Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Om altruism och agnosticism

En pensionerad lärare vid namn Curt Liljenström (1922–2006) fick en insändare publicerad i Eskilstuna-Kuriren 21.3.1991 under rubriken ”Om Gudstro, vetenskap och humanism”, ur vilken jag saxar:

Vi kan […] jämföra verkningarna av olika traditionella värdesystem. Vad vi kan tala om och ännu hellre handla efter är de kristna värderingarna: altruismen eller den villorslösa nästan-kärleken […]. Den som inser den fulla innebörden i den kristna altruismen och går upp i omsorgen om andra, blir fylld av glädje och ”frälst” från självupptagenhetens gissel med dess ha-begär, hat, avundsjuka, besvikelse och dödsångest […].

Och lite tidigare:

Är det […] inte välbetänkt att beakta taoismens regel: ”den som vet talar inte; den som talar vet inte” tillika med filosofen Wittgensteins truism: ”Det man inte kan tala om bör man tiga med”.

Människor som åberopar det här Wittgensteincitatet skriver ofta långa insändare eller avhandlingar om just de saker de menar att man aldrig kan tala om…

Mitt svar:

Jag har egentligen tröttnat på att skriva insändare i livsåskådningsfrågor, eftersom jag finner det svårt att pressa in välunderbyggda resonemang i en insändares med nödvändighet lakoniska form. Curt Liljenströms inlägg på denna sida 21.3.91 är emellertid så motsatt allt vad jag anser och står för att jag inte gärna kan lämna det obemött.

För att börja från slutet, så är den etiska doktrin Liljenström förespråkar och framhåller som ett ideal – altruismen eller offermoralen eller den ”villkorslösa kärleken” – alltigenom ond. Den säger till människan att hennes liv inte är något självändamål, att hennes personliga liv som sådant saknar moraliskt värde, att hennes enda existensberättigande ligger i att tjäna andra (andra lika värdelösa varelser, vilkas enda existensberättigande ligger i att tjäna andra och åter andra), att strävan efter personlig lycka är ett bevis på att man är moraliskt förtappad.

Vad varianten ”villkorslös kärlek” beträffar, låt mig påpeka att kärlek är en exklusiv känsla, som bör (eller rentav måste) reserveras för dem som betyder allra mest för en själv. ”Villkorslös kärlek” – en kärlek som utsträcker sig inte bara till obekanta främlingar, utan till ens egna bödlar, till dem som slår en på kinderna eller spikar upp en på kors – är en form av andlig promiskuitet. Och vad tror Liljenström, eller någon annan förespråkare för denna sorts kärlek, att min själs älskade skulle svara, om jag sade till henne: ”Jag älskar dig; jag älskar dig villkorslöst; lika villkorslöst som jag älskar A-lagarna där borta på parkbänken; ja, än mer: lika villkorslöst som jag älskar Djingis-khan och Adolf Eichmann och Saddam Hussein”?

Det måste noteras att det är svårt att pracka på människorna en moral sådan som den altruistiska utan att utlova någon sorts belöning för alla offren, utan ett löfte om personlig ”frälsning” – i Liljenströms tappning en ”frälsning från självupptagenhetens gissel, med dess ha-begär”, etc. Vem, om jag får fråga, är det som ska uppleva denna frälsning? Det kan ju inte gärna vara jag, eftersom det hela ju faktiskt går ut på självutplåning, att i görligaste mån förinta jaget. (Självuppoffringsmoralens mest konsekvente förespråkare, Immanuel Kant, förkastar också varje tanke på ”personlig frälsning” som moralisk drivfjäder: detta skulle vara ett sätt att föra in egoismen i smyg, bakvägen.)

Man kan också fråga sig varför självupptagenhet med nödvändighet måste vara ett ”gissel”. För en dålig människa, som plågas av kroniskt dåligt samvete, vore det otvivelaktigt skönast att slippa tänka på sig själv, att slippa ut ur ”jagets tvångströja”. Men för en god människa? Redan Aristoteles noterade (med all rätt) att en god människa trivs med sig själv, medan en dålig människa hatar sig själv och försöker undfly sitt eget sällskap.

Alternativet till altruismen är inte ”värdenihilism och upphöjd cynism”, som Liljenström tycks vilja hävda. Och alternativet till självuppoffring är inte att offra andra för sin egen s.k. vinnings skull (som altruister så gärna hävdar för att ge egoismen dåligt namn). Alternativet är en moral av rationell egoism, en moral som grundar sig på insikten att varje människa är ett självändamål och därför avvisar varje form av uppoffring, för vem eller vad det vara må. (En sådan moral har formulerats av Ayn Rand, och den presenteras i detalj i Objektivistisk skriftserie, ifall någon skulle hysa ett uppriktigt egenintresse av att ta reda på vad den går ut på.)

Utrymmet tillåter knappast en detaljgranskning av Liljenströms övriga argumentation, men på en punkt vill jag ha min uppfattning antecknad till protokollet, och det gäller religiös (och vetenskaplig) agnosticism.

Både troende och ateister försöker ge svar på en mycket grundläggande filosofisk fråga: Är den verklighet vi faktiskt lever i fullt verklig – eller är den en hägring och en drömbild, en ofullständig återspegling av någon annan, ”högre” verklighet? Har det universum vi lever i en oberoende existens – eller är det beroende av ett högre medvetande, en skapare, en Gud? De troende har åtminstone ett svar på frågan, låt vara att de har fel svar. Men agnostikerna är värre: de hävdar att vi inte kan veta vad svaret är – för att sedan pråla med sin okunnighet och förklara den vara höjden av ”vetenskaplighet”. Sådant gör inget annat än spelar de religiösa i händerna – vilket, förmodar jag, är skälet till att Liljenström så ivrigt anammar agnosticism med avseende på naturvetenskaperna.

De agnostiker som följer Lao-tse och Wittgenstein bör besinna följande: tror man att ”visa män inte talar”, så erkänner man bara sin egen dårskap om man överhuvudtaget yttrar sig; och finns det saker som man överhuvudtaget inte kan tala om, så håller man tyst.

Och de religiösa som sluter agnosticismen till sitt hjärta och uppmanar oss som kan tala att hålla tyst, bör minnas att det inte bara finns ”troende, sökare och skeptiker” i världen: det finns ateister också.

Strängnäs 27 mars 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 5.4.1991.

Curt Liljenström skrev ett svar på detta som aldrig blev publicerat; men han skickade en kopia till mig:

Somliga lämnar aldrig trotsåldern. Av erfarenhet tror jag mig veta att P-O Samuelsson skulle ha angripit mitt inlägg oavsett vad jag med filosofisk anknytning än skrivit.

Jag vet att många människor i vårt land skulle ha vänt ryggen till och inte bistått en omkullslagen, sparkad pensionär t.ex. I övertygelsen om att flertalet västerlänningar av tradition åtminstone i princip ger mig rätt ifråga om altruismen kan jag dock ge P-O ett lillfinger. – Visst finns det missriktad självuppoffring av typ ”Pärle-mors” martyrskap, d.v.s. människor som med stora, sorgsna ögon skapar skuldkänsla genom att säga: ”Tänk på allt vad jag har gjort för dig!” Visst finns det beskäftiga ”ordnare” som oförskyllt lägger sig i det som inte angår dem för att visa sina sociala ambitioner, och nog kan jag hålla med om att det enligt den hedonistiska principen (den egna tillfredsställelsen utgör motiv) går att dra en parallell med masochismen som perverterad njutning av lidande. Men aldrig har jag talat om nedvärdering av den egna självaktningen, och jag vill inte heller hålla med om att en spontan vilja att hjälpa eller en rationellt insatt hjälpåtgärd måste baseras på kalkylerad kompensation av det ena eller andra slaget. Glädjen över att ha gjort en annan människa gott kommer i regel opåtalt efteråt.

Vi får innerligt hoppas för P-O:s egen skull att han inte skall bli omkullsparkad eller råka ut för någon olyckshändelse när bara likasinnade främlingar finns i närheten. Om någon likasinnad, söt flicka dyker upp som kan älska honom och rädda honom, skulle han kanske ligga och förblöda i kärlek till sig själv och – vad som för honom kanske är lika hemskt – bli ansedd som martyr.

Gudstro skulle säkert kunna debatteras på olika plan och hålla P-O Samuelsson och mig sysselsatta till döddagar, utan att någon av oss skulle ge sig; då får P-O sannolikt sista ordet eftersom han torde vara ca 25 år yngre än jag.

Mystikern söker Gud inom sig, den spekulative naturforskaren bland kvarkar och kvasarer, psykologen bland mytologins arketyper (urbilder), filosofen heuristiskt (tankemässigt) och hermeneutiskt (tolkningsmässigt) samt den religiöse fundamentalisten i skriftens bokstav. En del tillämpar aristotelisk (västerländsk) logik – andra paradoxallogik (österländsk d:o).

Det traditionellt filosofiska gudsbegreppet är Gud som första orsak (”prima causa”) vilken måste vara antingen självalstrande (”causa sui”) eller evig. Ateisten åberopar här en princip kallad ”Ockhams rakkniv”, för att skära bort antaganden som komplicerar förklaringar: det är enklare att anta ett universum utan Gud. Men vad hindrar den spekulative materialisten att helt logiskt enligt nämnda definition hävda att Big Bang är Gud?

Inom kristendomen finns säkert tillräckligt många individuella varianter av gudstro för att bringa kaotisk osämja, om de ventilerades. Under ”Brännpunkt” i SvD 1991-02-23 förordar docenten i tros- och livsåskådningsvetenskap Sten M Philipson ”aktivt avståndstagande från en hierarkisk teologi” (den ”teistiska” tron på en personlig gud) till förmån för en ”panteistisk kristendomssyn” (en opersonlig gud – princip eller plan – i samma dimension, verkande i och genom det fysiska universum), tydligt inspirerad av den teoretiske fysikern Paul Davies i dennes sökta förklaring till det medvetna livets uppkomst och utveckling. (Jfr sista kapitlet i Paul Davies: ”Gud och den nya fysiken” resp. ”Den kosmiska planen”!) – Filosofen Jaspers har dock hävdat att Gud som subjekts-/objektsövergripande aldrig kan bevisas – eller motbevisas.

Allt beror ju på hur gudsbegreppet definieras. – Hur skall P-O, jag eller någon annan rationellt kunna ta ställning till vad som är objektiv sanning av alla här antydda antaganden; en diskussion härom med upprörda känslor är meningslös och inte bra för mänskliga relationer eller psykisk hälsa? – Är det inte klokt att placera gudstron eller dess motsats i samma kategori som ”tycke och smak”, dem man ju inte bör diskutera (med oliktänkande) enligt ordspråket?

Sedan må gärna den oklokt inkonsekvente talare som begär tystnad anses lika pervers som den stenkastande fredsaktivisten.

Att välja livsåskådning är inte detsamma som att välja mjölk eller socker till kaffet. Många ”sökande”, ”väckta”, ”troende” och ”frälsta” skulle säkert i upprört tillstånd tolka mina ord så, och P‑O Samuelsson skulle även rent praktiskt få rätt: debatten skulle utökas och mina insändare motverka sitt syfte. Slutet skulle kunna ändras eller många förbehåll tilläggas, men risken finns ju att insändaren blev för lång. Jag ids ej heller. Därför låter jag den, ovanstående insändare närmast vederbör, i stället få en kopia, för att mitt skrivarbete inte skall vara helt meningslöst.

Mitt svar:

Jag vill gärna upplysa Curt Liljenström om att rationell egoism inte utesluter hjälpsamhet mot nödlidande, förutsatt enbart att detta inte innebär självuppoffring. För att bara ge ett konkret exempel, kan jag inte se något självuppoffrande i att visa vanlig mänsklig hygglighet mot sina föräldrar på deras ålders höst – om ens eget personliga liv är en kärt, bör man ju vara extra tacksam mot dem som bär det yttersta ansvaret för ens tillkomst.

Men det är just denna form av hygglighet som altruismen eller självuppoffringsmoralen omöjliggör. Den gör själviska motiv till ett kriterium på ondska – och att föredra att hjälpa mina föräldrar framför alla andra föräldrar i världen (eller mina barn framför alla andras barn, etc.) är egoistiskt. Altruism innebär inte bara att offra sig själv för sin nästa, utan att offra sina nära och kära för de fjärmaste, ja rentav för sina fiender. Altruismens innebörd är att allt som har med det egna jaget att göra, allt som främjar det eller är avsett att främja det, i och med detta är ont och ska stämplas som ont. En sådan moral är naturligtvis omöjlig att följa i verkliga livet; det ohyggliga är att människor accepterar denna moral och försöker följa den, bedömer sina egna och andras handlingar med denna moral som måttstock, får eller ger dåligt samvete när de inte lyckas leva upp till självutplåningsidealet, och därmed gör livet till ett helvete, både för sig själva och för sina medmänniskor.

(Liljenström försäkrar att det inte är hans avsikt att nedvärdera den personliga självaktningen. Jag uppskattar förbehållet, men det visar bara att han är inkonsekvent och inte beredd att löpa den altruistiska linan ut. Men altruismen är en idé som det inte duger att kompromissa med: urvattnad ondska är och förblir ondska.)

Jag har knappast utrymme att bemöta resten av Liljenströms inlägg i detalj, men en sak måste jag ta upp: altruismen är en kvarleva av gamla tiders mysticism, en sista rest av tron på det övernaturliga. Endast idén att moralen består i villkorslös pliktuppfyllelse, villkorslös lydnad mot ett högre väsens påbud och förbud, kan få människor att hylla osjälviskhet eller uppoffring som ett ideal. Det är därför fullt logiskt att den som vill rädda altruismen också försöker rädda gudstron. Båda är troll som spricker i solen. Men att rädda den genom att åberopa agnosticism (att påstå att han kanske finns, tills vi genomkorsat varenda skrymsle av universum utan att hitta honom) är bara en feg flykt. Och att åberopa modern vetenskap är ett missbruk av vetenskapen: det faktum att det finns ”svarta hål”, dit inget ljus når, bevisar inte att det är där Gud gömmer sig.

Slutligen kan jag inte undgå att notera att frågan om min mentala ålder inte har det bittersta med diskussionsämnet att göra.

Strängnäs 18 april 1991
Per-Olof Samuelsson

Kort kommentar till sista stycket: Curt Liljenström var bekant med mina föräldrar och arbetade på samma skola som min mor. Han ansåg sig därför berättigad att komma med besynnerliga kommentarer om min psykologi, som att jag inte kommit över trotsåldern och befann mig i ett fadersuppror. (Min far dog 19 år innan detta skrevs, så varför i all världen skulle jag fortfarande ha något otalt med honom? Min mor var fortfarande i livet, om med henne kom jag rätt bra överens.)

Jag besvarade också Liljenström i ett personligt brev:

Tack för kopian av Din insändare! Jag ska besvara den punkt för punkt.

1. Notera först att Du inleder Din replik med ett rent personangrepp på mig: du insinuerar att jag stannat i växten, inte uppnått personlig eller mänsklig mognad utöver förskoleåldern, och att detta på något sätt ”förklarar” mitt inlägg. Detta är inte ett sätt att argumentera. Du bör inse att även om det till äventyrs skulle vara sant att jag står kvar på en treårings nivå, så har detta inte det bittersta att göra med frågan om Guds existens eller något annat vi diskuterar.

(Du bör lägga märke till att jag i mitt inlägg nogsamt avhöll mig från den här typen av angrepp. Notera t.ex. att jag aldrig påstod att Curt Liljenström är ond – jag påstod att den moraliska doktrin han pläderar för är ond. Distinktionen här är inte alldeles oväsentlig: otaliga människor ”sväljer” altruismen och självuppoffringsmoralen som ideal, helt enkelt därför att de inte förstår frågans innebörd och bara upprepar vad de ständigt får sig itutat. Detta betyder att de är tanklösa, men inte nödvändigtvis att de är onda.)

2. Jag har pläderat för rationell egoism. Nu angriper Du denna uppfattning med motiveringen att rationell egoism skulle bestå i komplett likgiltighet för medmänniskors olycksöden, att den består i att fullständigt strunta i om människor ligger och blöder vid vägkanten. Ursäkta om jag blir emotionell, men detta är faktiskt rena gruelpropagandan från Din sida. Det finns ingenting i den rationella egoismen som förbjuder en att hjälpa nödlidande, förutsatt endast att det kan ske utan självuppoffring. (Om Du är uppriktigt intresserad av hur objektivismen ser på detta, kan Du läsa kap. 3 i Ayn Rands The Virtue of Selfishness. Om Du inte är intresserad, glöm det; men ge mig då inte heller den här sortens förolämpande smörja!)

3. Vad Du uppenbarligen missar är att ”spontan hjälpsamhet” inte har ett dyft att göra med altruism. Altruismen är, som jag skrev i mitt inlägg, en etisk doktrin med ett specifikt innehåll: att människans existensberättigande uteslutande ligger i att tjäna andra, och att allt som härflyter från jaget därför måste förkastas (inklusive, om man är konsekvent, den personliga tillfredsställelse man kan erfara av att hjälpa någon). Och om Du säger att Du ”inte vill nedvärdera den personliga självaktningen”, så visar det bara att Du är inkonsekvent i Din plädering för altruism och självuppoffring: denna moral är helt enkelt oförenlig med ett så självcentrerat, ”egotrippat” värde som att hysa aktning för ”det egna lilla jaget”.

Du försöker uppenbarligen sitta på två stolar i Ditt resonemang. Du försöker ”rädda” den kristna moralen genom att se mellan fingrarna med dess uppenbara och ohyggliga implikationer. Ta bara uppmaningen ”Älska dina fiender” (vänd andra kinden till, gå en extra mil med dem, ge dem livklädnaden). Du inser tydligen inte att detta är att uppmana en f.d. koncentrationslägerfånge att älska Adolf Eichmann. (Psykologiskt kan en sådan uppmaning bara ha ett resultat: att man blir kall och likgiltig inför sina vänner.) (Och om Du tycker att jag hårdrar resonemanget, då måste Du uppenbarligen sätta någon sorts gräns någonstans för hur ”villkorslös” kärleken ska vara. I så fall, var? och på vilken grund?)

4. Din diskussion om var olika människor ”söker Gud” är överhuvudtaget inte tillämplig på mig, eftersom jag inte söker Gud någonstans. Det hela är bara ett nytt försök från Din sida att avföra ateismen från dagordningen och försöka påskina att uppfattningen att Gud inte existerar överhuvudtaget inte existerar och därför inte behöver diskuteras.

5. Det finns bara en sorts logik, nämligen den som grundar sig på identitetslagen och som vi kallar aristotelisk (efter dess upptäckare och förste store teoretiker). ”Paradoxlogik” är inte någon ”alternativ” typ av logik, utan ett förnekande av logiken. (Notera grundstenen i Aristoteles’ logik: ”Motsägelser kan inte existera i verkligheten, och därför är motsägelser i ens tänkande tecken på att man begått ett misstag” – ”paradoxlogiken” innebär blott och bart ett förnekande av själva denna grundsten. Valet står därför inte mellan aristotelisk logik och ”paradoxlogik”, utan rätt och slätt mellan logik och ologik.)

6. Argumentet från ”första orsak” bevisar inte Guds existens. Vad det bevisar är att det finns saker i universum som inte själva är orsakade av andra saker; det bevisar inte att dessa ”ur-saker” på något sätt skulle vara gudomliga. Det bevisar att det finns någon sorts oreducerbara grundstenar i universum, men ingenting annat. (Vad dessa grundstenar är vet vi ännu inte – men argumentet från ”första orsak” säger åtminstone vetenskapen att det finns något att leta efter.)

7. Jag grundar inte min ateism på ”Ockhams rakkniv” (möjligen på ”Rands rakkniv”, som är något annorlunda slipad). Jag grundar den på i huvudsak tre överväganden:

a) Principen att bevisbördan vilar på den som påstår att något finns (eller är på ett visst sätt) – vilken i det här fallet innebär att det är teisten, inte ateisten, som har att framlägga bevis för sin tes.

b) Gudsbegreppets inneboende motsägelsefullhet: antingen är Gud själv en del av universum, och då kan han inte ha skapat universum (då måste han också ha skapat sig själv); eller också är Gud något utanför universum, och det skulle innebära att det finns något (Gud) utanför totaliteten av det som finns (universum).

c) Existensens primat över medvetandet, eller m.a.o. insikten att medvetandet inte kan skapa något ur intet (bara identifiera det som redan finns och föreställa sig att arrangera om det). Varje definition av Gud ser honom som en  form av övernaturligt medvetande som skapar världen ur intet (eller ur sig själv). Men detta är en omöjlighet: ett medvetande som inte är medvetet om någonting utanför sig självt är en självmotsägelse.

(Notera också i förbigående att jag inte fört fram ”Big Bang” som en alternativ förklaring till universums uppkomst. ”Big Bang” är en vetenskaplig hypotes som, såvitt jag kan bedöma, hittills varken är fullkomligt bekräftad eller fullkomligt vederlagd. Min poäng här är inte att det skulle kunna finnas alternativa förklaringar till universums uppkomst, utan att universums uppkomst inte tarvar någon förklaring: saker och ting i universum kan uppkomma och gå under, men universum som helhet kan varken uppkomma eller gå under. ”Ex nihilo nihil!”)

8. Att försöka ersätta ”teism” med ”panteism” är bara ett försök att komma undan kärnfrågan. Om man identifierar universum med Gud, så har man ju inte gjort annat än att ge universum ett nytt namn (och det må väl vara hänt, men det är i så fall bara en semantisk idiosynkrasi, inte en ny, alternativ filosofisk ståndpunkt). Notera att det bästa och mest genomtänkta panteistiska systemet – Spinozas – av hans samtid (och med rätta!) ”brännmärktes” som en form av ateism.

9. Om ”Gud som subjekts-/objektsövergripande” inte kan bevisas, så behövs heller inget motbevis – det faller tillbaka på principen om bevisbördan ovan. Men idén faller också på punkt 7c ovan: den enda rimliga innebörden av en ”subjekts-/objektsövergripande Gud” skulle vara ett medvetande som tillbringar sin tid med att varsebli sig själv.

(Parentetiskt, och för undvikande av missförstånd, vill jag tillägga att det självfallet finns ett sådant fenomen som ”självmedvetande”: jag är medveten, inte bara om yttervärlden, utan också om att jag är medveten om den. Poängen är att detta självmedvetande är omöjligt, om det inte också finns en yttervärld att vara medveten om.)

10. Det finns inget annat sätt att ta ställning till något än att göra det rationellt, d.v.s. genom att bruka sitt förnuft (alternativet vore att ta ställning emotionellt, d.v.s. blint, och det kan bara leda till katastrof). Och det finns ingen annan sanning än objektiv sanning: sanning är det som överensstämmer med verkliga fakta, m.a.o. med objektet. Gud är överhuvudtaget inte något objekt (han finns inte), och detta är också det enda sanna som kan  sägas om honom.

11. Jag förkastar idén att frågan om Gud finns eller ej skulle vara en fråga om ”tycke och smak”. Om jag t.ex. säger att jag tycker illa om filmjölk, och andra säger att de gillar filmjölk, så är detta en fråga om tycke och smak; det är inte alls samma sak som om jag skulle förneka att filmjölk existerar.

12. Jag tror inte att Du har förstått riktigt vad jag menade med min avslutande elakhet om Wittgenstein. Den var inte i första hand avsedd som en uppmaning till Dig att ”hålla käft”, men jag vill påpeka att det är en uppenbar självmotsägelse att först skriva en lång insändare och sedan åberopa detta citat med dess uppmaning till tystnad. Men om Du tog illa vid Dig, låt mig då påpeka för Dig att hela Ditt resonemang är en uppmaning till mig att ”hålla käft”: jag (eller vem som helst som inte tror på Gud) ska överhuvudtaget inte få säga att han inte finns; inte heller ska vi ha lov att påpeka det absurda i att försöka ”rädda” hans existens genom att skuffa in honom i det ”ovetbaras” räjonger.

F.ö. kan jag inte undgå att notera att fastän Gud inte finns, går det uppenbarligen att säga en hel del om honom (en egenskap som han f.ö. delar med jultomten och alla andra sagoväsen). Men hela Ditt Wittgensteinargument går ut på att ett uttalande om honom inte får fällas, nämligen det jag fäller (att han inte finns). Och detta är inte längre bara en självmotsägelse, utan en självmotsägelse som Du kastar i ansiktet på mig. Så Du får ursäkta om jag returnerar gåvan.

13. Du kanske undrar varför jag gör så mycket väsen av ett väsen som ändå inte finns. Det kan tyckas vara ”mycket väsen för lite ull”. Ett av mina skäl är att tron på Gud distraherar uppmärksamheten från det som faktiskt finns (verkligheten). Men det är värre än så: hela det religiösa synsättet placerar det som inte finns högre än den verkliga verkligheten och innebär i själva verket ett ogiltigförklarande av vårt verkliga, jordiska liv. Och det går en rak linje härifrån till det jag först angrep: självuppoffringsmoralen. Och därifrån vidare till allehanda ohyggligheter, t.ex. alla de totalitära system som bygger på den enskildes uppoffring för något förment ”högre”. Så det är sannerligen inte upprördhet över Curt Liljenströms person eller något ”trotsålderssyndrom” som driver mig i denna fråga: det är omsorg om livet och människan.

Med vänlig hälsning,
Per-Olof Samuelsson
Strängnäs 16 april 1991

Jag fick ett svar från Liljenström, men jag tycks ha slarvat bort det. Hur som helst:

Tack för Ditt brev. Det är ett par punkter som jag tycker jag måste klarlägga för Dig.

Först: det var en lång period i mitt liv – från senare tonåren och 10-15 år framåt – som jag tog mysticismen (Eckhardt och alla de andra) på fullt allvar. Jag ansåg verkligen att unio mystica var vad jag borde eftersträva i mitt liv. Resultatet var att jag miste drivfjädern att eftersträva något i detta livet – att jag inte kunde utbilda mig för ett yrke, fullfölja en akademisk karriär, bilda familj eller någonting jordiskt. Jag tog Eckhardts kungstanke på allvar: att självutplåning skulle föra mig närmare Gud, att Gud skulle få större plats i min själ, om jag gjorde mig själv liten, att jag skulle kunna ”tvinga” Gud att komma till mig genom att avskärma mig från världen. Allt det där var förstås länge sedan, och det stör mig inte såvärst mycket idag, men det betyder i alla fall att åtskilliga år av mitt liv är bortkastade, och att jag är fattigare idag, både andligt och materiellt, än vad jag skulle kunna vara. Så snälla Curt: tjata inte på mig om vad Dina mystiker har att erbjuda; jag vet vad de har att erbjuda.

För det andra: jag har absolut inget otalt med min far – och även om jag skulle ha haft det någon gång i mitt förflutna, så har han faktiskt varit död i nära tjugo år och har inte längre med mitt tankeliv att skaffa. (Dessutom gjorde han aldrig några allvarligt menade försök att pracka på mig någon religion – hade han gjort det, kanske saken skulle ställt sig annorlunda. Mina ”religiösa förvillelser” ovan var mina egna.)

F.ö. missförstår Du mig fundamentalt, om Du tror att jag ägnar mig åt att ”trotsa” eller ”göra uppror mot” Gud (som man skulle kunna tänkas göra uppror mot föräldraauktoriteten i ett visst stadium av sin utveckling). Jag konstaterar helt kallt att Gud inte finns. Vad är det för vits med att göra uppror mot en varelse som inte finns? Naturligtvis är jag indignerad på gudstron och allt vad den ställer till med (inklusive det faktum att den leder till självuppoffringsmoral); och vill Du kalla detta för ”uppror”, så för all del, men i själva verket gör jag bara mitt bästa för att förklara sammanhangen, och jag skriver inte insändare bara för att djävlas med folk eller reta upp dem eller ta något slags postum hämnd på mina föräldrar – vilket är vad Du skyller mig för att göra när Du insinuerar att jag sitter kvar i ”trotsåldern”.

Det verkliga ”trotset” och ”upproret” är det de troende gör sig skyldiga till. Att tro på något övernaturligt är att förklara krig mot verkligheten. Det är att säga: ”Verkligheten sådan den är tilltalar mig inte; jag (eller min Gud) har en bättre verklighet att sätta i den verkliga verklighetens ställe.” Detta är ett krig som utkräver både sina tårar, sin svett och sitt blod, men som inte går att vinna. Så långt ifrån att ”göra uppror” försöker jag i själva verket stifta fred med verkligheten – jag insisterar bara på att denna fred inte kan uppnås genom ömsesidiga eftergifter, endast genom ovillkorlig kapitulation för fakta.

Jag tror jag måste ta upp Ditt ”parallellexempel” också, om så bara för att visa Dig vad det är för fel på Ditt resonemang. Jag känner inte de präster Du nämner, inte heller deras söner och döttrar, än mindre då sagda söners och döttrars inställning till religionen, och allra minst då motiven bakom deras ställningstaganden. Av detta enkla skäl ägnar jag mig inte heller åt spekulationer eller gissningar om vad som driver dem. Så varför gör Du det? Jag får väl anta att Du känner dem väl och ingående diskuterat saken med dem, eftersom Du uttalar Dig så tvärsäkert (annars far Du ju bara med eländigt byskvaller). Men detta lämnar frågan öppen: vad i all världen har detta med mig att göra? Vilken rätt har Du att gissa och spekulera om mina mentala processer, mina bevekelsegrunder, när Du i själva verket är fullkomligt obekant med dem? Vad det än grundar sig på, så inte är det observation. Det enda Du gör är att ta en freudiansk mall (som är ytterst dubiös till att börja med) och tillvita mig något slags Oidipuskomplex som Du aldrig sett minsta tecken på i verkliga livet.

Låt mig till sist ge mitt svar till biskop Berkeley, bara för att visa hur en filosofisk fråga ska behandlas.

Berkeley utgår från följande iakttagelse: när han betraktar ett föremål, kommer han i kontakt med det via sina sinnen. Hans enda bevis för att föremålet är (t.ex.) gult och hårt och ger ifrån sig ett dovt ljud är att han ser och känner och hör det så. Från detta hoppar han till den fullkomligt opåkallade slutsatsen att allt som verkligen finns är dessa sinnesförnimmelser i våra medvetanden (att det inte finns någon yttervärld), och att det därför också måste vara skapat av ett medvetande. Men detta är uppenbart nonsens, bara man stannar upp och tänker efter: mitt medvetande kan inte göra det gula blått (för detta behöver jag pensel och färg, som jag inte heller kan ”trolla fram” genom någon akt av mitt medvetande); lika litet kan jag göra det hårda mjukt eller det dova gällt bara genom en viljehandling av mitt medvetande. Den rationella identifikationen av vad som försiggår när vi varseblir är: föremålet existerar oberoende av mig, och mitt medvetande registrerar dess gulhet, hårdhet, dovhet, etc.; det skapar inte dessa egenskaper ur intet. (Det är därför ingen filosof någonsin varit solipsist på fullt allvar; idén är alltför uppenbart och omedelbart självvederläggande.) Men Berkeley är inte nöjd med detta; den enkla identifikationen av fakta tilltalar honom inte (eftersom han föresatt sig att ”bevisa” något annat, nämligen ”kunskapsteoretisk idealism”) – så han uppfinner en varelse som kan skapa dessa egenskaper ur intet, som varseblir precis det han vill varsebli, m.a.o. Gud. Men detta är och förblir en uppfinning från Berkeleys sida; han har, lika litet som Du eller jag, sett Gud, än mindre då tagit del av Guds medvetande, och har inte den ringaste grund att anta att han finns eller kan skapa sinnerförnimmelser ur tomma intet och plantera dem i våra medvetanden. Det hela är bara en revolt mot verkligheten sådan den är (och ett försök att ersätta respekt för fakta med lydnad mot ett övernaturligt väsen); och det blir inte bättre eller sannare av att Berkeley lyckats bli berömd för sin filosofi, eller av att senare filosofer (inklusive somliga som skryter med att vara sekulariserade och fria från övertro) tanklöst upprepar hans misstag.

Det är helt enkelt inte sant att något blir sant (en ”komplementär” sanning eller en ”fasett” av verkligheten) bara för att någon får för sig att yttra det. Vissa påståenden är helt enkelt osanna.

Vänligen,
Per-Olof Samuelsson
Strängnäs 21 maj 1991


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.