Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Opretentiöst enkätsvar

Tommy Fredriksen, psykolog och lärjunge till Nathaniel Branden, skrev en positiv recension av Barbara Brandens The Passion of Ayn Rand i Nyliberalen. Mitt svar:

Tommy Fredriksen ställer en opretentiös enkätfråga i senaste numret av Nyliberalen:

Vad tycker Du? Klarade Ayn Rand av att på det personliga planet för egen del tillämpa det realistiska, rationella, objektiva tänkande och handlande hon så ofta predikade?

Mitt svar är mycket enkelt: hur i helvete ska jag kunna veta det?

Jag är bara en vanlig enkel Randbeundrare som läst hennes böcker en eller annan gång från pärm till pärm och sett hennes leende på Phyllis Cerfs fotografi. Jag har aldrig träffat henne, än mindre varit hemma hos henne och lekt med hennes katter eller delat en martini med hennes man. Jag saknar förutsättningar att besvara frågan. Må de läsare av Nyliberalen som kände henne bättre personligen upplysa mig i mitt mörker!

Men har nu inte Barbara Branden lyft på locket, dragit undan slöjorna och avslöjat Den Nakna Sanningen? Kan vi inte helt enkelt döma efter hennes skildring, som ju trots allt är rätt välbalanserad och gör ett ärligt försök att sitta på båda stolarna samtidigt, hylla och fördöma med samma varma hand?

Jag tycker allt att man ska läsa hennes bok med viss urskillning. När hon berättar att Ayn Rand skällde ut och örfilade upp Nathaniel Branden, är det svårt att hitta något skäl för att tvivla på hennes vittnesbörd. Det är inte direkt en historia som man bara fantiserar ihop.

Men hur är det med föreställningen att Ayn Rand mestadels var bitter på omvärlden, negativ, deprimerad? Detta är faktiskt det genomgående temat i Barbara Brandens bok, varmed hon vill visa att Ayn Rands filosofi fungerar bra i romaner men faller platt i verkliga livet. Ju mer vi närmar oss slutet av The Passion of Ayn Rand, desto starkare markeras hennes ensamhet, hennes besvikelse, hennes avskildhet från världen. Mer än en gång har jag påmint mig de (för min generation) så berömda orden i Snoilskys dikt:

Du är så arm, Christina Alexandra,
när skådespelet lider mot sitt slut.

Men faktum är att Barbara Branden under perioden från brytningen 1968 fram till Ayn Rands död bara träffade henne en enda gång. Så hur kan hon veta så väl hur Ayn Rand kände sig under alla dessa år? Hur kan hon veta att leda och besvikelse var Ayns normala tillstånd, att hon aldrig själv upplevde den fridfulla visshet som är ett så utmärkande drag hos många av hennes romanhjältar? Skildringen grundar sig på hörsägen, tolkad i ljuset av den tes som Barbara Branden redan gjort till sin. Popper och Kuhn skulle kalla den teoriimpregnerad.

Att spekulera om andra människors emotionella tillstånd är under alla förhållanden ett vanskligt företag. Ett ganska säkert antagande är dock att Ayn Rand var en mänsklig varelse och åtminstone såtillvida lik mig själv. Och jag kan faktiskt bli både arg och lessen när jag möts av dumhet, oförståelse och hån. Varför skulle Ayn Rand vara annorlunda? Hon hade faktiskt bättre skäl att känna sig bitter på världen än någon av oss andra. Vem av oss har skrivit en roman som Atlas och fått så mycket skit för det?

Jag kan inte annat än tycka att Tommy presenterar hela frågeställningen upp- och nervänt. Han kan lika lite som jag veta hur ofta Ayn Rand var glittrande glad och hur ofta hon var djupt nedstämd. Men uppenbarligen har han några mycket väsentliga frågor i bakfickan, fast han inte preciserar dem den här gången. Frågor som: hennes syn på den fria viljan, på förhållandet mellan tanke och känsla, hennes idé att smärta och lidande är metafysiskt oviktiga. Sådant ser jag med intresse fram emot. Men jag tycker inte att diskussionen i förväg ska "riggas" med ogrundade gissningar om hur Ayn Rand egentligen innerst inne mådde.

Thales från Miletos ryktas ha fallit i en brunn en natt då han var ute och studerade stjärnorna. Schopenhauer ryktas ha styrkt sin tes att livsviljan är blind genom att sparka en gumma utför en trappa och sedan tvingas betala ett månatligt skadestånd för hennes brutna ben. Marx ryktas ha gjort sin piga med barn medan hans hustru var gravid och sedan låtit Engels ta på sig faderskapet.

Pikanta historier, och ganska säkert sanna också. Men ändå i grunden skvaller. För vem skulle komma på tanken att anamma eller avvisa deras filosofier på grundval av dessa incidenter?

Men Ayn Rands betydelse som filosof ska tydligen avgöras på grundval av hennes rökvanor, hennes mans dryckesvanor och Nathaniel Brandens kärleksbekymmer.

Eller?

Strängnäs 5 februari 1987
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i Nyliberalen; men någon fortsatt debatt om just den här saken blev det inte.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.