Scientologikyrkan och dess "snyltgäster"

Denna artikel publierades i tidskriften Sökaren år 1981.

Det har i Sökarens spalter förts en informativ och livaktig debatt om Scientologikyrkan, en debatt som varit välgörande fri från bigotteri och korstågsanda i den ena eller andra riktningen, en debatt som efter bästa förmåga sökt ge utrymme åt alla parters synpunkter.

Det finns emellertid en punkt som jag anser behöver belysas ytterligare, och det är den skuldsättning som drabbar kyrkans medarbetare om de bryter sitt kontrakt och lämnar kyrkan före kontraktstidens utgång.

Det har ju framgått att en scientologimedarbetares utbildning och andliga vägledning (auditering) så att säga ingår i lönen – men att ett brutet kontrakt medför att dessa förmåner förfaller till betalning.

När kyrkans talesman, pastor Gun Lanciai, tillfrågas om detta i Sökaren nr 7, 1979, svarar hon att det uppstår en moralisk men inte juridisk skyldighet att betala för vad man fått från Scientologykyrkan, om man lämnar den.

Detta låter ju betryggande. Avfällingen kan med andra ord i lugn och ro rådgöra med sitt samvete. Hela problemet är om han ska godta eller avvisa sina tidigare trosfränders moraliska anspråk. Detta kan kanske kosta honom några vaknätter. Men det finns ingen lång arm som kan störa samvetets tysta överläggningar, inga hotande bilder av domstolar och kronofogdar som kan påverka hans beslut.

I själva verket har Scientologykyrkan mycket strikt policy om behandlingen av kontraktsbrytare – policy som går stick i stäv mot Gun Lanciais uttalande. Jag ska strax citera denna policy, men först en kort ordförklaring:

En kontraktsbrytare benämns inom scientologin "freeloader", ett ord som enligt American Heritage Dictionary betyder "en som vanemässigt lever på andras välgörenhet, generositet eller gästfrihet". Den svenska motsvarigheten är "matfriare" eller "snyltgäst".

Detta är vad L. Ron Hubbard har att säga om snyltgäster i HCO policybrev 13 oktober 1972R, omarbetat 12 april 1979:

En snyltgästskuld är inte bara ett symboliskt och godtyckligt straff, avsett att hindra snyltgäster att gå vidare uppför Bron. Den är en verklig skuldförbindelse som kan indrivas på laglig väg [an actual obligation legaly collectible] och den måste betalas, med den uttryckliga avsikten att gottgöra orgen [organisationen] för den tid, den omsorg och de pengar den investerat i att träna och auditera en medarbetare utan att få någonting i gengäld. […]

När en snyltgäst vägrar samarbeta med att återbetala sin skuld, t.o.m. sedan han erhållit en korrekt debitering och upprepade kommunikationer från orgen, är orgen skyldig att tillgripa alla tillgängliga rättsliga medel [any and all legal means] för att få betalning till stånd.

Det kan alltså knappast råda någon tvekan om att kyrkans grundare betraktar återbetalningsskyldigheten som juridisk och inte som "blott och bart moralisk". Det här är inte heller ett policybrev om vars innehåll Gun Lanciai gärna kan vara okunnig. Det ingår nämligen i varje scientologimedarbetares grundläggande "hatt" (eller "befattningsbeskrivning" som det heter på normal byråkratsvenska). Tydligen talar hon mot bättre vetande – eller också är det så att scientologin, i likhet med den medeltida skolastiken, innehåller dubbla sanningar (i detta fall en sanning för "sökare" och en annan för "finnare").

Gun Lanciai driver den moraliska aspekten vidare:

Anställning i Scientologykyrkan tar du inte i förvärvssyfte, utan du gör det av ideella skäl. Skriver du t.ex. ett femårskontrakt, så vet du att du kommer att ha en mängd förmåner. Du får kurser och du får auditering. Du gör en överenskommelse med församlingen: Detta satsar jag. Detta satsar ni. I och med att församlingen satsar på studenten, så förväntar den sig naturligtvis att vad denna lärt sig senare skall komma fler till godo, att han sedan t.ex. som auditör verkligen ger god service, så att hans PCs blir nöjda. [PC = person som genomgår auditering.]

Om studenten bryter sitt kontrakt, då har han två vägar att gå. Antingen försvinner han helt ur församlingens krets, och vi hör inte av honom längre. Eller också kommer han tillbaka, kanske snart, kanske efter lång tid. Då vet han att kyrkan en gång satsade på honom, men att han själv aldrig gav kyrkan det väntade utbytet. I det läget väljer de flesta att betala för vad de fick från kyrkan, eftersom det aldrig skulle kännas bra annars. Ty religion ger ett känsligare samvete.

Policy nämner ingenting om "två vägar" och gör inget explicit undantag för personer som "försvinner helt ur församlingens krets". Man bör inte heller i det här sammanhanget blunda för att Scientologykyrkan faktiskt bedriver viss uppsökande verksamhet och att de avhoppade scientologer som "aldrig hörs av igen" i huvudsak utgörs av den försvinnande minoritet som bosätter sig på okänd ort och skaffar sig hemligt telefonnummer, så att de inte kan nås av Scientologykyrkan.

Men finns det ändå inte en kärna av sanning i Gun Lanciais resonemang? Är det inte rätt och riktigt att den som bryter sitt kontrakt kompenserar kyrkan för vad den satsat på honom? En ömsesidig överenskommelse har ju brutits. Och ingenting är gratis i detta universum – det man inte betalar i reda pengar, måste man betala i tid eller arbete.

Och om en medarbetare vill lämna kyrkan, har han ju alltid två alternativ – att sluta genast och betala sin skuld, eller också tjäna ut kontraktstiden och lämna kyrkan skuldfri. Behöver det vara så svårt att bestämma sig för vilket alternativ som är det minst onda?

Nej, det behöver det inte – så länge kontraktet löper på en så pass kort tid som 2½ eller 5 år. Men det finns en särskild kategori av medarbetare, nämligen de som – drivna av en total hängivenhet för Scientologykyrkans mål, för idén att "sätta in etik" på denna planet och detta universum – anslutit sig till Sea Org (Sjöorganisationen). Deras kontrakt har en löptid på en miljard (tusen miljoner) år.

Även den starkaste hängivenhet kan flagna. Hur bergfast man än varit övertygad om scientologins förträfflighet den dag man skrev på sitt SO-kontrakt och blev applåderad och omkramad av en samlad medarbetarstyrka, måste ju den dag komma då man inser att man tagit ett förhastat steg, att man signerat en blankofullmakt på sitt liv, att den frihet man hoppats på i utbyte mot all sin hängivenhet blott är den totala friheten att göra som Ron säger. Och medan årtusendena rullar iväg och det ges fler och fler tillfällen till självrannsakan, växer den bleka eftertanken.

Och samtidigt växer ens skuld. All den auditering som ska rensa upp möget inom en och skänka en beslutsamhetens friska hy åter, ges på kredit. All den fortbildning som ska öka ens effektivitet och därmed ens värde för organisationen, ges också den på kredit. Det lilla man själv uträttar – som ju aldrig kan jämföras med den forskarmöda L. Ron Hubbard lagt ned och kontinuerligt fortsätter att lägga ned under årmiljonernas lopp – betalas däremot kontant, i form av kost, logi och en vanligen ganska blygsam veckolön.

Skulle man lämna Sea Org, det må ske snart eller sent omsider, har man inget att kräva. Vad Sea Org har att kräva för ens mångtusenåriga snyltande och matfrieri blir däremot bara mer och mer, ju längre man dröjer sig kvar.

Att bita ihop tänderna och tjäna ut sitt kontrakt kan inte vara helt lätt under dessa förhållanden – åtminstone inte under de första 500 miljoner åren. Därefter blir det väl undan för undan lättare. Och skulle man lyckas är chansen stor att man till sist upplever – åtminstone känslomässigt – den totala frihet för vars skull man en gång gav sig in i spelet. Och man varseblir äntligen den djupa sanningen i Rons ord, för så länge sedan, att "vägen ut är vägen igenom".

Men det troliga är att man ger sig av – efter 5 eller 50 eller 500 år. Och då träder HCO PB 13.10.72R i kraft – och dess kraft är större, ju längre man tvekat att bryta det heliga kontraktet. Ju mer tid man offrat på kyrkan och dess stjärnhöga mål, ju hårdare man arbetat på att lyfta civilisationen upp ur dyn, ju fler brutna strån man dragit till stacken för att bygga upp en ny värld, desto större blir nu vidden av det enorma snyltande man gjort sig skyldig till, och desto mer har man att kompensera kyrkan för allt den gjort utan att få någonting i gengäld.

Det finns förstås en mycket enkel lösning på detta problem. En skuld som kan ackumuleras över en period på en miljard år, bör rimligtvis kunna avbetalas över samma tidsperiod. Men denna lösning är otvivelaktigt "off policy", eftersom HCO PB 13.10.72R ingenting nämner om den. Den är "off source", eftersom den inte emanerar från L. Ron Hubbard. Och den är alldeles säkert "grossly out ethics", eftersom den upphöjer det snöda penningbegäret och den personliga vinningen på pliktens bekostnad – eftersom den på intet vis tillgodoser "det största goda för det största antalet dynamiker" utan är helt och hållet avsedd att gagna den första dynamiken (ens eget överlevande).


Sökarens dåvarande redaktör, Sven Magnusson, lade till följande anmärkning:

Per-Olof Samuelsson har varit aktiv inom Scientologykyrkan sedan mitten av 60-talet. Åren 1971-1977 arbetade han på heltid inom kyrkan, nästan uteslutande med översättningsarbete. Han anslöt sig till Sea Org i februari 1973.

I november 1977 lämnade han kyrkan och har inte för avsikt att återvända. Han betraktar sig inte längre som scientolog.

Sedan ungefär ett år tillbaka får han regelbundna påstötningar från organisationen i Köpenhamn (där han arbetade) att han skall betala avgifterna för den utbildning och de 200 timmars auditering han fick under sin tid i Sea Org. Breven är vänliga – utom ett, som innehåller hot om rättsliga åtgärder. Det görs mycket bestämt gällande att Per-Olof Samuelsson är skyldig att betala Scientologykyrkan 49.500 schweizerfranc (125.000 kronor).

Hans "skuld" till organisationen blir, utslagen på fem år, ca 25.000 kronor per år. Som jämförelse kan nämnas att hans genomsnittliga årslön var uppskattningsvis ca 10.000 kronor per år (värdet av kost och logi inräknat).

Scientologykyrkan erinrar honom om att de medarbetare som utnyttjar kyrkans tjänster under kontrakt föreläggs och får godkänna räkningar på kostnader, som skall betalas, om kontraktet bryts av medarbetaren. Detta är sant, men vem tänker i entusiasmens dagar på att det någon gång kan bli aktuellt att lämna scientologin och verkligen betala stora penningsummor till organisationen?

Kyrkan erbjuder honom nu att komma tillbaka, och om han åter inträder i Sjöorganisationen, stryks all hans skuld. (Detta strider mot Gun Lanciais uttalande i Sökaren nr, 7, 1979 enligt vilket det är den som återinträder som måste betala.) Men han är färdig med scientologin och menar att han gjort mer än rätt för sig genom allt det hårda, lågt avlönade arbetet i flera år och att kyrkans krav på honom därför är sällsynt oetiskt.

Per-Olof Samuelsson har skickat Sökaren fotokopior av sin korrespondens med Scientologykyrkan i Köpenhamn, på vars papper man finner orden "Scientologin är en praktiskt tillämpad religiös filosofi. Copyright 1976 L. Ron Hubbard." (Världens enda religion med copyright!)

Scientologerna är välkomna att förklara sig!


Varken Gun Lanciai eller någon annan officiell representant för Scientologikyrkan återkom och förklarade sig; däremot inflöt i nästa nummer följande replik från Roland Ekström:

Det var med stort intresse jag tog del av Per-Olof Samuelssons artikel "Scientologykyrkan och dess snyltgäster". Jag själv är scientolog sen 1969 och har även tillhört sjöorganisationen. Jag säger har tillhört då jag nu inte längre är medarbetare i sjöorganisationen och därför har även jag varit vad vi kallar en freeloader (snyltgäst som P-O föredrog att kalla det i sin artikel). Efter 2 år valde jag att självmant komma tillbaka till kyrkan. Denna gång inte som organisationsmedarbetare utan som vad vi kallar public. (Jag donerar pengar till kyrkan för dess kurser.) Skillnaden mellan P-O och mej är att vi har helt olika realiteter på livet. Jag uppskattar Scientologins syften och mål och jag kan inte blunda för allt det goda jag har fått ut av Scientologin. Jag är stolt över att vara Scientolog och kan därför inte tänka mej att stå utanför organisationen. Det är sant att även jag valde att bryta kontraktet för att få den tid jag behöver för mitt arbete som konstnär men jag kan inte blunda för det faktum att jag skrev under ett kontrakt som jag därmed godkände efter genomläsning, bör då också ta ansvar för det liksom för vilket annat kontraktsbrott som helst. Personligen hade jag varit på auditörsträning full tid och hoppade av innan jag skulle börja arbeta som auditör. (Auditör = andlig vägledare.) Jag hade fått lön, mat och husrum under hela den tid då jag studerade på heltid utan att göra någon som helst nytta för kyrkan. Jag ser det som att kyrkan investerade i mej för framtiden och med tanke på att jag inte gav något tillbaka så måste jag nog se mej som en "snyltgäst". Mina skulder uppgick till blygsamma 20 000:- och jag kallar det blygsamma med tanke på den nytta och det värde denna utbildning har för mitt dagliga liv.

Tydligen bortser P-O helt från det värdet eller också har han inte lyckats tillgodogöra sig Rons teknologi. Under den tid jag var ute ur organisationen så fick jag tydligen uppleva det rent motsatta förhållandet än P-O. Inte ett brev, besök eller ens ett telefonsamtal. Och jag försökte inte gömma mig. Tvärtom. Men under de två åren av "isolering" insåg jag hur viktigt det är att ha en gemenskap med en grupp människor. Att ha ett syfte och ett mål tillsammans med andra. Jag behövde bara än en gång titta på Scientologys syften och mål och jämföra dem med mina egna och då var det inte speciellt svårt att välja. Jag har ingen eller inget att vara bitter på och egentligen skulle inte P-O behöva vara det heller. Han vet lika väl som jag varför han vill se situationen i dag som han gör. Jag insåg för min del ganska snart vad saken handlade om. De c:a 100.000:- jag under alla år donerat till Scientology ser jag som en mycket trygg investering i mig själv. Jag stödjer kyrkan med mina pengar för att den ska få fortsätta att existera och expandera och jag får en ofantlig mängd kunskap i gengälld. Kunskap som gör det så mycket lättare att leva. Jag tillhör de drygt 2 miljoner lyckliga och aktiva scientologerna på vår moder jord och jag kan bara beklaga att P-O väljer att stanna utanför gemenskapen. Jag är lycklig att vara tillbaka igen och här tänker jag stanna.

Oavsett scientolog eller ej så ska vi väl ändå kunna enas om det mål som bl.a. är scientologys, nämligen en lugn och fredlig planet att leva på utan krig och andra dårskaper och att leva med full förståelse för varandra och livet.

Mitt svar:

Du har missat huvudpoängen i min artikel, nämligen denna: att ju längre och hårdare en SO-medlem arbetat för Sea Org, desto större blir hans skuld när han ger sig av. Ditt fall är knappast jämförbart med mitt, eftersom du skaffade dig en utbildning och sedan inte ställde dina färdigheter som auditör till kyrkans förfogande. Jag tycker du handlade rätt som betalade igen din skuld.

Själv har jag satsat drygt sex år av mitt liv på att göra Rons teknologi tillgänglig för svenska folket. Det vore orimligt av kyrkan att hävda att den inte haft någon nytta av mitt arbete. Jag betraktar dessa sex år som min donation till kyrkan, jag känner ingen större bitterhet över dem, och jag har inte den minsta tanke på att kräva tillbaka dem i någon form. Vad jag vänder mig mot är att min insats nu värderas till en klapp på axeln, medan kyrkans satsning på mig värderas till ytterligare flera års hårt arbete (för att skrapa ihop de pengar jag är skyldig).

Bara en sak till. Du skriver: "Han [POS] vet lika väl som jag varför han vill se situationen idag som han gör." Varför denna halvkvädna visa? Vad du och jag vet, men Sökarens läsekrets är okunnig om, är detta: Om en scientolog lämnar kyrkan och/eller uttalar sig kritiskt mot scientologin, betraktas detta av kyrkan som blott och bart ett symptom på brottsliga handlingar som personen begått mot kyrkan, eller Ron, eller mänskligheten i stort – brottsliga handlingar som personen nu inte vill se i ansiktet eller kännas vid, utan i stället kamouflerar med sin kritik och sin kverulans. Det är ju det du menar, eller hur? Varför då inte säga det rent ut?

Här tog diskussionen slut. Mitt syfte med artikeln uppnåddes emellertid: Efter det att den publicerats fick jag inte några ytterligare påstötningar angående min "snyltgästskuld". Inte förrän 28 år senare.

Den korrespondens jag hade med scientologerna om saken har jag nu också lagt ut på nätet.

Tillbaka till Skelletet i garderoben