Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Frihet från att ta Ayn Rand i försvar
Under denna rubrik lägger jag in protester jag riktat mot de latriner som under årens lopp tömts över Ayn Rands romaner under beteckningen "recensioner".


Försvar mot löss

När Atlas Shrugged kom ut i svensk översättning (Och världen skälvde) 1986 kom det, som man kunde vänta sig, en del negativa recensioner i tidningarna. En av dem, skriven av professor Johan Asplund, publicerades på tre helsidor i Sydsvenska Dagbladet Snällposten 5, 8 och 11 november 1986. I mitt svar nedan lyser nog min upprördhet igenom lite väl mycket; men visst var min upprördhet berättigad?

(i)

När jag första gången läste något av Ayn Rand år 1972, stötte jag på ett uttalande som fick mig att misstänka att hon var en smula paranoid:

… jag har blivit föremål för hat, smädelser, fördömanden, därför att jag har rykte om mig att vara praktiskt taget den enda författare som har förklarat att hennes själ inte är en kloak, och inte heller hennes romangestalters själar, och inte heller människans själ.

Sådant tal måste vara överdrivet och överkänsligt, var min tanke.

De år som gått har grundligt tagit mig ur denna villfarelse. Den behandling Ayn Rand får utstå av vår moderna kulturs banerförare närmar sig det outhärdliga. Den enda invändning man kan rikta mot yttrandet ovan är att det tillerkänner hennes belackare en mer rakryggad hållning än de är mäktiga. De nämner inte sina motiv med så klara ord. De föredrar att arbeta med insinuationer, gliringar och mer eller mindre medvetna förvrängningar.

Latrintömningar av den typ professor Johan Asplund nu ägnar sig åt i SDS har därför i viss mån upphört att förvåna mig, även om de fortfarande äcklar mig. Och kanske vore det lika gott att överlämna dem åt tystnaden. I det långa perspektivet betyder de förmodligen inte så mycket, och professor Asplunds namn kommer säkert om några hundra år att vara lika bortglömt som namnen på dem som kastade sten på den helige Stefanus eller dem som tände Jeanne d’Arcs bål.

Men tyvärr kommer jag aldrig att få uppleva den dagen. Jag har kanske fyrtio år kvar att leva här på jorden. Och eftersom jag hör till Ayn Rands hängivna beundrare och till anhängarna av hennes filosofi, är professor Asplunds komockor mockor smetade i mitt ansikte och ägnade att fläcka mitt rykte. Jag har därför inget annat val än att gå i svaromål.

Jag har för avsikt att vara relativt utförlig. Jag inser att detta kan vara påfrestande för SDS’ kulturredaktion, som ju måste ha en närmast oöverkomlig utrymmesbrist efter att ha gett plats åt hela professor Asplunds artikelserie. Kanske denna utförlighet rentav kommer att tas som en ursäkt för refusering. Jag kan i det sammanhanget bara vädja till den känsla för rättvisa, oväld och vanlig anständighet som måste bo längst inne i även den mest cyniske kulturredaktörs bröst. Min utförlighet är motiverad av att jag inte bara vill påstå att professor Asplund är en *** (vilken *** som helst kan haspla ur sig invektiv), jag vill också leda i bevis att han är en ***. Om jag likt Hercules kunde finna ett sätt att rensa Augiasstallet med en enda vattenstråle, skulle jag naturligtvis göra det. Men jag känner inte till tricket, så jag måste mocka för hand. [Asteriskerna står, om jag minns rätt, för "skitstövel".]

Tyvärr betyder det också att jag måste citera en del av vad professor Asplund skriver, trots att det bär mig emot. Men läsarna måste veta vad jag talar om.

Alltså till verket.

Det följande är professor Asplunds "sammanfattning" av Ayn Rands budskap "i dess mest oförblommerade form":

Det finns en mycket liten elit. Resten av mänskligheten utgör en oduglig massa. Den senare är för sin existens helt beroende av den förra, men samhället som det ser ut idag utgör en massans konspiration mot eliten. Det odugliga och ondskefulla flertalet snärjer eliten i sitt nät, pinar och utsuger den. Vad eliten ofördröjligen bör göra är att avsäga sig allt ansvar för och samröre med massan. När den väl kastat av sig massans ok kommer världen prompt att gå under, och det är alldeles rätt åt världen.

Det finns en gammal god regel, härstammande från medeltidens skolastiker, att man ska presentera motståndarens argument på ett sätt som han själv kan acceptera, innan man bemöter det, och alltså avhålla sig från att karakterisera det. Denna professor Asplunds "sammanfattning" är en ren karikatyr, och jag tvivlar på att den kan vara helt omedveten, eftersom han säger sig grunda den på genomläsning av Och världen skälvde.

Vad som är sant är att Ayn Rand ansåg att världen drivs framåt av ett litet fåtal människor – nämligen det fåtal som tar på sig ansvaret att tänka och att omsätta sitt tänkande i praktisk handling. Hon talade ibland om en "pyramid av förmåga", där de som befinner sig i pyramidens botten har dem som befinner sig i toppen att tacka för oerhört mycket. Detta synsätt är uppenbarligen ytterst anstötligt för professor Asplund och många andra, men jag har svårt att se det anstötliga i det. Jag tycker inte att jag behöver skämmas för att jag bor i en modern lägenhet, fastän jag inte själv skulle kunna bygga ett hus eller framställa ett kylskåp eller en telefon eller upptäcka elektriciteten (etc.). Jag skäms inte för att jag måste tjäna mitt levebröd på att katalogisera böcker som jag själv aldrig skulle kunna ha skrivit, och föra in dem i ett dataregister som jag själv inte skulle kunna programmera. Men att erkänna att det finns andra som är bättre än jag är tydligen ett utslag av elitism eller av "osunt övermänniskotänkande". För att vara acceptabel i professor Asplunds ögon ska jag se till att dra allt detta i smutsen, precis som han själv gör med Ayn Rand.

Professor Asplund började sin "sammanfattning" med något som innehåller en kärna av sanning, men han fortsätter med en ren lögn; och det är lögnen han broderar på, inte sanningskärnan. Det finns absolut ingen ursäkt för insinuationen att Ayn Rand kontrasterar sin "elit" med en "oduglig massa". Eftersom professor Asplund säger sig ha läst Och världen skälvde, kanske jag kan påpeka några elementära fakta om bokens handling.

Det finns en "elit" i boken, representerad av Galt och de andra hjältarna, men mot dem står sannerligen inte någon odifferentierad "massa" utan en specifik grupp människor, karaktäriserad av inkompetens parad med maktlystnad. Det är två "eliter" mot varandra, en genuin elit mot en "elit" av politiska (och andra) fifflare.

Jag måste utveckla detta vidare, för professor Asplund spelar sina läsare ett mycket smutsigt spratt med sitt ordval. Han försöker insinuera en mycket orandsk typ av människoförakt, i avsikt att dölja den verkliga karaktären av det äkta randska människoföraktet (d.v.s. det som riktar sig mot honom).

Så låt mig påpeka att med professor Asplunds terminologi skulle en person som Dr Floyd Ferris (som bl.a. ägnar sig åt att uppfinna tortyrredskap) vara en representant för den normala vardagsmänniskan – medan Eddie Willers, vars specifika funktion i romanen är att stå som representant för genomsnittsmänniskan när hon är som bäst, skulle vara något slags övermänniska som trampar sina svagare bröder under stövlarna. Eller att Bill Brent, i sekvensen om Winstontunneln, står för den nedtryckande eliten, medan Dave Mitchum står för de förtrampade "massorna". (Jag vill än en gång påpeka att professor Asplund grundar sin presentation på läsning av romanen, inte på hörsägen, och därför inte kan vara omedveten om dessa exempel eller många andra som skulle kunna anföras.)

Faktum är att det hos Ayn Rand finns en djup och genuin respekt för den s.k. vanliga människan. Hon gjorde en skarp åtskillnad mellan en människas intellektuella kapacitet och det bruk hon gör av den. Det svidande förakt som det finns gott om hos henne är reserverat för de moraliskt mindervärdiga, inte för några andra.

Om någon undrar hur professor Asplund kan missa allt detta, låt mig erbjuda en förklaring. Det är inte fråga om något beklagligt missförstånd eller om oklarheter i Rands uttryckssätt. Nej, människor som känner sig träffade av Ayn Rands förkastelsedomar är vanligtvis inte karlar (eller kvinnor) att stå upp och säga att de är drabbade personligen. De behöver något att gömma sig bakom, och ord som "massa" eller "folk" tjänar detta syfte alldeles förträffligt. (Fenomenet är på intet vis begränsat till professor Asplund. Det går t.ex. knappast att diskutera med en kommunist utan att han förr eller senare tar betäckning bakom "det arbetande folket" – eller med en BSS-are utan att han gömmer sig bakom "fosterlandet". För religiösa fyller "Gud" motsvarande syfte.)

När jag nu bevisat att professor Asplund är en fräck lögnare på denna väsentliga punkt, vill jag gärna runda av med något inte fullt så väsentligt: som framgår av den bok både jag och professor Asplund läst går världen inte alls under på slutet, utan bara det samhällssystem, den filosofi och de personligheter professor Asplund sympatiserar med.

Låt oss gå vidare, och låt mig bara i förbigående rätta till en alltför vanlig missuppfattning, nämligen att Reason Foundation eller den libertarianska rörelsen i allmänhet skulle vara "randiansk". Ayn Rand förkastade den libertarianska rörelsen i de skarpaste ordalag, och både hon och hennes närmaste medarbetare har otvetydigt förklarat att den är oförenlig med hennes filosofi. (Libertarianernas sätt att åka snålskjuts på Ayn Rands inflytande är ett getingbo för sig.) Låt mig också förbigå frågan om hennes eventuella inflytande på författarna till In Search of Excellence och på Abraham Maslow, för jag vet ingenting om det och jag förmodar att det är skäligen oviktigt, bortsett från att det ger professor Asplund kalla kårar.

Låt mig i stället ta upp hennes förhållande till andra filosofer. Professor Asplund avfärdar detta i form av ett par billiga gliringar. Först Nietzsche:

Ayn Rand hade knappast, vilket Nietzsche själv krävde, ’idisslat’ hans lära om herre- och slavmoralen. Hon slukade den snarare rå.

Ayn Rands inställning till Nietzsche är belagd, och det finns inga dunkla mysterier att klara upp. Hon tog avstånd från honom av två huvudsakliga skäl: därför att han förespråkade psykologisk determinism, och därför att han betraktade "viljan till makt" som en licens för övermänniskan att trycka ner och bruka fysiskt våld mot andra människor. Hon gjorde med andra ord exakt det som Nietzsche själv krävde: "idisslade" hans filosofi och gjorde sig av med avfallsprodukterna.

Jag borde naturligtvis ge hänvisningar för att belägga det ovan sagda. Lyckligtvis är det inte nödvändigt. För det står förklarat på just den sida i Barbara Brandens biografi där professor Asplund hämtat sina upplysningar. Detta är ett faktum som jag vill uppmana mina läsare att "idissla". Det är nämligen återigen inte så att professor Asplund skriver som han skriver därför att han är bristfälligt informerad. Han missuppfattar inte, han ljuger.

En gliring utan minsta fog, inte ens driften att ljuga, kommer professor Asplund med när det gäller Aristoteles:

Ovisst är om hon någonsin brydde sig om att inse att slutsatsen i en syllogism, fastän den följer från premisserna, kan vara empiriskt falsk.

Inför sådana vilda gissningar, som inte har någon annan funktion än att demonstrera akademisk snorkighet, kan man bara skaka på huvudet. Och kanske fråga sig: om professor Asplund verkligen trodde att Ayn Rand var så korkad, hur blev hon då en kulturfara värd att smutskastas i tre på varandra följande helsidesartiklar? Var finns proportionerna?

För dem som är intresserade av fakta och inte bara av att göra sig lustiga på de avlidnas bekostnad kan jag upplysa att Ayn Rand visst inte bara satt i ett hörn och beundrade Aristoteles. Hon tog upp och löste åtminstone ett av de problem som Aristoteles lämnat olösta, nämligen frågan om allmänbegreppens natur och förhållande till den konkreta verkligheten. Det kommer förmodligen att ta lite tid innan våra svenska yrkesfilosofer upptäcker detta, men vid amerikanska universitet håller denna insikt redan på att sippra in så sakteliga. Hon gav också åtminstone en ledtråd till lösningen av den urgamla frågan om vår sinneserfarenhets giltighet; tråden har tagits upp och dragits ut av en ung filosof vid namn David Kelley. Hon löste (enligt min mening slutgiltigt) den stora frågan hur man härleder ett "bör" från ett "är". Hon gjorde förmodligen mer för filosofins utveckling än vad professor Asplund kan ljuga bort, om han så skrev en artikel i SDS varenda dag under hela året.

(ii)

Vi har sett att professor Asplund känner till, åtminstone i allmänna drag, de väsentliga skillnaderna mellan Ayn Rands filosofi och Nietzsches, men att han väljer att inte föra informationen vidare till läsarna. Hans båda avslutande artiklar visar att han har ett syfte med sin desinformation: han önskar ge oss en vulgärnietzscheansk presentation av Ayn Rands idéer.

Och världen skälvde handlar om konflikten mellan två moraliska livshållningar: å ena sidan den rationella egennyttans moral, å andra sidan altruismens eller självuppoffringens. Romanen demonstrerar att den förra typen av moral är en livets moral, den senare en dödens moral. Jag inser naturligtvis lika väl som någon annan (eller kanske rentav bättre) att detta är ett kontroversiellt synsätt, att det går stick i stäv mot vad som lärs ut vid skolor och universitet och predikas i kyrkor eller partilokaler, och att man inte kan vänta sig att världen ska konvertera ögonblickligen utan ingående diskussion. Om professor Asplund önskade diskutera eller invända mot Ayn Rands moral, skulle jag med nöje delta i diskussionen. Men det är inte en diskussion han önskar, det är ett automatiskt fördömande som gör diskussion överflödig. Det är därför (och inte av något hedervärt skäl) som han likställer hennes idéer med Nietzsches och använder Nietzsches termer "herre-" och "slavmoral". Var och en som vet det minsta om Ayn Rand vet att det är fullständigt främmande för henne att dela in mänskligheten i en herre- och slavklass. Jag har nu sagt vad som finns att säga om detta. Om det är Nietzsche professor Asplund vill diskutera, skriv tre artiklar om Nietzsche då och lämna Ayn Rand utanför.

En sak är säker, och det är att professor Asplund inte är rädd för att göra bottennapp. Han sänker sig så lågt som till att påstå att allt Ayn Rand agiterar för är "den starkes rätt". Om detta påstående kom från någon av de svaga och utsatta i vårt samhälle, skulle man måhända stanna upp och fråga sig om det inte förelåg något misstag här. Men när det kommer från en person med hyfsad försörjning och fri tillgång till framsidan av våra stora dagstidningars kultursidor, då finns det faktiskt ingenting att undra över.

Professor Asplund har läst Och världen skälvde. (Ja, jag har sagt det förut.) Han vet alltså att Ayn Rand betraktade rättigheter som något som tillkommer människan i egenskap av människa, vare sig hon är stark eller svag, rik eller fattig, klok eller dum. (Om professor Asplund skulle ha glömt var det står, så är det i John Galts långa strafftal över professor Asplund och hans gelikar.)

Bara ett par detaljer till, så ska jag vara klar med den långa katalogen över professor Asplunds lögner. (Jag har säkert glömt eller missat några, men det vore övermänskligt att i detta sammanhang kräva fullständighet av mig.)

Att en sådan som professor Asplund uttalar sig om vad Ayn Rand borde uppskatta eller inte uppskatta är förstås rena obsceniteten. Men att hon borde uppskatta John F. Kennedy, därför att han hade en "stormrik släkt", är inte bara obscent, det övergår också allt förstånd. För jag förstår inte hur ens professor Asplund kan missa det faktum att Ayn Rand reserverar något av sitt värsta förakt för odugliga arvingar. (Se t.ex. Hank Reardens reflektioner över Fransisco d’Anconia första gången de träffas, innan han lärt känna honom närmare.)

Till sist: Dagny Taggarts kamp mot Galt och hennes motvilja mot att ansluta sig till strejken är visst inte något exempel på omoral, och Ayn Rand gör detta klart nog för att inte kunna missas. (Men det är en fråga som leder till en av de knivigare punkterna i Ayn Rands filosofi, och det kan kanske vara lite svårt att fatta för en som inte ens fattar att Ayn Rand kunde filosofera.)

Förutom lögnerna och de medvetna vantolkningarna har professor Asplund också en mängd psykologiska spekulationer om Ayn Rands personlighet att bjuda på. Jag lämnar dem med varm hand åt sitt öde. De har exakt samma relevans för vår bedömning av Ayn Rand som storleken på Strindbergs pitt har för vår bedömning av hans storhet som författare. Och jag har ovan visat att professor Asplund ljuger sina läsare i ansiktet – vad jag dessutom eventuellt kan luska ut om hans olyckliga barndom, hans elaka föräldrar eller hans miserabla sexuella liv är fullständigt ovidkommande.

Vad som är något förvånande är att professor Asplund, efter att ha förklarat Ayn Rand hjärndöd som filosof och närmast psykotisk som personlighet, ger henne de amplaste lovord för hennes berättarteknik. I detta avseende, till skillnad från alla andra, är han bättre och hederligare än andra latrintömmare jag stött på – som ibland viker sig dubbla för att få henne att framstå som oläslig. Men det är klart: hade hon inte skrivit en storartad bok, och hade den inte blivit en permanent bestseller utan ringaste hjälp från en enda etablerad litteraturkritiker, då hade det inte funnits något för professor Asplund att spotta på eller varna för.

Det är uppenbart att professor Asplund ser en stor fara i Ayn Rand, en fara för hela vår moderna kultur, och kanske inte minst en fara för vårt kärnsvenska välfärdsbygge. Och var och en har naturligtvis rätt att ställa sig upp och kämpa för det han tror på. Om kampen fördes med justa medel, skulle jag t.o.m. kunna applådera dem, även om jag själv befinner mig på motsatt sida.

Men den reflektionen är inte tillämplig i det här fallet. Jag har skrivit allt detta, därför att jag hatar skenhelig lögnaktighet mer än något annat här på jorden. Om det kan hjälpa Ayn Rand att hitta läsare – eller läsare att hitta Ayn Rand – så är det ju bara bra.

Men – för att citera en annan av hennes beundrare – Ayn Rand behöver inte min hjälp för att försvara sig mot löss. Hon skulle peka på sitt verk.

Men eftersom hon är död och inte längre själv kan försvara sig, låt mig ge henne en värdig gravskrift från sitt sekel då det inte var någon skam att vara kulturpersonlighet i Sverige:

Månan i tysthet går sin gång och achtar ey hund-glafs.
Så gör en last-lös man, som ärliga lever i stillo,
leer åt gabbara-gläntz och klaffare-tunga förachtar.
[Raderna är, vilket ni förstås redan vet, av Georg Stiernhielm.]

Strängnäs 17 november 1986
Per-Olof Samuelsson

(iii)

På detta inlägg fick jag ett refuseringsbrev från SDS kulturredaktör Nils Gunnar Nilsson. Det refuseringsbrevet har jag tydligen slängt, men kontentan av det var att en kulturredaktör har prerogativet att inte ta in inlägg med ord som "löss" och "latrintömning". (Han ogillar dessa ord, men uppenbarligen inte de saker orden står för. Och inte har han något emot att professor Asplund kallar Ayn Rand för "satkäring".) – Alltnog, jag skrev ett kortare inlägg med lite färre skällsord:

Jag vill gärna kort kommentera professor Johan Asplunds artiklar om Ayn Rand (SDS 5.11, 8.11, 11.11).

1. Asplund hävdar att Rands roman Och världen skälvde är en beskrivning av en kamp mellan "eliten" och "massan" eller, mera specifikt, av en "massornas" konspiration mot "eliten" och "elitens" slutliga seger över dessa konspirerande "massor".

Denna beskrivning har ingen grund i romanens innehåll. Till att börja med finner jag det ganska svårt att missa att det är två "eliter" som ställs mot varandra i boken, en genuin elit av tänkande, produktiva människor mot en politisk/kvasiintellektuell maktelit. Eller att flera av romanens mest sympatiskt tecknade gestalter är representanter för den s.k. "vanliga människan" (typexempel: Eddie Willers – eller varför inte Jeff Allen, som är elitmänniskans raka motsats, en luffare?)

Inte heller är det sant att "massan" i romanen alltid framställs som ond. Det finns exempel på bådadera. (De människor som hyllar Dagny Taggart vid provkörningen av "John Galt-banan" är lika mycket "massor" som deltagarna i massmötet vid "Tjugonde århundradets motorfabrik".)

Konflikten i Och världen skälvde är en konflikt mellan två radikalt olika sätt att betrakta människan och verkligheten. Vad som utmärker skurkarna i boken (till skillnad från hjältarna) är att de är mystiker, altruister och kollektivister, inte att de är "många" i motsats till "få". Synsättet är otvivelaktigt kontroversiellt – men just därför vore det väl av vikt att diskutera det på dess egna meriter, hellre än att dölja det bakom en annan, helt irrelevant frågeställning?

2. Asplund betraktar Ayn Rands filosofi som en osmält vulgärversion av Friedrich Nietzsches, och detta är själva ledmotivet i hans artikelserie. Det kan därför knappast anses ohemult att peka ut de faktiska likheterna och skillnaderna mellan de båda.

Nietzsche revolterade liksom Ayn Rand mot den altruistiska moralen, mot idén att vår existens endast rättfärdigas genom självuppoffring på det altare som utgörs av "de andra". Men medan Nietzsche bara förmådda vända upp och ner på altruismen – genom att hävda att "egot" kunde och borde offra andra människor för sin vinnings skull – gick Ayn Rand ett steg längre. Hon avvisade själva idén att människor skulle offras. Det går knappast att förbigå att den ed John Galt och hans medstrejkande svär har två led: "… att aldrig leva för någon annan människas skull, ej heller be någon annan att leva för min skull".

Principen att förnuftet bör vara vår högsta ledstjärna, vilket är måhända den viktigaste principen i hela Ayn Rands filosofi, är så skild från Nietzsche som något kan vara. "Blod", "instinkt" och "maktvilja" var de ledstjärnor han satte upp, och förnuftet var på sin höjd en misstänkt figur i hans filosofi.

Vill man göra det lätt för sig, kan man alltid avfärda en filosof genom att diskutera en helt annan. Men det är svårt att se vilket rimligt syfte ett sådant förfaringssätt tjänar.

2a. När Asplund hävdar att Ayn Rand gör sig till talesman för "den starkes rätt" (vilket ingår i hans kampanj att framställa henne som vulgärnietzschean), förlitar han sig endast och allenast på tvetydigheten i ordet "stark". Om man med "stark" menar "förmögen att stå på egna ben, att klara sig själv, osv." – visst, då förespråkar Ayn Rand den människans rätt, hennes rätt att lämnas fri att producera. Men Asplund rör, såvitt jag kan se medvetet, ihop detta med idén att "makt är rätt", att rå, fysisk brutalitet är ett lämpligt och riktigt sätt att styra människorna. Det finns inte en tillstymmelse till ett sådant budskap i Och världen skälvde, och det finns tillräckligt många uttalanden både i denna bok och i hennes övriga skrifter för att göra det fullkomligt oursäktligt att tillskriva henne sådana idéer. Och det finns faktiskt en person i Och världen skälvde som representerar maktfilosofin i dess nakna och brutala form, nämligen Cuffy Meigs – och ingen kan gärna missa att han hör till bokens skurkar och inte till dess hjältar.

Det enda man kan undra över är att Asplund väljer att diskutera sitt ämne på grundval av så uppenbara vantolkningar. Om en tänkare hävdar att de produktiva ska lämnas fria att producera, hur kan detta beskrivas som en "herre- och slavmoral"? Innebär det att den enda frihet som är värd att försvara är parasiternas frihet att parasitera och de makthungrigas frihet att slå oss andra i bojor? Man kan bara spekulera, och varje spekulation innebär en uppenbar risk att hamna i samma ad-hominem-resonemang som Asplund själv gör sig skyldig till, något som jag givetvis till varje pris bör undvika.

3. En stor del av Asplunds artikelserie upptas av skvaller om Ayn Rands privatliv med åtföljande psykopatologiska spekulationer. Hur pikant och kittlande detta än må vara, är det helt irrelevant för bedömningen av hennes litterära kvaliteter eller hennes filosofiska tänkande, och dess ymniga förekomst är ett fattigdomsbevis, inget annat.

4. Det är nästan rörande att i Asplunds tredje artikel bevittna den fascination han känner inför den roman han ägnat så många spaltcentimetrar åt att fördöma. Fastän han inte kan tillerkänna Ayn Rand förmågan att tänka en självständig tanke, kan han inte frånkänna henne förmågan att skriva en bok som är omöjlig att lägga ifrån sig. Man frågar sig bara hur han får perspektiven att gå ihop. En människa som (enligt vad Asplund försäkrar oss) inte förstått det bittersta av Aristoteles’ filosofi skulle knappast kunna illustrera denna filosofi i en mastodontthriller, så som Ayn Rand har gjort, eller erövra miljoner läsare utan att ha fått ett enda gott ord från någon kritiker. Och det skulle vara fullständigt överflödigt att utfärda ett varningsrop av den längd och den halt som Asplund åstadkommit. Så var finns proportionerna?

5. Ett litet ord bara om det ordval och det tonfall Asplund använder i sina artiklar. Han börjar med att kalla Ayn Rand för en "satkäring" och fortsätter på den nivån alltigenom. Om jag använde ett liknande språkbruk som Asplund, skulle jag överhuvudtaget inte ha en chans att bli publicerad – inte ens om jag vore vänlig nog att kalla honom "landets minst läsvärde satprofessor". Så låt mig i stället nöja mig med en insinuant liten allusion [från Marcus Antonius liktal i Shakespeares Julius Cæsar], vars implikationer var och en kan idissla efter behag:

Johan Asplund är en ärans man.

Strängnäs 6 december 1986
Per-Olof Samuelsson

Och till detta fogade jag detta följebrev:

Bäste NGN,

Detta inlägg innehåller inga fula ord, så Du kan inte refusera det med den förevändningen. Eftersom Du ändå uppenbarligen måste refusera det (att anta det vore att erkänna att Du begått ett misstag), är Du nu förpliktigad att presentera en begriplig motivering.

Låt mig bara nämna att jag har tagit del av Dina refuseringsbrev till Birgitte Malm och Henrik Unné, varför det är fullkomligt överflödigt att upprepa dumma klyschor, typ "110-procentigt troende", "ofruktbart", "för inte debatten framåt", o.dyl.

Du måste helt enkelt visa att det är jag som sitter och förfalskar Ayn Rands budskap, medan Johan Asplund är den store avslöjaren och sanningssägaren.

Klarar Du av det, så lycka till. Klarar Du inte av det, så kom inte och säg att det är jag som drar skam och nesa över Dig.

Om Du inte kan leva upp till Ditt ansvar som kulturredaktör, så lev åtminstone upp till Ditt ansvar som människa.

Strängnäs 6 december 1986
Per-Olof Samuelsson

Nej, det blev inte publicerat; och inte heller fick jag något svar från redaktören.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.