Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Frihet från att ta Ayn Rand i försvar
Under denna rubrik lägger jag in protester jag riktat mot de latriner som under årens lopp tömts över Ayn Rands romaner under beteckningen "recensioner".


Kritik av den rena illviljan

När en människa som vistats en tid i en mörk källare alltför snabbt kommer ut i ett alltför bländande solsken, brukar hon få svarta fläckar för ögonen. Något liknande tycks ha drabbat SDS bokrecensent Lennart Sörensen vid möte med Ayn Rands författarskap (SDS 3.4.78). De fläckar han anförtror åt papperet är osedvanligt svarta. Hans artikel är varken recension eller presentation, fast den ger sig ut för att vara bådadera; den är ett föga kvävt skri av hat.

Han är för all del inte helt ensam om denna sin reaktion. Få författare har så som Ayn Rand lyckats dela sin läsekrets i två motsatta läger, glödande beundrare och blinda hatare. Någon kategori däremellan tycks inte finnas. (Detta kan ses som en reflexion av hennes egna romaner, där svart är svart och vitt är vitt, där hjältarna är verkliga hjältar och skurkarna verkliga skurkar.) Men få undantag dominerar hennes beundrare bland de breda lagren av läsare, belackarna på tidningarnas kultursidor. Orsakerna till detta kan man spekulera över; jag ska avstå från detta och bara uttrycka mitt beklagande över att SDS läsare nu kanhända skräms bort från en verkligt stor läsupplevelse.

De levande (Ayn Rands debutroman och den första att sent omsider översättas till svenska) avfärdas av LS som ett "fynd för pekoralsamlarna". Det låter sig ju sägas. Jag kan inte skryta med att förstå den mentalitet som ger upphov till ett sådant omdöme. Estetiskt skiljs jag och LS åt av en bred klyfta - och jag måste erkänna att jag inte känner den ringaste lust att försöka överbrygga den klyftan.

Men man frågar sig onekligen varför LS, om nu de flesta andra böcker är så mycket bättre, ägnar en halv kultursida åt att nedsvärta en pekoralist som lika gärna kunde ha avfärdats i en liten notis eller helt enkelt tigits ihjäl. Den enda förklaring som ges är att det finns risk för att Ayn Rands idéer kan influera en del, icke närmare specificerade, amerikanska beslutsfattare.

Må så vara. Men i så fall borde man vänta sig en relativt fyllig redogörelse för vari dessa farliga idéer består och en någorlunda välgrundad kritik av dem. För om dessa beslutsfattare (vilke de nu är) verkligen skulle vara mottagliga för Ayn Rands idéer, vad är det som får LS att tro att de skulle låta sig ruckas av några på måfå framkastade invektiv, inlindade i löst svammel?

För svammel är det i högsta grad som får ersätta idékritiken. I stället för att diskutera (eller ens nämna) Ayn Rands politiska ståndpunkt - laissez-fairekapitalismen - nöjer sig LS med att kalla henne "en andlig syster till John Wayne". Detta är att ersätta argumentation med insinuation (även om det inte står helt klart exakt vad LS försöker insinuera).

I stället för att diskutera (eller ens presentera) idéinnehållet i Ayn Rands romaner föredrar LS att jämställa henne med Friedrich Nietzsche och hans övermänniskoideal. Det är naturligtvis alltid lätt att dra till med gamle Nietzsche, om man vill undvika en seriös debatt om individens roll i samhället. Men det är ett föga hederligt debattknep och det riskerar att få bumerangverkan. Någon kan ju komma på idén att själv jämföra.

Men Ayn Rand, John Wayne och Friedrich Nietzsche har trots allt en gemensam nämnare: ingen av dem läser Sydsvenskan - och LS kan därför känna sig på den säkra sidan när han stoppar dem i samma säck. Jag skulle tro att det är ungefär så långt LS har orkat tänka. När tanken sviktat, har av en händelse just dessa egennamn stått på lut.

En sak har ändå LS inte lyckats undgå att nämna: att Ayn Rand är individualist och motståndare till alla former av kollektivism. Men så långt som till att diskutera detta faktum når han aldrig. Han nöjer sig med att sätta etiketten "reaktionär" på individualismen (och måste då rimligtvis mena att kollektivismen är "progressiv" - från teokratin och pyramidbyggena och ända fram till proletariatets diktatur och Gulag).

Att förespråka individualism är för LS detsamma som att förespråka en "fascistoid elitideologi". Den enda möjliga slutsatsen av detta är att LS menar att fascismen värnar om individens rättigheter gentemot staten, och att individen bäst förverkligar sig själv i ett fascistiskt samhälle. (Om denna slutsats är oriktig, då ligger LS "argumentation" utanför anständighetens gränser.)

I ett avseende är LS utbrott psykologiskt intressant: han försöker intala någon (om det är SDS läsare eller sig själv må vara osagt) om att Ayn Rands popularitet tillhör det förgångna och nådde sin toppunkt för ett par decennier sedan.

Detta är rent önsketänkande. Ayn Rand tror fortfarande fulla hus de gånger hon framträder, och såvitt jag vet är "vibrationerna av hänförelse" oförminskade. Personligen hyser jag ingen fruktan för att hennes inflytande i USA kommer att bedarra. Detta givetvis under förutsättning att USA inte (som Ayn Rand upprepade gånger varnat för) förvandlas till "en fascistisk stat med kommunistiska slagord".

Och hennes eventuella framtida inflytande i Sverige beror ytterst på detsamma.

3 juli 1978

$ $ $ $ $

Jag fick följande svar från SDS kulturchef Nils Gunnar Nilsson:

Tack för inlägget mot Lennart Sörensen, som vi läst med intresse!

Vi skulle omgående ha publicerat det om inte avståndet i tiden till den kritiserade recensionen uppgått till över två månader. Läsekretsen har förmodligen ett bleknat minne av det som kritiseras och att så här långt i efterhand rekapitulera förefaller otympligt.

Vår princip är annars att mycket generöst ta in kritik av kritiker. Men det måste alltså ske i rimlig närhet tidsmässigt till det man vill kritisera.

Jag hade nog på känn att det här var ett svepskäl. Men jag tog ändå chansen att skicka in en alternativ recension, med motiveringen att "om läsekretsens minne av Sörensens recension ändå är förbleknat, finns det ju inget som egentligen hindrar att ni tar in en ny recension av samma bok". Naturligtvis kom den inte in, och den här gången fick jag inte ens någon refuseringsmotivering. Nils Gunnar Nilsson, som fortfarande är kulturchef på SDS, har heller aldrig senare publicerat annat än rena vidrigheter om Ayn Rand. Karln är en utsökt hycklare - och säg det till honom om ni skulle råka stöta på honom.

Vår tids Victor Hugo

Ayn Rand heter en författarinna, om vilken två relativt säkra förutsägelser kan göras: den första, att hon aldrig kommer att få Nobelpriset; den andra, att hennes böcker kommer att läsas långt efter det att de flesta nobelpristagare fallit i glömska.

Hon föddes 1905 i Ryssland, i dåvarande S:t Petersburg, men utvandrade 1925 till Förenta staterna, ett land som hon sedan dess har förblivit trogen.

Hennes berömmelse grundar sig framför allt på två romaner som hör - eller borde höra - till världslitteraturen, The Fountainhead (1943) och Atlas Shrugged (1957). Hon har även utgivit ett flertal essäsamlingar, bland vilka kan nämnas The Virtue of Selfishness, Capitalism: The Unknown Ideal och The Romantic Manifesto.

Hennes romaner kretsar kring stora abstrakta teman - förnuft kontra mysticism, egoism kontra altruism, individualism kontra kollektivism - som hon konkretiserar med outtömlig fantasi och, framför allt, med osviklig känsla för romankonstens mest väsentliga ingrediens - intrigen, handlingen, förmågan att skapa spänning och att hålla läsarens uppmärksamhet fången från den första sidan till den sista. Både The Fountainhead och Atlas Shrugged - den senare en tegelsten på över tusen sidor - är böcker som är så gott som omöjliga att inte sträckläsa.

I vår tid litteratur, dominerad av naturalismen, är Ayn Rand en främmande fågel. Själv betraktar hon sig som arvtagare till artonhundratalets stora romantiska författare - till Dostojevskij och framför allt till Victor Hugo, som är hennes stora förebild. Faktum är att hon lever upp till dessa ideal och rentav överträffar dem; antalet läsare som upptäckt detta är inte litet (hennes böcker har gått ut i miljonupplagor); antalet kritiker som upptäckt det är mycket nära noll. De flesta kritiker har behandlat hennes verk kallsinnigt, för att inte säga fientligt.

Ayn Rand betraktar människan som en heroisk varelse - hennes hjältar är verkligen hjältar, och de segrar (vanligtvis) i trots av allt och alla. Den värld hon målar upp är solbelyst, med skarpa konturer och med djupa skuggor. Hennes hjältar lever med förnuftet som ledstjärna och efter en kompromisslös moral. Hennes skurkar är nattsvarta - men det är det ondas fundamentala maktlöshet hon vill låta dem demonstrera.

Dessa egenskaper gör henne till persona non grata bland litteraturkritikerna. För att travestera hennes egna ord om Victor Hugo: avståndet mellan deras estetiska universum och hennes måste mätas i ljusår.

Det är därför en stor händelse när nu Ayn Rand introduceras på svenska med sin debutroman från 1936, We the Living (De levande, Lindfors, sv. övers. I.R.L. Larsson), och knappast en händelse som kommer att uppskattas efter förtjänst.

Temat i De levande är människan mot staten: den enskilda människans liv som ett omistligt, ett oersättligt, värde, ställt mot den totalitära staten med dess krav att den enskilde måste uppoffra sig för "det gemensamma bästa" (eller snarare sämsta). Platsen för handlingen är Sovjetryssland i början av 20-talet, under den tid som präglades av den "nya ekonomiska politiken", strax efter de rödas slutgiltiga seger över de vita. Huvudpersonerna är tre: den unga Kira, dotter i en borgerlig familj som förlorat sin förmögenhet i revolutionen, en flicka vars mål i livet är att bli ingenjör och bygga broar; aristokraten Leo, som hon förälskar sig i och som hon desperat försöker rädda från en död i lungsot; kommunisten Andrej, den bäste representanten för det nya systemet, som tror på kommunismen, inte som ett medel att trycka ner massorna utan att lyfta dem, och som så småningom lär sig vad en enskild människas liv betyder.

De levande är den enda av Ayn Rands romaner som har ett tragiskt slut: alla tre dukar, var på sitt sätt, under för det nya samhälle som inte ger de levande lov att leva. Segrar (om det kan kallas seger) gör de sämsta elementen i boken: karriäristerna, de korrupta, de fega men sluga, stövelslickarna. Bokens mest avskyvärda karaktär är Viktor Dunajev, en ung student och kusin till Kira, som börjar med att inta en """objektiv""", förstående hållning till kommunismen och slutar med att offra sin egen syster på partikarriärens altare.

Hör också De levande till världslitteraturens yppersta verk? Frågan är svår att besvara i det bländande ljusskenet från The Fountainhead och Atlas Shrugged; ändå är jag för varje ny genomläsning mer och mer benägen att svara ja. Känslan av att läsa en äventyrsroman med ett seriöst budskap är hela tiden närvarande; vad som fattas är den slutgiltiga triumfen, den som tycks vara omöjlig att gestalta mot boken sociala och politiska bakgrund.

Ska kritikerna lyckas ta död på De levande? De gjorde det i USA 1936 (boken "återuppstod" 1959 och har sedan dess envist levt kvar) - och det lilla fåtal svenska recensioner jag har sett i år låter som ett eko.

"Hennes roman lider av aristokratiska fördomar"; "Författarinnan öser ut sitt hat mot en kollektivistisk värld", sades det 1936. "Författarinnan pöser över av småborgerlig indignation", förklar DN:s recensent 1978. "Bra berättat, men dåligt pläderat", var omdömet 1936. 1978 blir det: "Romanens förtjänster ligger helt på miljöskildringens område." (DN) "Gud är alltför ofta på Sovjets fienders sida"; "Boken är inte något värdefullt dokument över det ryska experimentet", hette det 1936. I AB 1978 har den visserligen blivit värdefull som "tidsdokument" men med den viktiga reservationen att bilden av bolsjevikerna är fabricerad och karikerad. Samme recensent erkänner bokens värde "på dess egna villkor" och försöker samtidigt övertyga oss om att den är en "missroman", att det triangeldrama som bär upp boken (och som faktiskt är mycket tragiskt) är präglat av "lättsinne". (Man kan spy för mindre.)

Att ta upp de estetiska invändningarna mot De levande är ganska meningslöst - såhär på ljusårs avstånd. Vad beträffar de ideologiska är det blott alltför tydligt att ingenting hänt på de 42 år som förflutit - eller att det som hänt lämnat mycket grunda och snabbt utplånade spår i våra ledande litteraturkännares hjärnor.

Men om den ryska revolutionen lämnat något i arv som är värt att leva, så är det just De levande.

22 juli 1978

Copyright © 1978, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.