Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Frihet från att ta Ayn Rand i försvar
Under denna rubrik lägger jag in protester jag riktat mot de latriner som under årens lopp tömts över Ayn Rands romaner under beteckningen "recensioner".


Vår tids Victor Hugo

Ayn Rand heter en författarinna, om vilken två relativt säkra förutsägelser kan göras: den första, att hon aldrig kommer att få Nobelpriset; den andra, att hennes böcker kommer att läsas långt efter det att de flesta nobelpristagare fallit i glömska.

Hon föddes 1905 i Ryssland, i dåvarande S:t Petersburg, men utvandrade 1925 till Förenta staterna, ett land som hon sedan dess har förblivit trogen.

Hennes berömmelse grundar sig framför allt på två romaner som hör - eller borde höra - till världslitteraturen, The Fountainhead (1943) och Atlas Shrugged (1957). Hon har även utgivit ett flertal essäsamlingar, bland vilka kan nämnas The Virtue of Selfishness, Capitalism: The Unknown Ideal och The Romantic Manifesto.

Hennes romaner kretsar kring stora abstrakta teman - förnuft kontra mysticism, egoism kontra altruism, individualism kontra kollektivism - som hon konkretiserar med outtömlig fantasi och, framför allt, med osviklig känsla för romankonstens mest väsentliga ingrediens - intrigen, handlingen, förmågan att skapa spänning och att hålla läsarens uppmärksamhet fången från den första sidan till den sista. Både The Fountainhead och Atlas Shrugged - den senare en tegelsten på över tusen sidor - är böcker som är så gott som omöjliga att inte sträckläsa.

I vår tid litteratur, dominerad av naturalismen, är Ayn Rand en främmande fågel. Själv betraktar hon sig som arvtagare till artonhundratalets stora romantiska författare - till Dostojevskij och framför allt till Victor Hugo, som är hennes stora förebild. Faktum är att hon lever upp till dessa ideal och rentav överträffar dem; antalet läsare som upptäckt detta är inte litet (hennes böcker har gått ut i miljonupplagor); antalet kritiker som upptäckt det är mycket nära noll. De flesta kritiker har behandlat hennes verk kallsinnigt, för att inte säga fientligt.

Ayn Rand betraktar människan som en heroisk varelse - hennes hjältar är verkligen hjältar, och de segrar (vanligtvis) i trots av allt och alla. Den värld hon målar upp är solbelyst, med skarpa konturer och med djupa skuggor. Hennes hjältar lever med förnuftet som ledstjärna och efter en kompromisslös moral. Hennes skurkar är nattsvarta - men det är det ondas fundamentala maktlöshet hon vill låta dem demonstrera.

Dessa egenskaper gör henne till persona non grata bland litteraturkritikerna. För att travestera hennes egna ord om Victor Hugo: avståndet mellan deras estetiska universum och hennes måste mätas i ljusår.

Det är därför en stor händelse när nu Ayn Rand introduceras på svenska med sin debutroman från 1936, We the Living (De levande, Lindfors, sv. övers. I.R.L. Larsson), och knappast en händelse som kommer att uppskattas efter förtjänst.

Temat i De levande är människan mot staten: den enskilda människans liv som ett omistligt, ett oersättligt, värde, ställt mot den totalitära staten med dess krav att den enskilde måste uppoffra sig för "det gemensamma bästa" (eller snarare sämsta). Platsen för handlingen är Sovjetryssland i början av 20-talet, under den tid som präglades av den "nya ekonomiska politiken", strax efter de rödas slutgiltiga seger över de vita. Huvudpersonerna är tre: den unga Kira, dotter i en borgerlig familj som förlorat sin förmögenhet i revolutionen, en flicka vars mål i livet är att bli ingenjör och bygga broar; aristokraten Leo, som hon förälskar sig i och som hon desperat försöker rädda från en död i lungsot; kommunisten Andrej, den bäste representanten för det nya systemet, som tror på kommunismen, inte som ett medel att trycka ner massorna utan att lyfta dem, och som så småningom lär sig vad en enskild människas liv betyder.

De levande är den enda av Ayn Rands romaner som har ett tragiskt slut: alla tre dukar, var på sitt sätt, under för det nya samhälle som inte ger de levande lov att leva. Segrar (om det kan kallas seger) gör de sämsta elementen i boken: karriäristerna, de korrupta, de fega men sluga, stövelslickarna. Bokens mest avskyvärda karaktär är Viktor Dunajev, en ung student och kusin till Kira, som börjar med att inta en """objektiv""", förstående hållning till kommunismen och slutar med att offra sin egen syster på partikarriärens altare.

Hör också De levande till världslitteraturens yppersta verk? Frågan är svår att besvara i det bländande ljusskenet från The Fountainhead och Atlas Shrugged; ändå är jag för varje ny genomläsning mer och mer benägen att svara ja. Känslan av att läsa en äventyrsroman med ett seriöst budskap är hela tiden närvarande; vad som fattas är den slutgiltiga triumfen, den som tycks vara omöjlig att gestalta mot boken sociala och politiska bakgrund.

Ska kritikerna lyckas ta död på De levande? De gjorde det i USA 1936 (boken "återuppstod" 1959 och har sedan dess envist levt kvar) - och det lilla fåtal svenska recensioner jag har sett i år låter som ett eko.

"Hennes roman lider av aristokratiska fördomar"; "Författarinnan öser ut sitt hat mot en kollektivistisk värld", sades det 1936. "Författarinnan pöser över av småborgerlig indignation", förklar DN:s recensent 1978. "Bra berättat, men dåligt pläderat", var omdömet 1936. 1978 blir det: "Romanens förtjänster ligger helt på miljöskildringens område." (DN) "Gud är alltför ofta på Sovjets fienders sida"; "Boken är inte något värdefullt dokument över det ryska experimentet", hette det 1936. I AB 1978 har den visserligen blivit värdefull som "tidsdokument" men med den viktiga reservationen att bilden av bolsjevikerna är fabricerad och karikerad. Samme recensent erkänner bokens värde "på dess egna villkor" och försöker samtidigt övertyga oss om att den är en "missroman", att det triangeldrama som bär upp boken (och som faktiskt är mycket tragiskt) är präglat av "lättsinne". (Man kan spy för mindre.)

Att ta upp de estetiska invändningarna mot De levande är ganska meningslöst - såhär på ljusårs avstånd. Vad beträffar de ideologiska är det blott alltför tydligt att ingenting hänt på de 42 år som förflutit - eller att det som hänt lämnat mycket grunda och snabbt utplånade spår i våra ledande litteraturkännares hjärnor.

Men om den ryska revolutionen lämnat något i arv som är värt att leva, så är det just De levande.

22 juli 1978

Copyright © 1978, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.