Skelettet i garderoben

Här tänker jag lägga in en del material som jag faktiskt hade hoppats slippa att någonsin behöva lägga ut på nätet.

Som somliga av er känner till var jag under en period i min ungdom medlem i Scientologikyrkan. Det här är ingenting som jag direkt hemlighållit, men jag har heller inte brytt mig om att skriva om det. Jag har betraktat det som ett definitivt avslutat kapitel, och jag har inte heller tyckt det vara nödvändigt att bedriva någon sorts korståg mot scientologin.

Jag lämnade alltså Scientologikyrkan någon gång i slutet av år 1977, d.v.s. för snart 32 år sedan. Bortsett från en kort period i början av 80-talet har scientologerna sedan dess lämnat mig helt ifred, och jag trodde att jag skulle lämnas ifred under mina återstående livsdagar också.

Men på sista tiden har jag börjat få påstötningar från scientologerna i form av både telefonsamtal och brev. De tycks ha fått för sig att det, efter mer än 30 år, är dags att värva mig tillbaka. De försöker också få mig att betala en avsevärd summa pengar till dem, för tjänster som de tydligen menar att jag under 1970-talet skulle ha narrat till mig gratis.

Per telefon har jag förklarat att jag inte är ett dugg intresserad av att upprepa ett misstag jag begick långt tillbaka i min ungdom. Per brev har jag förklarat att jag inte tänker betala ett endaste öre mer än jag redan betalt, och att jag inte tänker arbeta en minut längre för Scientologikyrkan än jag redan arbetat. Jag har också polisanmält saken telefonpåringningarna betraktar jag som ofredande, och penningkraven betraktar jag som försök till utpressning. (Jag har dock ännu inte fått något svar från polisen).

Men för att göra allt detta fullständigt klart tänker jag nu lägga ut några artiklar om scientologin som jag skrivit och fått publicerade samt också den korrespondens jag hade med scientologerna i början av 80-talet.

Det finns en viss risk med att lägga ut detta på nätet, nämligen att alla de som betraktar objektivismen som en "kult" ska få vatten på sin kvarn. Men jag betraktar inte denna risk som särskilt överhängande. Den sortens människor gör man faktiskt klokast i att ignorera. (Och faktum är att det redan har hänt ett par gånger att någon fiende till objektivismen använt mitt tidigare engagemang i Scientologikyrkan som ett slagträ mot objektivismen ett exempel på det är Eskilstunajournalisten Bjarne Moelv, som använde det i tidningen Folket 1994, när jag var dum nog att försöka diskutera marxism med honom det meningsutbytet kommer så småningom att läggas ut på Nattväktaren.) Och all logik säger ju att det enda som kan bevisas i det här fallet är att jag, POS, är en smula knäpp, och att det inte ska spilla över på andra.

Och att jag just under 1970-talet började läsa Ayn Rand och studera objektivismen var en bidragande orsak till att jag bestämde mig för att lämna scientologin. Så om något kan man ju säga att objektivismen räddat en själ ur klorna på denna sekt.

Följande artiklar finns nu utlagda:
Scientologikyrkan och dess "snyltgäster", publicerad i tidskriften Sökaren år 1981.
Min korrespondens med scientologerna från början av 80-talet
Brev till en scientolog, skrivet 1980
Replik till Bengt Friberg om scientologin, publicerad i Sökaren 1986

Jag har också registrerat mig och skrivit en smula på ett diskussionsforum som heter The Ex Scientologist Message Board.


Post scriptum: Jag fick kontakt med en journalist på Expressen, och resultatet kan ni läsa här.


Post scriptum februari 2010: Alla som läser det här måste fråga sig hur en klipsk person som P.O. Samuelsson kan ha varit så urbota dum att han gått med i Scientologikyrkan. Men inte ens jag själv har något uttömmande svar på den frågan - utöver generaliseringar som "jag var dummare då än nu" eller "jag var naiv och lättlurad". Några ledtrådar kan jag nog ge:

Mina första kontakter med scientologin var positiva: den auditering (eller "andlig vägledning") jag i början fick gjorde mig bättre: jag blev av med en del mentala blockeringar och min kommunikationsförmåga förbättrades avsevärt. En del av den auditering jag fick längre fram var värdelös: den bestod i att försöka dikta ihop saker som skulle hänt mig i tidigare liv. (Så småningom insåg jag det självklara: att jag bara har ett liv, nämligen det som jag lever nu. Jag insåg också att jag som medarbetare i "kyrkan" lät mitt liv dikteras av andra; jag beslöt att i fortsättningen leva mitt eget liv; det har inte heller varit lätt, men i viss mån har jag lyckats.)

Ett par filosofiska poänger:

Scientologin grundar sig på premissen att medvetandet har primat (eller företräde) över existensen. Den hävdar att det fysiska universum vi alla lever och verkar i ursprungligen är ett resultat av överenskommelser mellan själar ("thetaner"). Att förkasta den premissen tog mig lite tid.

Denna premiss är ju faktiskt kantiansk. L. Ron Hubbard påstod sig ta avstånd från Kant, men hans egen filosofi innehåller gott om kantianska principer. Han accepterar t.ex. Kants pliktmoral på följande sätt: han gör upp en lista över motivationer eller bevekelsegrunder: i botten på listan placerar han "pengar och materiella ting", närmast över kommer "personlig vinning", därnäst "personlig övertygelse", men högst av alla kommer "plikt". Och att alltid göra sin plikt är något man måste lova när man går med i "Sjöorganisationen".

Och vad säger LRH om kapitalismen? Nej, han drar ingen lans för kapitalismen; han menar att kapitalism går ut på att leva på räntor! Och att leva på räntor är inte produktivt!

Jag vill avsluta det här med ett citat från den filosof som räddade mig ur scientologins klor:

Människans liv är ett sammanhängande helt: på gott eller ont innehåller varje dag, år och decennium i hennes liv summan av alla dagar som ligger bakom henne. Hon kan ändra sina val, hon är fri att ändra färdriktning, hon är i många fall t.o.m. fri att gottgöra konsekvenserna av sitt förflutna - men hon är inte fri att undfly dem [...] Om hon ska lyckas med uppgiften att överleva, om hennes handlingar inte ska syfta till hennes egen förstörelse, måste människan välja sin färdriktning, sina mål, sina värden inom den ram och ur den synvinkel som utgörs av en hel livstid.

Med egna ord: man kan inte fly från sitt förflutna. Förr eller senare hinner det ikapp en. När som helst kan det komma en telefonpåringning eller ett kravbrev.