Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Bort med statsskulden!

Tre f.d. Alfa-Laval-arbetare skrev ett intressant inlägg på DN:s debattsida 16 juli 1985, där de påpekade att deras eget företag (och även andra), med dåtidens höga ränteläge, tjänade mer på att låna ut pengar till staten än på att investera och nyanställa; staten i sin tur lånade upp pengar endast och allenast för att kunna betala räntor på statsskulden! De föreslog att staten borde inställa sina ränteutbetalningar till dessa företag. – Jag skrev två inlägg om saken, men naturligtvis blev inget av dem publicerat.

(i)

Hrr Bjurvalds, Johanssons och Lundgrens förslag till lösande av den statsfinansiella krisen i DN 16 juli är närmast genialt i sin enkelhet: inställ alla räntebetalningar till de svenska företag som lånat ut pengar till staten!

Jag skulle omedelbart skriva under på förslaget, om det bara kompletterades med ytterligare en naturlig åtgärd. Gör detsamma med staten som man gör med andra försumliga gäldenärer! Ställ den under konkursförvaltare! Se till att långivarna hålls så skadeslösa som möjligt med de medel som fortfarande finns kvar i statskassan! Försök se till så att de åtminstone får tillbaka så mycket som möjligt av det utlånade kapitalet!

Det är en smula svårt att se hur man ska kunna hindra staten från att i denna situation tillgripa sina vanliga utvägar: att höja skatterna och på så vis vältra över konkursansvaret på medborgarna (som ju faktiskt gett staten legitimitet genom att snällt lägga sina små lappar i valurnorna i val efter val) eller att be statsbanken öka penningmängden så att skulden kan betalas igen i pengar som mist sitt värde.

Men om bara detta kan förhindras, och om vi bara klarar oss igenom den period av kaos som otvivelaktigt skulle inträda (även om det är hopplöst att sia om hur lång den skulle bli), ser jag ljust på den kommande framtiden, speciellt för näringslivet. För när företagen inser att de inte längre kan skaffa sig ränteinkomster genom att göda den offentliga sektorn, är de ju tvungna att förränta sitt kapital på annat sätt: genom normala sysselsättningsbefrämjande investeringar och genom mera innovativa satsningar för att ta över alla de delar av den offentliga sektorn som staten tvingats lämna ifrån sig i den allmänna röran (skolor, kulturliv, arbetsförmedling, vård av missbrukare, bostadsförmedling et hoc genus omne).1

För att inte tala om att vi skulle få se en ny stat resa sig ur spillrorna av den gamla: en stat som sysslar med det den är till för (hålla ordning på gatorna, mota bort u-båtar från våra skärgårdar, etc.).

Revolutionen är nära!

Eskilstuna 16 juli 1985
Per-Olof Samuelsson

(ii)

Tisdagen den 16 juli 1985 innehöll Dagens Nyheters debattsida ett utomordentligt intressant inlägg under rubriken "Angrip statsskuldsräntorna", signerat av tre f.d. (numera arbetslösa) Alfa-Laval-arbetare. I artikeln avslöjas att svenska företag numera tycks föredra att låna ut pengar mot hög ränta till svenska staten framför att investera dem i produktionen och därmed skapa arbetstillfällen. Artikelförfattarna menar (förmodligen med all rätt) att detta innebär en omfördelning av resurserna från de fattiga och behövande till de redan rika. Inte bara genom att det (rimligtvis) bör förvärra arbetslösheten, utan också därför att staten drar ner på bidragen till samhällets behövande för att i stället ge de rika (de som har råd att låna ut pengar) ständigt upptrissade ränteintäkter. Artikelförfattarna drar slutsatsen att staten borde inställa dessa räntebetalningar och hävdar att statsbudgeten i så fall skulle bli balanserad, möjligen t.o.m. överbalanserad och ge rum för rejäla skattesänkningar.

I skrivande stund (30 juli) har ingen replik influtit i DN på denna brandfackla.

Jag vet inte om det beror på att de berörda parter (representanter för staten och/eller näringslivet) anser det som ett alltför hett järn att ta i. Jag själv skrev faktiskt omgående en kort och, som jag tyckte, lagom provokativ replik, där jag förklarade att jag gärna skrev under på artikelförfattarnas rekommendation, om den kompletterades med åtgärden att sätta staten under konkursförvaltare, så att långivarna åtminstone kunde få tillbaka en del av det utlånade kapitalet, vilket då uppenbarligen måste satsas på produktiva, sysselsättningsskapande investeringar när dansen kring den statliga guldkalven definitivt är slut.

Som man kan vänta sig fick jag efter ett tag detta inlägg i retur, refuserat "av utrymmesskäl". Stora dagstidningar har sällan kurage nog att säga att de refuserar ett inlägg därför att de ogillar åsikterna, men eftersom jag hade ansträngt mig att vara kortfattad (1 A4-sida), tyckte jag att "utrymmesskäl" var en tämligen torftig refuseringsmotivering.

Frågan är emellertid alltför allvarlig för att reduceras till ett gräl mellan mig och DN:s debattredaktör.

Den verkligt allvarliga fråga som här väcks till liv är: hur kan det komma sig att det har blivit mer lönande att låna ut pengar för att underhålla den offentliga sektorn än att satsa på investeringar inom den privata?

Jag är säker på att det finns de som svarar att den offentliga sektorn så småningom har blivit mer produktiv än den privata. Men detta kan knappast vara korrekt. För den privata sektorn är trots allt fortfarande kostnads- eller effektivitetsinriktad. Den privata sektorn har inte råd med slöseri.

Utmärkande för den offentliga sektorn är att den är byråkratisk. Och en byråkrati har som bekant en inneboende benägenhet att svälla ut alldeles av sig själv. En byråkratiskt organiserad verksamhet kommer, oavsett sin effektivitet eller ineffektivitet, alltid att kosta mer än motsvarande företagsmässigt organiserade verksamhet.

Den offentliga sektorns försvarare förnekar gärna att så är fallet och pekar gärna på siffror och statistik som de menar visar att de har rätt. Eftersom jag själv inte har tillgång till siffror och statistik, kan jag inte ta upp kampen mot offentligheten på dess hemmaplan och överlämnar den med förtroende till MAS [Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige]2 och liknande organisationer. Men om den offentliga sektorn måste finansieras med väldiga lån, och dessa lån dessutom ges på villkor som trissar upp räntenivån till rekordhöjder, hur ska det förklaras annat än av att den offentliga sektorn innebär ett ofantligt slöseri?

Dagens räntenivå ligger omkring 15%. När Adam Smith skrev Wealth of Nations 1776, låg marknadsräntan omkring 5% och hade stadigt sjunkit genom seklerna. Smith ansåg att det var naturligt för räntan att på lång sikt sjunka, allteftersom produktiviteten i näringslivet ökade.3

Adam Smith var (åtminstone i jämförelse med mig) en varm anhängare av statliga regleringar, så länge de tjänade ett vettigt syfte. Han ansåg t.ex. att den lagstadgade maximiräntan borde ligga högre än marknadsräntan, men inte alltför mycket högre. Om lagen t.ex. tillät räntor på 8 eller 10%, så skulle dessa räntor betalas endast av "prodigals and projectors" (slösare och projektmakare), och lånen skulle komma att finansiera osunda projekt snarare än sunda.

I vår nuvarande tidsepok, då staten är den främste låntagaren, skulle 8-10% betraktas som en låg ränta. Är inte detta ett bevis så gott som något på att den störste långtagaren i vårt samhälle är en slösare och en projektmakare?

Eskilstuna 30 juli 1985
Per-Olof Samuelsson


1) "Et hoc genus omne" betyder "allt som hör till (kan subsumers under) samma genus". Eller, på mindre komplicerad svenska, "å dä å sånt".

2) MAS var en föregångare till organisationen Den nya välfärden.

3) Varför det är så förklaras av George Reisman i Capitalism: A Treatise on Economics, s. 473ff. (Eller se min egen uppsats Varför behöver vi George Reisman?)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.