Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Fallet Valladares

I sin debattartikel i Folket 17.12 nämner Christer Bergström i förbigående kubanen Armando Valladares som ett exempel på misstag från Amnestys sida. Man adopterade honom som samvetsfånge "när det i verkligheten visade sig att han satt fängslad för bombterrorism".

Ända sedan Valladares släpptes 1983, efter att ha tillbringat 22 år i kubanskt fängelse, har denna uppgift då och då dykt upp från kommunister och kommunistapologeter, men jag har aldrig sett något försök att underbygga anklagelse med specifika fakta.

Det hela startade, så långt min erfarenhet sträcker sig, med ett inlägg i OBS! Kulturkvarten (14.3.83) av Lasse Söderberg, som inte innehöll några fakta alls utan endast outsagda antydningar. Inlägget har fastnat i mitt minne som ett ovanligt slirigt försök att sätta spetälskestämpel på en misshaglig opponent. (Som exempel på inläggets karaktär kan jag nämna att Söderberg inte rent ut anklagade Valladares för terroristverksamhet – det hade varit specifikt och lämnat en blotta för mothugg – men ändå samtidigt ställde samman honom med tyska och italienska terrorister. Ett fint sätt att smyga in ett dolkhugg utan att kunna bindas vid dolken.)

Jag antog då att om Söderberg inte hade några specifika fakta att anföra (eller ens någon specifik anklagelse, utan bara omsorgsfullt inlindade insinuationer), så måste det bero på att det inte fanns några fakta att anföra, och att hr poeten inte ville ge sig ut med tung packning på osäker is.

Nu, 2½ år senare, kan Christer Bergström omnämna Valladares som bombterrorist, som om det vore något allmänt känt och vedertaget.

Det är värt att betänka vilken fruktansvärd anklagelse det är som Valladares utsätts för. Att vara bombterrorist, det är att vara en ovanligt vidrig sorts mördare, det är att ha oskyldiga människors liv på sitt samvete.

Man hasplar inte ur sig en sådan anklagelse utan att ha klara och otvetydiga bevis för den. Har man inte det, är man värre än en vanlig sladdertacka; man är en sladdertacka med blod på tungan.

Jag måste därför uppmana Christer Bergström att lägga fram sina bevis mot Valladares.

För att kunna bedöma bevismaterialet opartiskt tänker jag skicka en kopia av detta brev till svenska sektionen av Resistance International. Valladares är nämligen internationell ordförande för Resistance International, och om anklagelserna mot honom är falska, har denna organisation ett uppenbart egenintresse av att korten läggs på bordet. (Och är de sanna, bör Resistance International se sig om efter en ny ordförande.)

Eskilstuna 16 december 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 11 januari 1986. Bergström återkom med en replik 15 januari som jag besvarar nedan.

Det finns ett flertal egendomligheter i Christer Bergströms replik om Armando Valladares (Folket 15.1) som jag gärna skulle vilja ha klarhet om.

Först säger CB att Valladares fängslades

för innehav av sprängdeg, bomber och kulsprutepistoler; för hantering av vapen och sprängämnen; för att gömma undan desertörer och för att stå i kontakt med CIA…

Mot detta kan jag bara ställa Valladares’ eget uttalande att han blev fängslad för att han öppnade sin breda käft mot Castroregimen. Och det är kanske inte mycket att komma med.

Ett faktum är dock att en bidragande orsak till Valladares’ frigivning var att Regis Debray, känd Kubavän och vapenbroder med Che Guevara, intervenerade till hans förmån. Var det verkligen inte möjligt för Castro att övertyga Debray om Valladares’ skurkaktighet? Eller var frigivningen en stor och ädelmodig gest mot världsopinionen?

Bergström: Bland de olika anti-kubanska terroristgruppernas har minnet av ett särskilt avskyvärt brott satt ett outplånligt spår i kubanernas minne: 5 januari 1960 hängde dessa beväpnade terrorister en ung frivillig lärare, som lärde bönderna att läsa, i ett tråd. Ynglingen var knappt 6 år och hette Conrado Benitez. Han bar inga vapen: bara skrivböcker och en blyertspenna. Terroristverksamheten kulminerade 4 mars 1960 när 150 människor dödades och 200 skadades i ett bombattentat utfört av terroristerna mot det franska fartyget "La Couber" i Havannas hamn. ["6 år" är rimligen ett rent tryckfel; enligt länken skulle han ha varit knappt 19 år.]

Man kan också fråga sig vad hängningen av den 6-årige läraren och bombattentatet mot "Le Couber" har med saken att skaffa, om inte Valladares var delaktig i dessa förbrytelser. Men CB tycks inte vilja göra honom personligen ansvarig för dem utan nämner dem bara för bakgrundseffektens skull.

Nästa fråga är vad Valladares’ bristande talanger som poet har med saken att göra. Hans poetiska insatser inskränker sig i stort sett till att han smugglat ut en dikt om en massaker som ägde rum i Boniatofängelset 1975. Det ska villigt erkännas att denna dikt inte kan mäta sig med exempelvis Dante i poetisk fulländning. Men frågan är ju om dikten är autentisk eller ej.

Amnesty International har uppenbarligen haft svårt att verifiera diktens sanningshalt. Men innan man drar alltför stora växlar på detta faktum bör man ägna en tanke åt orsaken: Amnesty och liknande grupper kan överhuvudtaget inte komma i kontakt med fångarna i fråga. Regimen tillåter det inte.

Ett faktum angående dessa s.k. plantadofångar förtjänar att beaktas: de hålls kvar i fängelse, inte på grund av sina verkliga eller förmenta brott, utan därför att de vägrar underkasta sig "rehabilitering". Det är deras ovilja att pussa Fidel Castros stövel som är deras olycka.

Bergström citerade Gertrud Sigurdsen: "Jag har svårt att föreställa mig att påståendena om det politiska förtrycket på Kuba kan stämma. Man frapperas av att alla kubander man möter på gatan ser glada, lyckliga och välmående ut!"

Vad beträffar Gertrud Sigurdsens vittnesmål om lyckliga och välmående kubaner, så är de väl närmast att jämföra med Åby Ericsons uttalanden om Argentina i samband med fotbolls-VM 1978. Jag finner det föga märkvärdigt att en regim inte presenterar besökande politiker för sina egna politiska fångar. Det ligger s.a.s. i det politiska besökets natur.

Bergström: "Det fria [sic] Kuba är givetvis ett rent paradis jämfört med de flesta latinamerikanska och även vissa ’västerländska’ länder."

CB:s ord om Kuba som ett "rent paradis" i jämförelse med andra länder påminner osökt om ängeln med det bart huggande svärdet – vilken som bekant posterades vid paradisets portar för att hindra tillträde till det. Kuba tillåter, i likhet med andra kommunistiska regimer, inte sina undersåtar att lämna sitt paradis. Och närhelst de släpper efter en smula på bevakningen, vidtar en massutvandring.

Detta är, efter mina enkla begrepp, en helt avgörande punkt. Man kan ha skilda uppfattningar om antalet politiska fångar, så länge man är beroende av regimens goda vilja för att räkna dem. Men i en fundamental bemärkelse är faktiskt alla kubaner politiska fångar.

Eskilstuna 23 januari 1985
Per-Olof Samuelsson


I sitt senaste inlägg om Cuba (Folket 31.1.) skriver Christer Bergström:

Svenska Utrikespolitiska Institutet har publicerat en liten skriftserie kallad "Länder i fickformat". I nr 41 i denna serie, "Cuba", konstateras: "Cuba har i huvudsak accepterat rätten till utvandring".

Om man slår upp den senaste utgåvan av det häfte CB hänvisar till (utg. mars 1985), kan man läsa följande:

Cuba har i viss utsträckning tillåtit utvandring. Sammanlagt har omkring 750 000 människor lämnat landet sedan revolutionen. Den senaste stora emigrationsvågen kom igång våren 1980, sedan ett stort antal människor trängt sig in på Perus och Venezuelas ambassader i Havanna och begärt att få utvandra. Cirka 90 000 människor tog sig sedan till USA.

Det är två punkter jag vill fästa uppmärksamheten på:

  1. Det är en himmelsvid skillnad mellan att "i huvuddrag acceptera rätten till utvandring" och att "i viss utsträckning tillåta utvandring".
  2. (Det vore intressant att utreda vilka högerkrafter det är som har nästlat sig in på Utrikespolitiska Institutet och från den ena utgåvan till den andra ändrat på en så avgörande formulering.)

  3. I länder som "i huvuddrag accepterar rätten till utvandring" är det inte nödvändigt att invadera främmande makters ambassader för att få utvandra.

För att påminna om vad diskussionen handlar om ska jag upprepa vad jag skrev i mitt förra inlägg:

Kuba tillåter, i likhet med andra kommunistiska regimer, inte sina undersåtar att lämna landet. Och närhelst de släpper efter en smula på bevakningen, vidtar en massutvandring.

Detta är exakt vad som hände våren 1980. Kuba släppte efter på sin bevakning, och 90 000 utvandrade med en gång.

Om jag inte tagit upp Berlinmuren eller de vietnamesiska båtflyktingarna, beror det på att Christer Bergström ännu inte börjat diskutera dessa företeelser.

Eskilstuna 1 februari 1986
Per-Olof Samuelsson

PS. Jag har inte accepterat Christer Bergströms och den kubanska regimens version av fallet Valladares. Jag har stillsamt påpekat att (och varför) den bör tas med en nypa salt. Att CB nu vränger mina ord till att betyda något annat visar bara att CB är en medveten och kallblodig lögnare.

För övrigt har Andres Küng i sitt inlägg (30.1) nu gett så mycket kött på benen i fallet Valladares att jag anser att CB:s version definitivt kan avfärdas som en propagandalögn.

Publicerat i Folket, men jag har tyvärr inte antecknat exakt datum. Mitt PS utelämnades dock.


Andres Küng bemötte en del av den kubanska desinformationen om Armando Valladares i ett längre inlägg i Folket 30.1.86. Bl.a. är det tydligen en ren skröna att Valladares skulle ha tjänstgjort som polis under Battistaregimen – han var i stället matematiklärare vid polisskolan. Castroregimen försökte bevisa att han varit polis med hjälp av ett fotografi som i själva verket var en lättgenomskådad förfalskning. (Den här saken nämns f.ö. också i Wikipediaartikeln om Valladares.) – Alltnog: Christer Bergström upphörde nu att diskutera fallet Valladares och övergick i stället till att misstänkliggöra Andres Küng.

Jag pratade en gång med Küng på telefon i samband med den här debatten, och han berättade för mig att kommunister kan gå hur långt som helst när det gäller smutskastning och misstänkliggöranden. Så t.ex. hade Küng själv blivit anklagad för att ha varit nazist under kriget! (Han föddes 1945…)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.