Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Frihet från att ta Ayn Rand i försvar
Under denna rubrik lägger jag in protester jag riktat mot de latriner som under årens lopp tömts över Ayn Rands romaner under beteckningen "recensioner".


Kriget mot bokinköpskommittén

När De levande 1978 kom i svensk översättning, föreslog jag Stadsbiblioteket i Eskilstuna att köpa in den. Det vägrade inköpskommittén att göra, p.g.a. "negativa recensioner". Efter ett par års sömnlöshet tog jag mig samman och skrev följande protestskrivelse.

Detta är en officiell protest mot bokinköpskommitténs beslut att ej inköpa Ayn Rands roman De levande.

Jag måste börja med att deklarera att jag känner en viss kluvenhet inför denna uppgift. Det bemötande jag tidigare i detta ärende rönt av bokinköpskommitténs representant har varit sådant att jag drar mig för ytterligare kommunikation och betraktar den som under min värdighet. (Mer härom senare.) Men att underlåta att protestera skulle kunna tolkas som en akt av fullkomlig underkastelse under den maktfullkomliga lögnen. Dessutom är det ju inte särskilt hyggligt mot medmänniskorna att inte ge dem åtminstone en chans till upprättelse.

Bakgrunden är denna: någon gång i slutet av år 1978 lämnade jag in ett inköpsförslag på De levande, Ayn Rands debutroman och den första av hennes böcker att sent omsider översättas till svenska. Jag ska helt uppriktigt redovisa mina motiv. Jag är och var naturligtvis inte beroende av Stadsbibliotekets höga välvilja för att få tag i boken. (I själva verket har jag den redan i min bokhylla i tre exemplar, på engelska, danska och svenska.) Mitt syfte var rent propagandistiskt: jag ville att den skulle bli sedd och läst. Anledningen till detta är i sin tur att jag gärna vill leva och åldras i ett fritt samhälle. Jag ogillar starkt utsikten att bli förvandlad till statlig egendom, och jag får andnöd av att se friheten långsamt förkvävas, så som håller på att ske i världen idag. Nu känner jag inte till något bättre motgift mot den moderna utvecklingen mot slaveri och totalism än Ayn Rands romaner och filosofiska skrifter. Dessutom känner jag bara till ett knappt halvdussin författare som kan mäta sig med henne vad beträffar litterära förtjänster (Victor Hugo, Dostojevski, möjligen Tolkien, samt i vår egen litteratur Vilhelm Mobergs Rid i natt!).

Vad händer nu med mitt förslag? Jo, efter ett par veckor får jag tillbaka lappen med beskedet att boken inte kunnat anskaffas "p.g.a. negativa recensioner". Ja, det vet jag ju. DN:s och Sydsvenskans kultursidor vill inte veta av Ayn Rand, och har publicerat smutskastningar av henne under namn av recensioner. Men som tur är har den moderata tidskriften Svensk Linje publicerat en recension, präglad av reserverad entusiasm. Så jag fotokopierar den och skickar in den tillsammans med ett överklagande.

Det överklagandet avslås så småningom, men dessförinnan inträffar något synnerligen obehagligt. Medan jag sent en kväll sitter på biblioteket och läser tidskrifter, tar en bibliotekarie muntligen kontakt med mig. Låt oss kalla denne bibliotekarie LL [eftersom det är hans initialer]. LL är upprörd Han är inte bara upprörd, han är också gemen. Under en halvtimme blir jag överöst av en störtskur av okvädinsord. Ett axplock:

"Ayn Rand är en skitförfattare." (Inte mitt ordval, nota bene, utan hans.)

"Alla anser att AR är en skitförfattare." (Jag ansåg inte det, men detta bekom inte LL det minsta Jag ingick inte i mänskligheten.)

"Läs det här! Det är det här vi måste rätta oss efter!" (Med hänsyftning på recensionerna i Bibliotekstjänsts sambindningslista. Försynta påpekanden om smärre sakfel i dessa recensioner bekom inte LL det minsta.)

"Det här, däremot, är ingenting att rätta sig efter. Det är ju bara en persons uppfattning." (Med hänsyftning på recensionen i Svensk Linje.)

"Lars Forsell har skällt ut henne." (Jag vet inte om detta är sant.)1)

"Vi kan väl inte ha Sven Hassel på biblioteket bara för att han säljer bra." (Vi diskuterade inte Sven Hassel, utan Ayn Rand. Jag hade påpekat att hennes böcker är varaktiga kommersiella framgångar.)

Plus mer i samma stil.

Det finns ett flertal frågor att ställa i samband med detta pinsamma intermezzo. Den första och tämligen självklara är om det är riktigt av en bibliotekarie att behandla en av bibliotekets stamkunder på ett förolämpande och förödmjukande sätt. (När jag vid ett senare tillfälle var på rundvandring med en skolklass på biblioteket, höll guiden en lång utläggning om hur man aldrig ska ge upp ifall man får avslag på ett inköpsförslag, och hur man alltid i ett sådant fall kan vänta sig ett trevligt bemötande av bibliotekets personal. Om något annat förekommer, är det fel. Men det har alltså förekommit.)

Den andra frågan är om okunnighet äger prioritet framför kunskap. Det framgick under vårt "samtal" att LL aldrig läst något av Ayn Rand (och inte hade för avsikt att göra det, ens i informationssyfte) och hade alla sina negativa uppfattningar ur andrahandskällor (andrahandskällor, vilkas natur och kvalitet jag hoppas kommer att framgå av det bifogade materialet). Ändå använder LL en halvtimme av sin betalda arbetstid till att "informera" mig om vad jag bör tycka om böcker som jag har läst men han själv inte läst.

Den tredje frågan är om graffiti blir något annat än graffiti bara för att det står tryckt i en litteraturhistorisk encyklopedi (se bilaga). Och om det verkligen ska vara så svårt att identifiera graffiti när man ser det. (Det bör noteras att den notis jag tar upp i bilagan var hr LL:s främsta auktoritet som han ihärdigt stoppade under näsan på mig under vårt "samtal". Det är väl en fråga om själsfrändskap.)

Den fjärde frågan är om det verkligen är bokinköpskommitténs funktion att delta i och understödja en mobbningsaktion.

Den femte är om bibliotekets kunder (de som över skattsedeln finansierar hela verksamheten) är fullkomligt rättslösa och utan varje inflytande över inköpspolitiken.

Det vore bestickande att ge inköpskommitténs agerande en konspiratorisk tolkning och skylla den på en medveten vänstervridning och undfallenhet inför det totalitära hotet österifrån. Men en sådan tolkning vore alltför ytlig - och dessutom har jag svårt att tillerkänna LL den intelligens som är nödvändig för framgångsrikt konspirerande. Betydligt mer träffande är det nog att tolka hans (och kommitténs) agerande utifrån Jantelagen: "Du ska inte tro att du är förmer än vi."

Eskilstuna januari 1981

(Om denna protest förekommer något senkommen, kan jag endast ursäkta mig med den känsla av akut illamående som griper mig varje gång jag tänker på att denna protest överhuvudtaget ska vara nödvändig.)

Jag bifogade en hel drös med bilagor till denna protestskrivelse, inklusive mina egna svar på DN:.s och Sydsvenskans "recensioner".

Protestbrevet ledde faktiskt till att De levande blev inköpt.


När sedan Och världen skälvde kom ut i svensk översättning 1986 skrev jag följande "öppna brev" till Eskilstuna stadsbibliotek (publicerat i Folket 5 dec. 1986).

För några år sedan föreslog jag Eskilstuna stadsbibliotek till inköp Ayn Rands roman De levande, då nyligen utkommen i svensk översättning. Som svar på detta förslag erhöll jag en föreläsning från en bibliotekarie om vilken usel författare Ayn Rand är, uppbackad med en del rätt fasansfull graffiti ur diverse litterära uppslagsverk.

Jag fann detta lärare-elev-förhållande något bakvänt, eftersom jag redan då hade läst alla Ayn Rands böcker flera gånger om, medan min "lärare" aldrig läst ett ord av henne och endast lutade sig mot tvivelaktiga "auktoriteter".

Efter någon tid och ganska många sömnlösa nätter samlade jag mig till att kompilera en utförlig protestinlaga. Till stadsbibliotekets heder beslöt man nu att ompröva sitt beslut, läsa boken och ta självständig ställning till den, varefter den också blev inköpt. Tydligen insåg man att mitt omdöme var riktigt och att de finkulturella mandariner som fördömt författarinnan och hennes roman helt enkelt hade fel.

Nu i år har Ayn Rands största roman, Atlas Shrugged, kommit ut på svenska under titeln Och världen skälve. Det är en mycket bredare anlagd roman än De levande; den förhåller sig till hennes debutroman som Divina Comedia till Vita nuova eller Sagan om ringen till Bilbo (alla andra jämförelser lämnade åsido). Helt följdriktigt är den ännu mera fördömd än De levande, och attackerna från mandarinerna är som en storm jämförd med en mild västanfläkt.

Eftersom jag egentligen varken har tid eller tålamod att skriva tjocka protestluntor, undrar jag om stadsbiblioteket i Eskilstuna denna gång tänker falla undan för vår kulturs självutnämnda auktoriteter och bandhundar, eller självmant, utan hjälp från mig, ämnar köpa in Och världen skälvde.

(Jag fick ett tämligen intetsägande svar från bokinköpskommittén, som gick ut på att det finns rutiner att följa. Min replik:)

Så bra att ni har rutiner. Det borde dock stämma till viss eftertanke att dessa rutiner inte skyddar er från att köpa in den mest urbota smörja (t.ex. historiska kostymromaner som huvudsakligen handlar om konsten att spränga utedass i luften2)), men däremot hindrar er från att köpa in mästerverk som De levande och Och världen skälvde. Är det inte dags att se över rutinerna?

Jag vet inte hur AB Bibliotekstjänst har tillskansat sig ställningen som modern motsvarighet till den kungliga censuren, med makt att utfärda ett slags imprimatur i efterskott, eller också stoppa värdefulla böckers väg till den bokläsande allmänheten.

Om jag vore som ni, skulle jag vänligen be institutet i fråga att ta sig i häcken. (Språkbruket kan modifieras, men andemeningen bör vara denna.) Att försöka vädja till dess herrars och damers högre mentala funktioner är lönlöst. (Jag har försökt.)

Den som dödar en god bok "dräper en odödlighet snarare än ett liv". (John Milton, Aeropagitica, 1644.) Rutiner som sanktionerar sådana dråp bör snarast göras om!

Publicerat i Folket 14 jan. 1987


Vad jag borde ha skrivit men inte skrev:

OK, låt oss göra en deal. Ni följer era rutiner och rättar er efter AB Bibliotekstjänst. Jag å min sida förbinder mig att aldrig under återstoden av mitt liv sätta min fot på Eskilstuna stadsbibliotek.

Det grämer mig än idag att jag inte skrev så.


1) Och varför skulle man f.ö. bry sig om vad Lars Forssell tycker? Han skrev några bra låttexter på 50-talet, det är allt. Numera är han en ganska obehaglig typ, som bl.a. vill avskaffa arvsrätten.

2) Ja, det finns en sådan bok. Jag råkade nämna för en arbetskamrat jag träffade på biblioteket att jag gillar Balzac (detta med anledning att det gick några riktigt bra TV-versioner av Balzacs romaner vid den här tiden), och hon stack då en sådan kostymroman i händerna på mig, i tron att om jag gillade Balzac skulle jag gilla den också. Den bestod av vulgariteter av den här sorten. (Jag slutade läsa den, när utedasset sprängts i luften, vilket var strax i början av boken.) Balzac skulle förstås vända sig i sin grav. Men boken måste ju ha fått positiva recensioner av AB Bibliotekstjänst, eftersom den fanns på biblioteket!

Copyright © 1981, 1987, 2005, 2010 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.