Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Frihet från att ta Ayn Rand i försvar
Under denna rubrik lägger jag in protester jag riktat mot de latriner som under årens lopp tömts över Ayn Rands romaner under beteckningen "recensioner".


Replik till Britt Arenander

En recension av Och världen skälvde av Britt Arenander publicerades i SAF-tidningen i slutet av 1986. Tyvärr har jag inte kvar hennes recension, men vad den gick ut på bör framgå av mitt svar nedan:

Jag ska inte ge mig in på någon estetisk polemik med Britt Arenander. Om hon inte kan se med egna ögon att Och världen skälvde är den bästa roman som någonsin skrivits, är det inte mycket jag kan göra åt den saken. Hennes recension är trots allt seriös och förtjänar ett seriöst bemötande. Alltså några påpekanden:

1. Börskraschen 1929 och den därpå följande depressionen var visst inte någon följd av "kapitalismens kris" utan tvärtom ett resultat av klåfingriga statliga ingripanden – närmast av den amerikanska centralbankens politik att pumpa in fler och fler pappersmynt i ekonomin. Man behöver inte hysa en "blind tilltro till kapitalismen" för att inse detta – det främsta hindret för insikt i detta som i så många andra fall är att kapitalismens belackare tillåts dominera historieskrivningen.

Den fria marknadsekonomin eller kapitalismen har ständigt fått ta på sig skulden för missförhållanden som i verkligheten har sin rot i statliga ingripanden och statliga kontroller. I Ayn Rands essäsamling Kapitalismen: det okända idealet (som faktiskt finns på svenska, fast ingen tycks ha lagt märke till det) analyseras detta förhållande ingående på åtskilliga ställen och med åtskilliga exempel. Om Arenander eller någon annan vill bemöta de argument som där framförs, så gärna för mig. Men det vore hälsosamt (om inte annat så för undertecknads blodtryck) om det skedde med sakargument och inte med tillmälen av typ "fanatism" och "blindhet".

2. Det är ett misstag att tro att altruism fungerar som ett "alibi" för maktlystnad och destruktivitet. Maktlystnad är ett uttryck för altruism – den "altruistiske diktatorn" är inte någon hycklare utan helt trogen sitt moraliska ideal. Ett sådant påstående kräver naturligtvis en motivering, och den följer här:

Vad är altruism i grund och botten? Det är läran att andra är viktigare än jag själv – att meningen med mitt liv ligger utanför mig själv, hos andra. Och vad är makt? Vari består den politiske diktatorns makt? I makt över andra. Maktlystnad är inget annat än en ytterlighetsform av beroendet av andra. Maktmänniskan behöver sina kuschade små undersåtar. Den som kan stå på egna ben är inte utsatt för frestelsen att hålla andra i bojor.

3. Det finns ett enkelt svar på alla de komplicerade frågor Arenander ställer i sin artikel: lämna människor fria att producera. Vår tids stora projekt – att försöka skapa "social trygghet" genom att beskära friheten – är förfelat från början till slut. Den trygghet vi trots allt har idag är helt beroende av den frihet som ännu lämnas obeskuren.

Om man vill "definiera frihet och jämlikhet så att de inte hamnar i motsatsställning", gör man det lämpligen genom att definiera jämlikheten så som de klassiska liberalerna gjorde det: som jämlikhet inför lagen. Och vad beträffar "tillvaratagandet av begåvningar" bör man börja med att inse att en människas begåvning inte är en "resurs" för statsmakten att "tillvarata". (Och jag tycker allt att kulmen på Ayn Rands roman visar detta med all önskvärd tydlighet. Incidenten med Galts verkstad, som förvandlas till damm när låset skjuts sönder, har en explicit symbolisk innebörd.)

Liksom i fallet med "kapitalismens kris" kan dessa frågor endast uppstå därför att socialism och andra former av kollektivism alltför länge har tillåtits dominera samhällstänkandet och ange premisserna för debatten. Ska vi någonsin bryta marschen mot totalism, måste vi först av allt ifrågasätta och undanröja kollektivismens grundpremisser – och tillåt mig säga att jag inte känner till någon annan som gjort detta så grundligt och så effektivt som Ayn Rand.

4. När man använder termerna "svart och vitt" som metaforer för "ont och gott", måste man ha klart för sig att "grått" inget annat är än en blandning av svart och vitt. Det som Arenander betraktar som Ayn Rands största brist, att hon ser världen i svart-vitt, är i själva verket hennes främsta dygd: hon är villig att ta ansvaret och fälla ett moraliskt omdöme, att kalla det goda gott och det onda ont.

På den näraliggande invändningen att världen faktiskt är mycket gråare än Ayn Rands romaner (P.G. Gyllenhammar är ingen Hank Rearden, men inte heller någon Orren Boyle) vill jag svara att det är det fina med skönlitteraturen att den kan sätta saker på sin spets och därmed göra verkligheten mer begriplig. ("Vrida upp verkligheten i fiktion", för att citera en helt annan tänkare.)

Att dimman är grå betyder bara att det är lätt att gå vilse i den.

5. Det glädjer mig att Britt Arenander har förstått Ayn Rands tankar om "oförtjänt skuld" och hennes princip om "offrets sanktion", inte minst därför att så få tycks ha gjort det. Vår framtid skulle se betydligt ljusare ut, om denna insikt spreds inom svenskt näringsliv (och på andra håll också, för den delen).

Om fler hade läst Ayn Rand förr, skulle vi inte ha några löntagarfonder idag!

Strängnäs 15 december 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i SAF-tidningen 5 februari 1987.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.