Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Ur läsakten uppkomna tankar

Leif Eriksson är en litteraturvetare som också är eller har varit lärare i Eskilstuna. Eftersom namnet är så vanligt har jag inte kunnat hitta någon bra länk om honom, så han får stå olänkad. (Artikeln jag svarar på har jag tyvärr inte kvar.)

Den mycket ingående och informativa artikeln om postmodernismen av Leif Eriksson (EK 6.2.1987) ger anledning till några kritiska reflektioner.

Att två läsare av samma bok aldrig kan ha exakt samma läsupplevelse är ett egentligen ganska självklart konstaterande. Inte heller är det särskilt kontroversiellt att säga att det inte kan råda en fullständig korrespondens mellan författarens intentioner och läsarens uppfattning av dem. Var och en som läst en bok flera gånger och fått ut mer av den för varje läsning kan skriva under på tesen. Men hur kan detta intressanta men filosofiskt ganska triviala fenomen ge upphov till sådana halsbrytande paradoxer som att en text "får mening först i den konkreta läsakten", med den uppenbara implikationen att författaren, som ju inte själv läser sin text utan snarare skriver den, inte själv kan ha någon mening eller avsikt med vad han skriver, eller, om han till äventyrs har det, omöjligt kan förmedla sin egen mening utan är dömd att fungera som något slags tungomålstalare, utlämnad på nåd och onåd åt interpretationer utanför hans egen kontroll? Jag skulle personligen känna mig oerhört frustrerad, om jag försökte skriva på grundval av sådana principer, och jag förmodar att såväl Leif Eriksson som Anders Olsson och Jacques Derrida skulle erfara en lätt skrivkramp, om de på allvar trodde att deras ord förvärvar mening först i och med min läsakt. Ändå tycks det vara just precis det de säger om man tar dem på orden, om man "naglar fast" eller åtminstone försöker ringa in innebörden av deras uttalanden.

Svaret ligger i den moderna filosofins syn på förhållandet mellan tänkande och verklighet.

För sunda förnuftet, liksom för en aristoteliskt inriktad filosofi, står det klart att verkligheten är vad den är, och att våra ord och begrepp utgör försök att identifiera och ge namn åt verkliga företeelser, att vi upptäcker (snarare än skapar) sammanhang mellan tingen, och att huvudkriteriet på våra teorier är deras överensstämmelse med verkligheten.

Att det snöar i Sverige om vintern beror rimligen inte på att orden "snö", "vinter" och "Sverige" råkar existera i vårt språk. Snarare finns dessa ord i språket därför att dessa företeelser faktiskt existerar och därför att vi skaffar oss ord att beskriva dem med.

Men filosoferna har länge haft förhållandet bakvänt.

Ta t.ex. denna yttring av sant wittgensteinskt djupsinne: "Vårt språks gränser är vår världs gränser." Uttalandet är omöjligt att acceptera, om man tar det bokstavligt (och hur ska man annars ta det?) Det skulle ju innebära att ett nyfött barn, som ännu inte har något språk, inte heller har någon värld. Inte att det har en begränsad värld, märk väl, eller att det ännu inte kan orientera sig i världen, utan att det bokstavligen inte har någon värld alls. Det skulle vara blint, tills det hör och förstår sitt första ord, och det skulle aldrig kunna höra detta första ord, för det skulle vara dövt också. Detta hindrar inte att uttrycket gör sitt segertåg genom våra kulturspalter och seminarierna vid våra universitet, inte som om det vore en ny och revolutionerande sanning, utan som om det vore en sedan länge accepterad banalitet.

Wittgensteins anfader i detta avseende var Immanuel Kant, också citerad av Leif Eriksson, fast utan namns nämnande. Det var Kant som präglade tesen att varseblivning utan begrepp är blind. Innebörden är att våra begrepp inte är grundade på vår varseblivning av den omgivande verkligheten, utan att de utgör en sorts nät eller raster varigenom vi varseblir verkligheten, en sorts filtreringsmekanismer som på samma gång gör varseblivning möjlig och hindrar oss att varsebli världen sådan den verkligen är, "an sich". Känner man till Kants förnuftskritik, är det lätt att se att Derrida utgör en lingvistisk variation eller tillämpning av den – och har man genomskådat Kant är det lätt att också se igenom Derrida utan att bli vindögd av hans kluvna intentioner, och man kan återigen börja läsa och skriva som om det gick att förstå och bli förstådd.

Att genomskåda Kant är emellertid kanske inte så lätt. För även om Kant hade fel, är förhållandet mellan omvärld, varseblivning, begrepp och ord inte något enkelt problem, och man måste kunna svara på de frågor Kant ställer och undvika de fällor han gillrar.

Lyckligtvis finns det nu en bok som jag helhjärtat kan rekommendera och som verkligen reder ut några av de mera intrikata problemen på ett välgörande sansat sätt: The Evidence of the Senses av David Kelley (Baton Rouge & London, 1986). Uppfriskande läsning för var och en som är trött på att vara fånge i språket och önskar en vidare rymd och en större värld!1

Strängnäs 9 februari 1987
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 2 mars 1987 under rubriken "Nej – vi är inte språkets fångar".. Leif Eriksson återkom med en replik som gick ut på att jag "slagit in öppna dörrar".

Svar till Leif Eriksson (EK 10.3)

Inte ska du behöva upplysa mig om att det finns en tidig och en sen Wittgenstein! Jag började inte läsa filosofi förra veckan, om det var det du trodde.

Det som förbryllar mig är att du först åberopar en sats av den tidige Wittgenstein (Tractatus 5) och sedan, när jag attackerar och smular sönder satsen, replikerar med att det minsann finns en senare Wittgenstein också som tog avstånd från den tidigare. Vart vill du komma?

Eftersom min poäng var att visa Wittgensteins (och all modern filosofis) beroende av Kant, vill jag gärna påpeka att både den tidigare och den sene Wittgenstein i huvudsak utgör variationer av kantska teman. Att synen på språkbruket som konstitutivt för vår verklighetsuppfattning utgår från Kants kategorilära anser jag mig redan ha utrett. (Och jag har inte fått något annat svar än att jag ingenting begriper.)

Grundidén i Tractatus, den skarpa distinktionen mellan faktautsagor och logiska utsagor, med implikationen att de förra säger oss något om världen och de senare inte, utgör en omformulering av Kants distinktion mellan syntetiska och analytiska satser. Jag vill gärna fatta mig kort och ska därför inte här försöka analysera vad det är för fel på detta synsätt; den intresserade hänvisas till Leonard Peikoffs uppsats "The Analytic-Syntetic Dichotomy" (i Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology).

Invändningen att filosofiska satser inte ska tas på allvar, därför att de är metaforiska, är såvitt jag förstår bara ett försök att undvika diskussion. Även av en metafor fordrar man att den ska uttrycka något begripligt, något som kan diskuteras och jakas eller nekas. Om metaforer uttrycker det obegripliga kan man bara konstatera att de är obegripliga.

Till sist vet jag inte på vad sätt jag skulle ha varit ohederlig mot Kant, Wittgenstein eller Derrida, och jag tycker inte du ska anklaga mig för det utan redovisade skäl.

Strängnäs 12 mars 1987
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.


1) Jag kanske bör nämna att detta skrevs några år innan det kom till en brytning mellan David Kelley och den "officiella" objektivistiska rörelsen (en konflikt där jag själv tog parti mot Kelley). Men jag anser fortfarande att The Evidence of the Senses är en bok att rekommendera.


PS 2010: Jag måste kritisera mig själv här, eftersom jag uttalar mig rätt tvärsäkert om Jacques Derrida, fastän jag inte läst honom och bara har rudimentär andrahandskännedom om hans idéer. (Kant och Wittgenstein, däremot, har jag rätt hyfsad koll på.)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.