Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Kristendomen en garant för moralen? Nej!

Insändardebatt i Eskilstuna-Kuriren, ursprunglig föranledd av en ledare 9 augusti 1986 under rubriken "Det kalla våldet". Ett kort citat:

Det måste till någonting mer [än sprit, våldsfilmer och kampsportsmode] innan en grupp människor kastar sig över en ensam person och slår honom eller henne sönder och samman. Det måste finnas en känslomässig kortslutning eller till och med känslokyla. Just det är så skrämmande.

Moralfilosofi och våld

Våldet i vårt samhälle blir allt brutalare – och vad som skrämmer civiliserade iakttagare är inte bara våldet som sådant utan känslokylan i det, driften att förstöra för förstörelsens egen skull. Om två killar gör upp om en flicka med knytnävarna, eller om människor slåss över politiska meningsskiljaktigheter, är våldet fortfarande i någon mån begripligt – men att sparka sönder en medmänniska bara för nöjet att sparka, det är något som förefaller ligga utanför vår fattningsförmåga.

Ytliga förklaringar på detta fenomen räcker inte till. Att skylla på våldsfilmer är en cirkelförklaring (varför ser då ungdomar på våldsfilmer?) – och förresten har folk slagit ihjäl varandra på scen sedan Aiskylos’ dagar utan att våldet i världen skyllts på pjäsförfattarna.

"Brist på mänskliga kontakter och naturliga vuxenrelationer" (EK på ledarplats 9.8.) För all del, men vad beror det på i så fall?

Nej, svaret måste ligga i vad för slags moral människor accepterar. Och det är en lång historia. Det är inte så enkelt som att barnen inte längre lär sig tio Guds bud utantill i skolan.

Det grundläggande begreppet i all moralfilosofi är begreppet "värde". Och det är inte bara en fråga om vilka specifika värden filosofer rekommenderar och människor accepterar, det är en fråga om hur man ser på värden överhuvudtaget, på deras plats i människornas liv.

I århundraden dominerades världen av den religiösa moralen – som förlade alla värden till en tillvaro efter denna och betraktade detta liv som en förberedelse, en övergående fas, ett "träningspass för evigheten" för att tala med Tranströmer. Människor som tog religionen på allvar gjorde allt för att förstöra sina egna liv (med fastor och späkningar och ångestfyllt grubbel), och de var inte snälla mot sina medmänniskor heller (vilket inkvisition och korståg vittnar om).

När religionen började mista sitt grepp kom andra, inomvärldsliga gudomligheter in för att fylla tomrummet – fosterlandet, samhället, mänskligheten. Homo non sibi natus, sed patriæ kan man läsa bland tänkespråken i Rikssalen i Strängnäs. ("Människan är inte född för sin egen skull, utan för fosterlandets.")

Sök inga egna värden, utan tjäna din kung och ditt land! Slit ihop dina skatter och låt dig slaktas på slagfälten! Några slagsmål gör dig bara till en bättre soldat. Finare former av sadism gör dig bara till en desto effektivare ämbetsman. Om du hatar dig själv och ditt liv på jorden, är du inte längre garanterad en plats i himmelriket, men det kan göra dig till en sann revolutionär och en dyrkad ledare.

Allt detta är illa nog, men det skulle komma att bli ännu värre. Sekulariseringen skulle inte leda till vad den en gång lovat – värden befriade från religionens monopol och återförda till vårt verkliga, jordiska liv. I stället spolades barnet bort med badvattnet – med religionen spolades alla värden bort.

Det är inte mycket bättre i utlandet, men det är betecknande att det är vi svenskar som myntat en term för det: "värdenihilism". Termen användes först som ett skällsord, riktat mot Hägerström och den s.k. Uppsalaskolan inom moralfilosofin, men det är skrämmande att den snabbt accepterades som ett honnörsord. Att vara "värdenihilist" blev snabbt en synonym för att vara modern, upplyst, progressiv.

Det finns inga värden, deklarerar värdenihilisten, det finns bara känsloutbrott. Är det ena känsloutbrottet lika gott som det andra? Är t.ex. McEnroes vrede över ett felaktigt domslut mer eller mindre berättigad än vår indignation över Eichmanns eller Berias grymheter – och är deras känslor lika goda som våra? "En sådan fråga kan inte ställas", svarar den konsekvente värdenihilisten. "Lika gott? Lika berättigat? Sådana ord betyder inget. De är bara känsloutbrott, de också – känsloutbrott över andras känsloutbrott." (Är han expert på filosofiskt fikonsnack, kallar han dem "meta-emotioner".)

Det är denna filosofi som har dominerat våra universitet de senaste 50 åren eller mer. Idéer tar sin tid att färdas från elfenbenstornen ned på gatorna. Men förr eller senare måste abstrakt teori få konkreta resultat – teoretisk "värdenihilism" måste bli till praktisk "värdedestruktivism".

Om dagens ungdom får sig denna moral till livs – att alla värden är chimärer och att allt som räknas är blinda känslor – vad annat än blind förstörelse kan man vänta sig av den? De ser något som är av värde – det må vara ett skyltfönster, ett konstverk, en medmänniska – och allt de fått lära sig är att värdet är en chimär. De "vet" att deras eget blinda hat är lika mycket eller lika lite värt som andras blinda kärlek, blinda beundran, blinda strävan att skapa det som lika gärna kan förstöras.

"Bristande vuxenrelationer"? Nej, mycket mer än så. Ett svek, förövat av dem som borde vara vuxnast av alla vuxna – filosoferna.

Och inget kommer i grunden att förändras, förrän vi får en ny generation moralfilosofer – denna gång filosofer som tar värden på allvar, hänför dem till vårt liv på jorden, ger oss lov att eftersträva dem, och talar om för det uppväxande släktet att uppnådda värden ska beundras, inte förstöras.

Eskilstuna 11 augusti 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerat 14 augusti 1986. – Flera debattörer ryckte ut till kristendomen försvar, vilket föranledde mig att skriva följande:

Religion och moral

Det är svårt att diskutera moral med religiösa – det är nästan lika hopplöst som att diskutera guldmyntfoten med en monetarist, och till stor del av samma skäl.

Både jag och monetaristerna är överens om att inflationen är en svår samhällssjuka – men monetaristen är så övertygad om förträffligheten av sitt eget recept att han just därför blir oemottaglig för de argument som talar för guldmyntfot och fritt bankväsen.

Och både jag och de religiösa är överens om att vi lever i ett moraliskt vakuum, att vi saknar "fasta normer" och att den våldsexplosion vi bevittnar har ett direkt samband med normlösheten. Men den religiöse är så övertygad om förträffligheten hos Tio Guds Bud och Bergspredikan att han omöjligt kan inse att moralen måste ha en annan, sekulär, icke-mystisk, rationell grund.

Det finns också en mängd enstaka element i den kristna moralen som jag kan hålla med om. Att man inte ska dräpa, inte stjäla, inte trakta efter sin nästas ägodelar, t.ex. Jag tycker också att man bör hedra sin fader och sin moder – om de inte är rena monster, bör man åtminstone visa sin tacksamhet för att de satt en till världen. Å andra sidan finns det många rekommendationer i Bibeln som jag är djupt oense med. Att lägga sin sista skärv i kollekthåven betraktar jag t.ex. som fullständigt ansvarslöst. (Vem ska ta hand om en efteråt, är det tänkt?)

Men felet i den kristna moralen ligger inte så mycket i dess specifika moralbud, utan i själva dess sätt att nalkas moralen. Varför ska vi handla moraliskt, enligt kristendomen? Inte därför att vårt liv på jorden kräver det, utan därför att vårt nästa liv, över eller under jorden, kräver det. Inte därför att god moral leder till lycka eller dålig moral till olycka – utan därför att Gud fordrar det av oss. Kristendomen klipper av sambandet mellan moralen och vårt verkliga liv, här, på denna jord, och vår egen personliga lycka.

Vilken moral den kristne än accepterar, accepterar han den som en trosartikel. Och det är därför som ett återupprättande av den kristna moralen inte innebär någon lösning på våldet i samhället. Våld och tro är två sidor av samma falska mynt. Motsatsen till tro är förnuft, och motsatsen till våld är rationell övertalning. För att utrota våldet är det förnuftet som måste återupprättas, inte tron.

Jag skrev i min förra artikel att filosofernas, speciellt moralfilosofernas, svek har banat väg för våldet i samhället. De har också banat väg för hela den våg av "nyandlighet" som sveper över oss för närvarande. När några skinheads sparkar ihjäl en antirasist och när Carola Häggkvist mottar andedop i Livets Ord är det två sidor av samma sak, och roten är densamma: ett filosofiskt vakuum.

Jag begär naturligtvis inte att någon ska tro på vad jag skriver här – och jag tänker försöka avhålla mig från att spöa upp eventuella tvivlare. Men fundera åtminstone över saken!

Eskilstuna 29 augusti 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerat 2 september 1986. – Signaturen "Aina i Kungsör" skrev ett långt svar 4 september, som jag själv besvarade så här:

Låt oss börja med änkan och skärven. Det är nämligen jag som har funderat över konsekvenserna av denna händelse, vilket varken Du eller någon annan kristen tycks ha gjort.

För vad gör änkan, när hon har lagt sin sista skärv i håven? Antingen går hon hem och svälter ihjäl. Eller också går hon hem och lever på släktingar och vänner. Det är detta jag kallar ansvarslöst.

Den verkliga innebörden i denna berättelse, och det djupt omoraliska med den, är att den sätter likhetstecken mellan moral och självuppoffring. Att ge av sitt överflöd är inte självuppoffrande nog; man måste ge allt man har för att vara god.

Denna syn kan lämpligen kontrasteras mot vad Aristoteles skriver om frikostighet i Nikomachiska etiken. Aristoteles betraktar frikostighet som en dygd, men inte som en primär dygd. Om man besitter de karaktärsegenskaper som gör det möjligt för en att samla skatter här på jorden, då – och först då – kan man kosta på sig att vara frikostig. Och då är det ingen självuppoffring. Vill man vara generös, ska man först ha något att vara generös med.

Så det kristna kärleksbudskapet. Om detta gör kristendomen till en garant mot våldet, då måste jag förmoda att inga hedningar någonsin blivit tvångsdöpta, inga korsriddare någonsin dragit ut för att befria den heliga graven, inga trettioåriga krig någonsin utkämpats över den rätta tolkningen av detta kärleksbudskap.

Återigen ligger dock problemet i budskapet självt. För det första ställer Gud ett fullständigt orimligt krav för sin kärlek till oss människor, nämligen att vi ska inse och bekänna vår egen totala uselhet. "Jag fattig, syndig människa, etc." Om vi inte är så genomusla, har vi inget behov av hans kärlek och kan bara känna oss förolämpade av den, om vi alls bryr oss om den.

För det andra tar sig denna kärlek ett synnerligen bissart uttryck. Gud stiger ner på jorden och dör för våra synders skull, precis som om en sådan självmordshandling skulle kunna göra oss bättre på något sätt. Detta kallas nu med ett fint ord för "agape" eller självutgivande kärlek, medan vår egen kärlek benämns med ett fult ord, "eros", och anklagas för att vara egoistisk.

Och visst är all äkta, mänsklig kärlek egoistisk. Man älskar inte en annan människa, om hon inte betyder oerhört mycket för en själv, personligen. Men hur kan människan betyda något för en Gud som fördömt henne som alltigenom fördärvad? Och hur kan en sådan Gud betyda något för en människa som har kvar den minsta gnutta av sin självaktning?

Så frågan om lampor som man kan tända utan att vara elektriker, radioapparater som man kan lyssna på utan att se ljudvågor, flygplan man kan flyga med utan att känna till aerodynamikens lagar, etc. För all del, varken Du eller jag behöver vara proffs på dessa områden. Men vad har det med kristen tro att göra? Edison, Marconi och bröderna Wright gjorde sina banbrytande upptäckter genom att utöva sitt förnuft, inte genom att försänka sig i bön och invänta gudomliga uppenbarelser.

Det är smått upprörande att se dessa tekniska landvinningar kopplas samman med kristen tro. För skillnaden är radikal. Även om jag inte vet särskilt mycket om exempelvis radiovågor, kan jag skaffa mig det vetandet om jag anstränger mig. Tron däremot är i princip blind och döv; den innebär att tro på "vad intet öga sett och intet öra hört". Den kan inte förklaras och göras begriplig. Kunde den det, vore den inte längre tro.

Att jag kopplar samman våld och tro och kallar dem två sidor av samma falska mynt beror på att förnuft i umgänget med andra människor betyder rationell övertalning. Accepterar man tron, finns det inget rum för rationell övertalning, och vilken umgängesmetod finns då kvar? Att tvinga till underkastelse, eller att underkasta sig.

Jag tror till sist inte att en bekännande kristen med nödvändighet måste vara totalt urblåst. Thomas av Aquino var t.ex. bekännande kristen, och han var långt ifrån urblåst.

Eskilstuna 7 september 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerat 11 september 1986. 13 september inflöt ett svar från R.A.S. Pettersson. Mitt svar:

Jag önskar Du ville läsa vad Bibeln faktiskt säger om änkans skärv. Så här står det:

Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo."(Mark. 12:44)

Att säga att änkans existens garanterades av det judiska samhällssystemet är att beröva berättelsen hela dess poäng.

Om jag ger bort mina sista pengar den 24:e i månaden, väl vetande att det kommer att flyta in i en månadslön på mitt bankkonto den 25:e, då har jag inte gett av mitt armod och jag har inte uppfyllt Jesu bud. Inte heller om jag var arbetslös och gav av mina KAS-pengar. Likadant med änkan. Om hennes existens är garanterad, blir det bara en lek med ord att tala om hennes "sista skärv" och säga att hon gav bort allt hon ägde.

Ditt exempel med flygresan till Cypern är bara en lek med tvetydigheten i ordet "tro", vilken som bekant kan betyda "förmoda, men inte ha full visshet". "Tro" i religiös bemärkelse är något annat, bäst exemplifierat av kyrkofadern Tertullianus’ uttalande: "Jag tror, därför att det är orimligt." (Uttalandet handlar om kristendomens mest centrala dogm, Jesu människoblivande.)

Du kan slå Dig i backen på att jag inte tror att en flygbiljett till Cypern ska ta mig till Cypern, därför att denna tro är orimlig!

Ett ännu mer talande exempel på vad religiös tro verkligen innebär återfinns i 1 Mos. 22, i berättelsen om hur Gud befaller Abraham att offra Isak. Poängen här är inte så mycket att Isak i sista stund genom ett trolleri blir räddad, utan att Abraham är fullt beredd att följa Guds befallning, och att detta var ett bevis på styrkan i Abrahams tro. (Läs också Søren Kierkegaards analys av denna berättelse i Frygt og Bæven.)

Till sist: visst finns det personer som anser att den kristna tron kan styrkas med förnuftsmässiga bevis. Men det är sannerligen inte min skyldighet att bemöta dessa bevis, innan de ens har blivit framlagda.

Eskilstuna 14 september 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerades också, men jag har glömt anteckna datum. – Det kom flera inlägg som jag skrev ett samlat svar till:

Först ett svar till Margit Bäfve (EK 16.9):

Du pratar stort och självsäkert om saker som Du rimligtvis inte kan veta ett dyft om.

Du påstår t.ex. att Gud är "fullkomlig kärlek, fullkomlig renhet, fullkomlig godhet", o.s.v. genom en hel katalog av fullkomligheter.

Låt mig bara ställa en enkel fråga: hur i all världen kan Du veta det?

Är Du själv fullkomlig, kanske? Har Du den ringaste aning om vad det innebär att vara fullkomlig? Inte det? Hur kan Du då veta att Gud är fullkomlig? Vad mäter Du med för måttstock, och varifrån hämtar Du Din måttstock? Tills Du kan förklara det, är alla Dina försäkringar om hur bra Gud är rena munvädret.

F.ö. motsägs talet om Guds fullkomliga godhet av det mesta som sägs i Bibeln om hans handlande. Han landsförvisar människor för att de söker kunskap (utdrivandet ur paradiset), han berövar dem talförmågan om de försöker bygga skyskrapor (Babels torn), han förvandlar dem till saltstoder om de roar sig för mycket (Sodom och Gomorra), han dränker dem om de försöker konkurrera med honom (syndafloden). Detta är inte vad jag kallar godhet, än mindre fullkomlig godhet.

Du gör också affär av att Gud inte skapade oss till viljelösa robotar. Det var ju hyggligt av honom, men exemplen ovan visar att såfort vi utövar vår fria vilja och försöker åstadkomma något på egen hand, straffar han oss för det. Och Ditt eget resonemang (som Du delar med nästan varenda teolog i världshistorien) om hur själ, känsla och vilja måste underordna sig såfort Gud talar till vår ande visar att Gud vill att vi ska förvandla oss själva till viljelösa robotar av egen fri vilja. Så Gud är uppenbarligen allvarligt missnöjd med sin egen skapelse, och hela hans frälsningsplan kan ses som ett futilt försök att rätta till misstaget att ha skapat människan till sin egen avbild.

Vad beträffar änkan och skärvan så har jag förklarat min ståndpunkt så utförligt att en upprepning borde vara onödig. Men eftersom som ingen uppenbarligen lyssnar på vad jag säger, får jag väl dra det en gång till.

Om man anser att människans uppgift här på jorden är att offra sig och offra sig och offra sig igen, då kan man naturligtvis dividera hur mycket som helst om hur änkan offrade mycket mer än alla andra som bara gav av sitt överflöd. Men min uppfattning (som jag redan flera gånger har klargjort) är att självuppoffringens moral är ond och att meningen med vårt liv är att leva det, inte att offra det. Så era utläggningar biter inte på mig.

Ett svar också till Lennart Persson (EK 6.9), så att han inte tror att han är alldeles bortglömd.

Perssons inlägg kan i korthet sammanfattas så här:

Är man andligt pånyttfödd, inser man att vårt samhälle behöver en andlig pånyttfödelse. Är man det inte, inser man det inte. Alltså behöver vi en andlig pånyttfödelse, så att folk kan inse att vi behöver en andlig pånyttfödelse.

Detta är egentligen allt hr Persson säger, och det förutsätter uppenbart det som skulle bevisas.

Ett kort ord också till Aina i Kungsör (EK 17.9):

Du har tydligen missförstått mig kapitalt. Jag är färdig med den kristna tron och har inga ytterligare frågor eller problem att dryfta. Jag är inte något borttappat får som söker efter en god herde.

Att jag tar upp den kristna tron till debatt alls beror på att jag vill visa att där filosofin kryper ut, där blir det utrymme för religionen att krypa tillbaka in igen.

Till sist en allmän reflexion:

De som har följt den här debatten från början vet att jag inte alls skyller våldet i samhället på Gud utan på Axel Hägerström (med flera). (Eftersom Gud inte finns, kan han inte gärna vara skyldig till någonting.)

Men det är symptomatiskt att såfort jag angriper religionen, ställer en hel härskara av Guds trogna upp och yttrar sig om ting som de inte kan veta något om (gudomliga ting, nämligen). Men när jag angriper modern filosofi, är det tyst som i graven. Och varför inte? Akademiska filosofer vet så väl att det finns saker som de inte kan tala om (inte offentligt, i varje fall). Alltså väljer de det enda återstående alternativet: att tiga.

Eskilstuna 21 september 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerat 24 september 1986. Ett inlägg av typen "Hur kan du veta att Gud inte finns?" från Arvid Johansson kom dagen efter. Mitt svar:

Bevisbördan ligger hos den som påstår att något existerar.

Detta är en av de viktigaste reglerna för logiskt tänkande.

Om man överger den, innebär det att vem som helst kan komma med vilka godtyckliga påståenden som helst, och de blir omöjliga att motbevisa.

Jag skulle t.ex. kunna hävda att alla mina insändare är gudomligt inspirerade, och ingen skulle kunna vederlägga mig. Jag behöver ju inte bevisa något! Jag behöver bara hävda saker rätt ut i luften och fordra att andra ska motbevisa mig.

Jag kan påstå att Arvid Johansson (eller vem som helst) är skyldig till ett nyligen begånget mord på planeten Beta Qu i Alpha Centauri. Bevisa att det inte finns någon sådan planet! Bevisa att den är obefolkad! Du var inte där? Kanhända, men Du begick mordet med telepatiska medel. Bevisa att det inte finns telepati! Bevisa att Du inte har sådana telepatiska gåvor! Att bara förneka det räcker inte – Du är ju part i målet.

Om man tillerkänner godtyckliga påståenden samma status som bevisbara eller motbevisbara fakta, kan man lika gärna lägga av med att tänka logiskt alls. Resultatet är detsamma.

Det är alltså inte min skyldighet att företa några vidsträckta rymdfärder för att bevisa att Gud inte sitter och trycker någonstans i universums utkanter.

Jag beklagar också djupt att jag aldrig i mitt liv vare sig slitit eller stressat utan bara låtit de stekta sparvarna flyga in i munnen på mig.

Eskilstuna 25 september 1986
Per-Olof Samuelsson

Efter detta inlägg satte redaktionen streck i debatten. - Icke desto mindre återkom Margit Bäfve med en dikt som hyllade Gud (har tyvärr inte sparat dikten, så jag kan inte citera den; att döma av mitt svar handlade den om att om Gud inte funnes, skulle heller inget annat finnas, Gud ske pris och lov för detta). Om hon kunde komma med ett smyginlägg i diktform i en redan avslutad debatt, tyckte jag att jag kunde göra likadant och svarvade ihop följande "motdikt" mot religionen. Den blev dock inte publicerad.

Allt fanns
  och fann sig ganska väl därvid.

Men Någon kom och sade: Någon Annan
  är allt som finns, och utan Honom
  funnes intet
  av det som finns.

Och kreaturen böjde sig i suckan.
  Eken slokade med kronan, och hunden
  stack svansen mellan benen.
  Själva bergmassiven syntes tröttna,
  sågs förvandlas
  till slagghögar och lumpsäckar.

Någon, svept i ödmjukhetens mantel
  kring sitt hjärtas kalla högmod, hade talat
  och givit Intigheten stämma och förnekat
  det som fanns.

Vem sjunger nu
  Bejakelsens stora sång?
  Vem upprättar Det Varande
  och skakar av dess skam?
  Vem reser sig och säger:
  Jag finns till?

Jubel och tacksägelse tillkomme
  den det tillkommer!


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.