Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Bokrecensioner


Vindication of Natural Society
av Edmund Burke
Liberty Classics, Indianapolis 1982

Visste ni att Edmund Burke, vanligen betraktad som alla knökars urknök, började sin bana med att publicera ett libertarianskt manifest? Jo, så är det; boken heter A Vindication of Natural Society och kom ut 1756; en något reviderad andra upplaga kom redan nästa år. (Den upplaga jag läst är utgiven av Liberty Classics, Indianapolis 1982.) Den publicerades anonymt och har formen av ett fiktivt brev från en nyligen avliden författare till en ung adelsman.

Enligt titeln skulle Burkes bok vara "ett försvar för det naturliga samhället", men i verkligheten är den knappast det. Vad Burke menar med ett "naturligt samhälle" och vilka fördelar som är förknippade med det beskrivs endast på det mest skissartade sätt. Boken är i stället ett angrepp på alla former av "artificiellt" eller "politiskt" samhälle, varmed menas varje form av samhälle där människorna underställer sig en regering, m.a.o. alla samhällen som någonsin har existerat.

Burke börjar med att räkna upp alla krig som politiska samhällen har fört mot varandra och försöker räkna ihop hur många människor som alldeles i onödan har dött av dessa krig, utkämpade endast på grund av härskarnas äre- eller hämndlystnad. En av hans poänger är att endast stater kan utkämpa så förödande krig; privata slagsmål kan aldrig anta dessa häpnadsväckande proportioner.

Detta om staters beteende mot varandra. Burke är inte nådigare när det gäller deras beteende mot sina egna medborgare. Han underkänner alla de traditionella statsformerna: despoti, aristokrati, demokrati och blandformer dem emellan. Alla resulterar de i att de styrande förtrycker de styrda. Att despoti gör det är uppenbart; aristokrati innebär endast att despotens makt sprids till en liten grupp människor; demokratier och blandformer karaktäriseras av partistrider och den för vår tid välbekanta kampen mellan olika intresse- och påtryckningsgrupper. Burke är också medveten om maktens korrumperande inverkan på var och en som kommer i beröring med dess utövning.

En av Burkes måltavlor är rättsväsendet och dess förmåga att krångla till allting och få även de enklaste mål att dra ut i åratal. Han anmärker syrligt att om ett mål gäller en människas liv så kan det vara avgjort på tjugofyra timmar, men om det gäller en egendomstvist kan det dra ut i tjugo år och rättegångskostnaderna ruinera de målsägande. Sunda förnuftet säger att det borde vara tvärtom, men det politiska samhället vänder upp och ner på allt sunt förnuft.

En annan anklagelse är att det politiska samhället delar upp människor i rika och fattiga, medan det i naturtillståndet skulle råda i det närmaste fullständig jämlikhet. Burke beklagar i lika mån de fattigas och de rikas lott: de fattiga försmäktar i gruvorna, de rikas liv förgiftas av striden om makten, eller också försvagas de och blir sjuka av sitt eget överflöd.

Det slutgiltiga råd Burkes fiktive författare riktar till sin unge vän är att hålla sig borta från politiken helt och hållet. Slutackordet är pessimistiskt.

Vad ska man nu säga om allt detta? Burkes Vindication har gett upphov till en kontrovers huruvida boken är allvarligt eller satiriskt menad. Faktiskt tycks Burke ha avsett dem som en satir, närmast mot Lord Bolingbroke, känd statsman och statsfilosof och en efterföljare till John Locke. Burkes eget förord tycks ge klart besked därom. Men de argument som ges i boken förefaller å andra sidan inte vara satiriskt menade. Man räknar knappast upp alla stupade på historiens alla slagfält bara för att sprida löje över tesen att staten är ond. Eller beskriver maktkorruption för att sprida löje över tesen att politik är ett smutsigt hantverk.

Men satir eller inte har boken allvarliga brister. Den sprider egentligen inget ljus över det stora problem som Hobbes, Locke, Rousseau och en uppsjö andra filosofer vid denna tid brottades med, nämligen statens uppkomst och legitimation. Den talar inte om hur vi ska kunna komma tillbaka till naturtillståndet (om det nu är det Burke vill) eller hur vi ska kunna civilisera de regeringar vi har. Den ger inte svar på frågan hur våld ska kunna bannlysas ur mänskliga relationer och hur vi ska kunna åstadkomma ett fredligt, ordnat samhälle, där människor kan utvecklas fritt och där kapitalism och allt annat gott och ädelt kan blomstra. Den ger möjligtvis en ledtråd till Burkes senare konservativa utgjutelser: han tror helt enkelt inte på människors förmåga att reformera samhället och måste därför reagera mot alla förändringar, eftersom de endast kan bli försämringar. Allt vi gör för att reformera samhällsinstitutionerna leder oss bara ännu ett stycke bort från naturtillståndet. (Detta är i alla fall ett försök till tolkning; burkianer i läsekretsen må rätta mig om jag har fel.)

Detta oaktat är Burkes Vindication intressant idéhistorisk läsning, och dessutom rätt underhållande. En annan fördel med boken är att den är kort; med elementära kunskaper i 1700-talsengelska bör man ledigt plöja den på 1 à 2 timmar.

Eskilstuna 12 september 1985
Per-Olof Samuelsson

Jag hade för mig att denna recension blev publicerad i Nyliberalen, men tydligen missminner jag mig, för jag kan inte hitta den i mina gamla nummer.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.