Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Min uppgörelse med tidskriften Nyliberalen

Under några år på 80-talet medverkade jag flitigt i tidskriften Nyliberalen. (Jag var faktiskt med på Nyliberalens "konstituerande möte", som ägde rum redan 1982, fastän tidskriften inte kom igång förrän 1984.) Liksom "nyliberalismen" i allmänhet hade (och har) denna tidskrift en ambivalent inställning till Ayn Rand och objektivismen; och konflikten mellan objektivism och libertarianism ställdes på sin spets, när Peter Schwartz publicerade sin pamflett Libertarianism: The Perversion of Liberty.

I Nyliberalen nr 1, 1987, skrev Henrik Bejke en artikel ur vilken jag saxar följande

Det är därför beklagligt att en del individer har kommit att försöka göra Ayn Rand till sin "guru". De accepterar okritiskt allt vad hon under sitt liv sade eller gjorde, och betraktar det som höjden av rationellt beteende. Därför upprepar de detta med robotliknande noggrannhet. […] Det som gör detta beteende extra beklagligt, förutom att det helt strider mot Rands filosofi, är att Rand ofta uttalade sig om saker som hon inte var expert på, och hon gjorde ofta kategoriska uttalanden om olika företeelser som hon ogillade, t.ex. libertarianer och feminister. (Objektivt bör Rand själv klassas som både libertarian och feminist. Hon har bevisligen också klassat sin politiska filosofi som libertarianism.)

Min replik:

Problemet med människor som "okritiskt anammar allt vad Ayn Rand sade eller gjorde" är såvitt jag kan se ett synnerligen marginellt problem och långt ifrån det största hindret för att få objektivismen spridd och accepterad. "Randroider" har jag själv aldrig stött på i levande livet; för mig uppenbarar de sig huvudsakligen per telefon i samtal med hr Bejke, som naturligtvis inte heller själv stött på dem utan hämtar dem ur It Usually Ends with Walter Block1 och andra obskyra krönikor. (Skälet till att de försvunnit in i fablernas värld är enkelt: objektivister som intar en sådan attityd förblir inte objektivister särskilt länge. När slängkappan är utsliten, byter de guru eller konverterar till libertarianismen.)

Då oroas jag betydligt mera av att det finns folk som "kritiskt" accepterar en hel del av vad Ayn Rand sagt och gjort, för att därefter öda sina bästa ungdomsår på sådana frågor som barnpornografi, legaliserat knark, privat innehav av atombomber, dvärgkastning och frivillig kannibalism. För vad man än kan anföra i detalj pro et contra i dessa stridsfrågor, så för det oss inte en tum närmare ett fritt och rationellt samhälle att försöka fixera debatten runt dem. Den som ömmar om Ayn Rands goda namn och rykte bör naturligtvis till varje pris undvika att hon blir sammankopplad med dessa märkliga excesser.

Vidare finner jag att Henrik gör det lite väl lätt för sig, när han avfärdar Ayn Rands upprepade och i skrift dokumenterade förkastelsedomar över libertarianismen som "ogenomtänkta" och samtidigt fäster avgörande avseende vid ett muntligt yttrande fällt i ett personligt samtal med Joan Kennedy Taylor vid mitten av sextiotalet. Henrik tycks inte ha uppmärksammat att libertarianismen har en historia, att den på den tiden huvudsakligen representerades av hedervärda män som Mises och Hazlitt, att den ännu inte var uppblandad med "anarkokapitalism" och teorier om "konkurrerande statsmakter", och att Murray Rothbard ännu inte var rörelsens inofficielle chefsideolog – för att inte nämna att Walter Block ännu inte tillhörde Nyliberalens medarbetarstab, eller ännu värre ting. Om något, borde vi hålla Ayn Rand räkning för att hon så tidigt (i varje fall vid sextiotalets slut) klart insåg vart libertarianismen var på väg och förstod att det var dags att kasta den på skräphögen.

Att säga att Ayn Rand eller P.O. Samuelsson är libertarianer (oavsett vad de själva tycker om saken) är ett oblygt försök till kollektivanslutning via lingvistisk manipulation. I Henrik Bejkes tappning är det också ett försök att gå som katten runt het gröt. Det finns en klyfta mellan objektivism och libertarianism, och det vore bättre att erkänna klyftans existens än att försöka stå med ett ben på varje sida. Man kan så lätt slinta och ramla.

Strängnäs i maj 1987
Per-Olof Samuelsson

Inlägget publicerades i nästa nummer av Nyliberalen (under den synnerligen vilseledande rubriken "Varning för Walter Block!"), och jag fick svar på tal från John-Henri Holmberg och Henrik Bejke. Först några utdrag ur John-Henris svar:

Det besvärliga med Per-Olof Samuelssons inlägg är att han naturligtvis på ett vis har rätt. […]

[OK, OK – problemet med John-Henri Holmberg är väl också att han på ett vis har rätt…]

Ett principiellt ställningstagande prövas helt rimligt genom reductio ad absurdum-resonemang; principiella politiska ställningstaganden utgör inget undantag, och följaktligen är det inte minst på punkter som de nämnda [barnpornografi, dvärgkastning och narkotikakonsumtion] vi måste klara av att dels visa konsekvenserna av vår övertygelse, dels försvara den. […]

Syftet med "reductio ad absurdum" är att visa att en princip är oriktig genom att visa att den leder till orimliga konsekvenser. Om detta inträffar, betyder det att man måste gå tillbaka och kolla vilken av ens premisser som är felaktig. I fallet "barnpornografi" är detta faktiskt ganska enkelt: barnpornografi är inte en fråga om "yttrandefrihet" eller "fritt konsumentval" utan en fråga om sexuellt utnyttjande av minderåriga.

Vad nu beträffar den terminologiska diskussionen kan jag inte hjälpa att den slår mig som tramsig. Libertarianism är som ordet begagnas idag ett begrepp för övertygelsen att enbart sådana handlingar som direkt skadar andra till kropp eller egendom får förbjudas, medan alla andra handlingar faller inom individens privata, skyddade frihetssfär. Något mera innefattas inte i begreppet. Alla som på det politiska planet förespråkar sådana begränsningar av statsmakten som fordras för att det önskade libertarianska tillståndet skall infinna sig kallas libertarianer: de kan sedan ha – och har förvisso – utomordentligt skilda uppfattningar i en rad andra frågor. Objektivister är de som bekänner sig till de av Rand formulerade principerna beträffande personlig etik. Självfallet råkar alla objektivister vara libertarianer. [...] Att nu objektivisterna till följd av innebörden av begreppet libertarianism råkar utgöra en delmängd av mängden libertarianer innebär ju inte att de i något annat avseende än det konkret politiska delar andra libertarianers vare sig synsätt, egenskaper eller försyndelser. […]

Vad gäller den terminologiska trätan: om någon påpekade för mig att både "cigaretter" och "blyertspennor" är delmängder av mängden "avlånga föremål", skulle jag hålla med om det, men jag skulle inte tycka att denna exercis i mängdlära lärt mig något väsentligt vare sig om rökning eller skrivning. Min inställning till begreppen "objektivism" och "libertarianism" är densamma. Syftet med att definiera sina begrepp är dels att hålla dem förankrade vid resten av sin kunskap (genom att ange begreppets genus), dels att hålla dem isär från närbesläktade begrepp (genom att ange dess differentia). I fallet "objektivism" är genus "filosofi" och differentia "som hävdar att verkligheten är vad den är och att förnuftets uppgift är att identifiera verkligheten". Vad beträffar libertarianismen är den bästa definition jag kan ge "politisk rörelse (genus) som anser att staten är ond (differentia)". Att det finns vissa ytliga likheter mellan objektivism och libertarianism betyder inte mer än den ytliga likheten (avlånghet) mellan blyertspennor och cigaretter.

"Randroidfrågan" vill jag inte här gå närmare in på. P-O får tro mig eller inte, men att det finns människor som är bokstavstroende vad Rands publicerade uttalanden beträffar är dock ett faktum. Det är också det som gjort det besvärligt att diskutera med de mest hätska objektivisterna; oaktat att "Randroid" är ett kanske överdrivet epitet, är det skillnad på självständiga och självständigt tänkande objektivister som Per-Olof Samuelsson själv och andra som utan att tveka följer John (eller Leonard, nuförtiden).

Vad beträffar "bokstavstroende" objektivister som leker "följa Leonard":

Leonard Peikoff har gjort ett kort uttalande där han förklarar varför han vägrar rekommendera Barbara Brandens biografi. Om någon vill tolka detta som ett "förbud" för objektivister att läsa boken och ta självständig ställning, får det faktiskt stå för vederbörandes egen räkning.

Leonard Peikoff har också gett en föreläsningsserie ("Understanding Objectivism") som handlar om hur man tillgodogör sig Ayn Rands tänkande utan att falla i sådana fällor som att ta varenda uttalande hon gjort för absolut, evig sanning. Det är till stor del med anledning av dessa föreläsningar som jag hyser största tillförsikt att "randroidproblemet" definitivt tillhör det förgångna. (Att just Peikoff får klä skott för objektivisters påstådda överdrivna "renlärighet" är faktiskt inte särskilt rättvist.)

Men det problem jag inte tycker att vare sig P-O Samuelsson eller någon annan bör blunda för är att hon inte bara var en briljant teoretiker och en betydande författarlang, utan att hon också var en utpräglad känslosam människa med starka och inte alltid genomtänkta åsikter om allting. Det senare blir ett problem när hon omges av anhängare som anser att varje åsikt hon uttalar måste betraktas som slutpunkten för rationellt övervägande av ämnet.

Till sist: det är fullkomligt sant att Ayn Rand var en mycket "känslosam" människa i den bemärkelsen att hon aldrig dolde sina känslor. Men om du tar "känslosamhet" som ett falsifikationskriterium, bör du i rimlighetens och konsekvensens namn löpa linan ut och fördöma vartenda ord hon sagt och inte bara det du själv råkar ogilla. Det är t.ex. lika mycket känsla i Ayn Rands fördömande av välfärdsstaten som i hennes fördömande av libertarianismen. Men "känslolöshet" är lika lite ett sanningskriterium som "känslosamhet" – och psykologiska spekulationer är ingen ersättning för rationella argument.

En parentes – som jag tycker är belysande – är att mitt eget första frågetecken i någon av Rands marginaler dök upp vid hennes konstaterande att science fiction inte kunde vara meningsfull eller värdefull litteratur. Med tanke på att hon därmed dömer ut också så pass kända sf-romaner som sina egna Anthem och Atlas Shrugged är det alltid [förmodligen tryckfel för "alltså"] här uppenbart att hon uttalar sig om en litterär riktning hon varken känner till eller sett någon vettig definition av.

(Vad beträffar ditt specifika exempel – Ayn Rands inställning till science fiction – så har jag ingen åsikt i frågan och anser mig inte heller ha någon skyldighet att ha det.)

$ $ $

Henrik Bejke replikerade med ett försvar för anarkokapitalismen, men eftersom det bara innehöll argument som jag bemött i andra sammanhang, bryr jag mig inte om att citera så mycket – bara följande:

[B]egreppet "legitim stat" är en kontradiktion. Låt mig illustrera detta med ett praktiskt exempel. Antag att Rands idéer vunnit allmän spridning och staten i alla länder på jorden reducerades till att enbart bekämpa kränkningar av människors rättigheter. Om då polisen från en "stat", låt oss kalla den d’Anconien, i sin jakt på en brottsling förföljer denne över bergen och in i staden Galtsville, som ligger i grannlandet Dagnykien. Skulle då polisens gripande av brottslingen utanför sitt hemland innebära en olaglig handling och i så fall mot vem? Eftersom varken "staten" d’Anconien eller "staten" Dagnykien kränker människors rättigheter, varför inte låta respektive lands poliser bekämpa kränkningar av människors rättigheter även i det andra landet. Men i så fall har ingen av regeringarna monopol på bruket av legitimt våld inom sitt territorium… Men om de inte låter det andra landets polis agera inom sina gränser, så innebär det ju våld mot någon som inte kränker människors rättigheter… Hur man än vänder sig möter man en kontradiktion. [Ja, det här var ju ett verkligt praktiskt och verklighetsnära exempel… Men varför dessa båda polismakter inte helt enkelt skulle kunna samarbeta med att gripa brottslingen, det går helt över min horisont.]

Vidare:

Därför anser jag motsättningarna mellan anarkistiska och icke-anarkistiska libertarianer som oviktiga i dagens situation. Det som är viktigt idag är att bekämpa statens kränkningar av människans rättigheter. När vi någon gång i framtiden lyckas vända utvecklingen och minskat ned staten till det som Rand kallar "legitim stat", får vi se om den kan existera utan att initiera våld. [Jag kursiverar det lilla kornet av sanning här.]

Henrik Bejkes inlägg är en analys av vad Ayn Rand skulle ha tyckt och tänkt om hon varit Henrik Bejke. Det vore smakligare om Henrik kunde tala för sig själv och lämna Ayn Rand utanför. Det är illa nog att hon baktalas av sina fiender; det är långt värre att se hennes s.k. "vänner" använda hennes idéer till att föra folk bakom ljuset.

Till att börja med är begreppet "konkurrens" överhuvudtaget inte tillämpligt på statsmakters göranden och låtanden. Konkurrens handlar om utbudet av varor och tjänster på en fri marknad. För att marknaden ska vara fri måste bruket av tvång bannlysas. Detta görs genom att medborgarna delegerar sin rätt till självförsvar till staten, som sedan utövar tvång i självförsvar och som vedergällning, i enlighet med lagarna.

Det tillstånd som råder mellan olika stater är inte konkurrens. Det är antingen fred eller krig. Fred, när varje stat upprätthåller ordningen inom sitt eget territorium. Krig, när två stater gör anspråk på samma territorium.

Om det finns två eller flera statsmakter inom samma territorium, eller (vilket är samma sak, oavsett vilka ord vi behagar använda) ordningen i samhället "upprätthålls" av två eller flera privata organisationer som tar på sig statens roll, då råder ett tillstånd av inbördeskrig. Den exakta innebörden av termen "anarko-kapitalism" är: permanent inbördeskrig.

Att säga att en legitim stat inte har rätt att hindra någon annan från att kränka människans rättigheter är detsamma som att säga att en legitim stat inte har rätt att stävja lynchjustis. Det råder inte någon "kontradiktion" här. Om en stat sköter sina legitima funktioner och ingenting därutöver, finns det ingen rationell anledning att ta rättvisan i egna händer. Den som ändå gör det utgör ett hot mot sina medmänniskor, och nattväktarstaten har i så fall både rätt och skyldighet att utöva sina nattväktarfunktioner.

Jag ska bara ta upp ett exempel för att visa hur försåtligt Henrik går till väga för att göra Ayn Rand till en anarko-kapitalismens förelöpare och bundsförvant. Han skriver att hon "förkastade alla nu existerande statsbildningar som ’institutionaliserade gangsterband’". Hon använder detta uttryck om den absoluta staten (i sin uppsats om rasismen). Jag kan inte erinra mig att hon använt det ens om moderna blandekonomier, även om hon använt närbesläktade uttryck (t.ex. "krig mellan påtryckningsgrupper"). Hon har definitivt inte använt det om 1800-talets USA eller något som närmar sig en legitim nattväktarstat. Och allra minst har hon sagt, eller menat, att vilket gangstervälde som helst kan accepteras, bara det inte är "institutionaliserat".

Låt mig ge en analogi för att göra förhållandet fullkomligt klart: om det finns en falang kotknackare som anser att kotor som sitter fel ska knackas rätt, och en annan som anser att hela ryggraden ska opereras bort, på vad sätt kan den förra falangen sägas vara offer för en olycklig missuppfattning, när den tar avstånd från den senare? Och vem skulle tjäna på ett "samarbete" falangerna emellan? De genuina kotknackarna har inget att vinna på ett sådant samarbete; de "ryggradslösa" kan vinna en air av respektabilitet som de inte kan förtjäna på egen hand.

Etatism och anarkism är förstås två sidor av samma falska mynt, på ungefär samma sätt som skepticism och dogmatism (eller intrincisism-subjektivism, empiricism-rationalism, etc.) Det ena betyder att staten har rätt att göra vadhelst den behagar, det andra att vem som helst har rätt att göra vadhelst han behagar.

Om Henrik Bejke inte inser detta och inte kan tänka i principer, är det förstås hans ensak. Men jag tänker inte hålla god min i elakt spel, och jag tänker inte medverka till att Ayn Rands filosofi används som ett verktyg för att operera bort samhällets ryggrad. För det ändamålet var den aldrig avsedd; och till det ändamålet är den fullkomligt oduglig.

Strängnäs 18 september 1987
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Nyliberalen 1987:3. Henrik Bejke replikerade, men vid det laget orkade jag helt enkelt inte debattera vidare. Och jag vet inte om det tjänar något till att svara nu, tjugotre år senare.


Ett varningsord

I Nyliberalen 2/1987 görs reklam för en organisation som kallar sig Freedom Inc., grundad av Harry Schultz och Larry Abrahams. Jag har själv fått det tillkännagivande som Schultz skickat ut, och även om jag inte ser det som min uppgift här i livet att skydda mina medmänniskor från konsekvenserna av deras eget oförnuft, ser jag det som en skyldighet att säga några ord om det. (Det är i viss mån en fråga om självförsvar – jag är visserligen inte ansvarig för Nyliberalens redaktionella linje, men tyvärr har jag medverkat så länge och så ofta att jag måste skydda mitt eget anseende när tidskriften går för långt.)

Till att börja med är Schultz’ tillkännagivande öppet anarkistiskt. Som ett av målen för projektet anges i början "the assassination of Big Brother" och i slutet "cut[ting] the state down to less than minimum powers". (Schultz’ kursivering.)

Men det är inte det värsta, för vore det det, skulle det kunna avfärdas som en något oförståndig men i dagens läge begriplig överdrift. Så jag ska citera vidare.

Vi anser att vi riskerar våra liv genom att sätta oss upp mot det välförskansade etablissemanget. Men som Jung sagt: "Kvaliteten på andra hälften av en människas liv står i direkt proportion till hennes villighet att välkomna döden i rätt strävanden." Vi är villiga att ta våra chanser, men med specifika varningar till den andra sidan om exakt lika bestraffningar mot dem, om de försöker undanröja oss… (Schultz’ kursiveringar.)

Läs om det och låt det sjunka in.

Vad är "exakt lika bestraffningar mot den andra sidan, om de försöker undanröja oss"? Jag kan inte se annat än att Schultz här diskuterar politiska mord (eller i varje fall mordhot) som en nödvändig kampmetod. (Om det finns någon alternativ tolkning av citatet ovan, vore jag tacksam att få veta det; själv kan jag inte komma på någon.)

Att diskutera alla implikationerna av detta skulle leda för långt, och dessutom förefaller de mig rätt självklara. Så låt mig nöja mig med en kort kommentar:

Kampen mellan laissez-faire och kollektivism är väsentligen en kamp mellan idéer. Det är inte en kamp mellan en etatistisk maffia och en anarkistisk. Men det är just detta Schultz och Abrahams försöker göra den till.

Varken Schultz’ brev eller Nyliberalens välvilliga reaktion på det kommer som någon stor överraskning för mig, även om jag hade väntat mig en smula elementär självbevarelsedrift från redaktionens sida.

Nyliberalen har aviserat en debatt om Peter Schwartz’ Libertarianism: The Perversion of Liberty. För ett år eller ett halvår sedan skulle jag ha välkomnat en sådan debatt och med liv och lust kastat mig in i den. Nu förefaller den tämligen överflödig.

Strängnäs 23 september 1987
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat, men Nyliberalens redaktion avgav följande policyförklaring:

I förra numret av Nyliberalen publicerade vi ett inlägg om Harry Schultz’ projekt "Freedom Inc." Det har till oss inkommit frågor om Nyliberalen ger sitt oreserverade stöd till detta projekt. Frågan är relevant, eftersom tanken med Freedom Inc. bl.a. beskrevs vara att finansiera anti-kommunistiska gerillaorganisationer, t.ex. Contras, UNITA och motståndsrörelsen i Afghanistan. Ingen av dessa organisationer är renodlat nyliberal utan de är mer eller mindre löst sammansatta kamporganisationer som kämpar mot Sovjetunionens imperialism.

Huruvida man ska stödja dessa och liknande grupper finns det olika mening om bland libertarianer. Vissa anser att man inte kan kompromissa med sin ideologi och samarbeta med grupper med fel ideologisk bas, enbart därför att man har en gemensam fiende. Andra anser att kampen mot kommunismen är så viktig att man därför måste ge sitt stöd till antikommunistiska grupper.

Nyliberalens policy är att vi anser att varje läsare måste grunda sina åsikter på sin egen rationella övertygelse. Vi kan – och ska – inte tala om för andra vad de ska tänka. Vi förmedlar information om vad andra nyliberaler i världen gör. Sedan är det läsaren själv som får ta ställning till huruvida olika projekt bör stödjas eller inte. Att vi publicerar en notis om en verksamhet innebär inte att vi tar ställning, eller gör reklam, för den.


Appendix: Konsten att skaffa sig ovänner

(eller kanske konsten att bli ovän med POS)

Ett par brevväxlingar jag hade med ledande svenska libertarianer. Först Henrik Bejke:

Det kan vara bra att reda ut begreppen, särskilt när det gäller små och stora bokstäver. […] Jag har aldrig påstått att hon var Libertarian, medan jag däremot skrivit att hon var libertarian. […] Varför sitter jag nu och framställer detta svammel vid datorn? Kanske för att jag anser det olyckligt att svenska objektivister (eller Objektivister) inte skiljer på små och stora bokstäver i sina alster.. Skriver man att man inte är libertarian utan att göra skillnad på det politiska ställningstagandet (liten bokstav) och den organiserade politiska rörelsen (stor bokstav) riskerar man att folk kan komma att tro att Ayn Rand var etatist. Och det vore ju synd.

Det bästa med din epistel är att du själv identifierar den som "svammel". Om du gjorde detsamma när du debatterar med mig offentligt, skulle jag vara relativt nöjd med dig.

Låt oss ta det lite långsamt.

När man diskuterar stora och avgörande frågor (som statens legitima roll eller den hierarkiska ordningen mellan etik och politik), kan man inte låta resonemangen hänga på semantiska spetsfundigheter. Man kan t.ex. inte trolla bort distinktionen mellan en legitim nattväktarstat och anarki genom att säga att en stat som krympts till sina legitima funktioner inte längre förtjänar att kallas "stat".

Att låta distinktionen mellan objektivism och libertarianism hänga på bruket av stor resp. liten begynnelsebokstav är att krympa synfältet till det meningslösas gräns. Om jag är ute och fjällvandrar, är det mycket möjligt att jag har ett förstoringsglas i ryggsäcken för att kunna detaljstudera fjällvärldens flora. Men inte sjutton plockar jag fram förstoringsglaset för att avgöra om det fjällmassiv som ligger framför mig är Kebnekaise eller en vanlig jordhög!

Det är viktigt att komma ihåg (ingår i samma kurs där du lärde dig ordet "tugga") att man först måste nå fram till en korrekt definition av den företeelse man vill konceptualisera, innan man börjar före deduktiva resonemang utifrån definitionen. Annars hamnar man i vad Ayn Rand kallat "definition by non-essentials" eller "package-dealing" och vad undertecknad en gång kallat "kollektivanslutning via lingvistisk manipulation". När det gäller libertarianismen måste man ta reda på vad som utgör dess "själ", dess väsentliga, särskiljande attribut. Och denna hänger inte på stort eller litet L, eller på om libertarianerna är organiserade i partier/organisationer eller ej. Det som skiljer ut libertarianismen är att den försöker plädera för "frihet" och "rättigheter" och samtidigt ignorera dessa begrepps filosofiska grunder. Den saken är till fullo utredd i Schwartz’ pamflett, och ingen libertarian har någonsin gett ett seriöst svar, eller ens ett försök till seriöst svar. (Den smörja som Walter Block, Vince Miller och Bruce Evoy vräkt ur sig kan självfallet bara befästa mig i min uppfattning att Schwartz har fullkomligt rätt.)

Vad gäller den rent språkliga aspekten, så använder jag små begynnelsebokstäver helt enkelt därför att detta är god, standardmässig svenska. Den språkliga finess som ligger i det växlande engelska bruket skulle helt enkelt inte gå hem i svensk översättning. Svartvik–Sagers Engelsk universitetsgrammatik tar upp det här i § 466E och ger exemplet "You can be a liberal without being a Liberal" och ger översättningen "Man kan vara en frisinnad person utan att vara politiskt engagerad som liberal". En ordagrann översättning skulle inte kommunicera den avsedda innebörden, och man skulle vara tvungen att lägga till en förklaring av vad man menar.

Men det finns en viktigare sak som jag vill ta upp med dig, personligen.

Att ord kan ha olika betydelser och nyansskillnader är ett faktum. Vill man bli förstådd, måste man ofta klargöra exakt i vilken bemärkelse man använder ett mångtydigt ord. Man måste "röja undan semantisk bråte".

Men detta förefaller definitivt inte vara ditt uppsåt när du diskuterar. Snarare än att undanröja semantisk bråte för att blottlägga väsentligheterna, försöker du samla ihop sagda bråte för att täcka över och dölja det väsentliga.

Du kan (för att fortsätta med samma exempel) inte få mig att tro att du kallar Ayn Rand "libertarian" för att särskilja henne från "Libertarianerna". I så fall vore det mycket enklare för dig att helt enkelt kalla henne "laissez-faire-anhängare" och strunta helt i de semantiska finesserna med stort och litet "l". Ditt uppsåt, såvitt jag kan se, är att skyla över den filosofiska klyftan mellan objektivism och libertarianism genom att försöka göra det till en fråga om organisationstillhörighet (förutom alla dumheter du kläcker ur dig om Ayn Rands känsloliv, som du vet precis lika lite om som jag eller Tommy Fredriksen).

Eftersom Ayn Rand var anhängare av laissez-faire både vad gällde ekonomin och moralen [min kursivering] så faller hon vare sig Leonard Peikoff vill det eller inte inom den libertarianska definitionen.

Ytterligare en småsak (där jag faktiskt tror att du är offer för ett missförstånd, även om du borde veta bättre): jag tror inte man kan påstå att Ayn Rand var anhängare av laissez-faire i moraliska frågor. Inte heller var hon motståndare till laissez-faire i moraliska frågor. "Laissez-faire" är ett begrepp som överhuvudtaget inte hör hemma inom moralen, utan inom politiken och ekonomin. Begreppet handlar om relationen mellan stat och medborgare. Detta är inte bara en fråga om att staten inte ska lägga sig i folks privatliv (utom när det föreligger en rättighetskränkning), utan fastmer att staten inte har den ringaste möjlighet att diktera för folk om de (t.ex.) ska vara egoister eller altruister, om de ska visa personligt mod eller personlig feghet, etc.

I Amerikansk [sic; naturligtvis ska "amerikansk" stavas med liten begynnelsebokstav på svenska] politik börjar man mer och mer inse att den endimensionella politiska skalan är otillräcklig att klassa in åsikter med. Därför har man nu börjat använda den tvådimensionella politiska kvadraten med ekonomisk frihet på X-axeln och moralisk tolerans och frihet på Y-axeln. Denna kvadrat delas in i fyra kvadranter. Den nedre högra kvadranten (med ekonomisk frihet och moralisk ofrihet, rasism etc.) heter ganska självklart den konservativa medan den övre vänstra då blir den liberala. Den nedre vänstra, med statlig styrning av allt, kallas den populistiska. Och vad kalls då den övre högra?? Just det, det förbjudna ordet, som objektivister inte får ta i sin mun annat än vid allvarliga svordomar etc. etc. Den kallas den libertarianska kvadranten.

För att fortsätta med ditt koordinatsystem, så förstår jag inte riktigt varför du ältar om saker som vi tröskade igenom för flera år sedan. Jag tror jag sade det då, och jag upprepar det nu: ett tvådimensionellt koordinatsystem är inte något större framsteg framför en endimensionell höger-vänster-axel när man försöker beskriva den politiska geografin. Det koordinatsystem du beskriver (och som jag tyvärr hört till leda om vid det här laget) är dessutom irrelevant för vår diskussion. Det visar bara hur fixerad du är vid den "politiska dimensionen" och hur likgiltig du är för den moraliska och kunskapsteoretiska dimensionen.

Till sist så behöver jag inga taktiska råd av dig om hur man presenterar Ayn Rand så att missförstånd undviks. Jag föredrar ett mycket enklare trick: att lägga fram den nakna, osminkade sanningen. I detta fall att Ayn Rand varken var etatist eller anarkist utan anhängare av en begränsad statsmakt. Om folk undrar hur något sådant kan vara möjligt, kostar jag på mig en lite längre utläggning. Jag behöver inte någon av Henrik Bejkes krumbukter för att förklara en så enkel sak, utom möjligen för Henrik Bejke (och i det fallet tycks det ju ändå vara omöjligt).

Vad som gör mig fruktansvärt frustrerad är att du uppenbarligen tror att du kan manipulera mig. Du borde känna mig tillräckligt väl för att veta att jag visserligen är en rätt hygglig prick (lite för hygglig ibland), men att jag inte är särskilt manipulerbar intellektuellt.

Om du vill skriva Gimomotioner i syfte att få dumma knökar att rösta för frihetliga principer utan att själva veta vad de röstat för, är det ditt privilegium. Jag kan inte för mitt liv se vad du tror dig kunna uppnå med det, och om du begrep lite mer av den filosofi du utnämner dig till expert på (Ayn Rand:s, vill säga), skulle du inse att det strider mot hederlighetens dygd och i det långa loppet är självdestruktivt.

Men jag är ingen dum knök. Jag är en av de intelligentare personerna i norra Europa (eller i varje fall i Mälardalen)2. Att ständigt bli utsatt för sofismer som jag ändå genomskådar med en gång är faktiskt en smula tröttande.

Jag har mer att säga, men det får anstå. Dessutom minns jag mig ha lovat att inte diskutera med dig alls, ett löfte som jag naturligtvis nu redan brutit. Å andra sidan kan jag ju inte gärna låta dig tro att jag är svarslös.

Per-Olof Samuelsson
4 januari 1988

Jag fick ett kort svar från Henrik Bejke, där han nämnde att mina skrivelser "väckt stor munterhet i vissa kretsar".


Sedan John-Henri Holmberg:

Det där öppna brevet tycker jag – i den mån det riktades till mig – var taskigt. Jag har aldrig "hycklat" visavi dig: för dig personligen, din stringens, integritet och kunnighet, hyser jag den största och uppriktigaste respekt; dessutom har jag alltid sett dig som en god och intressant bekant (vi har väl träffats för sällan för att tala om någon närmare vänskap). Men inte heller har jag veterligen någonsin sagt annat än att jag anser att finns drag hos en del objektivister som skrämmer mig: till sådant hör bl.a. det totala anammandet av t.ex. Rands åsikter om tobak, cigaretter, science fiction, individuella författare o.s.v.

Jag ska försöka sätta in mina taskigheter i ett större sammanhang.

Under den debatt i Nyliberalen som föregick mitt öppna brev ansträngde jag mig målmedvetet att föra debatten bort från hörsägen, skvaller och ad-hominem-resonemang in på principfrågor. Det finns två uppenbara skäl till detta: för det första är information typ hörsägen notoriskt svår att kolla sanningshalten av, och för det andra är den oftast irrelevant, även om den skulle vara sann. Anekdoter och skvaller kan naturligtvis vara bra att krydda framställningen med, men att sätta dem i stället för principresonemang är att sänka sig till hänt-i-veckan-nivå.

Jag tyckte jag klargjorde min uppfattning på den punkten rätt väl i mitt första debattinlägg (svaret till Tommy Frederiksen). Men tydligen har det inte gått hem, för jag har bara fått mer och mer av samma vara.

Både Henrik Bejke och du själv kör med linjen att det existerar ett stort "randroidproblem": personer som okritiskt anammar allt Ayn Rand sade och gjorde, inklusive hennes rökvanor och hennes musiksmak. Jag påpekar att jag aldrig påträffat dessa "randroider" i levande livet, och att jag har goda skäl för att anta att de helt tillhör det förgångna. (Notera att jag inte förnekat att problemet en gång existerat – att det gjort det vet jag från så tillförlitliga källor som Leonard Peikoff och James Lennox. Huvudpoängen är förstås – som jag också påpekade – att man inte kan tillgodogöra sig en filosofi, allraminst objektivismen, genom imitation, och att den som försöker antingen måste försöka hitta en bättre metod att tillgodogöra sig filosofin, eller också hitta någon annan att imitera.)

Men mina påpekanden har ingen effekt. Du fortsätter att prata om bokstavstroende Randanhängare (som "leker följa Leonard" numera) och om folk som skällt ut dig för 20 år sedan för att du gillar sf. Henrik Bejke väljer en annan väg: han hänvisar, utan att redogöra för något närmare samband med debattämnet, ett antal påståenden som Ayn Rand påstås ha fällt och som jag aldrig hört eller läst (plus några som jag hört eller läst och som Henrik misstolkar). Detta illustrerar det verkliga problemet med att diskutera utifrån hörsägen: jag begriper inte för mitt liv hur jag ska kunna diskutera Ayn Rands syn på homosexualitet, när jag inte har något annat att gå på än en kommentar i förbigående av Henrik Bejke (eller av Nathaniel Branden, för den delen).

Så kommer du med en ledare, där du förklarar att objektivismen är en "sekt inom sekten" (jag har under debattens gång försökt ta dig ur den missuppfattningen), och att denna speciella subsekt karaktäriseras av harekrishnarabblande. Nu är vi tillbaka där vi började (vid att diskutera personer snarare än principer). Men vad som gör mig upprörd är att detta är ett ospecificerat ad-hominem-utfall. För om det inte är mig du anklagar för att rabbla, då måste det vara Henrik Unné, och är det inte han heller, måste det vara någon annan. Och då rimligen någon eller några som idag kan betraktas som aktiva objektivister, inte någon randiot som i mitten av 60-talet satt i svart slängkappa, mässade Galts tal med rysk brytning och krossade Beethovenplattor över Leo Tolstojs döda kropp. Men tydligen har du inte någon konkret person i åtanke, du försöker bara frambesvärja demoner.

Nu säger du att du "inte… veterligt sagt något annat än att det finns drag hos en del objektivister som skrämmer mig". Men det är just detta som är kruxet: att du inte sagt något annat. (Det förvånar mig dessutom att de skrämmer dig: sådana troll borde spricka i gryningen.) Jag hade väntat mig att du skulle lämna den debattnivån och närma dig något principiellt viktigare.

T.ex. hörde jag dig en gång säga att "det finns luckor i Rands rättighetsteori". Detta är uppenbarligen en viktigare och intressantare fråga än våra rökvanor (eller avsaknad därav). Men fortfarande har jag ingen aning om vari dessa "luckor" skulle bestå, om de verkligen existerar i Rands teori, eller bara i din förståelse av den, eller (hemska tanke!) i Robert Nozicks framställning av det "randianska argumentet". Och om Nyliberalen vill ha en debatt om Ayn Rands politiska teori, varför inte föra debatten på den nivån i stället?

Eller kanske du kunde försvara och motivera ditt omdöme om Ayn Rands filosofi i Befria människan: att man måste bortse från det "objektivistiska" i hennes skrifter för att finna hennes analyser klarsynta (och att objektivismen blott och bart är en moralfilosofi, som om den inte hade en metafysik och kunskapsteori också). Jag har nämligen lite svårt att förstå vad som blir kvar av henne, om man företar en sådan operation. På sin höjd en viss faibless för katter och operettmusik och en motsvarande aversion mot Beethoven och karlar med skägg… med andra ord, huvudingredienserna i det gamla kära randroidproblemet.

Lev väl och rök lagom!

Strängnäs 10 maj 1988
Per-Olof Samuelsson


Långt senare (9 december 1996) fick jag följande korta brev från John-Henri:

Jag har hört talas om din konflikt med Leonard Peikoff och hans medarbetare.

Förvisso är jag medveten om at du inte sett med blida ögon på mina egna verksamheter för att främja Ayn Rand i Sverige. Inte desto mindre hoppas jag att du åtminstone är beredd att acceptera att min beundran för henne är genuin och djupt känd.

Och låt mig åtminstone mot denna bakgrund säga att jag känner en stor sympati för ditt ställningstagande nu, samtidigt som jag också uppriktigt beklagar att du behövt drabbas av den här konflikten Ditt arbete med Objektivistisk skriftserie var imponerande och berömligt; dina insatser för att sprida Rands tänkande var högst avsevärda. Vad du förtjänat från dem som sätter värde på Ayn Rand är ett varmt och uppriktigt tack – inte att få mattan undanryckt under din publicistiska gärning.

Inte mycket att invända mot det. Jag skrev ändå följande svar:

Tack för det vänliga brevet!

Jag vet mig faktiskt inte ha "sett med oblida ögon" på att du sökt främja Ayn Rand i Sverige. Jag har sett med oblida ögon på sådant som att du använt omslaget till av hennes till att propagera för hennes personliga belackare [makarna Branden]; att du (såvitt jag förstår mot bättre vetande) påstått att hennes filosofi är osystematisk; att du påstått att det finns "luckor" i hennes rättighetsfilosofi utan att någonsin specificera vari dessa "luckor" skulle bestå, att du påstått att det är ett problem att det finns anhängare som tar henne på allvar (sådana som jag, måste jag anta); att hennes adepter ägnar sig åt hare-krishna-rabblande; och en del annat smått och gott.

(Inte helt rättvist, kanske; men det var så jag skrev.)


Relaterad länk: Falska locktoner (svar på ett prenumerantvärvningsbrev från Nyliberalen).


1) En libertarian vid namn Jerome Tuccille skrev en gång en bok om libertarianismens historia under titeln It Usually Begins With Ayn Rand – en bok som Henrik Bejke gillade och flera gånger nämnde i samtal med mig. (Ju mer jag hörde om den, desto mindre lust fick jag att läsa den…

2) Det var denna kommentar som fick min tantvän att påstå att jag har "stora mälardalshjärnan".


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.