Die neuen Ausbeuter
av Walter Wittmann
Stuttgart; Seewald, 1980

Ett av de ohyggligaste dragen i vårt moderna blandsocialistiska samhälle är att det är näst intill omöjligt att undvika att leva på andras bekostnad. Ett stort antal varor och tjänster köps och söljs inte fritt på en fri marknad, utan omfördelas via den offentliga sektorn. De pengar det allmänna välvilligt betalar ut till medborgarna är pengar som först tagits med tvång, via skattsedeln, från samma eller andra medborgare.

Det är inte bara (eller ens framför allt) det att välfärdssamhället gagnar parasiter på bekostnad av produktiva människor, det är också så att välfärdssamhället tvingar oss att parasitera på alla andra, vare sig vi vill det eller inte. Vem som i slutändan vinner och vem som förlorar på detta allomfattande parasiterande är omöjligt att med säkerhet kalkylera.

Att detta välfärdssystem på sikt urholkar välfärden är givet. Allvarligare är kanske att det också urholkar moralen. Maximen att varken utnyttja andra eller låta sig utnyttjas är svår att efterleva även i ett fullständigt rationellt samhälle; i vårt samhälle kräver det en själsstyrka av närmast heoriska mått.

Anledningen till dessa reflektioner är en bok av den schweiziske ekonomiprofessorn och publicisten Walter Wittman: Die neuen Ausbeuter ("De nya utsugarna").

Titeln är förstås en anspelning på den marxistiska utsugningsteorin. Men Wittmanns tes är att utsugningen idag tar sig helt andra former än på Marx tid. Det är inte längre kapitalisterna som suger ut arbetarna eller de rika som suger ut de fattiga.

Utsugningens nya former hänger samman med vårt århundrades stora välfärdsreformer. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och ålderspension låter arbetslösa, sjuka och gamla leva på förvärvsarbetandes, friskas och ungas bekostnad. Det statsfinansierade undervisningsväsendet låter studerande leva på lönearbetares bekostnad. Statligt subventionerade företag och näringsgrenar lever på icke-subventionerades bekostnad. Och så vidare.

Poängen med Wittmanns kritik är att dessa omfördelningar inte främst gagnar de verkligt behövande. De förmåner det gäller kan utnyttjas även av medel- och höginkomsttagare. Miljonärssonen är t.ex. lika berättigad till studiestöd som fattigstudenten, den småkrasslige lyfter sin sjukförsäkring lika lätt som den allvarligt sjuke, även den som själv skulle kunna sörja för sin ålderdom får sin pension av det allmänna. Detta var inte den ursprungliga avsikten med det sociala skyddsnätet. (Wittmanns lösning är en socialpolitik som endast tar sikte på de verkligt nödlidande.)

Att skattesystemet är sådant att de kan utnyttjas av de välinformerade på de oinformerades bekostnad, och att byråkratin sväller på bekostnad av samhällets produktiva sektorer, är väl kända sanningar. Men Wittmanns analys av dessa förhållanden hör till det bästa och grundligaste jag läst.1)

Det är inte allt som är bra i Wittmanns bok. Ett fel är att han använder termen "utsugning" i så vid bemärkelse att den ibland blir meningslös. Så t.ex. tycks han mena att var och en "suger ut" sig själv, om han ger avkall på någon omedelbar fördel i nuet till förmån för en större fördel i framtiden. På något sätt missar han att det är tvånget som gör utsugningen moraliskt förkastlig. Därför drivs han alltemellanåt (dock inte alltför ofta) att moralisera åt fel håll.

Ibland kommer Wittmann också farligt nära modernt nolltillväxtnonsens. Det må vara sant att vi tömmer jordens naturresurser till förfång för kommande generationer. Men den sanningen är en typisk halvsanning. Den är sann endast under förutsättning att vi också stoppar det tekniska framåtskridandet.

Wittmann försvarar dessutom antitrustlagstiftning, fördömer orättvist 1800-talskapitalismen, och tycks överhuvud förespråka en lätt klavbunden kapitalism av Mill-modell snarare än laissez-faire-kapitalism av Smith-modell.

Dessa brister är allvarliga. Men de uppvägs i mitt tycke av bokens förtjänster. Den är en utmärkt faktabok, en grundligt dokumenterad diagnos av vår tids sjuka. Den är därför av oskattbart värde även för den som skulle vilja rekommendera en kraftigare kur.

Publicerad i SAF-tidningen i april 1982 (har tyvärr glömt anteckna exakt datum)


1) Men så har jag sannerligen inte heller läst särskilt mycket i just dessa ämnen!

Dessutom har jag en allmän känsla av att den här recensionen är alldeles för snäll, med tanke på naturen av de invändningar jag har. Uppvägs sådana idéer verkligen av att boken har förtjänster som ren faktabok? Men jag orkar sannerligen inte vada igenom boken en gång till (den är ju faktiskt på tyska) för att kolla upp saken närmare.