Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Konservatism och liberalism

På SvD:s kultursida fördes hösten 1986 en debatt om detta ämne med utgångspunkt från en bok av Gunnar Fredriksson, De konservativa idéerna.

Moderata samlingspartiet har i flera år nu ägnat sig åt konststycket att vara ett på samma gång konservativt och liberalt parti. Idén att dessa ideologier skulle vara oförenliga har därmed blivit ett dödligt hot mot partiet, och deras harmoniska sammansmältning har blivit ett livsintresse. Mycken tankemöda ägnas därför inom partiet åt att få pusselbitarna att passa ihop.

Odd Eikens och Gunnar Hökmarks inlägg i SvD 16.11 är en koncis och kompakt framställning av partiets nuvarande ståndpunkt. Formuleringarna är väl avrundade och gnisslet bortslipat så gott det går. Men riktigt säkra på sin sak tycks de inte vara. Till sist måste de ändå gardera sig. Om pusslet inte passar, då är det geometrin det är fel på, inte politiken!

Och nog finns det slitningar under ytan i det liberal-konservativa äktenskapet, alltid! För att ta ett problem som borde sticka den idéhistoriskt bevandrade i ögonen: om "konservativa och liberala idéer inte är oförenliga utan tvärtom varandras förutsättningar", vad blir det då av den historiska bakgrunden? När exakt upphörde de att vara oförenliga och övergick till att bli varandras förutsättningar? Det var ju inte så från början, när de båda ideologierna föddes, eller åtminstone fick sina namn (förra hälften av 1800-talet).

Skakar man av sig den frågan (med någon fras som "vi lever ju idag, inte för 150 år sedan"), uppställer sig ett nytt problem: vad innebär det att konservativa just idag förespråkar liberala lösningar på samhällsproblemen? Idag är det statsmaktens likriktning som utgör problemet, hävdar de konservativa. Nå, hur blir det imorgon då? Kommer vi att få se en socialkonservativ koalition mot marknaden i stället för dagens liberalkonservativa mot staten? Eller är morgondagen rentav för avlägsen för att reflektera över, belägen som den är bortom innevarande valperiod?

Det finns vissa konservativa grundidéer som rimligtvis måste vara djupt problematiska för liberaler. En av dem är "ödmjukhet inför historien". Ödmjukhet, säger Spinoza, är "en känsla av olust när man betraktar sin oförmåga eller svaghet". Oförmåga och svaghet gör det inte lättare för oss att handskas med vårt historiska arv eller dra lärdom av det. Det kan rimligen bara leda till en efterapning av det som är gammalt och vant. (Förmodligen kommer Eiken/Hökmark att säga att jag hårddrar deras formulering; men min erfarenhet av konservativa debattörer säger mig att jag inte gör det.)

De konservativas stora trumfkort är moralen. Det som ger dem företräde framför sina liberala partners är att de grundar sina ställningstaganden på moraliska överväganden, inte på snävt samhällsekonomiska.

Men vad är det för moral de förespråkar? Är det en moral av rationell egennytta, grundad på föreställningen att varje enskild människa är ett självändamål? Eller är det en variant av den gamla murkna moralen, som säger att ändamålet med den enskildes liv ligger utanför henne själv, att hon enbart har plikter mot Gud och/eller fosterlandet, och att hon måste ställa dessa plikter främst och sitt eget liv i andra hand?

Detta är den verkligt brännande frågan. Eiken/Hökmark ger inte något svar; för dem verkar själva ordet "moral" som om det vore något slags amulett. Men med tanke på att moderater, både i partiledningen och i de djupa leden, de senaste åren vikt sig dubbla för att förklara att de visst inte är egoister, har jag mina allvarliga betänkligheter.

Det faktum att detta inlägg inte kommer att publiceras ökar dem bara ännu mer.

Strängnäs 17 november 1986
Per-Olof Samuelsson

Refuserat; men kulturredaktören, Ingmar Björksten, föreslog att jag i stället skulle skriva något med mer anknytning till Fredrikssons bok, vilket jag passade på att göra.

Det är mycket svårt att säga något gott om Gunnar Fredriksson. Hans anspråk på ryktbarhet grundar sig främst på boken Det politiska språket från början av 60-talet. Dess ledande idé är att språkets kognitiva funktion (att uttrycka sanningar eller ev. osanningar) är underordnad dess övertalningsfunktion, dess förmåga att få folk att tycka – eller rösta – si eller så. Den har förmodligen bidragit en hel del till förflackningen – och förråandet – av den politiska debatten. (Det vore synd att säga att den är en avgörande faktor, för boken själv är huvudsakligen ett symptom på en djupare gående sjuka.)

Nu har Fredrikssons senaste bok, Konservativa idéer, gett upphov till en liten debatt om förenligheten eller oförenligheten av konservatism och nyliberalism. Att säga något vettigt om den saken är omöjligt utan att först röja undan lite bråte.

Till att börja med är det tvivelaktigt om termerna står för något reellt. Finns det en konservativ resp. en nyliberal ideologi? Konservativa brukar hävda att konservatism mer är en fråga om attityd än om ideologi, och jag är benägen att hålla med dem. Den nyliberala ideologin tycks innehålla så vitt skilda inslag som krav på privata daghem och krav på privata domedagsbomber. (NB. Jag överdriver inte.) Till den moderna nyliberalismens främsta inspiratörer räknas en tänkare som med största skärpa, ja rentav med hätskhet, tagit avstånd från nyliberalismen, nämligen Ayn Rand. Så hela fältet är minerat, och det gäller att trampa försiktigt.

Om nyliberalism helt enkelt betyder förespråkande av laissez-faire-kapitalism, då finns det en grund att diskutera utifrån. Och då är det närmast självklart att den inte låter sig förena med vare sig konservatism eller socialism eller socialliberalism eller anarkism. Den innebär en specifik syn på statens legitima uppgifter, nämligen att staten ska skydda individens rättigheter. Staten ska tillhandahålla polis, militär, domstolsväsende och därmed relaterade tjänster (som t.ex. en diplomatisk kår). Vad därutöver är, är av ondo. (En sådan institution som en riksbank är t.ex. oförenlig med laissez-faire-principen.)

Det är denna specifika idé om den begränsade statsmakten som jag tycker borde diskuteras (hellre än den offentliga sektorns storlek, uttryckt som en procentsats av BNP). Men den diskuteras inte. Den avfärdas med klyschor. Den vanligaste är den som Kurt Samuelsson kommer med i sitt första inlägg (SvD 20.10) – att den skulle innebära socialdarwinism. Det är att göra det enkelt för sig. Socialdarwinismen som doktrin har utsatts för genomgripande kritik av laissez-faire-förespråkare som Rand och Ludwig von Mises. Men den kritiken ignoreras helt enkelt. Man låtsas som om den aldrig uttalats. Den som vill diskutera Spencer får gärna för mig diskutera Spencer. Men att angripa halmdockor, och göra det som sin enda diskussionsmetod, är varken modigt eller hederligt.

Vad beträffar farhågan att laissez-faire skulle leda till socialdarwinism i praktiken, oavsett vad dess teoretiker säger, är det minst sagt underligt att man kan blunda för att kapitalismen ger även de sämst ställda en chans att klara sig som inte existerade i förkapitalistiska samhällen – medan socialismen inte har annat på sin meritlista än blodiga utrensningar och arbetsläger, och välfärdsstaten föga mer än långa köer för enkla operationer. Men det kallas aldrig socialdarwinism!

Den syn på statens natur som jag skisserat ovan kan naturligtvis inte hävdas i ett vakuum. Den grundar sig på en specifik syn på människans natur och hennes förhållande till den omgivande verkligheten. Om statens uppgift är att skydda individens rättigheter, då måste vi förstås göra oss reda för vilka dessa rättigheter är, varför människan har just dessa rättigheter, och varför hon överhuvudtaget behöver rättigheter. Detta reser djupgående filosofiska frågor, som jag inte ens kan börja diskutera i ett kort inlägg. Jag har i annat sammanhang försökt presentera den filosofiska grunden för en rättighetsfilosofi.

För dagen kan jag bara öppna ett litet fönster på glänt.

Strängnäs 26 november 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 30 november 1986.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.