Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Pedagogiken och ungdomsvåldet

Insändardebatt i Eskilstuna-Kuriren oktober 1990. Henrik Unné inledde med ett inlägg (2.10.1990) där han skyllde ungdomsvåldet på pedagogiken och föreslog att daghem och skolor skulle vara föräldrastyrda och inte statligt styrda. Kort citat:

Det är inte underligt att många numera vuxna från 60-talets och 70-talets flumvänster skyller ungdomsvåldet på videofilmer. De anar att ungdomsvåldet har att göra med flumpedagogiken som de bär ansvaret för. Så det gäller för dem att hitta på en bortförklaring.

Resten av oss borde inte låta oss luras. Vi borde agera för att få bort flumpedagogiken. Både för barnens och för vår egen skull.

För att befria skolorna och daghemmen från flumpedagogiken måste vi dra dem undan från politikernas och de offentliga byråkraternas kontroll. Vi borde privatisera skolorna och daghemmen så att de hamnade under föräldrarnas kontroll i stället.

12.10 fick Henrik mothugg av signaturen ”Fritidspedagog och 1-barnspappa”, ur vilket jag saxar en del:

Varför ska ni alltid använda er av de mest utsatta grupperna i samhället som slagträn i den politiska debatten? Ungdomarna har det förbaskat jobbigt i dagens samhälle, det är helt klart. Där har vi resultatet av 1980-talets högervåg.

Vill du göra politik av det hela, Henrik? Då kan jag – något tillspetsat – säga att det du ser och skräms av är ”moderaternas ungdomsvåld”. Ungdomarna av idag, om man nu ska generalisera, präglas i stor utsträckning av budskapet från 1980-talets högervåg: Sköt dig själv och skit i andra! En fruktansvärd individualism gör sig gällande.

Och, som kronan på verket:

Om man ska förenkla så var Che Guevara ungdomarnas förebild för 20 år sedan – med allt vad han stod för av solidaritet och omsorg om de svaga. Idag är snarare högerns Rambo idealet – med ensamvargens råa människoförakt.

Jag måste bara citera vidare, för det blir mer och mer bisarrt:

Tyvärr måste man föra varje sådan här diskussion på bortaplan: man måste diskutera problemen på Unné-folkets villkor. De flesta ungdomar försöker kämpa emot dessa trender, men de svagaste, de mest utsatta, faller i fällan – och de blir de ”värstingar” som högern älskar att skälla på. De egentliga värstingarna är ändå det etablissemang dit Unné hör och som tar ifrån ungdomarna deras fritidsgårdar, rustar ner allt positivt och kränger på dem en känsloavrustad, kommersialiserande  individualistkultur. Högervågen har fått de ungdomsproblem den förtjänar. [Alla kursiveringar i citaten är mina.]

Mitt eget svar:

Henrik Unné är fullt kapabel att svara för sig själv; men eftersom saken även angår mig, vill jag något kommentera sign. ”Fritidspedagogs” inlägg.

Fakta: Varken Henrik Unné  eller jag är partipolitiskt engagerade; själv har jag t.o.m. slutat rösta (eftersom jag inte kan hitta någon politiker värd min röst). Inte heller har vi något ”etablissemang” i ryggen, ”bara” en filosofi.

Teori: Frågan om ungdomsvåldets rötter går djupare än till partipolitik; den går t.o.m. djupare än till frågan om skola och barnomsorg ska vara offentlig eller privat.

De idéer Henrik nämner i sitt inlägg – att grupper är förmer än individer, och att känslorna är förmer än förnuftet – har propagerats av en lång rad filosofer, med sofistikerade och ofta svårgenomskådliga argument. De har sipprat in i undervisningsväsendet framför allt genom John Dewey och den s.k. ”progressiva” pedagogiken. Det är dessa idéer Henrik (och jag) är ute för att bekämpa, inte enskilda lärare och fritidspedagoger (som, får man förmoda, gör det bästa av en omöjlig situation).

Den som vill veta mer kan läsa Ayn Rands uppsats ”Comprachicos” (”Barnköparna”); den finns på svenska.

Praktik: Che Guevara var (till skillnad från Rambo) en verklig person som dödade verkliga människor i verkliga livet; och som gjorde det i namn av ett ”ideal” som i själva verket innebär universellt slaveri. Att en hel generation ”68-or” gjorde honom till sin idol är kanske det mest fördömande som kan sägas om västerlandets skolor och universitet. Och när detta kallas ”solidaritet och omsorg om de svaga”, då är detta mer än mord på enskilda människor: det är mord på det mänskliga språket.

Strängnäs 15 oktober 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat 24.10.90. Henrik fick också en replik publicerad 26.10, ur vilken jag saxar:

Kan dessa egosaknande ungdomsligister vara en frukt av högervågen, den kommersiella kulturen och Rambofilmerna? Knappast. De flesta barn i 80-talets Sverige har vistats på daghem och i skolan hundratals eller tusentals timmar per år vardera. De har bara ägnat en bråkdel så stor tid per år åt att se på kommersiella filmer och TV-program. Och ytterst få av dem har intresserat sig för ”högervågens” idéer överhuvudtaget. Daghemmen och skolan måste ha haft en långt större effekt på barnens intellekt och psykologi än den ”kommersiella kulturen”.

Post scriptum: Att stampa med foten och skandera slagord

Vi skickade ut fotostatkopior på dessa insändare till skriftserien prenumeranter, och jag gjorde där ett längre tillägg:

Nyligen inträffade en händelse som på ett dramatiskt sätt konkretiserar huvudpunkterna i denna insändarkampanj.

Ur DN 26.10.1990:

Flera tusen skolelever demonstrerade igår i Stockholm mot nedskärningarna i skolorna. Eleverna vill behålla sina elevassistenter och slippa betala för skolmaten. En del av demonstranterna deltog efteråt i plundring av butiker och vandalisering […] En butik på Västerlånggatan plundrades på skinnjackor […] Ett 30-tal ungdomar gick in i en sportaffär och stal bland annat kläder. Flera affärer på Drottninggatan fick skyltfönster krossade och varor stulna. Ett gäng ungdomar vandaliserade en SL-buss […] Polisen uppskattade antalet [demonstranter] till mellan 4000 och 5000. ”Avgå Allan Larsson” skrek demonstranterna i talkör när de nått sitt mål, Mynttorget och Göran Persson.

”Det var inte så farligt ändå, det blir nästan alltid så här när det är ungdomar som demonstrerar”, förklarade [en representant för arrangörerna, Elevorganisationen) […] ”Vi måste visa vad vi tycker, det kan inte vara för sent. Annars är det ju alltid vuxna som bestämmer”, sa [tre deltagande elever].

Notera: Detta handlar inte om berusade fotbollshuliganer. Detta handlar, får man förmoda, om ”gräddan av landets ungdom”. Så vad är förklaringen?

Vi lär inte för skolan utan för livet, heter det. Skolan förmodas ge oss de kunskaper och de färdigheter som vi behöver för att kunna reda oss när vi kommer ut i livet. Och de ska kunna tillämpas, inte bara under ”sötebrödsdagar”, utan också när vi stöter på motstånd, när livets väg inte är perfekt asfalterad utan en smula stenig.

Men allt vår svenska skola har att erbjuda sina elever när det gäller moralisk vägledning är att lära dem att ”ställa krav”. När samhällsekonomin kärvar, när det knappas in på resurser, på elevassistenter och skolmåltider o.s.v., har skolan bara ett budskap: ”Gå ut och ställ krav!” Vilket konkret betyder: ”Stampa med foten mot verkligheten och skandera slagord!”

Om någon elev lärt sig så mycket ”kritiskt och självständigt tänkande” att han/hon undrar vad det ska tjäna till, om det på något sätt löser problemen, om kraven kan uppfyllas, eller varför de nödvändigt ska uppfyllas av någon annan, av Allan Larsson eller Göran Persson eller av alla oss som står för fiolerna – om han/hon försöker se problemet kontextuellt, i sitt sammanhang – vad har skolan för svar? ”Ensam är inte stark” är det budskap som tutats in; själv kan du kanske inte göra så mycket; men bara ni är många som ställer krav, som stampar med foten och skanderar slagord, kommer verkligheten att ge vika och kraven att uppfyllas. Bara ni är tillräckligt många. M.a.o.: själv förmår du inget – men kollektivet kan.

Men detta är inget annat än ett återfall i primitivt barbari. När primitiva stammar önskar nederbörd för årsväxtens skull, samlas stammen och dansar en regndans, d.v.s. stampar taktfast fötterna mot verkligheten och skanderar magiska formler, i tron att verkligheten låter sig påverkas. Men detta är vad skolan lär sina elever i ett civiliserat, avancerat industriland, i en tid då både Aristoteles och den industriella revolutionen ligger bakom oss. Känslor får ta överhand över förnuft; man tilltror medvetandet förmåga att med magiska medel behärska verkligheten; och man tillmäter kollektivet alla de magiska förmågor som den enskilde uppenbart saknar.

Och vem är fienden? ”Systemet”, d.v.s. kapitalismen, d.v.s. i detta fall kommersialismen. Har ni någonsin hört att skolan  ska ”bilda motvikt mot de kommersiella krafterna i samhället” och liknande? Nåväl, nu vet vi vad det betyder. Skolan har en uttalad fiende, en viss typ av människa, och det är inte Rambotypen; det är den produktiva människan, den som tjänar sitt uppehälle genom att köpa och sälja på en marknad, den som erbjuder värde för värde, affärsmannen, handelsmannen. Det är mot denna människotyp vår skattefinansierade, monopoliserade skola ska bilda ”motvikt”; det är hon som ska offras; det mot henne monstren ska släppas lösa när krukan är sönderslagen. [En allusion på ”Comprachicos”.]

Tydligare kan knappast grundtankarna i ”Comprachicos” illustreras. Men jag vill ta resonemanget ett steg längre.

Om ni minns historien, bör klirret från Drottninggatans butiksfönster få klockor att ringa. Sådant här har hänt förr – vi har regelbundet hört rapporter om denna typ av vandalisering, i samband med kravaller i England och på många andra håll. Men det plundringståg av denna typ som mer än andra gått till historien ägde rum i Tyskland natten mellan den 9 och 10 november 1938; det går under namnet ”Kristallnatten”. Vi har en olycksbådande parallell här, om uttrycket känns igen; och vi vet hur olycksbådande: det dröjde inte många år förrän glaskrossning blev till gaskamrar.

Någon kanske invänder att jämförelsen är överdriven – men skillnaden är en fråga om mått eller grad, inte en skillnad i händelsernas grundläggande karaktär.

Någon kanske invänder att jämförelsen är orättvis, eftersom Kristallnatten var rasistisk till sin karaktär. Tänk en gång till i så fall, och lusläs historien! Ett av huvudinslagen i all antisemitisk mytbildning har varit just judarnas ”goda handlag med pengar”, de har m.a.o. hånats, trakasserats, förföljts och dödats för att man sett dem just som handelsmän. Den olycksbådande parallellen bör vara uppenbar; och affärsinnehavare har rätt till både liv och egendom, oberoende av ras.

Eller se saken ur ett annat perspektiv: är det en tillfällighet att rasism och främlingshat har börjat grassera så som de gjort i dagens samhälle? Är invandrarfientligheten en separat fråga i detta sammanhang – eller är den en form av samma huliganism och samma kollektivism? Vår svenska skola skryter med att lära ut tolerans mot främlingar, att vi alla är bröder och systrar, att vi alla är delar av samma stora helhet, mänskligheten, o.s.v. Det vore orättvist att stämpla var och en som tar dessa fraser i sin mun som hycklare – flertalet av dem menar säkert väl. Men lär man ut kollektivism – varje människas värde som fragment av mänskligheten snarare än varje människas värde som unik, oersättlig individ – kan man inte undfly kollektivismens konsekvenser; och rasism är en form av kollektivism.

Få samhällsinstitutioner är i så trängande behov av reform – filosofisk reform – som skolväsendet. ”Barnen är vår framtid”, för att låna ett gängse slagord och ingjuta en rationell innebörd i det. Om vi vill lämna våra studerkammare och kämpa för något konkret och påtagligt, är detta ett område värt kamp. Men den kampen fordrar förstås mer än att vi lär oss skandera slagord.

Utbildningsetablissemanget måste bekämpas – nerifrån och upp, från orsak till konsekvenser, från förskolor till universitet, från grundläggande filosofi till campuskravaller, utifrån och inifrån.

Det är idéer som bestämmer alla dessa människors handlingar, och det är utbildningsetablissemanget som bestämmer en nations idéer. Det är dina professorers idéer som har styrt världen de senaste femtio åren eller längre, med växande förödelse, inte förbättring, som resultat – och idag, i avsaknad av motstånd, håller dessa idéer på att förstöra världen […]

Du känner dig eländig och hjälplös och vill göra uppror? Gör då uppror mot dina lärares idéer. Du kommer aldrig att finns en svårare, ädlare eller mer heroisk form av uppror. Du har ingenting att förlora utom din ångest. Du har din själ att vinna.

Ayn Rand, ”Comprachicos” i Den nya vänstern: den anti-industriella revolutionen

 


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.