Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Bokrecensioner


Sunt förnuft
av Thomas Paine
Stockholm: Ordfront, 1986

Sent på hösten år 1774 anlände åter en invandrare till Philadelphias hamn – utblottad och sjuk och vad vi kanske skulle kalla en misslyckad existens: 39 år gammal med två brustna äktenskap och ett par misslyckade affärsrörelser bakom sig; nyligen sparkad från sin tjänst i engelska tullverket för "fackliga aktiviteter" – men också med ett rekommendationsbrev från Benjamin Franklin på fickan.

Föga mer än ett år senare – i början av år 1776 – var samme man på allas läppar i Amerika. Mannen var Thomas Paine, och anledningen en liten pamflett med titeln Common Sense.

Politiska pamfletter var långt ifrån ovanliga i det koloniala Amerika – de var det normala sättet att föra en debatt på den tiden, före de stora tidningsdrakarna. Men just denna pamflett skulle visa sig vara något alldeles speciellt. Den skulle bli ett konkret exempel på att det är pennan som styr svärdet och inte tvärtom.

Med en lätt överdrift kan man säga att det var Common Sense som skapade den nya nationen – Amerikas Förenta Stater.

Fientligheterna mellan kolonierna och moderlandet hade pågått länge. Från 1763 och framåt hade England fört en alltmer utpräglad skattmaspolitik mot sina kolonier. Tebalar hade kastats överbord i Bostons hamn. Direkta strider hade blossat upp vid Lexington och Concorde 1775.

Men kolonisterna var ännu inte redo för total skilsmässa från England. Det fanns några få undantag (John Adams hörde dit), men merparten såg kampen som en kamp för fortsatt förening under mindre förtryckande, mer civiliserade villkor.

Common Sense pläderade för total brytning, och brytning blev det som bekant också. Paines pamflett trycktes första gången i januari 1776, och 4 juli kom självständighetsförklaringen. På bara några månader hade Paine vänt opinionen.

Och vad var det för argument som var så överväldigande?

Först och främst det faktum att en brytning ändå förr eller senare måste komma, och att en förlikning med England bara skulle innebära ett uppskov. Koloniernas situation skulle enbart komma att förvärras under fortsatt engelsk överhöghet, och ju längre man sköt på avgörandet, desto sämre skulle utsikterna vara för en lyckosam skilsmässa, och ändå skulle den fortfara att vara oundviklig.

Kolonierna hade vuxit ur sina barnkläder. De hade inte längre behov av moderlandets skydd. Världen låg öppen för amerikansk handel; det vore absurt att som man tidigare gjort endast bedriva handel med England som mellanhand. Amerikas egna väldiga naturtillgångar gjorde det möjligt för henne att skapa och utrusta en egen slagkraftig flotta till sitt försvar.

Med Paines egna ord:

Jag har hört somliga hävda, att eftersom Amerika har blomstrat under sin forna förbindelse med Storbritannien, så är densamma förbindelsen nödvändig även för hennes framtida lycka, och kommer alltid att få densamma verkan. Intet kan vara felaktigare än argument av det slaget. Lika väl kunna vi påstå, att emedan ett barn har frodats på mjölk, skall det aldrig få äta kött, eller att de första tjugo åren av vårt liv skola vara en förebild för de följande tjugo. Men även detta är att medgiva mer än sanningen; ty mitt uppriktiga svar är, att Amerika skulle ha blomstrat lika mycket, och antagligen ännu mer, om ingen Europeisk makt hade brytt sig om henne. De handelsvaror varigenom hon riktat sig höra till livets nödtorft och komma alltid att ha en marknad, så länge man har för vana att äta i Europa.

Men Paine hade också visioner för det framtida Amerika. Det hade länge varit en asyl för de förföljda i Europa, och så ville Paine att det skulle få fortfara:

Friheten är jagad världen kring. Asien och Afrika ha för länge sedan utstött henne. Europa ser henne som en främling, och England har uppsagt henne till flyttning. O! tagen flyktingen emot, och bereden i tid en fristad för mänskligheten.

Men det var inte bara för nationell självständighet som Paine pläderade, utan för ett rättfärdigt samhällsskick. Paine var ett barn av Upplysningen – kanske rentav urtypen för en upplysningsmänniska. De naturvetenskapliga framstegen hade gjort djupa intryck på honom, och han försökte själv utnyttja dem praktiskt (han konstruerade senare en ny bro). Uppfostrad i ett kväkarhem kom han att bryta helt med den kristna religionen och skriva ett deistiskt manifest (Förnuftets tidehvarf). Politiskt var han djupt influerad av John Lockes och andras tankar om "verldslig regerings rätta gräntsor och ändamål" – han skulle senare, i Menniskans rättigheter, framstå som en av de stora naturrättsteoretikerna. Han var vad man idag skulle kalla en "folkets man", med skarp blick för eländet och fattigdomen i världen och dess samband med de rådande politiska och religiösa institutionerna.

En del av detta finns med också i Common Sense. Han börjar med att ge en något skizzartad men dock presentation av den Lockeska teorin om statens uppkomst och berättigande, och han fortsätter med ett våldsamt angrepp på den ärftliga monarkin som institution – där han visar att den grundar sig på brutalt förtryck. En rad är så bra att den måste citeras:

Ett av de starkaste naturliga bevisen för den ärftliga tronföljdens dårskap, är att naturen ogillar den, ty annars skulle hon ej så ofta göra den löjlig, genom att skänka mänskligheten en åsna till lejon.

Paines karriär var inte slut med Common Sense. Han fortsatte sitt politiska skriftställarskap i revolutionens tjänst med en periodisk publikation, The Crisis. Några år senare finner vi honom på barrikaderna igen, i franska revolutionen. Det var då han skrev Menniskans rättigheter som svar på Edmund Burkes angrepp. Inte långt senare finner vi honom bland samma revolutions offer, inspärrad för att ha motsatt sig Louis Capets avrättning och räddad (såvitt man vet) av en ren slump från giljotinen. Han återvände till USA, men hans Förnuftets tidehvarf (skriven i giljotinskuggan) hade gjort att han förlorat all sin forna popularitet och nu möttes av inget annat än glåpord och förtal i det land han varit med om att grunda. Han dog 1809, lika utblottad och okänd som han hade varit då han anlände till Philadelphia 1776.

Paine har knappast blivit rättvist behandlad av eftervärlden. Som tänkare har han betraktats som ytlig och osjälvständig. Som karaktär har han utsatts för den eländigaste smutskastning. För konservativa har han aldrig varit något annat än en spottkopp. Till deras vördade hävder har han huvudsakligen gått som virrhjärna, trubbelmakare, ateist och fyllbult.

Den människa som möter oss i Paines skrifter är i själva verket mycket sympatisk. Han tog sina idéer på djupt allvar, han stod för dem i alla väder och han fikade aldrig efter lättköpt popularitet. Hans handlande under franska revolutionen visar att han inte väjde för att sätta sitt liv på spel för en sak han trodde på. Det finns andra tecken på att han var en särdeles rakryggad person.

Och vad beträffar hans osjälvständighet var han kanske inte riktigt någon John Locke – men han var sannerligen inte heller någon vanlig talskrivare åt någon partiledare. Hans inlägg var dagspolitiska, men det finns ändå mycket att hämta i dem som inte finns att hämta på andra håll. Någon dagsländetänkare var han minst av allt.

Jag höll nästan på att glömma bort anledningen till denna hyllning. Det är att Common Sense nu äntligen efter 210 år blivit översatt till svenska. Översättningen heter som sig bör Sunt förnuft, den är signerad Thomas Warburton och har getts ut av Ordfronts förlag i serien "Demokratiskt bibliotek".

Som kanske framgått av citaten ovan vilar de 210 åren inte särskilt tungt över den svenska texten. Warburton har valt att göra en tidstrogen översättning och endast moderniserat stavningen. (Och han har i varje fall lyckats bättre än en viss C.F. Nordenskjöld som år 1792 gjorde en närmast oläslig översättning av första delen av Menniskans rättigheter.)

Boken är också försedd med en informativ inledning av Christer Hellmark.

Det stämmer naturligtvis till eftertanke att en banbrytande liberal tänkare som Paine måste tas om hand av ett kommunistiskt förlag för att komma ut på svenska. Men världen är nu en gång upp- och nervänd.

Publicerad i Nyliberalen nr 3–4 1986


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.