Replik till Bengt Friberg om scientologin

Det här är ytterligare en artikel jag fick publicerad i Sökaren några år senare, med anledning av ett replikskifte mellan Bengt Friberg och Sven Ove Hansson. (Bengt Friberg är en person jag kände mycket väl under mina år som scientolog, men vad han gör idag och hur han idag ställer sig till scientologin har jag ingen aning om. I sin egen replik skrev han att officiellt lämnade scientologin 1983.)

Bengt Fribergs genmäle om scientologin i Sökaren 7/86 innehåller en hel del som inte bör få stå oemotsagt. Självfallet har han rätt i att Sven Ove Hanssons kritik är ytlig och tämligen okunnig. Och lika självfallet vet Friberg mer om E-metern än alla scientologins kritiker tagna tillsammans. Detta hindrar inte att hans egen analys på avgörande punkter är direkt vilseledande.

För det första är den distinktionen Friberg gör – mellan Läran, Grundaren, Kyrkan och de enskilda Församlingsmedlemmarna – något dubiös.[1] Speciellt gäller detta distinktionen mellan Grundaren och Kyrkan.

Relationerna dem emellan är nämligen inte alls särskilt svårutredda – om man undantar de allra sista åren av Hubbards liv, då han uppenbarligen mer eller mindre dragit sig tillbaka. Men från 1950 och fram till c:a 1980 var det otvivelaktigt L. Ron Hubbard som höll i trådarna. Det var han som gav ut Dianetik. Den moderna vetenskapen om mental hälsa och grundade de första dianetikstiftelserna 1950. Det var han som flyttade rörelsens centrum till Wichita 1952, till Phoenix 1954, till Washington DC 1955. (Fribergs påstående att kyrkan inte grundades av Hubbard förefaller mig märkligt; om det var han själv eller någon av hans medarbetare som undertecknade handlingarna är väl egentligen egalt?) När han flyttade sina bopålar till Saint Hill i England 1959, dröjde det inte länge förrän Saint Hill var scientologins Mecka. Det var han som gjorde rörelsen "sjöburen" 1967 genom att bilda Sea Org, och det var han som tog den i land i Florida 1975. Milstolparna i scientologins historia var milstolpar i Hubbards personliga liv.

Och som i stort, så också i smått. Var och en som arbetat inom organisationen vet att om en order, en begäran eller bara ett hovsamt förslag kom från Ron, då ägde det företräde framför allt annat. Var och en vet att beslutshierarkins topp utgjordes av LRH och hans närmaste medarbetare – och att de senare var utbytbara; de kommer och går men LRH består.

Något liknande gäller distinktionen mellan Grundaren och Läran. Det är förmodligen annorlunda nu när Hubbard är död och kyrkan splittrad, men under hans livstid var det omöjligt att på detta sätt skilja scientologin från Hubbards person. Om man tvekar eller är oenig om vad scientologin faktiskt lär eller hur den ska tillämpas, vad gör man? Jo, man går till Hubbards skrifter, hans böcker, bulletiner, policybrev eller bandade föreläsningar. Där får man besked. (Och hur skulle det egentligen kunna vara annorlunda? Så länge Jesus levde fanns det en auktoritet på vad som var sann kristendom, nämligen Jesus. Så länge Buddha levde… Så länge Marx levde… Etc. Och vad är det för fel på det? Håller man inte med kan man skaffa sig en annan guru, eller tänka själv.)

Detta leder mig till nästa punkt: att scientologin skulle vara antiauktoritär. Detta är enligt min mening falskt, och dessutom en skickligt gillrad fälla.

Till att börja med begriper jag inte Fribergs spekulationer om att Hubbard skulle ha börjat "spåra ur" 1968 och blivit mer auktoritär från och med då. Vissa yttre omständigheter (intensiva försök att bannlysa scientologin i flera länder, vilka nådde sin kulmen det året) ledde till en "uppstramning" inom kyrkan. Men den djupare poängen är en annan.

Det "antiauktoritära" i scientologin ligger enligt Friberg i att man uppfordras att "pröva alla data mot egna erfarenheter och observationer". För all del, det vore ju underbart om så vore, eftersom det ger en full frihet att förkasta scientologin så snart man märker att den inte stämmer. Men låt mig ge ett par exempel på hur denna princip faktiskt tillämpas.

Det finns en metod som beskrivs i en av Hubbards bulletiner och som en studerande uppmanas använda, om han har svårt att fatta eller inte kan hålla med om någon av scientologins lärosatser. Han ska då hitta på ett antal exempel på att det är på det viset, och ett antal exempel på att det inte är på det viset. Han ska göra detta växelvis – men han ska alltid sluta med ett exempel på att det är på det viset. Detta är betecknande. Om det råder en konflikt mellan vad den studerande själv tänker och vad som står i Hubbards bulletiner, så är det Hubbard som har rätt och den studerande som ska anpassa sig, aldrig tvärtom.

Och mönstret är återkommande. Om den studerande har en oenighet eller en förvirring beträffande studiematerialet, beror det alltid på att han har ett missförstått ord som behöver klaras upp. Det är aldrig Hubbard som har ett missförstått ord! Det är aldrig bulletinen som är förvirrad, bara den studerande!

Den princip som faktiskt tillämpas är den rakt motsatta till den Friberg anger: den studerande förväntas pröva sina erfarenheter och observationer mot scientologins data, inte tvärtom!

Så det hela är en fälla, men knepet ligger i gillrandet. Om scientologerna gick ut på gator och torg med budskapet: "Sluta tänk! Låt Ron tänka åt dig!" är det inte troligt att de skulle värva några anhängare. Alltså bär man sig inte åt på det sättet. I stället börjar man med att betona hur viktigt det är att man själv tar ställning och prövar varje del av scientologin – enligt formeln "Vad som är sant i scientologin är vad som är sant för dig." Acceptera det du kan hålla med om och vänta med resten till senare!

Men när en person har gjort sina första lärospån och kommit in i organisationen, då är visan en annan. Ledmotivet är: "Gör som Ron säger!" Det har många variationer – "Koppla upp dig till källan!" – "Avvik inte från rött, grönt eller blått på vitt!" etc. – men jag tror att Bengt Friberg känner till dem lika väl som jag.[2]

Kritikerna har rätt i att scientologin snärjer sina adepter i sitt garn, men de har inte den blekaste aning om hur det går till. Därav det ständiga ylandet om "hjärntvätt". Detta är inget annat än ett exempel på gamle Goethes maxim: "Där tanken sviktar står ett ord på lut."

Knepet ligger i att ställa ut stora utopiska löften typ "total frihet", "total orsak" o.s.v. – och att ständigt flytta fram löftet. Svaret står alltid att finna på nästa auditeringsnivå, och finns det inte där finns det på nästa, eller på någon av nivåerna ovanför OT 8.[3]

Och de högre nivåerna står alltid insvepta i ett slags hemlighetsfullt lockande skimmer. Fenomen som "R6-banken", "eldväggen" eller "exterior med full varseblivning" retar alltid nyfikenheten.[4]

Och inte bara nyfikenheten utan också fåfängan och den missriktade idealismen stimuleras av talet om scientologins världsomspännande mission – att "sätta in etik på denna planet och detta universum", att "bygga en bro till en högre civilisation" etc.

Men vad är det egentligen för fel på scientologin? Varför måste de fagra löftena nödvändigt svika?

Felet ligger i dess syn på människan och universum.

Det är helt enkelt inte sant att människan är en "andlig varelse" i scientologins bemärkelse av uttrycket – att hon är en ande som har en kropp, precis som hon har ett klädesplagg eller en bil eller en lägenhet. Människans "andlighet" består i att hon besitter ett medvetande som på avgörande punkter skiljer sig från de högre djurens medvetande. Men hon är fortfarande ett "rationellt djur" – inte ett fritt svävande andligt väsen som skaffat sig en kropp på samma sätt som man skaffar sig en kostym, en folka eller en trea på Östermalm. Kostymen kan tas på och av, folkan kan bytas mot en saab, trean kan bytas mot en etta med pentry eller en villa på Lidingö – men när kroppen är utsliten eller kraschad i en bilolycka, finns det inget att byta den mot.

Det är inte heller sant, som scientologin lär, att universum grundar sig på överenskommelser mellan olika andar. Universum existerar oberoende av oss, och det bryr sig inte om våra överenskommelser.

Många nutidsmänniskor är förståeligt nog utledsna på de olika varianter av materialism som dominerar vår värld idag. Detta är en av orsakerna till att de attraheras av sådana rörelser som scientologin, som tycks erbjuda ett radikalt alternativ. Men det är ingen större skillnad mellan att vara en medvetslös köttklump som skyfflas fram och tillbaka av politiker – och att vara ett spöke utan kropp, jagad fram och tillbaka i universum av en karismatisk ledare med en frälsningsplan i ena handen och en biljett till helvetet i den andra.

Vad som behövs är en filosofi som förmår integrera själ och kropp, som tar detta liv på denna jord på allvar, och som avvisar hela reinkarnationsköret och förpassar det till det spökhus där det hör hemma.


[1] Vad sägs om en buddhist som högtidligt förklarar: "Jag tar min tillflykt till Dharma – men jag ger blanka attan i Buddha och Sangha"?

[2] "Källan" ("Source") är en vanlig benämning på L. Ron Hubbard. Uttrycket "koppla upp sig till källan" är hämtat från en kampanj som bedrevs inom kyrkan vid mitten av 70-talet. – Rött, grönt och blått på vitt markerar att en teknisk "bulletin", ett administrativt "policybrev" resp. ett verkställande direktiv är skrivet av eller direkt dikterat av L. Ron Hubbard. Om upphovsmannen/kvinnan är någon annan, används gulaktigt papper.

[3] OT – Opererande Thetan – definieras som "total orsak över materia, energi, rum och tid, subjektivt såväl som objektivt". Hubbard utarbetade OT-nivåerna 1 till 7 under slutet av 60-talet. Den åttonde och högsta OT-nivån aviserades länge men kom aldrig. Däremot fick man vid slutet av 70-talet veta att Hubbard utforskat ett femtontal OT-nivåer ovanför OT 8, att de fanns nedskrivna i form av anteckningar, och att de så småningom skulle offentliggöras.

[4] "Exterior" betyder "utanför kroppen". "R6-banken" och "eldväggen" är termer vilkas innebörd det inte lönar sig att grubbla över. (Bengt Friberg vet mer än jag om dem.) ["Eldväggen" syftar f.ö. på den där händelsen där rymdkejsaren Xenu var inblandad. Men det har jag fått veta senare; till den nivån kom jag aldrig.]


Bengt Friberg återkom med en replik, där han bl.a. skrev:

[Det är] mycket tråkigt att Per-Olof tydligen fått så litet utbyte av scientologin, och jag kan förstå hans bitterhet. Vi hade olika verksamhetsområden, men jobbade ibland mycket tillsammans med översättningar. Jag minns med glädje mina turer över till Köpenhamn och mina samtal med den kunnige och ofta spirituelle "Sam". Dessa tankeutbyten och denna gemenskap var också en del av kyrkans verksamhet på den tiden. Vi var goda vänner och jag önskar egentligen ingen dispyt med honom. Han har sin syn och jag har min. Men eftersom vi nu deltar i en offentlig debatt, vill jag understryka att han praktiskt taget uteslutande arbetade med översättningar under sin tid i kyrkan och därför, som jag ser det, har en ensidigt teoretisk utgångspunkt för sin bedömning. […] Vill du med handen på hjärtat (eller på hjärnan, om du föredrar det) påstå att scientologin inte innehåller någonting positivt och att du inte har haft någon nytta av den i ditt liv? Vill du förneka det, eller har du glömt det? Efter dina svartmålningar i Sökaren tycker jag att dessa frågor är befogade.

Och om "reinkarnationsköret" skrev Friberg:

Men om det nu skulle vara så att tidigare liv faktiskt är en realitet och att vi i det nuvarande livet påverkas starkt, om än omedvetet, av tidigare erfarenheter (vilket jag, liksom många andra, alltifrån de gamla indiska filosoferna, anser och fått bekräftat genom personliga erfarenheter), då räcker en sådan strutspolitik [sic] inte långt.

Mitt svar:

Eftersom du ställer en direkt fråga, ska du få ett direkt svar: nej, jag vill inte påstå att jag inte fått ut någonting positivt av scientologin. Jag vill gå ett steg längre och säga att om ingen fick ut någonting positivt av scientologin, skulle det inte finnas några scientologer och ingenting för oss att diskutera.

Men när man bedömer en så vittomfattande företeelse, som inbegriper en filosofi, ett sätt att leva och en världsomspännande organisation med mycket vittgående ambitioner, måste man göra en helhetsbedömning och försöka skilja det tillfälliga från det grundläggande. Slutet av mitt förra inlägg var ett försök till en filosofiskt grundläggande kritik.

För att rekapitulera det viktigaste menar jag att det finns en koppling mellan det auktoritära inslaget i scientologin ("gör-som-Ron-säger-syndromet") och föreställningen att verkligheten grundar sig på överenskommelse. Det är ingen tillfällighet (och inget enastående för scientologin) att filosofer som anser att verkligheten skapas av vårt medvetande, snarare än upptäcks och identifieras av det, har totalitära implikationer.

Mot ditt resonemang om reinkarnation måste jag invända, därför att det har formen "tänk om vi har levat förut".

Man kan inte grunda en teori på ogrundade hypoteser. Man kan m.a.o. inte säga "tänk om tidigare liv vore en realitet och sedan resonera som om man slagit fast ett faktum, lika lite som man kan börja med ett "tänk om våra öden styrs av stjärnorna (eller av pappas pengar eller vår tidiga toaletträning)". Man måste utgå från vad man faktiskt vet om verkligheten.

Scientologins "bevis" för tidigare liv är mycket enkelt och rättframt: folk minns faktiskt sina tidigare liv när de auditeras. Jag har själv genomgått några hundra timmars dianetikauditering och i praktiskt taget varje session gått tillbaka till tidigare liv. Men dessa minnen har helt enkelt inte den beviskraft som ett normalt minne har. De har inte mer beviskraft än en dröm eller en fantasi.

[Tillägg 2009: jag tillbringade m.a.o. timvis med att sitta och fantisera ihop saker som skulle ha inträffat för hundratals eller miljontals år sedan. Och det för detta som scientologikyrkan senare krävt mig på ofantliga summor!]

Men själva reinkarnationsidén har också en skadlig följd. Den tenderar att nedvärdera vårt faktiska liv, nu, här, på jorden. På samma sätt som sedelpressar urholkar penningvärdet, urholkar själavandringsidé värdet av detta vårt enda, oersättliga liv. Livsavgörande beslut blir omöjliga att fatta, om man inte har en realistisk uppfattning av vad livet är, inklusive det till synes banala faktum att det så småningom tar slut och att man inte har någon ny chans att se fram emot. [Ja, man kan ju t.ex. få för sig att det är en vettig idé att skriva på ett miljardårskontrakt.]

Till sist tycker jag faktiskt inte att jag har svartmålat särskilt mycket i mina tidigare artiklar i Sökaren. Jag har bemödat mig om att lyfta fram fakta. Vissa av dessa fakta är smått absurda (som t.ex. att man faktiskt kan samla på sig en avsevärd skuld om man tecknar ett miljardårskontrakt). Men det är ju knappast mitt fel.

Jag kanske kan mildra intrycket av svartmålning genom att deklarera att jag långt ifrån betraktar scientologer överlag som monster [somliga är det, men inte alla]. De flesta är både hyggliga och intelligenta. Jag tycker bara att de slösar bort sina liv på att brygga brospann till evigheten.

Tillägg 2009: Mot Fribergs påstående att jag har en "ensidigt teoretisk utgångspunkt" vill jag invända att jag också har åtskillig praktisk erfarenhet. Jag har erfarenhet av de långa arbetsdagarna inom Sjöorganisationen. Det var minsann inte 8 timmars arbetsdag, snarare 11 eller 12. Ledigt hade man bara på fredagseftermiddagarna, och den ledigheten gick man ibland miste om, ifall ens "stats" inte skulle vara bra nog vid arbetsveckans slut, torsdag kl. 12. Jag har erfarenhet av att jobba natten igenom natten mellan onsdag och torsdag får att få upp veckans "stats". Jag har erfarenhet av lönerna inom Sjöorganisationen. Den normala veckolönen, utöver kost och logi, var 72 danska kronor i veckan. Men ofta halverades denna lön, och ibland frös den rentav helt inne. (Enstaka veckor kunde man få bonus, men det var inte ofta.)

Många har råkat värre ut än jag. Jag utsattes t.ex. aldrig för den straffkommendering som kallas RPF ("Rehabilitation Project Force"). Men jag vet att de som gjorde det fick vänta på maten tills alla andra ätit och ta de smulor som blev över.

Det här är vad jag kallar praktisk erfarenhet!

(Om ni vill veta hur illa det verkligen kan gå, rekommenderar jag er att läsa Jeff Hawkins självbiografiska blogg Counterfeit Dreams.)

Tillbaka till Skelettet i garderoben