Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Frihet från att ta Ayn Rand i försvar
Under denna rubrik lägger jag in protester jag riktat mot de latriner som under årens lopp tömts över Ayn Rands romaner under beteckningen "recensioner".


Debatt i Helsingborgs Dagblad

Inte bara Sydsvenskan utan också Helsingborgs Dagblad kostade på sig en "recension" i tre delar av Och världen skälvde, när den först kom ut i svensk översättning. (Artikelförfattaren, Anders Persson, är tydligen numera professor i sociologi i Lund. Och recensionen finns rentav utgiven av Lunds universitet,) Vad artikelserien gick ut på framgår förhoppningsvis av mitt svar.

Det finns faktiskt ett och annat gott att säga om Anders Perssons recension av Ayn Rands Och världen skälvde (HD 26-28/1.1987). Den innehåller ovanligt få rena lögner, och de som förekommer är ganska oskyldiga. Den innehåller ett försök till ideologiskt bemötande. Som sådant utgår det från att marxismens samhällsbeskrivning är en ovedersäglig sanning, vilket innebär att skiljelinjen är relativt klar och reaktionen begriplig.

Men ingen kritiker av Rand har hittills lyckats föra argumentationen helt utan skamgrepp, och Persson gör åtminstone ett i mina ögon ganska grovt övertramp, när han pekar ut Vilfredo Pareto som en möjlig inspirationskälla för Rand. Det finns inget sådant samband dem emellan som jag känner till (och hade det funnits, skulle jag ha hört talas om det). Persson gissar helt enkelt rätt ut i luften.

Att gissa är naturligtvis inte förbjudet, men Persson har en baktanke med sin gissning, som framgår av hans påpekande att Pareto var positiv till den italienska fascismen. Denna metod att (om uttrycket ursäktas) kleta skit på meningsmotståndare (den tekniska termen är "guilt by association") är visserligen alltför välkänd från marxistisk polemik för att förvåna, men bör ändå påtalas för vad den är.

Det borde stå klart (även om marxistisk samhällsanalys gör sitt bästa för att dölja det) att fascism och socialism är samma andas barn, att båda kräver individens underordnande under staten – och att Persson, om han begriper så mycket av Rands ideologi som hans artiklar utvisar, också borde begripa att den är lika oförenlig med fascism som med kommunism.

De flesta av de invändningar Persson kommer med i sin sista artikel är av den arten att boken själv besvarar dem bättre än vad jag kan göra i en kort replik. Vad marxister måste fundera över och rättfärdiga, om de kan, är idén att produktivt arbete i någon form, det må vara muskel- eller tankearbete, någonsin kan utgöra utsugning – och att omfördelning av resurser, genomdriven med våld eller hot om våld, någonsin kan utgöra något annat än utsugning. Som det nu är, kan jag inte se annat än att Persson bara krampaktigt upprepar idéer som Ayn Rand vederlagt. I varje fall ligger bollen just nu hos Persson och inte hos mig.

Jag vill gärna lugna Persson med anledning av hans spekulationer (i den första artikeln) angående förlaget Timbros onda avsikter med att ge ut Och världen skälvde. Det förefaller knappast finnas några avsikter alls, vare sig goda eller onda, bakom utgivningen, i varje fall inte om man ska döma av bokens "konstnärliga utsmyckning" eller av förlagets halvhjärtade marknadsföring. Anledningen till att den överhuvudtaget kommer ut på svenska är att en metallarbetare i Stockholm satsat 300.000 kr av sitt privata sparkapital på utgivningen. Hur mycket Timbro satsat, och om man väntar sig att det ska gå ihop, vet jag inte. Svenska kapitalister är tyvärr inte av den kalibern att de på egen hand kan åstadkomma någon "kontrarevolution". De kommer nog bra länge än att tillverka rep till sin egen hängning.

Vad som till skillnad från Perssons artiklar går klart över anständighetens gränser är redaktionens tilltag att illustrera en av dem med en bild av Ku Klux Klan. Detta är, menar jag, fullt jämförbart med vandaler som sprayar hakkors på judiska kyrkogårdar. Ku Klux Klan är känt inte bara för negerhat utan också för antisemitism, och det råkar faktiskt vara så att Ayn Rand själv var av judisk härkomst. Jag tror nu inte att detta har den ringaste betydelse för hennes filosofi eller vår bedömning av den, och även om hon varit av aldrig så arisk härkomst, skulle redaktionens tilltag inte kunna betecknas som annat än genomruttet.

Strängnäs 11 februari 1987
Per-Olof Samuelsson

Detta inlägg publicerades faktiskt i Helsingborgs Dagblad 26.2. 1987. Persson kom samma dag med en replik; jag får väl citera lite ur den. även om det känns smärtsamt:

Det är inte möjligt att diskutera med fanatiker, eftersom deras argument baseras på tro snarare än vetande… Per-Olof Samuelsson är en typisk fanatiker … [F]anatiker [kan] nästan aldrig skilja mellan förståelse och religiös övertygelse… Fanatiker [har] en tendens att göra anspråk på absolut vetande om Läromästaren … [POS] är fanatiskt övertygad om att Rand har rätt… Det är enbart fanatiker som anser att fakta är "grova övertramp"… [F]anatiker är i allmänhet så enögda att de går i fällor…

Ja, det här var förstås ett selektivt urval. Hur han såg på illustrationen med Ku Klux Klan ska jag citera in extenso; jag tycker det är avslöjande:

Bilden av Ku Klux Klan valdes därför att kulturredaktionen ansåg att kopplingen mellan Rands och ultrahögerns budskap var tydlig. Jag var informerad om bildvalet och gjorde inga invändningar. Vid närmare eftertanke finns det heller ingen anledning – åtminstone vad mig anbelangar – att ångra valet av bild, eftersom den inte enbart illustrerar den svans av ljusskygg högeraktivism som alltid tycks bli inspirerad av den typ av ideologi Rand företräder, utan också av det fanatiska [sic] inslaget i denna ideologi. Att jag anser Rand och Samuelsson fanatiska betyder givetvis inte att jag påstår att de på nätterna sysselsätter sig med bränna kors, iklädda huvor. [Vad snällt sagt!}

Ja, så tänker de, både marxistiska sociologer och borgerliga kulturredaktörer. Var "genomruttet" ett för starkt ord av mig att ta till?

Replik (i)

Det var ett märkligt svar jag fick av Anders Persson.

Jag kan faktiskt inte hitta något i det som egentligen har med debattämnet (Ayn Rands idéer) att göra. I stället innehåller det många och långa ord avsedda att visa hur urbota enfaldig jag är. Jag har räknat fram att jag är fanatisk inte mindre än sju gånger – som om inte ett enda kort omnämnande av denna ovedersägliga sanning skulle vara tillfyllest, när det avslöjande dokumentet ju ändå står på samma sida.

Låt mig röja undan lite småkrafs:

1. Persson tillskriver mig åsikten att om han förstår Rands ideologi, måste han också acceptera den. Vad jag skrev var att han borde inse att den är oförenlig med fascism – ett betydligt mera modest krav.

2. Om någon SAF-direktör eller grön gubbe från Mars hade satsat stora pengar på utgivningen av Och världen skälvde, skulle jag naturligtvis ha nämnt det. Det hade varit en nyhet värd att nämnas. Men nu var det faktiskt en metallarbetare som gjorde det, och därför skrev jag det. Det ingår i min speciella form av fanatism att ge verkligheten företräde framför godtyckliga hypoteser tillämpbara endast på fiktiva världar.

2a. Om dessa pengar i stället hade satsats av Statens kulturråd (och alltså ytterst härrört från skattebetalarna), skulle även jag ha kallat det SUBVENTIONER med stora bokstäver. Men det är faktiskt en viss skillnad när en privatperson satsar sina egna pengar. Det är liksom inget marknadsfrämmande med det.

3. Det där med Pareto var tydligen inget klumpigt inlindat skamgrepp, som jag trodde, utan en "skickligt gillrad fälla". Tyvärr, tyvärr – "you can’t fool an honest man". Även en olärd tölp som jag har faktiskt en vag aning om Paretos ställning som liberal ekonomisk teoretiker. Men nu var det ju inte det det handlade om, utan om huruvida han influerat Ayn Rand eller ej. Och i det fallet törs jag nog sticka fram hakan och påstå att det är jag som sitter inne med sakkunskapen.

Större delen av mänskligheten är tyvärr okunnig om Ayn Rands inställning till övriga "nyliberala" hjältar. Perssons allusion på Milton Friedman förlorar t.ex. all sin udd, om man känner till att Rand fördömde honom i ganska beska ordalag.

Så en lite viktigare fråga:

Jag sköt in mig på punkterna om Pareto och Ku Klux Klan, därför att de utgör exempel på "guilt by association", vilket jag anser vara en ovanligt vidrig form av smutskastning. Ett påhittat exempel får illustrera varför: "Per-Olof Samuelsson bor i Strängnäs. Göran Assar Oredsson bor också i Strängnäs. Dra era egna slutsatser." Persson är inte fullt så genomskinlig, men tekniken är densamma.

Notera nu att Persson i sitt svar inte ett ögonblick förnekar vad han håller på med. Hans utläggning om Pareto och hans försvar för publicerandet av Ku Klux Klan-fotot visar att han betraktar sin debattmetod som fullt legitim.

På sådana premisser är naturligtvis all egentlig diskussion omöjlig – både med fanatiker och med vanliga människor.

Persson ställer faktiskt en fråga, som jag tycker vore värd att diskuteras: vilket är förhållandet mellan ideologi och praktisk politik? Kräver extremkapitalism (d.v.s. extrem frihet) en fascistisk (d.v.s. extremt ofri) samhällsstruktur? Som jag formulerat frågeställningen, är naturligtvis svaret givet. Men inte mera givet än att betydligt bättre tänkare än Persson (t.ex. Lemercier de la Rivière) svarat ja på frågan – och Milton Friedman åtminstone lyckats röra till begreppen. [Lemercier de la Rivière var en av de franska fysiokraterna på 1700-talet; känd för att försökt förena frimarknadsekonomi med upplyst despotism.]

Om Persson kunde överge sitt fällgillrande och sitt guilt-by-association-tänkande och ge några specifika argument i frågan, vore det mycket tacknämligt.

Strängnäs 2 februari 1987
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i Helsingborgs Dagblad 11 mars 1987; återigen svarade Persson samma dag. Bl.a. skrev han:

Jag noterar med stor tillfredsställelse att Samuelsson inte längre påstår att jag ljuger. […] Samtidigt har hans glöd falnat betänkligt när han nu inte ens kan underbygga sin moraliska upprördhet med hjälp av påhittade lögner. Det tafatta [sic] försöket att bibehålla engagemanget genom att påstå att han i mitt förra svar inte kan "hitta något … som egentligen har med debattämnet att göra. [Med mera i samma stil.]

Och så slutklämmen:

Och därmed har åtminstone jag nått mitt syfte och givetvis skänkt än mer legitimitet åt en bild av att Ku Klux Klan i vissa fall kan illustrera en extremkapitalistisk hållning.

Suck…

Replik (ii)

Till att börja med har jag inte alls tagit tillbaka anklagelsen att Persson ljuger. Den som läst mitt inlägg med en smula eftertanke bör se att jag tvärtom skärpt den.

För det andra kan ideologiska smittvägar förvisso vara subtila. Detta är minst av allt någon nyhet för inbitna Ayn Rand-beundrare. Men det är irrelevant i det här fallet. För innan man börjar den epidemologiska undersökningen, bör man först konstatera ett sjukdomsfall. Och vad vi diskuterar här är faktiskt ett fall av hälsa.

Vad är det nämligen för synsätt Ayn Rand ger uttryck för och som Persson (med flera) stämplar som "elitism" hellre än att diskutera det på dess egna meriter?

I sina grunddrag följande:

Det högsta och ädlaste en människa kan syssla med är produktivt arbete. Men att ägna sitt liv åt produktivt arbete är en medvetet vald livshållning, inte ett resultat av social eller annan betingning. Det är fullt möjligt för en människa att välja det motsatta: att leva som parasit på andras arbete.

Detta är helt uppenbart en moralisk skiljelinje. Parasiten förtjänar en moralisk förkastelsedom. Men det faktum att vissa människor producerar mer och andra mindre är inte i och för sig en moralfråga. Det moraliskt betydelsefulla är själva valet att stå på egna ben och inte leva på andra.

Jag vill betona det sista. De som läst Och världen skälvde vet att det finns flera personer (exempelvis Eddie Willers, Gwen Ives, Cherryl Taggart, Jeff Allen) som inte på något vis är produktiva genier, men som framställs som moraliskt högstående och som har författarinnans odelade sympati. Men detta förhållande lyser med sin frånvaro i varenda recension jag läst i svensk press (inklusive Anders Perssons). Recensenterna har inte sett det, eller också tiger de om det. Samma recensenter ojar sig över att James Taggart, ärkeparasiten, framställs som han görs – och över att de verkliga hjältarna i boken är alldeles för duktiga, och alldeles för vackra. (Just det, vackra!) Det syns lite för lätt var de har sina sympatier.

Vidare ingår det i detta synsätt att människor med förmåga inte utgör ett hot mot sina medmänniskor, att de måste lämnas fria att producera, och att det verkliga hotet består i att inkompetensen upphöjs till en dygd och att parasiternas behov får rättfärdiga de produktivas förslavande.

Att detta synsätt trampar på en eller annan öm tå är fullt begripligt. Men angrip då det Ayn Rand faktiskt säger och försök inte blanda bort korten!

Om utrymmet tillåter vill jag gärna säga lite till om förhållandet kapitalism-socialism-fascism. I mitt förra inlägg bad jag Persson framlägga sina argument i frågan. Det gjorde han nu inte. I stället bad han mig framlägga mina. All right. Varsågod:

Den viktiga skiljelinjen gäller synen på ägandet.

Socialism är ett system, där det privata ägandet av produktionsmedlen är upphävt och där alla produktionsmedel ägs av "samhället som helhet" (läs: staten).

Fascism är ett system där privat ägande nominellt tillåts, men där kontrollen över produktionen överlämnas åt staten.

Skillnaden mellan socialism och fascism är rent kosmetisk. "Ägande" utan kontroll och befoganderätt är en självmotsägelse. Det enda som kan sägas till socialismens fördel i detta avseende är att den är ärligare än fascismen.

Kapitalism å andra sidan är ett system där allt ägande är privat, och där statens roll inskränker sig till att skydda äganderätten (tillsammans med människans övriga rättigheter) och att bilägga tvister.

Dessa definitioner bör rimligen vara okontroversiella. När socialister angriper kapitalismen, är det just det privata ägandet de angriper. När fascister angriper kapitalismen, är det samma sak. Men när socialister och fascister käbblar med varandra, är det enbart ett käbbel om vem som ska få roffa åt sig vad och för vilket ändamål.

Vad beträffar resten av Perssons inlägg, så bör det vid det här laget stå klart vem av oss som ger raka argument och vem som ger krokiga, vem som märker ord och missar sak, vem som resonerar och vem som flåsar och hånar. Jag överlämnar saken med fullt förtroende åt en opartisk allmänhets bedömning.

Strängnäs 16 mars 1987
Per-Olof Samuelsson

Så långt som till att publicera detta sträckte sig inte Helsingborgs Dagblad.


Appendix

När jag lämnade över det här materialet till min privatsekreterare, undrade jag om han hade några synpunkter på om jag skulle ha kunnat skriva bättre svar än jag gjorde; jag fick följande synpunkter:

Persson anmärker på att alla hjältar i Och världen skälvde sysselsätter sig med basindustrier som: kopparutvinning, stålframställning, energiproduktion och kommunikationer. De driver inte casinon med enarmade banditer, de producerar inte porrfilm och de säljer inte droger, trots att det är "lukrativa branscher för individer vars syfte är att tjäna pengar". Hur kommer det sig? Jag skulle svara att Perssons analys är alltför konkretbunden. Hjältarnas syften är inte först och främst att tjäna pengar, utan att tjäna sina egna värderingar (att tjäna pengar är sedan en konkret konsekvens av vad deras värden håller för heligt: bl.a. att man bör leva av sitt eget arbete och inte av andras). Rand ville förvisso inte kriminalisera casinon, pornografi och droger, men hon tog skarpt moraliskt avstånd från åtminstone de senare två. Man har rätt att driva ett casino, vara pornograf eller drogproducent, men att man har rätt att göra något, är inte samma sak som att man bör göra det. Och vad man faktiskt bör göra - det är vad Rand visar med sina hjältar.

Persson beklagar också att Dagny Taggarts könsroll är "kluven"; hon "tycks nämligen vad den sociala könsrollen beträffar vara man och endast i sexuellt avseende kvinna...". Vad ger Persson det intrycket? Jo, det förstås. Dagny är en handlingens kvinna, hon är självständig, hon fäster stolthet vid sitt arbete och vad arbetar hon med? - med metall och oljiga motorer: med en järnväg. Det kan ju traditionellt ses som en väldigt manlig karaktärisering, men bör vi kritisera Rand för att hon istället placerar en kvinna i den rollen? Under andra omständigheter skulle hon rimligtvis hyllats för att ha porträtterat kvinnan som stark och tillräcklig i sig själv. D.v.s. om hennes värderingar legat närmare de feminister och andra som vanligtvis fäster störst vikt vid sociala könsroller.

I Perssons artikel kan man också läsa följande om Och världen skälvde: "Skatter anses vara stöld och privategendom samhällsnyttig. Konkurrens är i alla lägen att föredra. Att i första hand se till sina egna intressen - och inga andras - antas alla tjäna på." Nu är det förstås inte så att Rand försvarar privategendom för att den är samhällsnyttig. Hon försvarar privategendom för att hon försvarar frihet och individens rättigheter - däribland rätten att behålla sin egendom. Det stämmer att Rand anser att konkurrens i alla lägen är att föredra, för vilket är alternativet? Jo, alternativet är att staten går in och slår ut alla direkta konkurrenter med politiska förbud, och det är ju inget vidare liberalt eller med individens rättigheter förenligt. För övrigt: att i första hand se till sina egna intressen är inte detsamma som att aldrig se till några andras. I själva verket ligger det ofta i ens intresse att ta hänsyn till andras intressen. Läsaren kommer säkert på många intuitiva exempel själv, men konkurrens är ju faktiskt ett av dem. Man ser till sitt eget företagarintresse genom att så bra som möjligt se till konsumenternas intressen. I och för sig är det helt sant att elfenbenstornens välstånd också regnar ner över de minst bemedlade, såsom av en "osynlig hand", men det är inte därför Rand förespråkar privategendom. Hon förespråkar privategendom, därför att fria marknader är en aspekt av vad individuell frihet innebär.

Persson säger också att de i samhället underordnade beskrivs som "oförmögna" eller "misslyckade" i Och världen skälvde. Tja, om man är oförmögen eller misslyckad i någon väsentlig mening, då är väl chansen ganska liten för att uppnå relativ rikedom. Persson antyder emellertid att Rand hyser ett förakt för folk som är fattiga, och det är i bästa fall ett ärligt misstag. Hon hävdar absolut inte att det i sig är moraliskt klandervärt att vara "underordnad" i samhället. Man kan ju t.ex. ha råkat ut för en olycka, blivit bestulen, eller sett ett större värde i andra prioriteringar. De personer Rand kallar oförmögna och misslyckade är personer som verkligen är det, som vägrar ta ansvar över sitt eget liv och kräver att andra skall göra det åt dem. De som gladeligen låter andra arbeta, så att de kan ta för sig av deras frukter.

Så två korta begreppsanmärkningar. Persson förfasar sig över "extremliberalismen", men på vilket sätt den skiljer sig från "vanlig" liberalism framgår inte närmare. Så vad är en "extrem" liberalism? Rimligtvis en liberalism som bara tillåter det liberala, och utesluter allt med liberalismen oförenligt. Med andra ord en konsekvent liberalism. I vanlig ordning används begreppet "extrem" bara för att det klingar illa i allmänhetens öron. Persson skriver även att Rand ger uttryck åt manschauivinism i sin roman. Det är något av det enda som han måste ha fullständigt rätt i. Rands uttalande "I’m a male chauvinist" är ganska välbekant.

Till sist skriver Persson att: "Om nu Ayn Rand sitter i sin himmel - himmelen är väl till för goda som hon, medan onda som t ex jag själv har reserverad plats i helvetet - och betraktar den verkliga värld där de rika stjäl från de fattiga, så kan hon ju glädja sig åt att hennes typ av kontrarevolution ständigt tycks fortskrida." Rand trodde förstås inte på himlen eller helvetet; vare sig du är god eller ond får du ta konsekvenserna av det här och nu i ditt enda jordeliv. Och om Persson är ond eller ej svarar han nog bäst själv för. Men att vi skulle närma oss det samhälle som Och världen skälvde hyllar framstod nog som märkligt redan 1987 (och förstås ännu märkligare 2010). Vi var långt ifrån när det begav sig, och vi har inte kommit närmare 23 år senare. Fast inget ont som inte har något gott med sig, förstås. År 2009 såldes globalt sett 500 000 exemplar av Och världen skälvde, vilket bara kan tolkas som en reaktion mot dagens politiska åtgärder, inte minst i samband med finanskrisen och Barack Obamas inträde som USA:s president. Och över 7 000 000 exemplar har sålts sedan den först publicerades 1957. Persson oroar sig för bristande efterfrågan i sin första artikel, men det hade han inte behövt göra.


Bra synpunkter. Men det verkliga problemet med debatter av den här typen är att de går ut på att misskreditera och förödmjuka meningsmotståndaren – att "göra honom liten". Anders Persson ger syn för sägen här. Utöver alla dessa anklagelser för fanatism kan ju nämna sådana ordval som:

…uppblåst munväder…
… klampade rakt in i Paretofällan…
…saknar förmåga att finna det han söker…
Samuelssons inlägg är splittrat och förvirrat…
Som Samuelsson inlägg nu ser ut saknar det substans.
… Samuelsson gnäller över hur svårt det är.
…patetiska utgångspunkter…
Det mest frapperande med Samuelssons inlägg är försöket att lansera en ny form av tänkande: tänkande utan samband.
…Samuelsson … utdelar rundpallar…

Det är lätt att falla för frestelsen att svara med samma mynt. Men jag tror jag lyckades undvika det den här gången.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.