och intressanta frågor ständigt behöva lindas in i samma eviga, eländiga partipolitiska käbbel?

Eftersom demokrati helt enkelt betyder folkstyre, är det uppenbart att det innebär att majoriteten ska få fälla avgörandet i alla frågor som verkligen angår hela folket. Det finns inget annat rimligt sätt att implementera ett folkstyre. Uppenbarligen skyddar oss detta på intet sätt från möjligheten att majoriteten fattar ett felaktigt beslut – men ett sådant skydd mot misstag är under alla omständigheter omöjligt att åstadkomma, och demokratin utgör definitivt ett bättre skydd än alternativa styrelseformer.

Att ställa detta demokratibegrepp mot idén om "individen i centrum" är rent nonsens. Det är överhuvudtaget inte politikens uppgift att "ställa" individen vare sig i centrum eller i periferin eller vad det vara månde, utan att respektera och skydda individens rätt att stå där han själv ställer sig. Eftersom majoriteten består av individer borde det inte finnas någon konflikt mellan majoritetsstyre och individualism, och om det ändå råder en sådan konflikt kan det inte vara demokratins fel utan måste bero på någon form av snedvridning i det politiska livet.

Kruxet är vilka frågor som ska betraktas som hela folkets angelägenhet. Uppenbarligen måste det finnas en mängd saker här i världen som alls inte angår majoriteten. För att ta ett vardagligt exempel, så har folkflertalet inte det ringaste med att göra vad jag har för tapeter på väggarna eller för böcker i bokhyllorna eller ens hur jag får råd och tid att skriva opublicerbara inlägg till DN Debatt. För att ta ett mera kontroversiellt exempel så angår det ingen om jag har mina pengar på ett de-facto-socialiserat svenskt bankkonto eller på ett privat konto i Liechtenstein. Kort sagt, det finns ett gränsdragningsproblem mellan vad som är strängt privat, vad som är gemensamt för ett fåtal människor och vad som faktiskt är en för hela folket gemensam angelägenhet.

Detta är en djupgående ideologisk fråga, men den kan inte avgöras med den ad-hominem-metod som Hansson använder sig av, att dra fram några (tämligen ytliga) likheter mellan Gösta Bohmans uttalanden och vad som sagts av en gammal konservativ som med tiden blev nazimedlöpare. Jag kan inte ens tänka mig att den rent partitaktiskt är särskilt effektiv, eftersom den lätt kan få bumerangeffekt. Tänk om någon skulle börja analysera Gunnar Fredrikssons återkommande klagomål över att den svenska högern inte längre är tillräckligt konservativ? Tänk om någon skulle granska Ingvar Carlssons tal om radio/TV-monopolet som ett nödvändigt kitt i samhällskroppen och sätta in det i det gammalkonservativa idésammanhang där det otvivelaktigt hör hemma?

Om man är anhängare av majoritetsprincipen (vilket jag är, med ovan angivna viktiga förbehåll), då blir konsekvensen att man anser att för hela folket gemensamma frågor så långt som möjligt bör avgöras genom folkomröstningar. Detta är absolut nödvändigt, eftersom en röst på ett politiskt parti innebär en röst på ett stort och oformligt "paket" av idéer och konkreta lösningsförslag på politiska problem, ett "paket" som inte hålls ihop så mycket av bärande idéer som av starka organisatoriska snören. Vidare bör folkomröstningar gälla klart formulerade, sinsemellan uttömmande alternativ – de måste gälla frågor som kan besvaras "ja" eller "nej", annars förvandlas ju folkomröstningarna till samma partipolitiska sörja som de skulle vara till för att undvika.

Den sista gången vi här i Sverige hade en folkomröstning som motsvarade dessa kriterier var 1955, då majoriteten fick avge sin mening om frågan höger- eller vänstertrafik. En överväldigande majoritet röstade för vänstertrafikens behållande, och följaktligen dröjde det ytterligare tolv år innan vi fick högertrafik. Så lång tid tog det för politikernas visdom att övervinna folkviljan.

De båda folkomröstningar vi därefter har haft har varit "manipulerade" – vi har inte fått ett förslag att rösta "ja" eller "nej" på, utan ett smörgåsbord med tre av politikerna i förväg tillagade rätter.

Om vi 1957 hade fått möjlighet att rösta "ja" eller "nej" till socialdemokraternas tvångspensionsförslag, då är det mycket troligt att vi sluppit ifrån ATP. Om alla andra försvarare av "i demokratisk ordning fattade beslut" har glömt bort de faktiska röstsiffrorna vid ATP-omröstningen, så har i varje fall jag inte gjort det.

Det är omöjligt att säga hur utfallet av kärnkraftsomröstningen 1980 skulle ha blivit, om vi tillåtits säga ett enkelt "ja" eller "nej" till kärnkraften. Jag hyser tillräckligt förtroende för svenska folket för att gissa att ja-linjen skulle ha segrat klart, men helt säker kan jag inte vara. Men den omröstning vi fick är ett vämjeligt paradexempel på politisk manipulation av folkviljan. Först bestämde sig politikerna för att avveckla kärnkraften, och sedan fick folket i nåder uttala sig om hur fort detta skulle ske. Och nu hör vi alltsomoftast Birgitta Dahls och andras hycklande röster om att "folkomröstningsresultatet måste respekteras" – medan den andra sidan kryper och hukar sig och hoppas att det hela ska vara glömt till 2010.

Det är (tyvärr) detta debatten borde handla om. Det är inte fråga om en konflikt mellan "individens frihet" och "majoritetens beslutanderätt". Det är fråga om ett undertryckande av båda.

Eskilstuna 31 juli 1985
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat. (Vad trodde ni?)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.