Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Bokrecensioner


Freedom and Capital:
Prospects for the Property-Owning Democracy

av David Howell
Basil Blackwell, Oxford, 1981

Beställningsarbete för SAF-tidningen.

Freedom and Capital heter en nyutkommen bok, skriven av en konservativ engelsk politiker vid namn David Howell. Även om tryckåret är 1981, är boken huvudsakligen skriven under 70-talets senare år, före Thatcherregimens makttillträde.

Boken har två centrala, inbördes relaterade teman. Den första markeras redan av underrubriken: "Prospects for the Property-Owning Democracy". Howell menar att ägandet av kapital i olika former bör spridas på så många händer som möjligt.

Det andra temat är att komma bort från ett förstelnat klasstänkande. Det politiska tänkandet i Storbritannien har, i större utsträckning än i någon annan västerländsk nation, dominerats av föreställningen om en stor, monolitisk arbetarklass, ställd mot en mindre, men lika monolitisk, kapitalägande klass. Howells tes - och han argumenterar väl för den - är att detta synsätt fördunklar verkligheten, att den stora fackföreningsmonoliten med dess förlängda politiska arm, Labourpartiet, sedan länge är stadd i upplösning. Ett nytt mellanskikt håller på att växa fram, men det har ännu inte fått någon politisk stämma. Den stora och viktiga politiska uppgiften är att bryta "the two-class mould" och skapa en institutionell ram som inte hindrar utan hjälper denna nya medelklass att växa sig stark.

"Spridning av ägandet" är den formel som ska åstadkomma detta. Det finns ingen marxistisk naturnödvändighet som gör att kapitalet samlas på allt färre händer, för att sedan tas över av samhället eller staten. Det finns en gräns, inte bara för stordriftens önskvärdhet, utan också för dess ekonomiska lönsamhet. det finns en plats för småföretagaren, för de många små aktieägarna, för en "mångfaldens kapitalism", om uttrycket tillåts. Tendenserna finns redan, och det gäller att uppmuntra dem snarare än stävja dem.

Den "egendomsägande demokratin" är inte någon luftig önskedröm för Howell, utan en realiserbar potentialitet, och ett av de bästa dragen i hans bok är i mitt tycke de många praktiska förslag han ger på hur hans ideal ska kunna förverkligas - inte i ett enda slag, men steg för steg.

Boken innehåller en mängd iakttagelser som är väl värda att vidarebefordras, och jag ska ta några ur högen.

Howell presenterar ett försvar för den förkättrade "bourgeois-" eller småborgarmentaliteten, bäst sammanfattad i följande citat (s. 20):

Småborgarmentaliteten förstod kapital och ägande, med både de förmåner och de skyldigheter dessa förlänade, i hur liten skala det vara månde.

Och på föregående sida påpekar han att den förste som brännmärkte den småborgerliga livssynen med termen "krämarmentalitet" ("shop-keeper mentality") var kejsar Napoleon. (Jag nämner detta som en påminnelse till en viss trubadur som på sistone vältaligt ägnat sig åt att fördöma den "nyliberala krämarandan".)

I England har "bourgeois" med tiden blivit ett skällsord, medelklassen har s.a.s. fastnat mellan över- och underklassens sköldar. Det finns historiska förklaringar till detta, och självfallet har också den marxistiska klasskampsmytologin haft ett avgörande inflytande.

Men verkligheten förändras. Att fackföreningsrörelsen inte längre är den monolit den har varit (och alls icke den monolit den utgett sig för att vara) visar Howell med kalla siffror i kap. 6, "The Turning Point": av Englands arbetande befolkning är bara hälften ansluten till TUC (brittiska LO); av dessa är åter endast hälften kollektivansluten till Labour, och då ska man komma ihåg att denna kollektivanslutning fungerar ungefär som i Sverige (det fordras ett positivt beslut för att undandra sig den).

Ett par praktiska argument för ökad kapitalspridning kan vara värda att notera. För det första: ju fler människor som äger kapital, desto svårare blir det för politikerna att genomföra eller försvara åtgärder som bestraffar kapitalägande. (Se s. 22.)

För det andra: i ett "blandsocialistiskt" samhälle av gängse västerländsk typ lyfter ett hushåll vanligen en "andra inkomst" i form av en mängd statliga bidrag. Det är också sådana man litar till, om man skulle ställas utan arbete. Denna "andra inkomst" har karaktären av allmosa. Systemet kanske kan hålla svälten från dörren ännu några år, men det är föga förenligt med mänsklig värdighet. Och det föder också en svällande byråkrati.

I Howells "egendomsägande demokrati" skulle denna "andra inkomst" komma från helt andra källor: från avkastningen av investeringar, från ett eget småföretag eller något liknande - överhuvudtaget från källor som är direkt kopplade till individens egen förmåga, intelligens och framsynthet. Inkomsttillägget är, för att låna Howells egen formulering, "...by right, by courtesy of no official" (s. 85, kursiverat av mig).

Våra kärnsvenska löntagarfonder får sig en släng av Howell. Dessa representerar naturligtvis raka motsatsen till ägarspridning. "'Ägandet' skulle vara avlägset och indirekt. Det skulle inte alls ge någon känsla av personligt ägande och personligt engagemang." (S. 103.) På liknande sätt och av liknande skäl avvisas John Kenneth Galbraiths idéer om ökat "samhällsinflytande" inom storföretagen (läs: förtäckt expropriering).

Efter allt detta ros också en del ris: Howells bok har allvarliga skönhetsfläckar. Dessa finns spridda här och var genom boken, men de flyter samman i slutkapitlet och förmörkar avsevärt helhetsintrycket.

Till att börja med är Howell ingen kompromisslös förespråkare för en helt fri marknadsekonomi. Hans ideal är en "social" marknadsekonomi av den typ som existerar i Västtyskland och som förknippas med Ludwig Erhardt och det tyska undret. Detta är en relativt mild form av blandekonomi - men det gamla talesättet om djävulen och lillfingret äger sin tillämpning.

Marknaden är inte nog, hävdar Howell. Varför den inte är det, varför staten i ett idealsamhälle skulle göra mer än upprätthålla lagen och ordningen (utan vilka en fri marknad är en omöjlighet) - det förklarar han inte.

Nåväl, detta är öppet för intellektuell diskussion. Vad som är värre är en viss typ av dunkelt emotionell, tomt retorisk argumentation, exemplifierat av ett citat från Emerson (vilket jag tänker bespara läsarna(1)) och av följande från Howells egen penna (s. 117):

Låt marknadsekonomins ideal stå i centrum. Men låt oss också sträcka oss ut och återföra till den politiska förståelsens centrum de solida värden och det robusta praktiska förstånd som i äldre tider så väl tjänat det brittiska folket...

Vilka solida värden? Vilket robusta praktiska förstånd? På vad sätt står de i strid med marknadsekonomin? På vad sätt kompletterar de marknadsekonomin? Dessa frågor ställer själva gudarna förgäves.

Men detta är också den konservatives dilemma: att tränga in en i grunden liberal (frihetlig) samhällssyn i en konservativ (traditionalistisk) ram. Antingen måste ramen sprängas, eller också måste innehållet förkvävas.

Lyckligtvis kan vi i Howells fall plocka bort denna anskrämliga ram och bedöma det inramade efter dess egna förtjänster. Och det är därför som jag, trots mina avslutande reservationer, varmt vill rekommendera Freedom and Capital till läsning.

Eskilstuna 20 september 1981
Per-Olof Samuelsson

Om den här recensionen någonsin publicerades, så måste jag ha glömt att klippa ur den. (Däremot fick jag betalt för den. 1000 kr.)

1) Eftersom jag väckt läsarnas nyfikenhet, får jag väl citera det i alla fall: "So... I feel in regard to this aged England... pressed upon by transitions of trade and competing populations - I see her not dispirited, not weak, but well remembering that she has seen dark days before: - indeed with a kind of instinct that she sees a life better in a cloudy day, and that, in storm of battle and calamity, she has a secret vigour and a pulse like a cannon." (Glasklart, eller hur? I marginalen har jag skrivit: nonsense! På engelska givetvis, eftersom citatet var på engelska.)

Copyright © 1981, 2005 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.