Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Ett inlägg om Allmakten

Man skulle önska att religiöst konservativa människor bemödade sig en smula om logisk stringens och verklighetsförankring, och att de tänkte igenom sina uppfattningar till deras yttersta konsekvenser.

Speciellt gäller detta den återkommande idén att all vår tids ondska beror på att vi vänt oss bort från Gud, och att hoppet för framtiden ligger i att vi åter böjer våra huvuden i ödmjuk botgörelse inför den Allsmäktige.

Attityden exemplifieras av Alexander Solsjenitsyn och Christian Braw i SvL 6/85. Braw citerar Solsjenitsyn om första världskriget:

Den enda möjliga förklaringen till detta krig är den inre förmörkelse, som drabbat Europas ledare, därför att de förlorat medvetandet om en Allmakt över dem.

Om man läste detta utan några historiska förkunskaper, skulle man lätt kunna förledas att tro att stora, förödande krig vore något nytt för vårt sekulariserade århundrade, och att äldre statsmän aldrig bröt freden utan att först ha frågat Gud om lov; samt att de följaktligen endast förde krig i trängande undantagsfall och endast då det var uppenbart att Djävulen och hans anhang stod på den motsatta sidan.

Jag vågar tryggt säga att ett sådant synsätt motsägs av hela vår historiska erfarenhet. Låt mig belysa med konkreta exempel.

30-åriga kriget är säkert fullt jämförbart med Första världskriget vad det gäller lidande och förödelse. Så vilka av Europas dåvarande ledare var det som hade förlorat medvetandet om en Allmakt över sig? Kejsaren? Gustav Adolf? Kardinal Richelieu? De böhmiska borgare som enligt vad mina gamla skolböcker i historia förtäljer startade det hela genom att år 1618 kasta några kejserliga fogdar på en avskrädeshög, var de månne anstuckna av ateism? Revolution måste ju med nödvändighet börja med ateism, enligt samma artikel av Christian Braw.

Men kanske jag väljer ett alltför sent historiskt exempel. Om jag inte missminner mig förlägger Tage Lindbom den västerländska sekulariseringens början till Wilhelm av Ockham. Så vi borde kanske gå tillbaka till medeltiden för att finna det fredsbevarande medvetandet om Allmakten hos världens ledare.

Men det mest välkända krigsföretaget under medeltiden torde ha varit korstågen. Och dessa tyder snarast på ett pinsamt väl utvecklat medvetande om Allmakten, såväl på den kristna sidan som på den muslimska.

Medvetandet om Allmakten har inte varit någon fredsbevarande faktor. Tvärtom har ett stort antal krig utkämpats just för att göra denna Allmakt gällande i världen, och ofta därför att detta medvetande funnits på båda de stridande sidorna, fastän kontrahenterna haft olika uppfattning om var denna Allmakt hörde hemma.

För att ta en kontrast skulle jag vilja hävda att perioden 1815-1914 var den hittills fredligaste i Europas historia. Endast ett fåtal krig utkämpades, och de var begränsade till sin omfattning. Men vill någon hävda att medvetandet om Allmakten var exceptionellt väl utvecklat just under 1800-talet? Hela perioden fick ju sin karaktär just av sekulariseringen, av Upplysningstidens efterdyningar.

Jag har vid flera tillfällen hävdat att det moderna Mobbriket (exemplifierat av nazism, fascism, kommunism såväl som av kärnsvensk socialdemokrati med nioårig grundskola och generalklausuler mot skatteflykt) är ett återfall till det gamla Gudsriket och inte en utväxt av Upplysningstidens sekulariserade Människorike. Jag har valt termerna och fört resonemanget i medveten och uttrycklig polemik mot Tage Lindbom och Christian Braw. Ingen av dem har gjort något allvarligt försök att bemöta mig. De har tydligen inte hört vad jag haft att säga.

Kärnpunkten i mitt resonemang är att den moderna totalismen inte är ett uttryck för människans befrielse från gudomliga auktoriteter utan för ett förgudande av staten. Staten har fått överta Guds gamla roll. När Hegel (vars betydelse för de totalitära ideologiernas framväxt väl knappast är omtvistat) hävdar att Staten är Guds marsch genom världshistorien, då befriar han väl inte individen från några auktoritetsbojor eller kastar ut honom i en gudlös värld? Han återupplivar den gamla tanken om staten som en gudomlig inrättning, om konungadömet av Guds nåde. Proklamerar han ateism? Han säger att världshistorien är ett uttryck för Allmakten, och att om världshistorien fordrar blodsutgjutelse och förtryck, så sker detta i enlighet med Allmaktens vilja.

För att uttrycka det så drastiskt och odiplomatiskt som möjligt, så tycker jag att det är hög tid att Gud och hans trogna visar en smula botfärdighet inför människorna, och inte tvärtom.

Eskilstuna 2 september 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Svensk Linje nr 7/1985. - Christan Braw skrev ett svar som dock inte publicerades; se nedan.


I SvL 7/85 hade jag en kort debattartikel införd, rubricerad Ett inlägg om Allmakten, där jag angrep föreställningen att allt det onda i vår onda värld har sitt ursprung och sin rot i sekulariseringen. Inlägget var riktat mot den form av religiös konservatism som företräds av Tage Lindbom och Christian Braw; jag konstaterade att jag framfört liknande kritik mot deras synsätt vid flera tidigare tillfällen utan att depå något sätt bemött den.

Det har kommit till min kännedom att Christian Braw replikerat på mitt inlägg, men att repliken aldrig publicerades därför att den inte berörde sakfrågan utan bara beklagade mitt ordval och mitt tonläge. Genom vänligt tillmötesgående från SvL:s redaktion har jag fått tillgång till Braws replik, som nedan återges in extenso.

Polemik och samtal

Det är ju uppenbart, att Per-Olof Samuelsson och jag har mycket olikartad syn på tillvaron. När två så skilda synsätt möts, finns det två grundattityder. Den första är aggressiv. Dess form är polemiken. Den är, som ordet ju säger, ett krig, ett krig med ord. Man eftersträvar att inför lyssnaren/läsaren besegra motparten med alla de medel en sådan strid erbjuder: sakargument, löje, ironi, känslosamhet. Målet är ju den egna ståndpunktens seger och den andra ståndpunktens nedkämpande.

Det andra sättet för två grundskilda uppfattningar att mötas är samtalet. Man inser och erkänner att man har helt olika utgångspunkter. Detta innebär, att man inte i första hand kan jämföra och argumentera kring de slutsatser man drar av sina resp. utgångspunkter. Man måste bli varse och förstå utgångspunkterna själva, både de egna och den andres. Utifrån en sådan förståelse kan man också förstå den andres sätt att argumentera, och man ser också de svaga punkterna i det.

Varje tid och varje kulturskede har en mängd sådana utgångspunkter, ofta omedvetna axiom. Anders Nygren har berört detta i sin berömda föreläsning "Det självklaras roll i historien" (Årsberättelse för Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund, 1944). Det som Nygren här ger på ett större plan, det måste vi eftersträva också i det individuella, lära oss förstå det självklaras roll hos oss själva och andra. Så blir samtalets frukt inte en seger, men en fördjupad förståelse av egna och andras ståndpunkter, en nyanserad och vidgad blick, med andra ord, mognad.

Per-Olof Samuelsson vill gärna att hans synpunkter och mina skall brytas. Varje mänskligt möte är en grannlaga angelägenhet, också när det gäller det tryckta ordet. Enligt min mening är polemiken i huvudsak ett missbruk av ordet. Samtal, däremot, är alltid fruktbart. Men jag är tveksam om det är samtal – och inte just polemik – som Per-Olof Samuelsson är ute efter. Det kanske är bäst, att han själv redogör för sin syn på detta.

Christian Braw

Denna replik har som synes inget med mitt ursprungliga inlägg att göra. Och jag måste allt säga, att även om det var en smula raljant i tonen så innehöll det också ett seriöst budskap, som Braw gott kunde ha kostat på sig att kommentera. Löje och ironi var inte det enda jag hade att komma med.

Men Braw vill göra hela tvisten till en fråga om personliga attityder – en "polemisk" (och omogen) kontra en "samtalande" (och mogen) attityd. Jag måste därför själv ta saken en smula personligt och uppmana Braw att något granska grandet i sitt eget öga, innan han hugger in på bjälken i mitt.

Vad jag än har upplevt hos Braw, så inte är det ett försök att sätta sig in i och förstå mina utgångspunkter. (Om han någonsin ägnar sig åt att försöka ifrågasätta det självklara i sina egna, undandrar sig mitt bedömande.) Den enda gång han någonsin svarat mig (SvD 9.9.79), påstod han att jag var "pragmatiker" och att jag "undvek sanningsfrågan". Det är förfärligt att på detta vis bli förväxlad med jag vet inte vad, DN:s kultursida eller filosofiska fakulteten vid något av våra universitet eller vad det nu kan vara.

Själv tycker jag faktiskt att jag har gjort ett ärligt försök att sätta mig in i både Braws och Tage Lindboms filosofiska utgångspunkter, att redovisa dem så rättvist jag kan och markera var jag skiljer mig från dem. Om jag har missförstått dem eller vanställt dem eller utelämnat väsentligheter, kan de ju alltid rätta mig. Jag är inte alltigenom en oförbätterlig fanatiker!

Låt mig rekapitulera de huvudsakliga tvistefrågorna:

Jag har för det första redovisat en ateistisk inställning gentemot Braws/Lindboms teistiska. Och i samband därmed har jag hävdat att gudstro långtifrån utgör någon garanti för ett människovärdigt samhälle, och att det snarare är för lite än för mycket sekularisering vi lider av. Jag har inte, såvitt jag vet, visat bristande förståelse för mina vedersakares utgångspunkter. Jag har markerat att de skiljer sig från mina. Denna fråga är uppenbart alltför viktig för att lämnas hängande i luften – och bollen ligger faktiskt just nu hos Braw/Lindbom, inte hos mig.

För det andra har jag angripit Braw därför att han hävdar att roten till det onda ligger i människans egen inneboende ondska, och därför att han definierar denna ondska som egoism, som människans strävan efter egen personlig lycka och hennes ovilja till självuppoffring. Det borde vara uppenbart att denna fråga – är mitt liv till för att levas eller för att offras – är en för varje människa fullständigt avgörande personlig fråga. Och det är i denna fråga, mer än i någon annan, som man måste vara på sin vakt mot de ej ifrågasatta "självklarheter" och "omedvetna axiom" som hela vår kultur är impregnerad med. Och Braw och Lindbom får förlåta mig, men i denna fråga är de långt ifrån några tappra kämpar mot den rådande tidsandan – de simmar så medströms man gärna kan.

Varför reser jag då dessa frågor? Ja, inte är det av ren grälsjuka eller lust att trycka ner Braw/Lindbom i skoskaften. Det är mer än så som hänger på hur vi besvarar dem!

Strängnäs 29 januari 1987
Per-Olof Samuelsson


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.