Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Anarkokapitalism eller nattväktarstat

Två inlägg som jag skickade till tidskriften Contra, men inget av dem blev publicerat.

(i)

Det händer då och då när jag diskuterar frågan om statens legitima roll i samhället, dess "nattväktarfunktioner", att jag stöter på uppfattningen att staten själv skulle kunna avskaffas eller "privatiseras" eller "överlämnas åt marknadskrafterna". Jag genmäler då självfallet att detta skulle leda till ett allas krig emot alla, till ett allomfattande maffiakrig eller till en situation sådan som vi idag kan beskåda i Libanon, och att det enda det kan sluta med är att ett av de stridande gängen med den råa styrkans makt underkastar sig alla de andra och etablerar sig självt som stat, att det var just en situation av detta slag som fick Thomas Hobbes att skriva sin Leviathan, med dess plädering för en absolut och allsmäktig stat. Jag brukar också påpeka att det finns åtminstone ett historiskt exempel på privatiserat rättsväsende som är litterärt dokumenterat och att man kan studera det genom att läsa någon av de gamla isländska sagorna.

Konsekventa libertarianer ger inte ett vitten för detta resonemang. Deras drivkraft är inte kärlek till friheten eller marknaden eller människan, utan hat mot staten. För dem spelar det ingen roll om den stat de bekämpar är ett despotiskt tyranni à la Sovjet eller Hitlertyskland, en förvuxen välfärdsstat à la dagens västländer eller något som närmar sig en renodlad nattväktarstat à la 1800-talets USA eller England. För den konsekvente libertarianen är de alla i grunden lika onda, och skillnaden mellan Sovjet och USA rör dem nätt och jämnt i ryggen. Stat som stat!

Det är därför inte förvånande att mitt speciella skräckexempel, sagatidens Island, av "anarko-kapitalisten" David Friedman (Contra 3/87) framhålls som ett lärorikt, kanske rentav efterföljansvärt, exempel.

Friedman utgår från samma källor som jag, sagorna. Han tar fasta på ett drag som jag själv brukar ta fasta på, nämligen att domar avkunnades av alltinget men att verkställigheten överlämnades åt parterna själva. Men hans slutsats är att det privata rättskipningssystemet fungerade relativt bra.

Argumentet är att antalet mördade och dräpta under en femtioårsperiod, med ledning av uppgifter i Sturlungasagan, skulle ha varit ungefär detsamma som i dagens USA.

Till att börja med är detta knappast något särskilt bra resultat. Dessutom strider denna "statistik" (som inte presenteras i detalj) bjärt mot det intryck man får av att läsa sagorna. Dråpen i dessa duggar tätare än i en Manhattandeckare eller en dokumentär om maffian. Och de måste (till skillnad från jämförelseobjekten ovan) ha skildrat det dagliga livet för flertalet islänningar. Det fanns såvitt jag vet inga samhällsskikt på det gamla Island som levde annorlunda och vars fredliga och skyddade tillvaro inte blev dokumenterad därför att den inte var spännande nog. Så Friedmans statistik bör allt tas med avsevärda skopor salt.

Friedman hänvisar vid flera tillfällen till Njáls saga och till Njál personligen, men det märkliga är att han fullständigt missar berättelsens sensmoral.

Njál reser sig över andra gestalter därigenom att han är en fredsmäklare. Vid otaliga tillfällen avstyr han hämndaktioner eller lyckas mildra dem. Han är en man som lyckas leva till relativt hög ålder. Han klarar sig undan – men han gör det genom att visa fasthet och klokhet snarare än feghet.

Men vi vet ju att det till sist går för Njál som för Gunnar och alla de andra. Hans gård belägras och han blir innebränd. Inte ens han, den bäste och visaste och lagklokaste av dem alla, kan i längden klara livhanken i detta den privata rättskipningens paradis. Branden på Bergthórsváll säger mer än all statistik om systemets sanna natur.

Vad är det som får libertarianer och i synnerhet "anarko-kapitalister" att hamna i så horribla ställningstaganden?

Till att börja med föreställer de sig att staten är en marknadsinstitution och s.a.s. kan växa fram på den fria marknaden via den fria konkurrensens spel.

Men detta är uppenbart nonsens. Staten är en tvångsanstalt. Dess legitima uppgift är att använda tvång eller våld som vedergällning mot dem som initierat dess bruk (t.ex. brottslingar eller främmande inkräktare). Att tala om "konkurrens" mellan olika stater (eller rövargäng som vill etablera sig som stater) är att beröva begreppet "konkurrens" dess normala marknadsmässiga innebörd. Den enda "konkurrens" som kan förekomma i detta sammanhang är inbördeskrig.

En stats legitima funktion är att bannlysa bruket av tvång eller våld i medborgarnas inbördes relationer. Och en fungerande stat är en förutsättning för en fri marknad, inte något som "växer fram" ur marknaden. Fred och trygghet till liv och lem är förutsättningen för att man ska kunna bedriva handel. En stat som överskrider sina funktioner kan hämma och skada den fria marknaden, det vet vi alltför väl. Men om vi inte har någon stat alls, då kan faktiskt privata rövarband klara av den marknadshämmande funktionen precis lika bra, och förmodligen bättre.

Anarkism och "privat rättskipning" har ingenting med politisk frihet att göra. Libertarianska "anarko-kapitalister" har ingen intellektuell eller moralisk rätt att defilera under samma fana som genuina frihetsvänner och laissez-faire-anhängare. De hör till frihetens dödgrävare lika väl som kommunister eller konservativa traditionalister. Varje sann frihetsvän bör ta avstånd från dem och inte ha det ringaste med dem att göra.

Strängnäs den 30 april 1987
Per-Olof Samuelsson

(ii)

Det råder en hel del förvirring runt frågan om statens legitima funktioner, en förvirring som speglats i flera artiklar i Contra de senaste åren.

Statens legitima funktioner (polis, militär, rättsväsen) brukar ibland kallas dess "nattväktarfunktioner", och en stat som begränsar sig till dem kallas "nattväktarstat". (Ursprungligen var detta ett glåpord, myntat av den tyske socialistledaren Ferdinand Lasalle i slutet av 1800-talet.)

En missuppfattning är att nattväktarstaten gränsar till ren anarkism, och att skillnaden dem emellan endast är en gradskillnad. Jag har bemött denna uppfattning i mitt inlägg "Höger och vänster" (Contra 1/86). Men den låter sig inte så lätt utrotas. En bidragande orsak är att både anhängare av "nattväktarstaten" (som Ludwig von Mises och Ayn Rand) och "anarko-kapitalister" (som Murray Rothbard och David Friedman) brukar buntas ihop under den gemensamma beteckningen "nyliberaler".

En annan missuppfattning, eller snarare avigan av samma missuppfattning, är den som Anders Fjällström [en mångårig medarbetare i Contra] gör sig skyldig till i sin artikel om socialliberalismen i Contra 5/87: att nattväktarstaten är "en godtyckligt vald nivå för statlig inblandning".

I själva verket finns det bindande skäl för att staten ska utöva sina "nattväktarfunktioner", men ingenting därutöver.

För att människor ska kunna leva tillsammans i ordnade former överhuvudtaget, fordrades att individens rättigheter (liv, frihet, egendom, strävan efter lycka) respekteras. Men rättigheter kan bara kränkas på ett sätt: med (direkt eller indirekt) tvång. Statens uppgift är att bannlysa bruket av tvång i relationerna människor emellan.

Den väsentliga distinktionen i detta sammanhang är mellan att initiera tvång mot en annan människa och att använda tvång i självförsvar och som vedergällning. Det är fel att initiera tvång; det är inte bara nödvändigt utan moraliskt rättmätigt att använda tvång i självförsvar.

Om staten inte funnes, skulle varje individ vara tvungen att försvara sig själv, med alla de risker detta skulle innebära. Vill vi leva i fred med varandra, är vi tvungna att delegera vår rätt till självförsvar till staten. Statens rättmätiga tvångsmakt är ingenting annat än den tvångsmakt som vi, medborgarna, har delegerat till den. Det är uppenbart att detta sätter en gräns både uppåt och nedåt för vad staten ska syssla med. Den ska utöva den tvångsmakt som är nödvändig för att skydda oss från tjuvar, våldsverkare, lurendrejare, ryska u-båtar, palmemördare, etc. Så snart den gör mer än så, överskrider den sina befogenheter. Då blir staten själv en rättskränkare.

Självfallet kan det i enskilda fall vara en mycket delikat avvägningsfråga att avgöra vad som är exakt rätt mängd av statligt tvång. Det är bl.a. därför som juridik är en stor och omfattande vetenskap. Men detta innebär inte att principen är godtycklig. Tvärtom är det endast ett iakttagande av denna princip som kan utgöra en garanti mot godtycke i statens maktutövning.

Principen är naturligtvis inte "demokratisk" i ordets gängse bemärkelse: att allt vad staten gör är rätt, bara en majoritet står bakom dess beslut. Men en "godtyckligt vald nivå för statlig inblandning" blir inte mindre godtycklig för att den representerar en majoritets godtycke snarare än en liten härskande klicks. Betänk implikationerna! Om en majoritet väljer att konfiskera en minoritets egendom, eller rentav att fysiskt utrota en minoritet, vilken moralisk princip ska det sägas representera? (Och historien visar att detta knappast är fråga om rena fantasiexempel.)

Argumenten mot nattväktarstaten och för ett statligt "skyddsnät" är vanligen en blandning av himlande gudsnådlighet (som ersättning för moraliska principer) och krass determinism. Det är svårt att ta dem på allvar som hävdar att en stat som säkerställer individens rätt att leva och göra det bästa av sitt liv skulle döma stora människoskaror till "utslagning". En nattväktarstat kan rimligen bara "slå ut" dem som försöker slå ut oss andra. Favoritargumentet att en människas framgång beror av om hon är född rik eller fattig håller helt enkelt inte. Ingen nattväktarstat kan hindra fattiglappen från att bli miljonär eller miljonären från att ruinera sig. Men en skattefinansierad "välfärdsstat" kan göra bådadera, oavsett vilka "humanitära" intentioner dess förespråkare gör anspråk på.

Det enda vi behöver är våra rättigheter. Resten kan vi själva ta hand om.

Strängnäs 9 september 1987
Per-Olof Samuelsson

Contras redaktion skrev och berättade att de blivit fullkomligt dränkta i motinlägg mot Anders Fjällström och att man bara kunde publicera ett av dem (inte mitt).


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.