Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Duellrätt?

Det följande är mina inlägg i en debatt som fördes i Nyliberalen 1985. – "Duellrätt" är förstås en tämligen perifer fråga; anledningen till att jag lade mig i debatten är att jag såg det som en möjlighet att ta upp och bekämpa de tendenser till subjektivism och anarkism som finns inom den "nyliberala" rörelsen. Som vanligt talade jag för döva öron.

Under rubriken "Rätten till liv" i Nyliberalen nr 2/85 har Einar du Rietz skrivit en artikel om rätten till död, närmare bestämt rätten till dödshjälp och duellrätten. Einar menar att dessa båda rättigheter följer logiskt ur den allmänna naturrätten, närmare bestämt rätten att utan inskränkningar förfoga över sitt liv och den därav avhängiga oinskränkta kontraktsrätten.

Einars artikel är motiverad av en vilja att dra ut de yttersta konsekvenserna av den nyliberala synen på naturrätten och att inte väja eller kompromissa på någon punkt. Och det är ju för all del lovvärt, men resonemanget är på avgörande punkter mer förvirrat än konsekvent.

Jag ska här inte ta upp problemet dödshjälp [jag är för dödshjälp, när det handlar om plågsam och obotlig sjukdom] utan koncentrerar mig på duellrätten.

Einar menar att om kontraktsrätten är oinskränkt så bör man också ha rätt att kontraktera bort sitt liv, och därför bör man ha rätt att duellera så länge duellen innebär ett frivilligt val från båda duellanternas sida. I sin argumentation nämner han också att man bör "komma ihåg distinktionen våld i självförsvar".

Tyvärr är det just den distinktionen som han glömmer bort.

För om två personer kommer överens om att duellera, vilken grund finns det för att säga att någon av de båda duellanterna handlar i självförsvar? Ingen grund alls, såvitt jag kan se. (Om en av de båda handlar i självförsvar, då kan ju överenskommelsen att duellera från hans sida knappast ha varit frivillig, eller hur? Och om båda handlar i självförsvar, vem har då tvingat dem att gripa till våld, och varför mot varandra?)

Nej, oavsett vilka överenskommelser som träffats före duellen, oavsett vilka kontrakt som ingåtts och vilken notarius publicus som bevittnat dem, så innebär ett duellkontrakt en överenskommelse mellan de båda parterna att initiera våld mot varandra.

Statens legitima roll (det antar jag att vi är överens om) är att tillgripa våld som vedergällning mot dem som initierat våld. Staten är en apparat till vilken medborgarna delegerar sin rätt till självförsvar, huvudsakligen för att slippa ifrån den oreda och den risk för vendettor som är förknippad med enskilt självförsvar. Men om statens roll är att använda våld som vedergällning, och endast som vedergällning, då kan staten knappast förväntas slå vakt om och genomdriva ett kontrakt där de båda parterna förbinder sig att initiera våld mot varandra. Staten måste helt enkelt behandla den segrande duellanten som en mördare.

Kontraktsrätten är uppenbarligen en härledd rättighet, härledd ytterst ur människans rätt till sitt liv. Om människan har rätt till sitt liv, då måste hon också ha rätt att fritt förfoga över frukterna av sitt arbete, m.a.o. sin egendom, och därför måste hon ha rätt att ingå kontrakt. Att bryta ett kontrakt är en form av indirekt våld, och därför är det också en av rättsväsendets uppgifter att skydda ingångna kontrakt. Inom de ramarna är naturligtvis kontraktsrätten absolut. Men att utvidga kontraktsrätten till att omfatta duellkontrakt är helt uppenbart att vända upp och ner på rättigheternas logiska hierarki och att betrakta ett kontrakt som heligare än livet självt.

Av samma skäl anser jag inte att staten ska kunna skydda och genomdriva ett "slavkontrakt", om ordet tas i sin bokstavliga bemärkelse. Det är orimligt att kontraktsrätten skulle innebära en rätt att frånta någon annan rätten till frihet. (Man kan förstås fråga sig om någon frivilligt skulle underteckna ett slavkontrakt. Men det är fullt möjligt att fula fiskar begagnar sig av en annan människas trångmål för att få denne att sälja sig till träldom. All kontraktslagstiftning är därför mycket noga med att specificera att kontrakt inte får ingås under obehörigt utnyttjande av ena partens trångmål.)

Inte ens rätten till egendom kan strängt taget kontrakteras bort. Det enda som kan kontrakteras bort är rätten till ett visst specifikt stycke egendom (det må nu vara en nallebjörn eller ett hus eller ens samlade jordiska tillhörigheter).

Det finns ett annat misstag i Einars artikel som förmodligen ligger till grund för hans upphöjande av kontraktsrätten ovanför rätten till liv. Han säger att icke-våldsprincipen härstammar från rättighetsdoktrinen. I själva verket är det tvärtom.

Ty varför är våld förkastligt i umgänget mellan människor? I grund och botten därför att människan ytterst lever och överlever genom bruket av sitt förnuft, sin tankeförmåga. Hon kan inte överleva själv annat än genom att använda sitt förnuft, och hon kan inte samarbeta med andra människor annat än genom att vädja till deras förnuft. Men våld och förnuft är varandras motpoler. Våld (eller tvång) gör förnuftet inoperativt, det sätter förnuftet ur spel. Om någon håller en pistol till din tinning kan du kanske fortfarande tänka, men det spelar inte längre någon roll vad du tänker. Förbindelsen mellan din hjärna och ditt överlevande här i världen har blivit avbruten, och ditt överlevande beror inte längre på dig själv utan av pistolmannens goda vilja. Detsamma gäller faktiskt om du i stället håller pistolen mot någon annans tinning. du har i så fall avhänt dig möjligheten att övertala den andre med rationella argument, och du har förvandlat en potentiell samarbetspartner till (i bästa fall) en lydig slav.

Det kan kanske invändas att man kan vara emot våld utan att för den skull acceptera denna analys av våldet som först och främst förnuftsvidrigt. Men jag har svårt att se hur man i så fall ska kunna rättfärdiga den andra delen av icke-våldsdoktrinen, nämligen rätten att använda våld i självförsvar. För om våld är fel bara därför att våld är fel, hur kan man då ha rätt att slå tillbaka mot en våldsverkare? Men om våld är fel därför att det sätter förnuftet ur spel, då är det uppenbart att man har rätt att använda våld för att sätta förnuftet i spel igen, för att avväpna eller oskadliggöra våldsverkaren. Då, men aldrig annars.

Om två personer beslutar sig för att duellera med varandra, då har de ju faktiskt i och med detta gett upp bruket av sitt förnuft. Ett standardkontrakt mellan duellanter borde följaktligen se ut något i den här stilen:

Undertecknade, Alvar Arrie och Vilmar Virrie, båda fullmyndiga medborgare och vid sina sinnens fulla bruk, har funnit att de meningsskiljaktigheter som råder dem emellan är sådana att inga rationella argument biter på den andre. Vi har därför funnit för gott att i fortsättningen inte längre vädja till varandras respektive förnuft, då ju ingen av oss tycks vara i besittning av något sådant. Ingen av oss är riktigt klok, och båda förtjänar vi att dö. Vi har därför beslutat att avgöra saken på våldets väg, och den av oss som hanterar en Colt flinkast ska anses ha vunnit, fastän han väl fortfarande inte är riktigt klok. Då vi emellertid båda betraktar kontraktsrätten som helig och inte önskar väja för några av dess konsekvenser, inte ens de mest absurda, stadgar vi härmed att varken Arrie, om Virrie skulle dö i duellen, eller Virrie, om Arrie skulle dö, ska ställas till svars för Virries respektive Arries död. Vi är, som ovan sagts, fullständigt klara i knoppen när vi skriver detta, vårt ställningstagande är noga övervägt, och fastän ingen av oss är riktigt klok fordrar vi att den av oss som överlever ska behandlas som om han vore det.

Det finns ytterligare en aspekt av Einars artikel som jag måste nämna några ord om. Rättighetsdoktrinen eller naturrätten, d.v.s. principen att människor har vissa oförytterliga rättigheter och att statens funktion är att slå vakt om dessa, är en politisk princip eller doktrin. Den handlar om hur ett samhälle måste se ut för att människor ska kunna leva i fred med varandra. Den är inte i sig en etisk doktrin. Den handlar om hur ett rationellt samhälle ska se ut, men inte nödvändigtvis om den vidare frågan hur man lever ett rationellt liv. (Man kan leva ett rationellt liv även i ett irrationellt samhälle, även om det är oerhört mycket svårare.) En politisk princip måste naturligtvis vila på en etisk, och jag har försökt visa vilken etik rättighetsdoktrinen vilar på ovan.

PS 2009. Jag borde ha formulerat mig något annorlunda här. Rättigheter är etiska principer – de utgör bryggan mellan "individmoral" och "samhällsmoral". Men det ändrar egentligen inte resonemanget.

Men Einar har en helt annan utgångspunkt

Utgångspunkten för mitt ställningstagande är och förblir naturrätten – inte med någon spec[iell] vare sig Locke’sk eller Rand’sk härledning – utan endast det grundläggande rättighetsresonemang som utgör basen för all nyliberal teori.

Summan av den kardemumman är att naturrätten kan ges vilken härledning som helst – eller också att den inte behöver någon härledning. Men det förra skulle innebära att naturrätten är en godtycklig konstruktion och att den bör accepteras huvudsakligen därför att den låter trevligare än idén att staten är Guds marsch genom världshistorien. Och det senare skulle innebära att naturrätten är axiomatisk. Men om naturrätten överhuvudtaget kan ges en härledning, då är den inte axiomatisk. Och i så fall blir det fullkomligt avgörande vilken härledning man ger den. Både formuleringen av naturrättens principer och de konsekvenser man drar av dem är uppenbart avhängiga av dess härledning (vilket jag hoppas ha visat ovan).

Och fastän jag nu hunnit en bra bit bort från frågan om duellrätten måste jag ändå invända mot Einars påstående att inga objektiva regler gäller för individmoralen. För det första vill jag hävda att den huvudregel jag talat om ovan (förnuftet som människans grundläggande verktyg och våldet som förnuftets motpol) är så objektiv som man någonsin kan önska. För det andra har jag väldigt svårt att se hur moralen plötsligt kan bli objektiv när vi förflyttar oss till samhällsnivån, ifall den varit subjektiv på individnivån. Jag tror rentav att det finns en oerhörd risk i ett sådant resonemang. För om objektiviteten förkastas inom de grundläggande filosofiska disciplinerna (metafysik, kunskapsteori, etik), då lär den inte plötsligt komma att materialiseras inom politiken. Risken med subjektivismen är att reglerna för samhällslivet kommer att avgöras, inte på objektiva kriterier utan efter vissa människors (de starkares) subjektiva hugskott. Risken är att duellrätten inte bara blir en extrem tillämpning av naturrätten, utan att all naturrätt upplöser sig i duellrätt.

Eskilstuna 27 juli 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Nyliberalen 3/1985. Einar du Rietz återkom med ett svar i samma nummer, ur vilket jag saxar följande:

Samuelsson har fel när han härleder rättigheter ur "ickevåld". Ty vad är våld om inte just kränkande av rättigheter? Det är ett vanligt förekommande fenomen att förväxla "våld" med rena handgripligheter. I politisk bemärkelse är dock definitionen mer komplicerad än så. Stadierna i våldsutövning är så många, och tar sig så olika uttryck att den enda samlande definitionen måste bli just "kränkande av rättigheter". Det är för övrigt just i den bemärkelsen våld diskuteras i övriga nyliberala sammanhang. […]

Men med ovanstående definition är det faktiskt nödvändigt att rättigheterna kommer först, och att dessa definieras. Annars blir ickevåld ett tomt ord utan innebörd och som sådant värdelöst i ett resonemang. Arbetet med härledningen är dock redan utfört av flera pålitliga tänkare, vilka måhända skiljer sig åt i fråga om formuleringar och nyanser, men vars utgångspunkt – verkligheten – och konklusion – naturrätten – ändå sammanfaller. Därmed faller PO’s krav på en "bestämd" härledning. Vi är överens om utgångspunkterna. Det är en detaljtolkning vi diskuterar.

PO’s slutord om objektiva lagar är helt riktiga, men det finns en liten detalj som han glömmer bort, nämligen skillnaden mellan ett samhälle och en individ. Vad som är objektivt i båda fallen är verkligheten. Den gamla lagen om orsak och verkan kan varken individ eller samhälle bryta emot. (Även om politikerna försöker så gott de kan.) Samhället i sig är dock ingenting annat än en sammanslutning av individer där den objektiva moralen innebär att det är fult med våld. En individ däremot har något som ett samhälle saknar – en fri vilja – och denna är alltid subjektiv. [Kursiverat av POS.] Vad som är okränkbart i en sammanslutning av flera olika individer är de enskildas rättigheter. Dessa kan dock inte inskränkas annat än av andra individer, varför den enskilde i frågor om sig själv endast har att se till sitt eget val.

Ja, ja – visst finns det ett och annat att hålla med om här; men var det verkligen ett svar på vad jag skrev? Men jag hoppar över ett stycke och citerar vidare:

Ett duellkontrakt är en överenskommelse mellan två parter att ge förfoganderätt i viss utsträckning till varandras rättigheter. Kontraktet innebär inte ett åtagande att initiera våld, som Samuelsson felaktigt hävdar. […] Ej heller innebär ett duellkontrakt i sig att parterna avsäger sig sitt sunda förnuft.

Här visar Einar att han antingen inte läst vad jag skrivit ovan, eller också helt enkelt ignorerar det. Jag gör ett litet hopp till:

Men eftersom en duell är en frivillig överenskommelse utan inslag av våld (i politisk bemärkelse), kan det aldrig vara en politisk fråga huruvida striden är befogad eller inte. […] Hur tänker du göra med alla de gränsfall till duellkontraktet där också handgripligheter är inblandade, såsom kampsporter, sadomasochistiska förhållanden etc.?

Eftersom jag senare blev anklagad för att ignorera dessa gränsfall, ska jag ta tillfället i akt att svara i efterhand: Det finns en fullständigt avgörande skillnad mellan dueller och sådant som kampsporter och sadomasochistiska förhållanden: dueller handlar om att döda eller dödas. Avsikten med att duellera är att ta livet av motståndaren. Och att jag inte besvarade invändningen från början berodde helt enkelt på att jag ansåg den vara korkad!

Jag är förvånad över PO Samuelssons vilja att begränsa sig till duellrätten. Skillnaden mellan ett duell- och ett dödshjälpskontrakt är rent teknisk.

Visst inte. Ett dödshjälpskontrakt ingås därför att man av en fullt rimlig anledning – plågsam och obotlig sjukdom – vill dö. Ett duellkontrakt ingås därför att kontrahenterna vill ta livet av varandra. Skillnaden kan inte vara särskilt svår att se.

Duellrätt – andra ronden

Eftersom min första salva mot Einar du Rietz tydligen missat målet, måste jag ladda om och skjuta igen.

Låt mig börja med att rekapitulera det väsentliga i min argumentation.

Ingen människa har rätt att initiera våld mot en annan människa. Bruket av våld måste reserveras för självförsvar och/eller vedergällning.

Härav följer att två människor inte har någon rätt att initiera våld mot varandra.

Men vad är en duell annat än att två människor ömsesidigt initierar våld mot varandra? Duellant A lyfter sin pistol mot duellant B i avsikt att döda honom. Duellant B lyfter sin pistol i avsikt att döda duellant A. Jag kan inte tänka mig ett mera otvetydigt exempel på våld än att ta till vapen i avsikt att döda, och jag kan inte finna något som gör en duell till något annat än ett initierande av våld.

Om någon kan ge mig ett plausibelt argument varför en duell är ömsesidig vedergällning snarare än ömsesidigt initierande av våld, kan vi återta debatten från den punkten.

Detta är min argumentation i ett nötskal. Nu menar Einar att alltihop beror på att jag har missuppfattat en formulering i hans första artikel angående våld i självförsvar. Men detta ändrar faktiskt inte saken ett jota. För om Einar inte hade nämnt våld i självförsvar i sin första artikel, skulle jag ändå ha rest exakt samma invändning. En eller två meningar i mitt motinlägg skulle ha formulerats annorlunda, men min argumentation skulle i allt väsentligt ha varit densamma.

Nästa punkt jag måste kommentera är att vi skulle vara överens om utgångspunkterna och bara diskutera en detaljtolkning. Jag kan omöjligt vara diplomatisk och tillmötesgående på denna punkt. Jag avvisar påståendet absolut och kategoriskt. Jag menar att det råder en oöverbrygglig klyfta mellan våra båda ståndpunkter, en klyfta som inte kan överbryggas annat än genom att en av oss ändrar uppfattning radikalt. Jag säger inte detta för att väcka ont blod (även om ont blod säkert kommer att väckas) utan för att markera att vi är oense om grundläggande principer och inte om pikanta men i grunden ovidkommande detaljer. Jag diskuterar inte förhållandet mellan våld och rättigheter utifrån något grundläggande rättighetsresonemang som "alla nyliberaler är överens om". Om alla nyliberaler resonerar som Einar du Rietz, då är inte jag nyliberal.

Einar kommer fram till sitt försvar för duellrätten genom att definiera "våld" som "det som kränker människans rättigheter". Vad jag skulle vilja veta är hur han kommer fram till denna definition. Det enda sätt jag kan föreställa mig att han har använt är detta: han har iakttagit ett antal kränkningar av människans rättigheter, och sedan har han bestämt sig för att beteckna alla dessa kränkningar med den gemensamma termen "våld".

Åtskilligt är fel med detta sätt att bilda begrepp och tilldela termer till begreppen, men det enklaste är kanske att visa att det leder till orimliga konsekvenser. En sådan orimlig konsekvens är följande: Om två människor är i färd med att skära halsen av varandra eller skjuta ut varandras hjärnor, då inser de flesta (de som inte är omtöcknade av "grundläggande nyliberala rättighetsresonemang") att vad de bevittnar är våld. Men om man diskuterar våld så som begreppet diskuteras "i nyliberala sammanhang", d.v.s. definierar "våld" som "kränkande av andras rättigheter", då blir konsekvensen att man ser detta mördande som ett helt frivilligt mördande från båda parters sida, och att man därför säger att det inte är våld, eftersom det inte svarar mot den nyliberala definitionen av "våld".

Detta är naturligtvis exakt vad Einar säger i sin artikel, fastän han inte ser det som vad det är: en reductio ad absurdum.

För att summera resonemanget så här långt så diskuterar vi två sammansatta begrepp. Det ena är "initierande av våld", det andra är "kränkningar av rättigheter". Jag anser förvisso att det är sant att rättigheter kan kränkas endast genom att initiera våld. Men kopplingen mellan begreppen är inte sådan att det ena är en definition av det andra och att man kan lösa problemen bara genom att sätta likhetstecken mellan begreppen. Det är inte fråga om en sats av formen "endast genom att sakna hår kan en människa vara flintskallig". Att rättigheter endast kan kränkas genom våld är en upptäckt, inte en sats som enkelt och lättvindligt "bevisas" genom lingvistiska manipulationer.

Vad beträffar det verkliga förhållandet mellan "våld" och "rättigheter" så försökte jag indikera det i min förra artikel, så jag ska försöka spara utrymme genom att inte upprepa mig alltför mycket. Men det finns en punkt som jag faktiskt inte kan motstå att nämna.

Det politiska begreppet "rättigheter" i den klassiska bemärkelsen "rätt till liv, frihet och egendom" blev aldrig klart och explicit definierat förrän på 16–1700-talet. Om "våld" inte vore något annat än ett kortord för den något otympliga formuleringen "kränkning av individens oförytterliga politiska rättigheter i ett samhälle vars institutioner grundas på ett erkännande av dessa rättigheter", då borde vi vänta oss att begreppet "våld" vore lika okänt som begreppet "rättigheter" före denna tid. Men så är inte fallet. Ord för våld har förmodligen existerat i alla språk i alla tider. Orsaken är lätt att inse. Det är inte svårt att iaktta olika konkreta våldshandlingar, se att de skiljer sig från andra, fredliga handlingar, och utifrån dessa iakttagelser nå fram till det abstrakta begreppet "våld". Att nå fram till det politiska begreppet "rättigheter" är betydligt svårare. För det behövs tänkare som Aristoteles, Locke, Paine och Jefferson. Och för att nå fram till satsen att endast initierande av våld kan kränka dessa rättigheter krävs det mer än filosofiska begreppsmanipulatörer av normalt 1900-talssnitt. Det krävs en lång historisk erfarenhet, identifierad och integrerad av en filosof av yppersta kaliber [d.v.s. av Ayn Rand].

Jag tror att jag vid det här laget har ådagalagt till full belåtenhet att ett duellkontrakt innebär ett ömsesidigt initierande av våld. Jag hävdade också i min förra artikel att ett duellkontrakt innebär att man avsäger sig förnuftet. Einar förnekar att så är fallet. Nu tycker jag nog att min ståndpunkt är nära nog självklar och Einars gripen ur luften.

Låt oss ta våra duellanter från förra numret av Nyliberalen, Arrie och Virrie. Vad duellerar de om? Jag kan bara se två möjligheter:

1. De duellerar inte om någonting alls, utan bara för att det roar dem att duellera.

2. De duellerar om något som de är oense om.

Att skära halsen av varandra för ingenting alls är uppenbart förnuftsvidrigt. Men om Arrie och Virrie har en konflikt, så har de alltid i princip två möjligheter att lösa den: genom rationell övertalning, eller genom att gripa till våld. Om de kommer överens om att gripa till våld, då måste de ipso facto ha övergett den rationella övertalningens väg, m.a.o. övergett förnuftet. Det finns inget sätt att komma förbi den slutsatsen, och jag måste stå fast vid mitt inlämnade förslag till standardkontrakt för dueller.

Einar menar att om staten ingriper mot dueller, så annullerar den ett frivilligt ingånget kontrakt. Men det är överhuvudtaget inte fråga om att annullera ett kontrakt. Frågan är om ett duellkontrakt överhuvudtaget ska erkännas som ett giltigt kontrakt. Jag har redan svarat "nej" på den frågan och lämnar den för tillfället därhän. (Jag vill inte låta detta inlägg svälla ut till en avhandling, och jag är redan på god väg.)

Det kan naturligtvis argumenteras att om staten tillät dueller skulle alla idioter snart ta kål på varandra och endast förnuftiga människor finnas kvar.

Emellertid är det en av statens legitima funktioner att förhindra blodsutgjutelse mellan medborgarna, och den kan inte uppfylla denna sin funktion om den tillåter galningar att slå ihjäl varandra. Risken för att våldet sprider sig är alltför stor. (Som jag tror mig ha påpekat vid ett par tillfällen för Uppsaladistriktets ungmoderater, finns det en hel litteratur som skildrar hur det går till i ett samhälle där statens verkställande våldsutövning överlämnas åt medborgarna själva. Jag syftar på den isländska sagolitteraturen.)

Det finns trots allt en teoretisk möjlighet att rädda duellrätten, och den är som följer:

Om en person är villig att kontraktera bort sitt liv i ett duellkontrakt, bör han ta konsekvenserna av detta sitt val och i fortsättningen betrakta sitt liv som bortkontrakterat. Staten bör därför tillåta dueller under en och endast en förutsättning: att de duellerande eller den överlevande duellanten för all framtid avsäger sig allt rättsligt skydd för sin egen rätt till liv. Duellanten bör helt enkelt gå med på att förklaras fredlös. Var och en som så önskar bör ha rätt att saklöst slå ihjäl honom utan att detta leder till några som helst rättsliga konsekvenser. Detta skulle naturligtvis i princip förvandla varje duellkontrakt till ett ömsesidigt självmordskontrakt, och jag anser inte att självmord bör illegaliseras.

Jag måste också kommentera Einars slutanklagelse att jag "isolerar företeelser ifrån sitt sammanhang", eftersom jag finner det vara ett flagrant exempel på stenkastning i glashus. Dueller uppstår inte i ett vakuum, de är slutpunkten i en lång händelsekedja och föregås normalt av hårda ord och handskar slängda i ansikten. Jag ska därför först be om ursäkt för att jag redan varit så långrandig och sedan ge två citat som klart belyser i vilka sammanhang dueller uppstår. Det första citatet är satiriskt och härstammar från en period då dueller höll på att skrattas ut ur tillvaron tillsammans med mycket annat uråldrigt nonsens. Det andra är dödligt allvarligt och härstammar från en tid då dueller, eller "envig" som det hette på den tiden, var en del av livets och samhällets normala gång.

1. Your extraordinary behavior last night, and the liberty you were pleased to take with me, makes me this morning give you this, to tell you, because you are an ill-bred puppy, I will meet you in Hyde Park an hour hence; and because you want both breeding and humanity, I desire you would come with a pistol in your hand, on horseback, and endeavor to shoot me through the head to teach you more manners. If you fail of doing me this pleasure, I shall say you are a rascal, on every post in town: and so, sir, if you will not injure me more, I shall never forgive what you have done already. Pray, sir, do not fail of getting everything ready; and you will infinitely oblige, sir, your most obedient humble servant, etc.

Richard Steele, The Tatler, No. 25, Tuesday, June 7, 1709.

2. Giver man okvädinsord åt man: "du är ej mans jämlike och ej man I bröstet." "Jag är man som du." De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har givit, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blev kallad. Han är ej edför och ej vittnesgill, varken i mans eller kvinnas sak. Kommer däremot den, som ord har fått, och icke den, som ord har givit, då ropar han tre nidingsrop och gör ett märke mot honom på jorden. Då vare han dess sämre man, som sade det han ej tordes hålla. Nu mötas de båda med fulla vapen. Faller den, som ord har fått, för honom gäldas halv bot. Faller den, som ord har givit, ogärning i ord är värst, tungan är huvudets baneman, han ligge ogill.

Ur Hednalagen.

Eskilstuna 25 oktober 1985
Per-Olof Samuelsson

Post scriptum

Jag ser att jag har glömt bort en punkt i Einars artikel som jag för fullständighetens skull måste ta upp: "En individ har däremot något som ett samhälle saknar – en fri vilja – och denna är alltid subjektiv."

Detta påstående, att den fria viljan är subjektiv, har inget som helst fog för sig. Till att börja med är individens fria vilja ett objektivt konstaterbart faktum. Men vari består den fria viljan? I grund och botten i att "tänka eller inte tänka", att fokusera sitt medvetande eller undvika den ansträngningen.

Så långt är den fria viljan varken objektiv eller subjektiv. Frågan om objektivitet eller subjektivitet kommer in på ett senare stadium i resonemanget. För vad är dessa företeelser i grund och botten? Objektivitet innebär att erkänna verkligheten och att inrikta sitt tänkande på att korrekt identifiera denna verklighet. Subjektivitet innebär i sista hand helt enkelt att sätta sina känslor och önskningar ovanför verkligheten eller i verklighetens ställe. Subjektivism är i grund och botten önsketänkande.

Så den fria viljan är inte "alltid subjektiv". Vad som kan sägas är att ett riktigt bruk av den fria viljan leder till objektivism, ett felaktigt bruk leder till subjektivism. Vidare kan sägas att det är den fria viljan som gör att detta och många andra filosofiska spörsmål överhuvudtaget är en livsviktig angelägenhet för människan. Varelser som saknar fri vilja besväras inte alls av dessa filosofiska tvister och spetsfundigheter. (Dessutom har de, vilket kanhända förtjänar att nämnas, obegränsad "duellrätt". Och varför inte? Eftersom de inte har något förnuft i vår mänskliga bemärkelse, är hela resonemanget om att våld sätter förnuftet ur spel fullkomligt irrelevant för dem. De har heller inget bruk för ett ordnat, lagbundet samhälle, och ingen glädje av att se vare sig etatismen eller anarkismen vederlagd.)

Einars resonemang tycks implicera att eftersom individen har fri vilja, har vi ingen rätt att prisa eller fördöma hans val. Men rätta förhållandet är det rakt motsatta: det är endast den fria viljan som gör det möjligt för oss att fälla moraliska omdömen. Vi fördömer inte moraliskt en varg som river ett får, även om vi ibland i självförsvar avlivar vargen. Men en brottsling fördömer vi moraliskt. Han kunde ha handlat annorlunda. Och detsamma bör vi göra med en duellant.

Publicerat i Nyliberalen 4/1985. (Post scriptumet publicerades däremot inte.)

I samma nr av Nyliberalen fick jag också en replik från Einars "sekundant", Jacob Arfvedsson. Jag besvarade repliken, men mitt svar blev aldrig infört.

I mina inlägg hade jag åtskilliga gånger betonat att avsikten med en duell är att döda den andre duellanten, och att det är därför som dueller är, och bör vara, olagliga. I sin replik tillvitade mig Arfvedsson uppfattningen att alla förnuftsvidriga handlingar bör olagligförklaras. (Något sådant har jag aldrig hävdat, och man kan omöjligt få det intrycket av vad jag skrev, om man inte är fullständigt oförmögen att läsa en sammanhängande text som innehåller mer än ett tankeled.) Följaktligen upprepade Arfvedsson du Rietz fråga (som jag ansett alltför perifer för att ta upp) hur jag ställer mig till boxningsmatcher och liknande "gränsfall".

Arfvedssons replik innehåller också följande fantastiska resonemang, som jag helt enkelt måste citera:

Om jag ingår ett kontrakt med PO Samuelsson med innebörden att han ska sälja sina byxor, betyder det att jag tar hans byxor samt betalar honom ett i kontraktet fixerat belopp, punkt och slut. Jag kan inte för mitt liv inse att ett dylikt kontrakt skulle innebära skulle innebära att PO sedan förklaras "evigt byxlös" och är tvungen att sälja alla sina framtida byxor till den som får lust att äga dem.

Detta framfördes som ett motargument mot mitt förslag att duellanter ska förklaras fredlösa. Den uppenbara bakomliggande premissen är att var och en av oss har lika många liv som vi har byxor i garderoben, och att våra liv följaktligen inte är mer värda än våra byxor!

Repliken innehåller också följande stycke som jag bör citera, eftersom jag besvarar det:

Rätten till liv innebär rätten att få leva sitt liv på det sätt som man håller för riktigast. [Vilket naturligtvis är alldeles sant – så länge man inte håller kriminella aktiviteter för "riktigast".] En människa som har sin hetaste önskan att få duellera och på så sätt gå hädan (och som har en likasinnad motståndare) kan inte sägas ha denna oinskränkta rätt att förfoga över sitt liv om staten vägrar henne rätten att ingå duellkontrakt.

M.a.o.: duellkontrakt ingås i avsikt att förlora duellen, inte att vinna den. (Somliga har lite svårt att fatta…)

Absolut sista salvan

Jag anser i och för sig att mina båda tidigare inlägg om duellrätten är fullkomligt klara. Jag har också förstått att redaktionen anser att debatten bör avslutas, så att viktigare frågor kan ventileras. Men eftersom Jacob Arfwedson säger sig ha några frågor att ställa till mig, anser jag mig förpliktigad och berättigad till några korta svar. Sen får det vara nog.

1. Om man går med på att leva i ett ordnat samhälle med en nattväktarstat, går man samtidigt med på några få enkla, grundläggande principer. Först och främst bland dessa är att inte kränka andra människors liv, vilket minimalt innebär att man går med på att inte döda dem annat än i nödvärn. Och om man accepterar en nattväktarstat överhuvudtaget, accepterar man dess rätt att upprätthålla nattväktarstatens principer, vilket minimalt innebär att den har rätt att stävja mord.

Om man å andra sidan är anarkist och inte accepterar någon stat alls, inte ens en nattväktarstat, för all del! Acceptera bara konsekvenserna av valet! Acceptera att nattväktarstatens rättsskydd inte gäller Dig! Acceptera ett liv som fredlös! Försök inte ha nattväktarstatens rättsskydd och äta upp det på samma gång!

2. Skillnaden mellan dueller och boxningsmatcher är uppenbar. (Tänk själv!)

3. I likhet med Jacob Arfwedson har jag flera par byxor men bara ett liv.

4. Om det verkligen är Din hetaste önskan att duellera och gå hädan, för all del! Duellera! Gå hädan! Glöm bara inte bort att en vunnen duell på dessa premisser innebär ett kapitalt misslyckande.

Eskilstuna 23 januari 1986
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.


Ett litet post scriptum: Einar nämnde i privat konversation att de flesta dueller bara går till "första blod". Jaha. Men då kunde han ju sagt från början att det inte var riktiga dueller han diskuterade, utan bara studentikosa upptåg! Hade jag vetat det, hade jag nog inte brytt mig om att yttra mig!


Appendix 1

I samband med den här debatten skrev jag ett brev till Peter Schwartz (på den tiden redaktör för The Intellectual Activist och författare till pamfletten "Libertarianism: The Perversion of Liberty") – jag var lite osäker på vad som "kommer först" i den objektivistiska hierarkin, principen att vi har vissa oförytterliga rättigheter eller principen att våld/tvång utgör en negation av förnuftet. Schwartz gav mig ett bra svar på min fråga, men han skrev också följande om dueller:

Dueling is an irrational activity; it does involve using force rather than reason to settle differences – but it is not an activity that ought to be barred by law. Since both parties (presumably) engage in it voluntarily, with full knowledge of the possible consequences, each one is in effect asking the other to help him commit suicide. In other words, as with many types of behavior, it may be morally wrong but not violative of anyone’s rights.

Och jag som trodde att det var libertarianskt nonsens jag bemötte, och inte objektivistiskt! Schwartz begår ju faktiskt samma felslut som Einar du Rietz och Jacob Arfvedsson. Om man nu duellerar, så gör man det väl inte i avsikt att förlora duellen, utan i avsikt att vinna den! Och då är man ju inte en självmördare utan en mördare!


Appendix 2

År 1994 publicerades delar i den här debatten i en antologi från "Frihets"fronten, Nyliberalismens idéer. Det var inget som jag givit mitt medgivande till; antologins redaktör, Henrik Bejke, hänvisade till någon sorts "muntlig överenskommelse" som jag för länge sedan glömt, om det ens är sant att jag ingått den. Och mitt inlägg "andra ronden" togs inte med, bara för att jag skulle framstå som svarslös.

Jag gjorde då en OS-bilaga under rubriken "Stöldanmälan" med mina egna inlägg. Jag lade också till ett längre post scriptum om den besynnerliga idén att den fria viljan "alltid är subjektiv", men den innehåller inte så mycket nytt, så jag bryr mig inte om att ta med den här.

Och Einar du Rietz är säkert mer förvirrad än ond, när han dillar om att den fria viljan "alltid är subjektiv". Icke desto mindre måste det betraktas som ett försök att vränga ut och in på en sanning, bara för att kunna smyga in lite subjektivism.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.