Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Släpp in invandrarna!

Jag blev glad och uppmuntrad av att läsa EK:s ledare ”Låt asylsökande arbeta!” (11.10.88) och ännu mer av ledarsticket ”Där fanns personalen!” (14.10.88). Idén att invandring och flyktingmottagning skulle innebära ett hot mot oss och en belastning för vårt samhälle har alltid förefallit mig, inte bara moraliskt omänsklig utan också ekonomiskt absurd.

Hur långt EK:s redaktion är beredd att gå på denna linje vet jag inte; min egen uppfattning är att om vi lät flyktingarna arbeta, skulle vi inte bara lätt kunna inlemma de flyktingar vi nu har i vårt samhälle, vi skulle också avsevärt kunna öka vår flyktingkvot. I princip finns det ingen övre gräns för hur många flyktingar och invandrare vi kan ta emot – och, framför allt, som vi kan ta emot utan att det innebär några uppoffringar för oss själva.

Skälet till detta är att det i princip finns arbete för alla som vill och kan arbeta. Det finns ingenting i tingens eller ett mänskligt samhälles egen natur som någonsin kan ge upphov till arbetslöshet. Det enda som kan skapa arbetslöshet är om mäktiga institutioner (som staten eller facket) förbjuder oss att arbeta. Det enda som behövs för att vi alla ska få arbete är att vi accepterar en tillräckligt låg lön för att arbetsgivarna ska ha råd att anställa oss. Men det är exakt det vi inte får göra idag.

Om arbetsmarknaden vore fri skulle det skapas arbeten, inte bara för varenda invandrare och flykting som söker sig hit, utan också för vartenda skinhead som nu, i brist på bättre sysselsättning, hetsar mot invandrarna; och även om vi inte i ett nafs kan utrota alla deras fördomar, kan vi åtminstone ge dem något bättre att tillbringa tiden med än att vädra sina fördomar på gator och torg och hota meningsmotståndare till livet.

Men skulle inte lägre löner innebära umbäranden och kanske svält?

Visst inte. Vi måste förstå att värdet av vår lön inte ligger i siffran på lönebeskedet eller i sedelbuntens tjocklek, utan i vad vi kan köpa för våra pengar.

Fler människor i arbete betyder ökad produktion; ökad produktion betyder fler varor och tjänster till salu, och detta i sin tur betyder lägre pris per vara eller tjänst. Den nominella lönesänkning som en fri arbetsmarknad skulle åstadkomma skulle mer än väl uppvägas av de prissänkningar den ökade produktionen skapar; vi har inget skäl att frukta en sänkt levnadsstandard, vi har skäl att förvänta oss en höjd.

Tyvärr kan jag knappast vänta mig att EK:s redaktion eller någon större del av läsarna är beredda att acceptera denna teori – synfältet är alltför belamrat av felaktiga ekonomiska teorier (som det skulle kräva en avhandling och inte en insändare att ta upp till kritik). Men en sak vill jag gärna påpeka: vi har idag en ökande främlingsfientlighet i vårt land; det som ligger bakom fientligheten är till stor del idén att invandrarna utgör en belastning – ”tar jobben från oss” eller ”snyltar på det sociala”.

Vad jag försökt visa är att sådana föreställningar grundar sig på ekonomisk vidskepelse. Vårt problem är inte (som sjöboister och skånepartister tror) att vi har för mycket invandring – vi kan och vi borde ta emot många fler. Problemet är att vi har för lite frihet.

Strängnäs 18 oktober 1988
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning 21 december 1988. – Till Objektivistisk skriftseries läsare lämnade jag följande kommentar:

En huvudpunkt i denna insändare vill jag gärna utveckla vidare: den outrotliga bristen på arbetskraft.

Det kan tyckas paradoxalt i ett samhälle präglat av arbetslöshet och hot om arbetslöshet, men faktum är att, i avsaknad av institutionella hinder som staten eller facket lägger i vägen, kan det inte finnas något sådant som ett överskott av arbetskraft. Arbete är alltid en ”knapp resurs”. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas mer arbete att uträtta än vad som faktiskt uträttas.

Ett illustrativt exempel: varför har inte varenda yrkesarbetande familj ett hembiträde? Det kan självfallet inte vara för att det saknas arbetsuppgifter i hemmet, och det kan definitivt inte vara för att far och mor i huset tycker det är så roligt att städa, diska eller bädda sängar att de tvunget vill göra det själva hellre än att skaffa hemhjälp. Det uppenbara skälet till att det finns så få hembiträden är att det finns så få familjer som har råd att anställa ett.

M.a.o.: problemet är inte att ”skapa jobb” utan att skapa jobb ”med lön att leva på”. Och detta är ett produktivitetsproblem. Ju mer vi producerar, desto fler har vi råd att anställa.

Situationen gäller förstås inte bara för låglöne- och lågstatusyrken (hembiträden, springschasar, skoputsare, gatsopare, m.m., m.m.) utan lika mycket för höglöne- och högstatusyrken. Vem kan t.ex. påstå att det inte skulle finnas arbetsuppgifter för mångdubbelt fler läkare än vi har idag? Efterfrågan på god sjukvård kommer nog aldrig att sina. Kruxet är fortfarande detsamma: vi har inte råd.

Allt detta kan tyckas självklart, men jag vill betona att det inte är så våra keynesianskt inspirerade ekonomer och politiker ser saken. Målet för vår ekonomiska politik sägs vara att skapa ”full sysselsättning”. Men full sysselsättning är exakt vad en fri, oreglerad arbetsmarknad skulle åstadkomma. Så varför alla dessa kvävande statliga regleringar, om målet är att skapa något som bäst skapas genom total avreglering?

Skälet är att keynesianerna tror att det finns en viss, fix mängd arbete att utföra i samhället. I deras värld kan det lätt bli för många hembiträden, för många kirurger, etc. – kort sagt, för många som vill arbeta. På så sätt får de ett ”sysselsättningsproblem” att lösa – ett problem som är raka motsatsen till det verkliga: att höja arbetets produktivitet.

(För mer om detta, se George Reismans artikel ”Production versus Consumption”, The Objectivist Forum, aug. 1980, samt hans föreläsningsserie från 1985, ”An Introduction to Pro-Capitalist ’Macroeconomics’”.) [Och idag kan man också läsa Capitalism: A Treatise on Economics, framför allt kapitel 2, ”Wealth and its Role on Human Life”.]

 


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.