Angående ”Frihetsfronten”

Jag skrev en hel del om ”Frihetsfronten” i början av 90-talet, eftersom jag ville distansera mig från den. Idag har mitt glödande hat mot denna front falnat; och dessutom har fronten utvecklats till en tämligen harmlös diskussionsgrupp.

Utskick till Objektivistisk skriftseries prenumeranter.

Jag blir ibland tillfrågad om jag tänker skriva något om den libertarianska s.k. ”Frihetsfronten” och dess nyligen utgivna manifest. Detta är som alltid en fråga om tid och ork. ”Frihetsfronten” som sådan är kanhända inte värd att ödsla alltför mycket uppmärksamhet på; å andra sidan är individens rättigheter och kapitalismen som det ideala politiska systemet frågor som inte kan lämnas åt rena bondfångare att korrumpera – i synnerhet vore det tacknämligt om äganderätten försvarades av personer som hyser en viss rudimentär respekt för den. Om någon som förstår objektivismens avståndstagande från libertarianismen (och kan formulera skälen klart och koncist) ville ta bladet från munnen i denna fråga, skulle det vara utmärkt; det är ju inte nödvändigt att just jag gör det.

Bara som ett åskådningsexempel ska jag emellertid citera vad en av ”frontens” egna filosofiskt skolade tillskyndare och anhängare skriver i en debattartikel i SvD 27.3.91:

Men, frågar sig [en kritiker], hur vet nyliberalen att det är just rätten till sig själv som är den grundläggande och okränkbara rättigheten och inte någon annan? Svaret är att just på grund av att vare sig [han], jag eller någon annan med absolut säkerhet kan veta huruvida altruism, utilitarism eller någon viss religiös etik verkligen är civilmoraliskt riktig eller ej, så har jag en lika stor rätt att lita på mitt eget omdöme här som han har. Och eftersom säkra bevis saknas kan vi bara undvika ett oberättigat våld genom att vi låter bli att tvinga varandra, D.v.s., jag har en grundläggande moralisk rätt att bestämma över mitt liv, liksom [han] har samma rätt till sitt. Rättigheternas samhälleliga funktion blir därför att reglera våldsanvändningen människorna emellan utifrån denna kunskapsmässiga begränsning vad gäller moralfilosofiska frågor. [Tyvärr minns jag inte idag vilken filosofiskt skolad tillskyndare som skrev detta.]

Grunden för våra rättigheter är m.a.o. skepticism eller agnosticism – eller (utan främmande ord): det är bara för att vi inte vet vad som är rätt och fel i moralen som vi är berättigade till okränkbara rättigheter. Vad skulle då hända om någon lyckades bevisa att någon viss etik faktiskt är objektivt grundad och därmed överlägsen varje annan etik? Om artikelförfattarens resonemang höll streck, skulle detta vara ett förkrossande slag: vi skulle mista alla dessa rättigheter, som ju bara har sin grund i okunnighet på moralens område.

Jag behöver knappast orda om hur diametralt motsatt objektivismens syn på rättigheter är: det är just därför att vi vet att varje människas liv är ett självändamål (inte ett medel för andras ändamål) som vi kan hävda att individens rättigheter är okränkbara (eller oförytterliga). Vet vi ingenting om våra rättigheters grund, så vet vi heller ingenting om våra rättigheter, inte ens om vi har några eller ej. (Artikelförfattarens resonemang är ungefär lika absurt som att hävda att vi behöver multiplikation endast och allenast därför att vi inte vet något om addition.)

Artikelförfattaren är naturligtvis blind för att både religiös etik, altruism och utilitarism utgör hot mot våra rättigheter (han intar den ”rothbardianska” positionen att vilken etik som helst kan duga, bara den får ”utövas frivilligt”; se Peter Schwartz’ pamflett för en kritik av denna idé). Ingen sådan etik leder fram till någon rättighetsdoktrin, ingen sådan etik utesluter bruket av tvång mot den som ”tredskas”, för ingen av dem definierar det goda på ett sätt som utesluter initierandet av tvång. Bara några exempel:

Ger en religiös etik mig rätten att ”lita på mitt eget omdöme”? Visst inte: det är Gud som bestämmer (via sina ombud), inte jag; om mitt omdöme går stick i stäv mot Guds, kan jag enligt en sådan etik mycket väl tvingas att handla mot mitt eget omdöme. Ger en altruistisk etik mig denna rätt? Det beror uppenbarligen på om mitt omdöme säger mig att jag uppoffrande ska tjäna andra eller ej. Och detsamma gäller utilitarismen, åtminstone i dess normala form, som blott och bart är en variant av den altruistiska etiken.

Att inta en ”agnostisk” hållning till dessa moralsystem gör inte saken ett dugg bättre; etisk agnosticism gör det blott och bart omöjligt att lita på några omdömen överhuvudtaget, inbegripet ens egna. Och om en etisk agnostiker säger till en annan: ”Du får inte döda mig, för du vet inte med säkerhet att det är rätt”, så behöver den andre bara svara: ”Men du vet inte heller med säkerhet att det är fel, så jag dödar dig i alla fall”.

Tillbaka till texten. Vad än artikelförfattaren tror sig bevisa, lyckas han bara med att ”bevisa” raka motsatsen. Hans tes är: ”Om vi inte vet vad som är rätt eller fel, så har var och en av oss lika stor rätt till sin egen person (sitt eget liv).”

Notera först att om vi har rätt till vårt liv, så är denna rätt förvisso ”lika stor” för var och en av oss. Antingen har vi rätten, eller också har vi den inte, och det finns inget utrymme för något sådant som en ”graderad” rätt. Problemet är uppenbarligen inte att bevisa att rätten är ”lika stor”, utan att vi har den alls.

Men om vi inte vet vad som är rätt eller fel, så kan vi inte bevisa att någon har någon rätt alls. Det vore därför både språkligt exaktare och intellektuellt hederligare av artikelförfattaren att formulera sin tes så att den säger att var och en av oss har lika liten rätt till vårt liv och vår person. Det är nämligen dit, och ingen annanstans, som argumentationen leder.

Den som inte kan addera, kan inte heller multiplicera; och den som inte inser att människan är ett självändamål, kan inte heller validera eller försvara individens rättigheter; det enda han kan göra är att ge rättighetsidén dåligt rykte och på sikt föra oss alla till slaktbänken.

Okunnighet kan aldrig utgöra någon grund för någonting; allra minst kan okunnighet i moralen utgöra en grund för politiken.

Om man utgår från att den enskilda människans liv är ett självändamål och bygger sin etik på den grunden, då kan man också fastställa individens rättigheter och dra en skiljelinje mellan ”igångsättande av tvång” och ”tvång i självförsvar”, mellan ”angreppsvåld” och ”försvarsvåld”, och därmed också anvisa staten de funktioner som tillkommer den. Men inget av allt detta går in i skallen på någon som har skepsis som enda dogm och ”agnosis” (okunskap) som enda fäste i tillvaron och enda ledstjärna för handling.

Det är för sådana människor som ”Frihetsfrontens” hembränningsapparater puttrar. Inte för oss.

POS

Jag skrev senare en längre uppsats i detta ämne: Objektivismens rättighetsfilosofi och ”Frihetsfrontens”.

I samma ämne:

”Frihetsfrontens” anarkism

Christian Gergils inlägg i DN 12.7 är intressant i ett avseende. I Visionen om det civiliserade samhället nämns ingenting om att ”Frihetsfronten” i själva verket är anarkistisk, och är man inte inläst på deras ”ideologi”, får man sluta sig till det utifrån sådana iakttagelser som att dess förespråkare, varje gång man för saken på tal, förklarar att de står så nära anarkismen man gärna kan stå. I DN tar Gergils bladet från munnen och förklarar frankt att kapitalismen, enligt hans uppfattning, är anarkistisk.

Detta är nu inte en prokapitalistisk uppfattning. Det är precis vad socialister alltid har sagt om kapitalismen, och att gå med på det spelar bara socialisterna i händerna.

Inte heller är detta ”klassisk liberalism” i John Lockes efterföljd. Det är ett återfall till det synsätt som framför allt representeras av Thomas Hobbes.

Hobbes hävdade som bekant att vårt grundläggande politiska val står mellan två alternativ: antingen total anarki (vad Hobbes kallade ”allas krig mot alla”) eller total underkastelse under en allsmäktig stat (”Leviathan”). Det råder ingen skillnad mellan ”frontens” syn och Hobbes’, utom en: ”fronten” föredrar den totala anarkin.

Detta är inte ett politiskt system som gynnar marknaden. Kapitalistisk marknadsekonomi har lika liten chans att utvecklas i ett samhälle styrt av konkurrerande rövarband som den har under socialistisk (eller annan) diktatur. Kapitalismen fordrar en stat som skyddar individens rättigheter, som inte gör mer än så, men som inte heller gör mindre än så.

Inte heller har anarkism något att göra med erkännandet av mänskliga rättigheter – såvida inte dessa definieras som ”rätten att göra vad som faller en in” – vilket är en tämligen exakt beskrivning av Hobbes’ uppfattning, och även av ”Frihetsfrontens”.

I själva verket, och som ett historiskt faktum, kunde kapitalismen inte slå rot på allvar förrän efter Lockes definition av rättigheter och av en begränsad statsmakt. Varför? Därför att endast under en ”lockeansk” stat kan människor leva i fred och trygghet med varandra, bygga upp ett välstånd och behålla det. Och det gör ingen större skillnad om detta välstånd plundras till förmån för en övergödd statlig byråkrati eller till förmån för övergödda maffiabossar.

Något som förtjänar att betonas är att ”Frihetsfronten” inte utgör något reellt hot mot socialistiska eller andra totalitära ideologier. De delar som vi sett samma hobbeseanska grundpremiss och käbblar bara över valet av rövarband. Deras närmaste ideologiska fränder är de rörelser på yttersta vänsterkanten som förespråkar ”permanent revolution” eller liknande former av blind aktivism.

Intellektuellt är ”frontens” ”försvar” för rättigheter och kapitalism värre än ett öppet angrepp på dessa idéer: det lämnar intrycket att inget bättre finns att säga till deras förmån. Ingen socialist eller annan anhängare av Leviathan skulle kunna misskreditera dessa idéer fullt så grundligt som Gergils och hans kamrater gör.

Människor som uppriktigt tror på rättigheter och kapitalism bör sky ”Frihetsfronten” som pesten. Det är gott och väl så länge den ägnar sig åt att sälja hembränt på gatorna och liknande oskyldiga pajasupptåg. Men skulle den någonsin bli en kraft att räkna med i samhället, skulle detta betyda slutet för de sista kvarlevorna av kapitalistisk marknadsekonomi och ordnat rättssamhälle. Deras vision är inte en vision av ett civiliserat samhälle, utan av förhistoriskt barbari; deras ideal är inte ett samhälle av fria människor på en fri marknad, utan av permanent inbördeskrig.

Strängnäs 14 juli 1991
Per-Olof Samuelsson

Tillställt Dagens Nyheter men refuserades med motivering att det ”inte för debatten framåt”. (Att hänvisa till Hobbes och Locke för förstås diskussionen bakåt, åtminstone i kronologiskt hänseende. Men jag menar att idéhistoria är ett viktigt ämne för att förstå vad som händer idag.)

På DN Debatt 6.9 hävdar ”Frihets”frontens ordförande, Christian Gergils, att det enda vettiga alternativet i årets val är att rösta blankt eller valskolka; varken moderaterna eller ny demokrati är ett tillräckligt radikalt alternativ till den socialistiska makthegemonin; de ”reformer” dessa föreslår är alltför marginella för att göra någon skillnad.

Eftersom jag själv sagt ungefär detsamma i jag vet inte hur många år, borde jag kanske vara nöjd och glad med Gergils’ inlägg. Men det är jag inte.

Det är värt att först notera att ”Frihets”fronten själv är en politisk organisation med en bestämd politisk målsättning: statens avskaffande till förmån för konkurrerande privata ”beskyddarorganisationer”. Men detta betyder i grund och botten att ”fronten” inte är intresserad av hur den politiska makten ska utövas, utan bara av vem den ska utövas. Och därmed är den inte ett dyft bättre än de politiska partier den säger sig bekämpa.

”Fronten” ger sken av att vara förespråkare för rättigheter och kapitalism. Men är den det? Om man någonsin frågar den vad dessa idéer grundar sig på, eller vad som följer av dem, får man ett sådant förvirrat sammelsurium till svar att man måste anta att de är ute efter att göra narr av dessa idéer snarare än försvara dem.

Är ”fronten” ett alternativ till socialismen? Jag tror det kan vara upplysande att studera vad dess ledande ideolog, Murray Rothbard, skriver om saken. I en pamflett som heter Left and Right: The Prospects for Liberty hävdar Rothbard att det är lämpligt för ”anarkokapitalismens” förkämpar att samarbeta med leninister. Varför? Därför att Lenin, innan han blev diktator, var ”statshatare”. Det faktum att denne statshatare kom att grunda en av historiens allra värsta totalitära förtryckarstater är irrelevant för Rothbard.[1]