Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Bokrecensioner


Filosofiska brev
av Voltaire
Uppsala: Carmina klassiker, 1986

I en tid där upplysning och förnuft befinner sig under attack – där en av våra ledande morgontidningar kan tillåta sig att köra en lång artikelserie under rubriken "Förnuft till döds?" – är det en lisa att kunna ta del av verk från den tid då upplysningen och förnuftet befann sig på frammarsch.

Ett sådant verk, som nu sent omsider gjorts tillgängligt för svensk publik, är François-Marie Arouet de Voltaires Filosofiska brev från 1733-34 (Carmina klassiker, Uppsala 1986; övers. Jan Stolpe; inl. Tore Frängsmyr).

Denna lilla volym var resultatet av en påtvingad Englandsvistelse; dess avsikt var att presentera engelskt tankeliv för fransmännen, och den första upplagan kom faktiskt ut i England och på engelska 1733. Den första franska upplagan av år 1734 utgavs med falsk tryckare och falsk tryckord; försiktighetsåtgärden tycks ha varit berättigad, för boken blev faktiskt bränd av bödeln på bål.

Det är svårt för oss idag att se varför. För visserligen finns här en hel del angrepp mot hävdvunna franska institutioner, men angreppen är inte särskilt våldsamma, och de framförs inte elakt och sarkastiskt utan snarare med ett smittande gott humör. Speciellt de första kapitlen (som handlar om de religiösa förhållandena på ömse sidor om Kanalen) har lockat mig till åtskilliga hjärtliga skratt.

Men mörkermän har aldrig tålt att man raljerar med dem, och på den punkten är det nog likadant idag, även om det i vår del av världen varken finns bödlar eller bokbål utan bara snorkiga tidningsredaktörer och självrättfärdiga kulturnämnder.

Voltaires lekfulla satir drabbade förresten engelsmännen ungefär lika mycket som fransmännen; men engelsmännen tycks inte ha tagit illa vid sig och anställde inga bål.

Sin främsta betydelse hade kanske Filosofiska brev som populärvetenskaplig framställning. Voltaires presentation av Newtons insatser inom fysiken, matematiken och optiken står sig såvitt jag kan bedöma än idag – klar och begriplig för lekmannen och samtidigt en rättvisande tribut till Newtons storhet som vetenskapsman.

Mindre lyckad (och kanske mera tidsbunden) är Voltaire som litterär kritiker. Hos Shakespeare tycks han vilja utmönstra allt som är "lågt" och "vardagligt" (som t.ex. dödgrävarscenen i Hamlet) och bara behålla det "sublima".

Till skönhetsfläckarna hör också en del fördomsfulla och onödigt svepande uttalanden om judarna. Det är märkligt att denne store förespråkare av tolerans och vidsynthet i detta fall ska vara så intolerant och trångsynt.

Någon riktigt djup filosofisk tänkare var inte Voltaire. Han väckte stort hat med sin kritik av kyrka och prästvälde, men han går aldrig riktigt tillrätta med religionen som sådan, och accepterar utan vidare tesen att den skulle vara nödvändig för människornas lycka. (I rättvisans namn ska dock erkännas att den deism som Voltaire och senare t.ex. Thomas Paine pläderade för utgjorde ett stort steg framåt och var en del av naturens och människans myndighetsförklaring.) I grundläggande kunskapsteoretiska frågor gör han inte mer än upprepar några av John Lockes olycksaliga misstag i ämnet (t.ex. att själen är en passiv mottagare av intryck från omvärlden – kunskapsteoretiskt passiv lika väl som metafysiskt).

Men man kan inte begära allt, och trots dessa brister ger oss Voltaire både upplysning och lysande underhållning på samma gång. Och i en stor filosofisk stridsfråga (egoism kontra altruism) har Voltaire några rader som är så kloka och så vältaliga att jag ska sluta med att citera dem i sin helhet. (Citatet är ur det sista brevet, en polemik mot vissa av Blaise Pascals Tankar.)

(Pascal:) Vi föds som orättfärdiga, ty var och en tänker blott på sig själv. Detta står i strid med all ordning. Det är det allmänna vi bör sträva emot, och driften att söka sig själv är roten till all oordning i krig, samhällsliv, ekonomi osv.

(Voltaire:) Detta är helt i sin ordning. Det är lika omöjligt att bilda och upprätthålla ett samhälle utan egenkärlek som det är omöjligt att avla barn utan åtrå, att försöka äta utan aptit osv. Det är kärleken till oss själva som stöder kärleken till andra; det är genom våra ömsesidiga behov som vi är nyttiga för människosläktet; detta är grundvalen för all handel och det eviga bandet mellan människorna. Utan den skulle man aldrig ha funnit på en enda konst och aldrig ha bildat ens ett samhälle om tio personer. Det är egenkärleken – vilken varje djur får av naturen – som manar oss att respektera de andras. Lagen styr denna egenkärlek och religionen fullkomnar den. Gud hade visserligen kunnat skapa varelser som enbart vore inriktade på andras väl. I så fall skulle handelsmännen ha rest till Indien av ren människokärlek och muraren ha huggit sten för att glädja sin nästa. Men Gud har inte inrättat saker och ting på det viset. Låt oss inte förbanna den instinkt han har givit oss, utan låt oss använda den på det sätt han anvisar.

Strängnäs 7 juli 1987
Per-Olof Samuelsson

Recensionen publicerades i Nyliberalen nr 2, 1987.

(Den här recensionen fick mig att vilja läsa om Filosofiska brev. Men nu hittar jag den inte i min bokhylla!)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.