Tännsjö och valfriheten

Följande inlägg föranleddes av en artikel av Torbjörn Tännsjö som publicerades på SvD:s Brännpunktssida 17 mars 1987 under rubriken "Säg nej till valfrihet". Den gick ut på att valfrihet inom områden som boende, omsorg, utbildning inte är något att eftersträva; tvångsinkvartering i kollektivhus, tvångsomsorg på statliga institutioner och tvångsutbildning i statliga läroanstalter är helt enkelt bättre. Individen vet helt enkelt inte sitt eget bästa; men "kollektivet" vet det; "kollektivet" är nämligen i besittning av "kollektiv rationalitet".

Jag hade vissa förhoppningar om att mitt motinlägg skulle blir publicerat, eftersom en bekant till mig och påstådd Randanhängare (Mattias Bengtsson) just då vikarierade som redaktör för Brännpunkt. Men det hjälpte inte. Också Henrik Unné skrev oberoende av mig en längre replik; inte heller den blev publicerad. (Jag publicerade själv båda motinläggen som bilaga till Objektivistisk skriftserie.) De motinlägg som faktiskt blev publicerade inriktade sig mest på de ekonomiska aspekterna av Tännsjös resonemang och lämnade den grundläggande konflikten mellan individualism och kollektivism därhän.

Hela sanningen om docent Torbjörn Tännsjös praktiska filosofi är förmodligen alltför magstark för att kunna delges SvD:s läsare. Men som en enkel gärd av konsumentupplysning ska den ändå lämnas här.

Tännsjös avvisande inställning till individuell valfrihet inskränker sig nämligen inte till sådana futtigheter som boende, undervisning eller omsorg. Han tycker också att det vore bäst för oss om vi slapp välja ifall vi ska leva eller dö.

I en utförlig uppsats som heter "Terrorism" och finns publicerad i samlingsvolymen Filosofi och samhälle (Doxa 1978) har han redogjort för sin filosofiskt grundade inställning i frågan. Den kan kort sammanfattas sålunda: en terroristhandling (som t.ex. att spränga en buss med skolbarn i luften) kan inte fördömas som ond "i sig". Det avgörande för vår moraliska bedömning måste vara en konsekvensetisk kalkyl. Bidrar mordet i fråga till att krossa den gamla murkna kapitalistiska samhällsstrukturen och bereda väg för samhällsutvecklingens socialistiska slutmål - eller gör den det inte? Detta är allt som räknas - det enskilda terroristoffrets liv är en i sammanhanget försumbar storhet.

Att dessa offer faktiskt mycket väl kan vara oskyldiga bekymrar inte Tännsjö nämnvärt, annat än som en invändning som måste undanröjas. I ett mycket sofistikerat avsnitt av sin uppsats försöker han visa att det inte finns, och inte kan finnas, något "naturligt samband" mellan skuld och straff. Straffets funktion är ju när allt kommer omkring att vara allmänpreventivt (d.v.s. avskräckande) - och en avrättning kan otvivelaktigt vara avskräckande, oavsett hur oskyldig den avrättade är.

Tännsjös uppsats är så öppet ondskefull att den naturliga försvarsmekanismen är att tro att han inte menar allvar - eller också att det han skriver "bara är filosofi" och alltså inte har med verkligheten att göra.

Det är troligt att många läsare reagerar likadant på hans Brännpunktsartikel "Säg nej till valfrihet" (SvD 17.3.87). Men reaktionen är irrationell. Det filosoferna tänker i sina elfenbenstorn kommer på sikt att forma den verklighet vi lever i - och tiden för en filosofisk motståndsrörelse är sedan länge inne och kan snart nog vara ute.

Det finns slående likheter mellan Tännsjös båda artiklar, den om terrorism och den om valfrihet. Grundpremissen är att det finns något kollektivt gott som individen gör klokast i att foga sig efter och underkasta sig. Det är kanske lite för absurt att hävda att ett terroristoffers död djupast sett ligger i hans eget intresse, så argumentet duger inte när det gäller terror. Men det tycks duga bra när det gäller slaveri.

Hur bemöter man då Tännsjös praktiska filosofi effektivt?

Man kan naturligtvis peka ut de mer absurda inslagen. Om jag t.ex. påstod att valfrihet i boendet skulle leda till överbefolkning av Kungliga slottet (därför att väldigt många människor drömmer om att bo där), skulle ingen ta mig på allvar. Ändå är detta bara ett litet snäpp knäppare än Tännsjös spådom att vårt land skulle kunna bli översållat av enplansvillor med garage och swimmingpool.

Men metoden är ineffektiv och går inte till grunden. Den verkliga måltavlan är Tännsjös favoritbegrepp, "kollektiv rationalitet". Någon sådan företeelse finns nämligen inte. Förnuft eller rationalitet är en egenskap som tillkommer individen och endast kan utövas individuellt. Även om individer samarbetar, åstadkommer detta ingen "kollektiv rationalitet". Att man "slår sina kloka huven ihop" innebär inte att hjärnorna växer samman till någon sorts superhjärna.

Strävan att anpassa sitt eget tänkande till en förmodad "kollektiv rationalitet" kan bara leda till katastrofala konsekvenser. Det innebär inte bara att man överger sin ägandes enplansvilla för att bosätta sig i något av Tännsjös kollektivhus, eller offrar sina barns framtid på någon av hans kollektiva barnstugor, eller offrar sin respekt för oskyldiga medmänniskors liv för att ställa sig bakom något av hans kollektiva maskingevär. Det innebär att allt tänkande upphör. Till att börja med ersätts det med försök till tankeläsning - det gäller ju att räkna ut vad alla andra, d.v.s. "kollektivet som helhet" tänker. Men eftersom alla andra sysslar med samma tankeläsning också, i stället för att tänka själva, finns snart inga tankar kvar att läsa.

Tännsjö har utan tvivel kopplat ett "radikalt grepp" på nyliberalismen, och får han hållas har han snart oss alla på mattan och sedan i fängelseburen eller på bårhuset. Men bemöter man honom lika radikalt är det troligt att han lika kvickt faller på eget grepp.

Copyright © 1987, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa