Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Inlägg i skilda ämnen 1986

Under denna rubrik tänker jag samla ihop kortare debattinlägg jag skrev 1986, i huvudsak kronologiskt ordnade.

Om "folk- och boskapsräkningen"

Generaldirektör Sten Johansson hävdar i dagens Expressen (16.1.1986) att svenska folket snällt fyller i sin Folk- och Bostadsräkning bara därför att de är så mycket klokare än Jan Myrdal och alla vi andra bråkmakare.

Han borde emellertid veta att vi fyller i den av ett och endast ett skäl: därför att han hotar oss med 1000 kr i böter om vi låter bli. Klokhet och förståndighet med pistolen i ryggen alltså!

Om hr Johansson tror att jag har fel, sänk då bötesbeloppet till mera symboliska 100 kr till nästa FoB och se vad som händer!

För övrigt är syftet med FoB endast och allenast att förbereda övergången till planhushållning i Sverige. Det framgår klart av de informationsbroschyrer som beledsagar utpressningshotet, även om själva ordet "planhushållning" inte används. Detta i sig självt är ett fullgott skäl att vägra ställa upp. Men Sten Johansson häller ytterligare vatten på vägrarnas kvarn. Han avslöjar att de uppgifter han samlar in bl.a. ska användas av Göran Therborn (av alla människor) för att undersöka klasstrukturen i det svenska samhället. Att släppa denne ädelmodige försvarare av giljotinen, Gulag-arkipelagen och Sovjets inmarsch i Afghanistan i närheten av ett sekretessbelagt statistiskt material måste ju vara rentav livsfarligt, speciellt med tanke på att arkebuseringar, arbetsläger och tvångsutskrivningar av soldater för imperialistisk krigföring hör till planhushållningens naturliga och logiska konsekvenser.

Själv har jag inte kastat FoB i papperskorgen, eftersom jag tyvärr inte har råd att betala några 1000 kr i böter för lyxen att bevara min personliga integritet. Å andra sidan har jag uppgett att jag har 3 rum, fast jag bara har 2, samt att jag har dusch men saknar WC, fastän det i verkligheten förhåller sig tvärtom. Men än sen! Uppgifterna är ju sekretesskyddade i 75 år. Så vilken statistiker kommer någonsin att upptäcka att jag har ljugit förrän långt efter mitt frånfälle? Eller hur, generaldirektören?

Eskilstuna 16 januari 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Expressen 20.1.1986, dock i kraftigt nedkortat skick.


Fred och frihet

"Det bästa som kunde hända för freden i världen vore om Sovjetunionen fick en demokratisk regering." Ord av den innebörden har nyligen fällts av fp-ledaren Bengt Westerberg.

Det är ett hoppingivande uttalande. Det visar att Westerberg förstått att det är frihetsfientliga ideologier som utgör det verkliga krigshotet, att diktaturer som sådana är fredshotande, oavsett sina svulstiga fredsälskande deklamationer, och att freden inte kan säkras med mindre än att friheten säkras.

Hur långt Westerberg är villig att gå i sitt försvar för friheten är det förstås för tidigt att sia om. Man bör nog inte knyta alltför stora förhoppningar till partiledaruttalanden. Men han har ändå gett ett gott exempel på verklig internationell förståelse. Han har sagt till diktatorerna och diktatorsvännerna: "Vi förstår vad ni är ute efter, och vi gillar det inte."

Den andra sortens "förståelse", den som består i att blunda för motståndarens verkliga natur och verkliga avsikter, har också sina förespråkare inom folkpartiet. I en debattartikel i EK 17.2 skriver Sven Gavlevik:

Det är tre områden som är särskilt viktiga. Sambandet mellan nedrustning och utveckling… Behovet att öka förståelsen mellan människorna och bryta ned fiendebilderna mellan öst och väst. Kampen mot… Sydafrikas apartheidsystem.

Hur vanlig denna attityd än är, kan den knappast betecknas som annat än ytterst egendomlig. Menar Gavlevik att kommunismen inte är vår fiende? Menar han att skillnaden mellan västerländska demokratier och kommunistiska diktaturer bara är en beklaglig optisk villa, som kan skingras bara vi bryter ner våra taskiga bilder av kommunismen? Menar han att nedrustning och utveckling har ett samband med varandra, men inget samband med graden av frihet i ett samhälle? Menar han att ett system som förtrycker folkmajoriteten (apartheid) är ett hot mot freden, medan däremot ett system som förtrycker folkmajoriteten (kommunismen) inte är ett hot mot freden, utom i våra paranoida hotbilder?

Det är inte nödvändigt för oss att måla upp bilder av kommunismen, den målar upp sig själv tydligt nog i sina skrifter, och den visar vad den menar med "fred" och "förståelse", närhelst den ges en möjlighet.

Man hejdar inte en förtryckarideologi eller en förtryckarregim genom att vifta på svansen åt den. Man hejdar den genom att hissa Haydn-flaggan: "Vi vill ha fred. Men ger inte upp." [Citat ur en dikt av Tomas Tranströmer.]

Eskilstuna 19 februari 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 22.2. 1986.


Nä nu djävlar…

Politiska tänkare ska bedömas efter vad de tänkt, inte efter vad som har skvallrats om dem. Mot denna tämligen självklara regel syndar Per Dahl i SvL 1/86, s. 43, på följande sätt:

Historien vimlar av frihetsälskande författare som använt stora ord på papper, men som genom sitt personliga beteende förverkat allt förtroende; Rousseau och Paine är två exempel.

Jag har nyligen haft anledning att läsa igenom Rousseaus skrift Om samhällsfördraget, och jag anser förvisso att han har fel. Men vad har det att göra med vad som har sagts (sant eller osant) om hans personliga leverne? Det värsta Rousseau har anklagats för är att han satte sina barn på barnhem, och det var mycket fult gjort; men inte är det väl detta som kullkastar hans idéer om allmänviljan och folksuveräniteten?

Jag har mer att säga om Per Dahls andra exempel. Som politisk tänkare var Thomas Paine klart överlägsen Rousseau. Hans Common Sense och Rights of Man är inte bara lysande politisk pamflettkonst, de är också teoretiskt banbrytande på ett sätt som jag misstänker är allvarligt underskattat. Var och en som är intresserad av frihetens historia (och framtid) borde göra sig ordentligt förtrogen med deras innehåll. (Därmed inte sagt att de är fläckfria.)

Men, säger Per Dahl, allt det där är bara stora ord på papper, och Paine har förverkat vårt förtroende genom sitt personliga beteende. Så låt oss då titta lite på hans ruttna karaktär!

Var han en pultron som ständigt ställde sig på den segrande sidan i varje konflikt? Nej. När jakobinerna tog överhand under Franska revolutionen, tog Paine girondisternas parti. När frågan om kungaparets giljotinering kom upp röstade Paine emot – och det var rena turen att han inte själv blev giljotinerad för det. Är det detta som förverkar hans förtroende i Per Dahls ögon?

Den vanligaste anklagelsen mot Paines karaktär är att han under sina sista levnadsår förföll till alkoholism. Hur sant detta är, är osäkert. I sin inledning till The Life and Major Works of Thomas Paine skriver Philip S. Foner: "His moderate appetite for brandy was distorted into drunkenness by cartoonists and writers." Själv törs jag inte yttra mig om hur mycket Paine drack eller inte drack under sina sista dystra år, men så mycket kan jag säga att det inte lägger ett vitten till eller från hans värde som tänkare eller ens hans karaktär. Det finns sämre människor som har varit nyktrare.

Vad som faktiskt inträffade var att Paine efter sin återkomst till USA år 1802 blev utsatt för en veritabel smutskastningskampanj. Foner citerar i ovan nämnda artikel följande vackra tillmälen: "the scavenger of faction", "lilly-livered sinical rogue", "loathsome reptile", "demi-human archbeast", "an object of disgust, of abhorrence, of absolute loathing to every decent man except the President of the United States". (Det sista syftar på Jefferson, som inte tillhörde dem som ylade med.)

Och anledningen till allt detta var The Age of Reason, boken som Paine skrev i giljotinens skugga och där han gör upp räkningen med kristendomen. Det var inte hans karaktär som utlöste denna kaskad av okvädinsord (såvida det inte är tecken på dålig karaktär att hysa impopulära åsikter), inte något han gjort eller undlåtit att göra (såvida det inte är ett karaktärsbrott att delta i en folklig resning och sedan vägra nacka kungen) – det var hans uppfattning att Gud uppenbarar sig i naturen klarare och tydligare än i traditionen. Det kanske förvånar sena tiders barn att religiösa tvister fördes med dessa medel, men under den liberalkonservativa traditionens barndomsår var det fortfarande vanligt.

Ska lik tvunget skändas i SvL:s spalter, så försök skaffa fram skändligare lik än Thomas Paine!

Eskilstuna 27 februari 1986
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerad.


Stämma i bäcken

Stäm i bäcken! skriver Leif Zern med all rätt i Expressen 5.3.1986. Vi är inte alla medskyldiga till mordet på Palme därför att vi har kritiserat honom skarpt under hans livstid. Och det är en osmaklig hantering att försöka fästa en retroaktiv skuld vid oss nu – särskilt som vi ännu inte vet vem mördaren är, än mindre vilka motiv som drev honom.

Men bäcken har inte sipprat fram bara i Aftonbladet. Expressen har redan släppt fram ett par små rännilar.

Först P.O. Enquist (Expressen 2.3.). Han säger att pistolen höjdes av Palmehatet, i sin tur en avläggare av det allmänna hatet mot arbetarrörelsen. En hundraårig hatkampanj har nått sin naturliga slutpunkt och kan läggas till handlingarna.

Olof Palme skonade inte sina meningsmotståndare, och hans ordval och argument var stundom infama. Han kunde kalla anhängare av marknadsekonomi för "hatets och illviljans kolportörer", han kunde jämställa marknadsekonomin med Sydafrikas apartheid-system, han kunde framställa dess mest framgångsrika företrädare som "babianhannar". Det finns idag ingen anledning att betrakta detta som annat än förlöpningar i stridens hetta. Men det finns heller ingen anledning att ångra att vi känt oss kränkta i vårt innersta av dessa förlöpningar och ibland svarat med liknande mynt – eller att klä oss i säck och aska och göra avbön för vårt "hat". Det är sannerligen ingen lättnadens suck vi drar över att han nu är död. Mördaren har berövat oss vår möjlighet att ge svar på tal.

Så Georgij Arbatov (Expressen 4/3). Han vet inte vem som mördade Palme (fastän sovjetiska massmedia redan har pekat ut CIA som syndabock), men han vet vilka som hatade honom, och han känner karaktären av deras hat – det var "djuriskt". Och hatad var han för allt det som Arbatov säger sig stå för – fred, nedrustning, internationell säkerhet.

Det samhällssystem Arbatov representerar kräver ingen närmare presentation. Tjugo miljoner tvångsdeporterade vittnar om dess oändliga kärleksfullhet. Balticum, Polen, Afghanistan och många andra vittnar om dess oändliga omsorg om de små nationernas säkerhet. Man kan ha olika åsikt om hur man ska leva med ett sådant system, när det antagit supermaktdimensioner – om man ska fördöma det helt eller eftersträva ett modus vivendi. Jag har alltid ansett att försonlighet och eftergiftspolitik är både omoraliskt och farligt.

Men är detta rätta tidpunkten att göra denna fråga till en fråga om Palmehat? Ja, för Arbatov kanske det är det – ett gyllene tillfälle att utnyttja sorgen och bestörtningen. För oss andra är det det inte.

Diktaturens kreatur ska inte försöka lära oss hur vi ska sörja skotten mot demokratin.

Eskilstuna 5 mars 1986
Per-Olof Samuelsson

Expressen skickade tillbaka detta med kommentaren att inlägget "kändes perifert". Man instämde dock i slutklämmen. Jag replikerade:

Såå? Om ni instämmer i min slutkläm ("Diktaturens kreatur ska inte försöka lära oss hur vi ska sörja skotten mot demokratin "), varför använder ni den då inte själva, nu när er tidning ändå varit så generös med spaltutrymmet åt sagda kreatur?

För min del ger jag er gärna full frihet att använda uttrycket. Förutsatt att det riktas mot hr Arbatov och likasinnade. Visserligen skulle det tilltala min fåfänga om jag fick säga det själv. Men huvudsaken är ju att det sägs.


Reinkarnation

En scientolog vid namn Bengt Friberg skrev ett inlägg om organdonationer och "dödsbegreppet" i Sydsvenskan 4 mars 1986. Mitt svar:

Även om jag helhjärtat instämmer i Bengt Fribergs praktiska rekommendation på denna sida (SDS 4/3) – att ett donationsförfarande är den enda etiskt anständiga lösningen på transplantationsprogrammet – måste jag allvarligt invända mot hela det resonemang som leder honom fram till denna slutsats.

Friberg betraktar, i Platons, Descartes’, m.fl. efterföljd, kropp och själ som två väsensskilda substanser – själen som ett immateriellt ting (eller oting), kroppen som en kolsyremaskin opererad av själen via en dator – hjärnan – ungefär som en bilförare manövrerar sin bil genom att manipulera med instrumentbrädan. Jag vänder mig emot denna dualism mellan själ och kropp. Jag anser att den är falsk.

Kärnpunkten ligger i följande uttalande av Friberg: "Det ordet [själ] står för kan relativt lätt inses av var och en som närmare reflekterar över frågan: ’Vem är jag (du)?’ Människan är i grunden en andlig varelse och hon har en kropp."

Mångårig reflektion över detta spörsmål har lett mig bort från denna analys av förhållandet. För vad innebär det att säga att jag har en kropp, men inte är en kropp? Har jag en kropp i samma bemärkelse som jag har en lägenhet, en kavaj, en bil (eller åtminstone ett busskort), ett jobb med lön att leva på, eller ett medborgarskap i konungariket Sverige? Allt detta är exempel på saker som man kan ha utan att samtidigt vara. Jag kan byta lägenhet, kläder, bil, yrke och t.o.m. medborgarskap om jag vill, men kan jag byta ut min kropp och skaffa mig en annan?

Jag betraktar svaret på den frågan som uppenbart, men Friberg väjer inte för konsekvenserna. Han hänvisar till förekomsten av "disembodied spirits", gemenligen kallade "spöken", och han tycks anse att vi kan reinkarneras och att det inte är något konstigare med det än att flytta sina bopålar eller byta ut den gamla saaben mot en folka.

Jag tänker inte argumentera om spöken, eftersom jag saknar den speciella perception som fordras för att uppfatta dem. Men om reinkarnationen känner jag mig manad att säga ett par ord.

Om människan verkligen reinkarnerades, då borde man vänta sig att varje människa har en rik fond av minnen från sina föregående liv. Till detta måste jag säga att jag trots idoga ansträngningar inte har det ringaste spår av ett enda minne från ett enda tidigare liv. Jag trodde en gång att jag hade det, men jag kunde inte finna något kriterium för att skilja dessa "minnen" från vad jag kan projicera i dagdrömmar eller uttrycka i diktad form, om jag vore författare.

Vidare: om människan reinkarnerades, då borde man vänta sig att ett litet barn lär sig huvudsakligen genom att återerinra sig vad det redan lärt sig tidigare. Återigen finns det inget som tyder på att det går till på det viset. Ett nyfött barn är inte bara en nyfödd kropp, utan lika mycket en nyfödd själ. Kroppen och själen växer under barnaåren tillsammans. Om det verkligen vore en uråldrig vishet som rörde barnets lemmar, varav då denna ungdomliga, allt uppslukande nyfikenhet varmed ett barn tar till sig världen?

Konsekvenserna av att ta till sig reinkarnationsläran är nästan alltför förfärliga att kontemplera. Men låt mig ändå försöka.

Vad kan en odödlig ande, som byter kroppar som vi dödliga byter underkläder, egentligen få ut av livet? Det finns inget som i grunden kan gagna eller i grunden kan skada en sådan ande. Det enda den kan känna inför livet är en alltomfattande likgiltighet. Endast det faktum att människan är dödlig kan få henne att ta livet på allvar och sträva efter lycka. Vore människan odödlig, då skulle hon vara tvungen att uppfinna döden bara för att finna någon mening med sitt liv.

Och de samhälleliga konsekvenserna då? Om vi alla vore odödliga, då kan vi heller aldrig egentligen ta livet av varandra utan på sin höjd döda varandras förgängliga kroppar. Och om kroppen bara är en utbytbar ägodel, vad blir det då för skillnad mellan ett mord och ett snatteri? Kroppen är ju det enda som dör, och kroppen kan ju alltid ersättas, efter en kort vilopaus i spökvärlden.

Varken livet eller döden är egentliga realiteter i de odödligas värld. Så därför är jag fullkomligt nöjd med att vara både kropp och själ i oupplöslig förening, att ha fötts till ett riktigt liv och så småningom få dö från ett riktigt liv.

Till de odödliga kan jag bara framföra min hälsning: god fortsättning på spöktimman.

Eskilstuna 6 mars 1986
Per-Olof Ssmuelsson

SDS refuserade detta inlägg med motiveringen:

Tack för vänligheten att sända oss detta inlägg men vi hade faktiskt inte möjlighet att släppa lös en diskussion i detta evigt intressanta ämne.

Mitt svar:

Det var det dummaste jag hört på år och dag! Vem är det som drar igång en diskussion om reinkarnation och själar som irrar omkring utan vidhängande kroppar? Ja, inte är det jag, inte! Det är Bengt Friberg som gör det. Så varför tar ni inte och refuserar hans inlägg i stället? Nån måtta får det väl vara på kroppslösheten.

Mer polemik mot Bengt Friberg här.


Some Things Swedish Weren’t Palme’s Doing

To the Editor:

To begin with, it was not Palme who as Prime Minister of Sweden "secured for the Swedes the highest standard of living of the world" – Sweden held that position long before Mr. Palme came into political prominence, and furthermore, the living standards of Sweden have actually deteriorated in recent years relative to other nations.

Neither is the famous Swedish "welfare state" a creation of Olof Palme – he inherited it from about three generations of Social Democratic politicians. As for the success of this welfare state, it is partly due to the high productivity of Swedish industry, but partly also a mere propaganda trick. An American who believes that the old and the sick of this country fare well, has simply never looked for himself.

Besides, Swedish welfare is running into deeper and deeper trouble. The very week before the assassination of Mr. Palme there was a parliamentary debate about a phenomenon called "the new poverty". The nature of this "new poverty" is rather queer: typically, a Swedish family can no longer survive on the income of two persons working full time – it has to seek government relief to make ends meet. Which means that the cost of living (including the heavy taxes that were supposed to guarantee our welfare) is running so high that we cannot survive without becoming dependent on the government – and will ultimately be forced into virtual serfdom.

Olof Palme alone is not, of course, to be blamed for this development. But neither is he to be praised for it.

Per-Olof Samuelsson
Eskilstuna, Sweden, March 17th, 1986

Denna insändare blev faktiskt publicerad i New York Times 6 april 1986, även om NYT språkligt redigerade den ganska kraftigt.


Kapprustning

I stadsbibliotekets entréhall visas just nu en utställning från kvinnolägret vid Greenham Common, NATO-basen i södra England. Bland mycket annat kan man där läsa följande:

DEN HÄR TYPEN AV LÄGER KOMMER ATT FINNAS ÖVERALLT DÄR KAPPRUSTNINGEN TILLÅTS FORTGÅ.

Vad vill man få oss att tro? Att där det inte förekommer protester mot kapprustningen, där finns det heller ingen kapprustning?

Det är ingen hemlighet att det finns kärnvapenbaser i Sovjetunionen. Men utanför dessa baser kommer det aldrig att slås upp några läger, vare sig mans eller kvinno, eller ens en ensam liten fredsvän med ett plakat. För den dag något sådant blir möjligt i Sovjetunionen, då kommer också kapprustningen att vara över för gott.

Det är omöjligt att någon kan vara omedveten om denna fundamentala skillnad mellan de båda kapprustande blocken. Och slutsatsen måste därför bli att de som står bakom denna utställning och denna paroll inte är några blåögda idealister utan tvärtom kallblodiga propagandister.

Eskilstuna 19 mars 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i EK 22.2.1986


Motion till ST-KB 428, årsmöte 1986-04-08

Angående: Avbrytande av bytesförbindelser med Sovjetunionen

Som bilaga till KB-nytt 85:49 (85-08-02) medföljde en appell från Kommissionen för mänskliga rättigheter och yrkessolidaritet inom Association des Bibliothécaires Francaise, som vädjade om solidaritetsaktioner för bibliotekarier utsatta för åsiktsförtryck i olika länder. Tre av dessa bibliotekarier var från Sovjetunionen, en från Folkrepubliken Kina, en från Polen.

Denna appell publicerades i KB-nytt med kommentaren: KB som myndighet har givetvis inga möjligheter att agera i frågor av detta slag. (Kursiverat av mig.)

I KB-nytt 86:1 (86-01-07) meddelades följande:

Som en följd av beslut vid senaste sammanträdet med KB:s styrelse har KB den 2 januari skrivit till fem sydafrikanska bibliotek och meddelat att vi avbryter våra hittillsvarande bytesförbindelser med dessa. Styrelsens beslut var en följd av en rekommendation från regeringen till myndigheterna att begränsa kontakten med Sydafrika i största möjliga utsträckning inom kulturens, vetenskapens och idrottens områden.

Av denna notis framgår att KB som myndighet har möjlighet att agera i frågor som rör mänskliga rättigheter.

Det finns förmodligen inget land i världen idag som visar mindre respekt för mänskliga rättigheter än Sovjetunionen. Bland kända brott mot dessa rättigheter kan nämnas:

– Sovjetunionen för sedan 1979 ett folkrättsstridigt aggressionskrig mot det neutrala landet Afghanistan. Som påpekats av bl.a. Karin Ahrland i riksdagens utrikespolitiska debatt håller detta krig på att urarta till ett folkmord. Bland de metoder som Sovjet använder i detta krig kan nämnas att man från flygplan fäller splitterbomber, maskerade till leksaker, som små barn sedan plockar upp och blir lemlästade av.

– För c:a två år sedan sköt sovjetisk militär ned ett civilt flygplan som av misstag råkat nudda vid den sovjetiska gränslinjen, varvid 241 oskyldiga människor omkom.

– Sovjetunionen betraktar politiskt oliktänkande som ett brott och spärrar in oliktänkande i fängelser eller utsätter dem för psykiatrisk "behandling". Det senast uppmärksammade exemplet på detta rör en ukrainsk kvinnlig poet, vars brott består i att ha hävdat sitt språks existensberättigande, som hålls i isoleringscell, trots att hon enligt rapporter är allvarligt sjuk.

– I Sovjetunionen ingår hela länder som aldrig har bett om att få ingå i denna union. De baltiska staterna, som annekterades i samband med Andra världskriget, har aldrig återfått sin självständighet. Sovjetunionen backar upp marionettregimer i angränsande länder med vapenmakt.

– Det beräknas att c:a 20 miljoner människor har dukat under i sovjetiska tvångsarbetsläger sedan sovjetstatens grundande. Det exakta antalet är av naturliga skäl svårt att fastställa, men inte ens sovjetregimen själv förnekar numera att det rör sig om siffror i den storleksordningen.

Allt detta är kända fakta, som knappast ens förnekas av människor som är vänligt inställda till sovjetstaten.

Det finns knappast något land i världen med vilket Kungl. Biblioteket upprätthåller vänligare och intimare förbindelser än just Sovjetunionen.

Man kan beklaga att så är fallet. Men eftersom det nu en gång är så, innebär det att KB har ett speciellt ansvar när det gäller att påtala kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjet och att göra någonting åt dem, speciellt när det gäller kränkningar som riktar sig mot våra yrkeskamrater.

Att KB avbryter sina bytesförbindelser med Sydafrika men tiger still när det gäller Sovjetunionen är ett upprörande fall av politisk dubbelmoral.

Jag hemställer därför att ST-KB:s årsmöte uppmanar KB:s styrelse:

– att avbryta alla bytesförbindelser med sovjetiska bibliotek, till dess att sovjetiska bibliotekarier har full rätt att uttala sig kritiskt om det system de lever under utan att utsättas för några som helst trakasserier.

Ifall denna skrivning skulle upplevas som alltför extrem, och eftersom det ingår i den officiella sovjetiska linjen att framställa Sydafrika som ett särdeles avskräckande exempel på förtryck, föreslår jag följande alternativa skrivning:

– att avbryta alla bytesförbindelser med sovjetiska bibliotek, till dess att sovjetiska bibliotekarier har samma rättighet att uttala sig fritt om sovjetsystemet som sydafrikanska bibliotekarier har att fritt uttala sin mening om apartheidsystemet.

Strängnäs 1986-03-21
Per-Olof Samuelsson
Biblioteksassistent
Roggebiblioteket

Motionen avslogs.


Vad vet Robert Nozick om kor?

För sammangets skull ett kort citat ur den artikel jag kritiserar:

Nozicks bärande villkor kan formuleras på följande sätt: du har rätt att förvärva sådant som ingen äger, om ingens villkor på något sätt förvärras av detta. […]

Antag att vi har personerna X och Y. De livnär sig på att mjölka, sälja och äta kor som strövar fritt. Ingen äger korna. En dag säger X till Y: Från och med nu tillhör dessa kor mig, du kan få jobb som boskapsskötare.

X:s ledning av arbetet leder till ökad produktivitet och högre inkomst för Y. Detta innebär att X:s egendomsförvärv uppfyller Nozicks villkor. Men finns det inte vissa problem i exemplet? Hur vet vi att X inte fått det sämre? Han kanske värderar sin försvunna frihet mer än ökningen av välståndet? Nozick säger inget om hur upplevelsen av den egna situationen ska vägas in.

Det är två frågor som osökt infinner sig vid läsningen av Boris Benulic’ artikel om Robert Nozick i EK 25.3: Vad vet Benulic om egoism? Och: Vad vet Nozick om kor?

Eftersom svaret på den första frågan är tämligen självklart (den som tar Ronald Reagan som exempel på egoism kan inte vara särskilt väl bevandrad i ämnet), ska jag begränsa mig till den andra.

Kor är en kulturprodukt. Kor (i ordets relevanta bemärkelse, d.v.s. mjölkkor) förekommer inte i den av människan obearbetade naturen. De är ett resultat av mänskligt arbete. Mjölkproducerande kor skiljer sig från sina vilda förmödrar lika mycket som våra hundar och andra husdjur skiljer sig från vargar och motsvarande.

Nozicks av Benulic refererade exempel på hur ägandeförhållandena ursprungligen kan ha uppstått är fullkomligt befängt. Vilda mjölkkor som betar på en äng utan att ha någon ägare? Varifrån har de kommit? Hur kan vilda kor producera mjölk i sådan omfattning att människor kan livnära sig på den? Hur kommer det sig att det bara är kor som betar på ängen? Var håller tjurarna hus? I den vilda naturen är det minsann inte så att det går en tjur på trettio eller hundra kor.

Och hur kommer det sig förresten att det finns en betesäng? Ängar är ju också kulturprodukter och inte uppehållsplatser för vilda djurflockar. Och varför rymmer inte de vilda korna från ängen? Är den inhägnad? Vem byggde i så fall inhägnaden, och vem lockade in korna på ängen? Är inhägnaden lika vild och ägarlös som korna? Har kofällan öppnat och stängt sig av sig själv av någon naturkraft utan mänsklig medverkan?

Okej, det är väl inga vilda kor då, utan vanliga tamkor. Men hur kan de i så fall sakna ägare? Någon måste rimligen en gång ha ägt dem och fött upp dem. Dog han utan att lämna arvingar eller testamente? Reste han bort och lämnade korna vind för våg på pin kiv? Eller vad hände?

Nej, det är helt enkelt en omöjlig situation som Nozick målar upp för sitt tankeexperiment. Det förutsätter, kort sagt, att det redan existerar en relativt väl utvecklad civilisation, där ägandeförhållandena i så fall redan måste vara etablerade.

Jag skriver inte det här enbart för att göra mig lustig på Nozicks bekostnad. Nozick gör (som Benulic mycket riktigt nämner) anspråk på att anknyta till John Locke. Men detta exempel är en så flagrant förvrängning av Lockes tankegångar att den måste påtalas.

Locke var den som identifierade privategendomens rättmätiga grund: människans arbete. Det man "blandat sitt arbete" med blir ens egendom. Locke skulle aldrig ha illustrerat sin princip med ett så befängt exempel som Nozicks koexempel. Om han talade om kor alls, skulle han ha talat om den första ko som fångades in och tämjdes av en människa, och om allt det arbete som sedan lagts ned på att avla fram allt bättre koraser med allt fetare mjölk – allt saker som rättfärdigar bönders ägande av kor lika väl som icke-bönders icke-ägande av kor.

Hade Locke skrivit som Nozick, då hade Rousseau haft alla skäl att replikera: "Den som första gången tog en ko och klippte den i örat och sade: ’Den är min.’ och fann folk dumma nog att tro honom" &c, &c. Och kommunister av alla schatteringar hade kunnat träda fram och säga: "Kon tillhör ingen, och mjölken tillhör alla."

Men nu var det inte så Locke resonerade, och följaktligen pratar både Rousseau och kommunisterna i vädret.

Eskilstuna 27 mars 1986
Per-Olof Samuelsson

Vems är felet?

I sin artikel om Robert Nozick (EK 25.3) nöjer sig inte Boris Benulic med att referera Nozicks struntprat, han bidrar också med en del alldeles eget struntprat.

Nämligen:

Att det är Mrs Thatchers och "marknadens osynliga hands" fel att människor fryser ihjäl i England under vintrarna.

Underförstått:

Att något sådant aldrig hände innan Mrs Thatcher kom till makten och England styrdes av socialistiska eller traditionellt konservativa politiker.

Är det sant?

För att vinna någon klarhet om detta skrev jag till ett grymt och cyniskt marknadsekonomiskt institut i England och frågade hur det förhöll sig. Det grymma och cyniska institutet skrev tillbaka och meddelade att det faktiskt – förbluffande nog – hände att folk frös ihjäl om vintrarna redan innan Mrs Thatcher blev premiärminister.

Jag måste därför anta att hr Benulic’ humanitära omsorg om de fattigas lott i England huvudsakligen dikteras av propagandistiska avsikter. Annars borde han rimligen ha spanat längre och djupare i historien än till det senaste regimskiftet för att finna en förklaring. Åtminstone tillbaka till krigsslutet, då England genomförde genomgripande "reformer" i socialistisk riktning, "reformer" som inte rivs upp i brådrasket.

Dessutom bör det påpekas att uttrycket "den osynliga handen" med dess frimarknadsekonomiska innebörd inte präglades av Mrs Thatcher (eller ens av Milton Friedman) utan av Adam Smith år 1776. Om hr Benulic önskar en principdiskussion om den "osynliga handens" nyttiga eller skadliga verkningar, borde han anlägga ett något vidare historiskt perspektiv – och exempelvis hävda att fattigdom och nöd var okända före liberalismens och kapitalismens genombrott, om det nu är det han vill hävda.

Metoden att plocka ut ett missförhållande på måfå och utan grund skylla det på den "osynliga handen" förefaller mig både närsynt och inte fullt hederlig. På betydligt bättre grunder borde man kunna skylla det på "världsanden" eller "den dialektiska processens nödvändighet".

Men dessa begrepp hör ju inte till hr Benulic’ favoritmåltavlor.

Eskilstuna 8 april 1986
Per-Olof Samuelsson

Inget av detta blev publicerat.


Mer om fred och frihet

Björn Hassler (EK 21.3) vill att någon ska ge honom ett hållbart argument varför vi ska ha ett svenskt försvar.

Den verkliga frågan är givetvis varför det finns folk som alls behöver ett sådant argument och inte kan formulera det själva. Men eftersom hr Hassler tydligen behöver hjälp, ska jag vara hygglig nog att hjälpa honom.

Om en person griper till våld för att tilltvinga sig något av en annan människa, då förtjänar han inget annat än att bemötas med våld. Det är våldsverkaren som har valt villkoren för "kommunikationen", inte offret. Samma princip gäller för en nation som ger sig på en annan nation.

För att ta det exempel som Hassler själv nämner, så var det diktaturstaterna Nazityskland och Sovjetryssland som satte igång Andra världskriget genom sitt överfall på Polen 1939, och det är de som får bära huvudansvaret för de miljoner som fick sätta livet till, inte de demokratiska västmakterna.

Om Hassler menar att västmakterna skulle ha erbjudit röd matta och passivt motstånd i stället för "blod, svett och tårar", då ankommer det faktiskt på honom och inte på någon försvarsvän att framföra "ett enda hållbart argument".

Skulle passivt motstånd ha stoppat nazismen? Det fanns människor i den tidens Europa som inte hade några vapen att försvara sig med, som inte hade annat än passivt motstånd att erbjuda. Vi vet vilket öde som väntade dem: gaskamrarna.

Historien ger mer än ett exempel på att motstånd lönar sig bättre än underkastelse. Schweiz är en fri nation idag, därför att Wilhelm Tell inte var pacifist. En bidragande orsak till att livegenskapen aldrig fick fotfäste i Sverige var att Engelbrekt Engelbrektsson inte var pacifist.

Visst kan vi temporärt öka vårt välstånd genom att slopa alla försvarsutgifter. Men: tänk på Dig själv och Din egen lycka! Inse att friheten är mer värd än den materiella välfärden! Inse att den lätt kan flyga sin kos, om Du inte slår vakt om den!

Och den som ger upp sin frihet, han borde tas i hampan och sättas i skamvrån!

Eskilstuna 23 mars 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 27 mars 1986. Debatten avslutades efter ytterligare några inlägg från andra. Det följande är ett satiriskt tillägg som inte blev publicerat.

Ett inlägg i ett helt annat, kanske lika viktigt ämne

En tanke molar och gnager sedan några timmar inom mig. Varför lägger vi människor ned så oerhört mycket pengar på att med våld försvara oss mot brottsligheten? Hur mycket kostar det oss? Ganska många miljarder årligen, skulle jag tro.

Förutom dessa ofattbara belopp kostar det oss också:

– En hel yrkeskår (polisen) som i stället för att gå omkring på gatorna och se stöddiga ut eller kryssa omkring i sina svarta eller vita skrytbilar skulle kunna avdelas för samhällsnyttigt arbete, och förmodligen skulle må psykiskt bättre av det.

– Brott mot FN:s stadgar om åsiktsfrihet. Man måste ha klart för sig att frågor om mitt och ditt inte handlar om fakta, utan om åsikter (och dessutom åsikter dikterade av snäva och krassa klassintressen). Om jag t.ex. anser att de pengar jag tjänar på mitt jobb tillhör mig och någon annan anser något annat, då är det ju rena åsiktsförtrycket om jag inte tillåter denne andre att ta mina pengar. Om jag hävdar att jag har rätt att leva och någon annan anser att jag borde dö, vem är då jag att pracka på den andre min personliga åsikt?

– Ett aktivt motarbetande av grundskolans läroplan. I skolan får man ju lära sig att alla konflikter ska lösas fredligt, och hur går det ihop med idén att man bör sätta sig till motvärn mot våldsverkare i stället för att snacka igenom saken över en kopp kaffe?

– Desavouering av vår säkerhetspolitiska linje. En grundsten i denna linje är att vi måste söka gemensam säkerhet med motståndaren. Hur kan denna linje vinna någon trovärdighet i utrikespolitiken, om vi tillämpar rakt motsatt linje inom landet?

Somliga tror förstås att det är nödvändigt med poliser och känner sig kanske rentav tryggare i vetskapen om att det finns folk som är avlönade för att skydda liv och egendom. De inser inte att denna säkerhet är tillfällig och illusorisk.

Men historien visar otvetydigt att våld alltid föder våld. Var och en måste ju inse att sådana våldsspiraler skulle kunna stoppas, om vi bara lät mördaren löpa. Rent allmänt står det klart att om våldsverkare bara får vad de vill ha, så har de inget motiv att trappa upp våldet genom att ta till mer våld än nöden kräver. Att vanliga busar blir mördare, och mördare massmördare, kan ju inte gärna bero på annat än deras välmotiverade skräck för poliser och fängelser, som tvingar dem till allt mer och mer våld.

Jag kan inte se annat än att vi omedelbart bör skrota hela vårt polisväsende. Och därmed faller förstås också nödvändigheten av ett rättsväsende med domare, åklagare, nämndemän och advokater. Särskilt i dagens läge, när vi behöver alla pengar vi kan lägga händerna på för att bekämpa arbetslösheten, måste en sådan reform te sig absolut oundgänglig.

Jag väntar med spänning på eventuella hållbara motargument mot detta resonemang. Jag måste dock förutskicka att om någon anser detta inlägg absurt från början till slut, tänker jag inte nedlåta mig till att gå i svaromål. Man kan inte resonera med de totalt förstockade. Sådana människor borde enbart ha prygel! Någon gräns får det vara för diskussionsvilligheten!

Eskilstuna 10 april 1986
Per-Olof Samuelsson


"Det sjuka systemet"

Under rubriken "Därför knarkar ungdomarna!" går Per Lindkvist (EK 8.4) till attack mot "den förhärskande människosynen" och det "sjuka systemet". Exakt vad han menar med dessa uttryck är inte helt klart. "Människosynen" tycks på något vagt sätt förknippad med ett oppositionsparti på tillbakagång [moderaterna] och en tidning som inte kan överleva utan presstöd [SvD]. Men vad betyder sådana petitesser, om ens människosyn härskar?

Felet på "systemet" tycks vara att det tvingar oss att arbeta mellan sju och fyra. Men herregud! Sök nattskift då! Ta vak på lasarettet! Kör ut tidningar! Starta eget!

Eller är felet att vi alls måste arbeta för vårt uppehälle? Men i så fall är det rakt inte "systemet" som är sjukt, utan tillvaron själv som är sjuk, för den tillåter oss inte att leva utan arbete. Det enda alternativet till att arbeta är att leva på andras arbete, och det är sannerligen ingenting man mår bra av.

Per hävdar också att ungdomen vill leva nu, vill uppleva nu. För all del! Vad är det som hindrar den? Det är väl bara att sätta igång och uppleva? Nuet är ingen bristvara!

Men livet består inte bara av ett nu, utan också av ett förflutet och en framtid. Att bara leva och uppleva nuet är inte människovärdigt. Djur kan klara av det, men om en människa begränsar sin horisont till det innevarande ögonblicket, förvandlas framtiden snart till en svart ogenomtränglig mur eller ett vindpinat ökenlandskap, och det förflutna till ett skräckkabinett där demonerna driver sitt spel, ett hemligt land där det bara finns träskmarker att utforska.

Problemet är naturligtvis inte att vi förvägras tillgång till nuet, utan att vi är alltför fångna i nuet.

Men det problemet kommer vi knappast tillrätta med genom att stänga dörren om oss, ta en tripp på själens tvivelaktiga nöjesfält och sedan, när det artificiella paradiset förvandlas till ett verkligt helvete, sätta oss ned och förbanna "systemet".

Eskilstuna 13 april 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 1986.


Rep till egen hängning

(i)

Nu har Ingvar Carlsson varit i Moskva och "normaliserat" vårt förhållande till Sovjetunionen. Det är kanske inte så konstigt. Konstigare och mera oroväckande är att han beledsagas av ett följe svenska företagare och affärsmän, ivriga att etablera och stärka handelskontakterna med den stora stygga grannen i öst.

Ingen tvistar väl med mig om att grannen är både stor och stygg. Dess storhet kan utrönas på vilken världskarta som helst, och dess stygghet tar sig uttryck som inte gärna kan missförstås (Afghanistan, u-båtar, nedskjutna passagerarplan, uppbringade fiskebåtar, Berlinmur, dissidenter på mentalsjukhus, i fängelser, i arbetsläger, förbud mot emigration, etc., osv., m.m.).

Men dessa styggheter är ju inte några tillfälliga snedsprång av i grunden snälla om än en smula klumpiga politiker och byråkrater. De är en del av en enhetlig ideologi och samhällssyn. Och en av kärnpunkterna i denna är fientlighet mot fri företagsamhet och allt som gör fri företagsamhet möjlig. Det är Sovjetstatens uttalade avsikt och har alltid varit det att avskaffa den fria marknaden och ersätta den med ett system där alla arbetar för alla efter mönster från myrstacken eller bikupan.

Hur kan man eftersträva handelsförbindelser med ett sådant land och ett sådant system?

Sovjetstaten frambringar inga "skapande krafter" (för att använda ett av Svenska Arbetsgivareföreningens honnörsord). Lämnat åt sig självt skulle det inte kunna producera mat för dagen, än mindre den kaviar och champagne som delegaterna tvivelsutan undfägnats med, eller bygga de datjor där undfägnaden tvivelsutan skett. Sovjetstaten kan överleva endast som parasit på den kapitalistiska omvärlden. Om den isolerades från Väst, skulle den snabbt falla sönder.

Så varför hjälper svenskt näringsliv till att hålla den under armarna?

Möjligen tror sig de företagare det gäller handla i sitt eget välförstådda egenintresse. Möjligen tycker de att man inte ska moralisera när det gäller kampen om exportmarknaderna. Möjligen ser de det som enda chansen att överleva i en hård värld.

Alla sådana rättfärdiganden är illusoriska. Ett handelsavtal med Sovjetunionen kan inhösta några hundra miljoner idag – till priset av marknadsekonomins undergång och förslavandet av alla "skapande krafter" i morgon.

Lenin påstod att världens kapitalister skulle komma att konkurrera om att få sälja det rep de själva kommer att hängas i.

Svenska företagare arbetar hårt på att uppfylla denna profetia.

Eskilstuna 17 april 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad 18 maj i SvD.

(ii)

När vår statsminister nyligen besökte Moskva, åtföljdes han av ett stort antal representanter för svenskt näringsliv, uppenbart angelägna att delta i "normaliseringsarbetet" och stärka handelskontakterna med Sovjetdiktaturen. Det gav resultat också. Kontrakt för flera hundra miljoner kronor skrevs under. Åtminstone ett Eskilstunaföretag (EMH-data) var med och kapade åt sig en marknadsandel.

Dessa företagare vet tydligen inte vad för slags system som råder i Sovjetunionen. Eller också vet de om det, men bryr sig inte. Planhushållning är det system som råder, och marknadshushållning är det system som Sovjetregimen försvurit sig att avskaffa med alla till buds stående medel.

Lenin förutspådde i en av sina ljusa stunder att världens kapitalister ivrigt skulle konkurrera om att få sälja det rep kommunismen behöver för att hänga dem i. Svenska kapitalister har tydligen aldrig hört detta citat. Eller också tror de inte på det. Eller också har de inget emot att bli hängda.

Jag vore tacksam om någon representant för den frihetsälskande Svenska Arbetsgivareföreningen ville ställa upp för en kommentar. Framför allt skulle jag önska en tolkning av SAF:s stolta devis: "Fri företagsamhet – bra för Sverige!" Vad innebär denna devis konkret? Att fri företagsamhet är bra för Sverige, men inte för andra länder? Eller att fri företagsamhet i Sverige är bra för Sverige, medan däremot statsdirigerad företagsamhet är bra för Sverige, om den förekommer t.ex. i Sovjetunionen?

Eller är det så – vilket jag allt starkare misstänker – att SAF inte menar ett dyft med sina slagord, utan bara kör med ljudande malm och klingande cymbal?

Eskilstuna 22 april 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 30 april 1986.


Ja till kärnkraft!

Så fort Birgitta Dahl yttrar sig om kärnkraften, säger hon att "vi måste respektera folkomröstningsresultatet".

Varför finns det ingen som träder fram och ger henne det svar saken förtjänar?

Nämligen att det inte fanns något ja-alternativ att rösta på i folkomröstningen, utan bara ett antal avvecklingsalternativ som bara skilde sig åt en smula i fråga om takten i avvecklingen.

Hur ska man kunna rösta ja till kärnkraft, om ordet "ja" är förbjudet?

För övrigt anser jag att presstödet bör avskaffas.

Eskilstuna 20 april 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i SvD 18 maj 1986.


Guldets roll

Jag tycker nog SvD är skyldigt sina skattebetalare en något stringentare analys av guldets roll än den som presenterades på ledarsidan 17.8.

Till att börja med är det viktigt att påpeka att guldet representerar marknadens val av betalningsmedel – medan pappersmynt representerar politikernas val.

I det sammanhanget är det också viktigt att påpeka att just det "paradoxala" med guldets värde – att det har så få praktiska användningsområden – är en viktig faktor för dess roll som betalningsmedel. En metall med fler industriella användningar – såsom silver eller platina – skulle vara betydligt mer utsatt för fluktuationer härrörande från dessa icke-monetära funktioner.

Den andra "paradoxen" – att guldet grävs upp ur gruvorna endast för att grävas ner i centralbankernas kassavalv – är ingen paradox alls, utan ett utslag av ohämmat och cyniskt legaliserat rofferi. För vad centralbankerna gör är att lägga beslag på äkta pengar, låsa in dem utom räckhåll för marknaden, och ersätta dem med i sig värdelösa papperslappar.

Att "världen" (d.v.s. dess regeringar) skulle kunna "samla sig kring en plan som skulle innebära en slutpunkt för guldets roll i ekonomin" är en önskedröm eller en mardröm. För antingen kan de sälja ut sina guldreserver, i vilket fall guldet skulle återta sin rättmätiga plats som betalningsmedel – eller också visa sina totalitära tänder och konfiskera allt guld.

Det "moraliska" problemet att de största guldproducenterna är Sydafrika och Sovjetunionen är ett skenproblem. Det enda som kan sägas om det är att Gud inte förutsåg historiens utveckling, när han en gång i tidernas begynnelse placerade guldet i just dessa geografiska områden.

Det moraliska rättfärdigandet av guldet som betalningsmedel är "att de som tjänar pengarna behåller dem – och att det inte finns något sätt för plundrarna att lägga händerna på dem". (Ayn Rand, 21 november 1981 [frågestund i hennes sista offentliga framträdande].)

Eskilstuna 17 augusti 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i SvD 28 augusti 1986.


Svar till G.A. Danell

Henrik Unné fick en artikel publicerad i Contra nr 1, 1986, under rubriken "Kapitalismens filosofi", vilken föranledde domprosten i Växjö, Gustaf Adolf Danell, att skriva ett kort motinlägg som gick ut på att egoismen är roten till allt ont.

Henrik Unné kommer säkert att mycket noga förklara varför objektivismen tar avstånd från religion och altruism, varför vi anser att det är förkastligt att försöka försvara kapitalismen på dessa grunder, och varför egoism innebär respekt för andra människor och inte förtryck av dem. Så jag ska försöka att inte upprepa vad Henrik ändå kommer att säga.

Dock finner jag domprost Danells brev till Contra 5/86 så pass upprörande att jag inte helt kan tiga still.

Till att börja med skulle jag bra gärna vilja veta den närmare innebörden av distinktionen "offras av andra", "offras åt andra" och "offras för andra". I egenskap av objektivist och, inte minst, i egenskap av mänsklig varelse kan jag inte acceptera en sådan distinktion. Självuppoffring är fel. Punkt, slut. Livet är till för att levas, inte för att offras.

Fortsättningsvis undrar jag varför inte domprost Danell, och alla andra företrädare för självuppoffringens moral, inser att denna typ av utfall är en grov förolämpning mot alla egoister. Vi är hjärtligt utleda på att göras till syndabockar för all ondska och allt elände i världen. Vi är inriktade på att leva våra liv, och vi är beredda att ta ansvaret för alla de misstag och felgrepp vi kan begå i våra liv. Vi är inte ute efter att hitta någon som kan korsfästas för våra synder. Vi stoltserar inte med andra dygder än dem vi själva har uppnått. Omvänt förväntar vi oss erkännande och respekt för vad vi har uppnått. Vi är trötta på spottloskor.

Ayn Rands skrifter, och i synnerhet Atlas Shrugged, utgör en milstolpe i mänsklighetens historia. Allteftersom hennes inflytande gör sig gällande kommer ni att få se fler och fler tecken på att det inte längre är egoister som sticker svansen mellan benen och springer och gömmer sig, utan altruister.

Eskilstuna 29 augusti 1986
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat med motiveringen att Henrik Unné hade skrivit ett eget motinlägg med i stort sett samma innehåll.


Näringslivet behöver en moral

Tyvärr har jag inte kvar den artikel jag svarar på här.

Det är för mig något förvånande att tidskriften Chefen ägnar sig åt marknadsföring av svensk universitetsfilosofi. Till att börja med är det tvivelaktigt om den är värd att marknadsföras överhuvudtaget. Men även om så vore, tror jag knappast att den har något positivt att tillföra näringslivet.

Man måste bl.a. fråga sig vad det är för mening med att lansera en filosofi som inte "levererar några lösningar på moralfrågor" utan endast erbjuder "träning i kritiskt tänkande och argumentationsanalys". För det första är värdet av denna träning minimal. (Var jag än har lärt mig att tänka kritiskt och analysera argument, så inte var det på de filosofiseminarier jag bevistade i min gröna ungdom.) För det andra tycker jag allt att det kritiska tänkandet borde leda någonvart och inte bara till moralisk agnosticism.

Men för det tredje är det också så att det erbjuds en och annan lösning på moralfrågor vid våra filosofiinstitutioner – och de lösningarna är rena giftet.

Det mest talande exemplet är kanske docenten i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, Torbjörn Tännsjö – som i en känd uppsats förfäktar tesen att terrorhandlingar inte bör fördömas (eller prisas) moraliskt utan endast bedömas efter sina samhälleliga konsekvenser. Så om t.ex. en terrorliga slår ihjäl en SAF-ordförande (som ni vet inträffade just detta i Västtyskland för några år sedan), ska denna handling fördömas endast om den bromsar en önskvärd samhällsutveckling, men tvärtom prisas om den påskyndar samma samhällsutveckling. (Som man kan gissa har Tännsjö en socialistisk grundsyn. Men detta är inte den egentliga poängen. Hans filosofi skulle vara lika horribel om han i stället vore god folkpartist och rekommenderade mord som ett led i samhällets liberalisering snarare än dess socialisering.)

Tännsjös ståndpunkt är naturligtvis extrem, men det värsta är att hans kolleger inte tycks ha något effektivt svar på hans resonemang. (Och om någon till äventyrs har ett sådant svar, är våra filosofer kollegiala nog att se till att svaret tystas ned – se min artikel i detta ämne i Svensk Linje 3-4/82.)

Vad svensk moralfilosofi i övrigt har att bjuda på är inte stort bättre. Sveriges största bidrag till denna vetenskap under vårt århundrade är en extrem form av emotivism (teorin att värdeomdömen inte uttalar sig om verkligheten utan bara är uttryck för känslor), nämligen Hägerströms värdenihilism. (Alla värdeutsagor saknar sanningsvärde.) I övrigt har vi en ytterligt oklar men propagandistiskt värdefull teori, kläckt av Harald Ofstad, som går ut på att vi alltid och obetingat måste visa "respekt för svaghet", oavsett vad för sorts svaghet det är fråga om, fysisk eller moralisk, självförvållad eller ej. (Propagandavärdet i denna teori ligger i att den gör det möjligt för Ofstad att para ihop kapitalism och nazism och samtidigt dölja det verkliga sambandet mellan socialism och nazism.)

Jag påstår inte att alla svenska moralfilosofer skriver under på någon av dessa teorier – trots allt är det svårt att göra sig helt blind för deras orimlighet. Men de har som sagt inget effektivt svar. Såvitt jag har uppfattat saken är merparten av dem utilitarister (nyttofilosofer) i någon form – och utilitarismen som sådan är en teori som svävar i luften.

Vad som är sant är att näringslivet behöver en moral. Inte därför att näringsidkare skulle vara omoraliska – tvärtom. Näringsidkare är moraliskt synnerligen högstående människor. Inte alla, och inte alltid, givetvis, men poängen är att det är deras insatser som för oss alla framåt. Samtidigt är det få grupper i samhället som röner så lite erkännande och får utstå så många orättvisa anklagelser.

Den moral som näringslivet, och framför allt dess bästa företrädare, behöver har aldrig blivit identifierad – framför allt inte av de universitetsfilosofer som nu tigger om hjälp från samma näringsliv för sin egen marknadsföring.

Aldrig utom av en filosof – Ayn Rand. Om näringslivet behöver moralisk ammunition, kan det finna den i hennes skrifter. Jag vill speciellt rekommendera hennes monumentala roman Atlas Shrugged, och detta av två skäl. Dels visar den, i form av konkret karaktärisering, vilka dygder den typiske industrimannen representerar, och hur det är han som likt mytens Atlas håller oss alla på sina skuldror.

Dels – ett mera praktiskt skäl – därför att boken kommer ut på svenska i höst (Timbro) under titeln Och världen skälvde.

Eskilstuna 29 augusti 1986
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat – resonemanget var "alltför yrkesfilosofiskt".


Egoism och altruism (och politik)

Olof Ehrencrona rör ihop begreppen mer än lovligt i sin artikel "Politik, egoism och altruism" (SvD 12.10.1986).

Egoism innebär att mitt liv är mitt att leva, att jag bör leva för min egen skull, och att målet för mitt handlande bör vara att befrämja mitt eget liv och min egen lycka.

Altruism innebär omvänt att mitt liv tillhör er andra, att det är för er skull jag bör leva, och att målet för mitt handlande bör vara att befrämja ert liv och er lycka.

Jag skulle gärna vilja veta med vad rätt ni ställer sådana krav på mig – för jag ställer ju inga sådana krav på er.

På ett ännu mer fundamentalt plan är egoism ett uttryck för tanken att livet är till för att levas, altruism ett uttryck för tanken att livet är till för att offras.

Det bakvända är att denna moral, självuppoffringens, har blivit likställd med moralen som sådan, medan livets moral, egoismen, har blivit likställd med syndfullhet och lastbarhet.

Ehrencronas resonemang – såvitt jag förstår inspirerat av Public Choice-skolan – är ett resonemang som slår knut på sig självt.

För om politiker måste "klä ut sig" till altruister, bevisar detta att det är altruismen eller självuppoffringen de accepterar som rättesnöre, och att egenintresset är något de skäms för och måste skyla över. Att då kalla dem egoister är att smickra dem mer än de förtjänar.

En riktig egoist sticker inte så villigt huvudet i den snara han själv ska hängas i.

(En mer ingående analys av egoismens och altruismens sanna väsen ges i Ayn Rands roman Atlas Shrugged, sv. övers. Och världen skälvde, Timbro 1986.)

Eskilstuna 13 oktober 1986
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.


Kortkort om kärnkraft

Åsa Andersson, 13 år, tror att Sveriges folk röstade fram kärnkraften för sex år sedan (Expr. 16.10).

I själva verket röstade Sveriges folk bort kärnkraften för sex år sedan.

Och inte med små siffror heller: 97% mot 3%.

Att siffrorna blev så stora berodde på att det inte fanns några andra alternativ att rösta på. Kärnkraften skulle bort. Alltså fick vi tre nej-alternativ att välja på mot noll ja-alternativ.

När du blir äldre kommer du att förstå hur korrumperad svensk politik är.

Eskilstuna 16 oktober 1986
Per-Olof Samuelsson, 44 år

Publicerad på Expressens insändarsida 24 oktober 1986.


"Intresse" eller "ansvar"?

Christian Braws synpunkter på vår utrikespolitik (SDS 18.10) är en smula för irrationella och en smula för olycksbådande för att stå obemötta.

Det farliga med Braws artikel är att han fäller några yttranden som på ytan förefaller riktigt förnuftiga – som t.ex. att vi borde akta oss för att liera oss med brutala vänsterdiktaturer typ Cuba, och att vi borde intressera oss mer för de baltiska folkens öde. (Visst borde vi det! Det ligger i vårt intresse.) Det är lätt att fastna för sådana uttalanden och tanklöst svälja resten av Braws giftiga soppa.

Giftet i soppan heter altruism och kollektivism. Det uttrycker sig hos Braw i idén om en konflikt mellan två motstridiga krafter, "(egen)intresse" och "ansvar", och i idén om nationen som en personlighet, till på köpet en personlighet med ett speciellt gudomligt uppdrag.

Att diskutera egoism och altruism med Christian Braw hör till livets hopplösheter. För Braw är det så självklart att egoism är något dåligt (något "primitivt") att han inte hör om någon ifrågasätter det – och om han hör det tror han att det är ett skämt eller något slags polemiskt konstgrepp. Men det är fegt att ge upp, så jag ska försöka i alla fall.

Egoism är idén att varje människas liv är ett självändamål och inte ett medel för andras (inklusive Guds) ändamål. Och det finns en koppling mellan egoism och ett fritt samhälle. Inte en särskilt svårfattlig koppling heller: ett fritt samhälle respekterar individens rätt att leva sitt eget liv. Omvänt finns det en koppling mellan altruism och ett totalitärt samhälle – ett som betraktar undersåtarna som medel för något "högre" ändamål.

Braw är en uttalad fiende till egoismen. Det har jag vetat förut. Men i sin SDS-artikel går han längre än jag kunnat tro: han väjer inte för att åberopa Mussolini för att ge stöd åt sin tes att egoismen är primitiv. Och varför inte? Är man altruist och samtidigt avvisar socialismen, då är det ju naturligt att man vänder sig till totalitära tänkare på motsatta flygeln.

Braw diskuterar nu inte egoism på det individuella planet utan på det nationella. Men de "självklarheter" han accepterar där måste bemötas, de också. Han betraktar det som självklart att nationer som har det nationella egenintresset som drivkraft inte kan leva fredligt tillsammans. Något måste till, något altruistiskt som Braw kallar "ansvaret".

Jag vill påstå att idén om olösliga "intressekonflikter" mellan nationer är förfelad. Det är t.ex. inte Sovjetunionens "intressen" som utgör ett hot mot oss, det är dess ideologiska engagement. Det ligger i Sovjets krasst ekonomiska intresse att avveckla sitt nuvarande samhällssystem och införa fri marknadshushållning. Och gjorde Sovjet det, skulle det aldrig behöva ge sig på sina grannar vare sig österut eller västerut. Så problemet är sannerligen inte att Sovjet för en "egoistisk intressepolitik" utan att landet är oförmöget att inse sina verkliga intressen.

Om det är fred mellan folken Braw åsyftar med sitt "ansvar", då väljer han ganska olyckliga exempel – korstågen, Karl XII. Och om det är så bra som Braw tycker att ta "ideologiskt ansvar för likasinnade", då har jag svårt att tänka mig något bättre exempel på ansvarsfullt handlande än Sovjets inmarsch i Afghanistan för att stötta upp en regering som delar dess ideologi. (Exemplet är f.ö. parallellt med Braws egna, så låt mig slippa höra om polemiska förvrängningar!)

För att summera så här långt: det "intresse" Braw fördömer är något vi bör omhulda så gott vi någonsin kan, och det "ansvar" Braw står för är något vi bör sky som pesten.

Och vi bör framför allt inte lura oss av att Braw framträder som en principfast anti-kommunist. För skillnaden mellan Braws principer och kommunismens är i grunden inte särskilt stora, och det är mest fråga om ett gräl som vem som ska bestämma: Gud eller Leviathan. Huvudsaken är dock att vi inte själva får bestämma!

Det är mot denna bakgrund inte särskilt förvånande att Braw betraktar nationen som en personlighet. Men jag tycker allt att om man kommer med ett sådant påstående bör man också prestera åtminstone en antydan till bevis för det, i varje fall ett mera stringent bevis än att Dostojevskij tyckte likadant. Braw ger sig inte i kast med uppgiften; att fordra det av honom är förmodligen att vara alltför "polemisk".

Men även bortsett från de teoretiska problemen med denna idé är det värt att komma ihåg att tankar av det här slaget utgjorde en integrerande del av fascismens ideologi. (Den har sina motsvarigheter inom kommunismen, men just denna form av kollektivism är mera fascistisk än kommunistisk.)

Det låter som om jag anklagade Christian Braw för att vara fascist. Det gör jag förstås också, och Braw har chansen att rentvå sig från den anklagelsen om han så önskar. Men jag vill betona att jag är motståndare till fascismen inte bara därför att "fascist" är ett fult ord (i stil med "skitstövel") utan därför att fascismen är en form av kollektivism och altruism. Så min verkliga anklagelse mot Braw förblir att han är kollektivist och altruist.

Eskilstuna 21 oktober 1986
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.


Människonaturen

"Människan, definierar ju Aristoteles, är ett ’zoon politikon’, ett ’samhällsbyggande djur’. Rimligen borde då det samhällsbygge där hon uppfattas som någon sorts evighetsvarelse se annorlunda ut än det som utgår från att hon t.ex. är en genetiskt genomkodad biologirobot." Allt enligt Björn Nilsson i Expressen 10.12.1986.

Enda felet med detta är att de båda alternativen – "evighetsvarelse" och "biologirobot" – inte täcker in hela fältet av möjligheter.

För naturligtvis kan människan mycket väl vara en biologisk jordevarelse och ändå besitta sådana egenskaper som förnuft och fri vilja.

Valet står m.a.o. inte enbart mellan religion och socialism. Man kan avvisa socialdemokratisk "social ingenjörskonst" utan att nödvändigtvis behöva konvertera till katolicismen. Vi sitter helt enkelt inte i den rävsax där Nilsson tycks vilja ha oss.

Jesus av Nasaret hävdade en gång att våra pengar – frukten av vårt slit på verkstadsgolvet eller under läslampan – måste tillhöra antingen Gud eller Kejsaren. Hur vore det om vi började diskutera ett "aggressivt högerliberalt" alternativ – att vi får behålla pengarna själva?

Strängnäs 10 december 1986
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat – platsbrist.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.