Tännsjös planerade slakthus

Följande artikel har tidigare förekommit i en bilaga till Objektivistisk skriftserie under rubriken "Skräckkabinettet special".

Jag citerar ur en av Henrik Unnés cirkulärinsändare:

Låt oss ta ett extremt exempel för att göra principen klar. Dr Ingvar Allan Stig är chef för ett sjukhus. Han ser att patienten Andersson behöver en ny lever för att överleva. Patienten Bengtsson behöver en ny njure för att överleva. Patienten Carlsson behöver ett nytt hjärta för att överleva. Men det är brist på organ att transplantera.

Dr Ingvar Allan Stig råkar få syn på en herr Danielsson som bara är på besök. Danielsson är helt frisk. Doktorn får en idé: "Jag kan rädda Andersson om jag ger honom Danielssons lever. Jag kan rädda Bengtsson om jag ger honom Danielssons njure. Jag kan rädda Carlsson om jag ger honom Danielssons hjärta. Då måsta jag visserligen avliva Danielsson, men i gengäld räddar jag tre personer till livet. Då gagnar jag ett flertal!" 

Visst vore det horribelt om det fick gå till så inom sjukvården.

Men ingen tänker så inom sjukvården, säger ni kanske, så det där är bara tankelekar. Tyvärr måste jag upplysa om att sådana tankar finns, och att de lärs ut till våra blivande läkare, som en del av undervisningen i "vårdetik". Det följande är saxat ur en intervju med Torbjörn Tännsjö i DN 4 mars 1992:

Tännsjö tar upp följande exempel i sin bok "Vårdetik": På ett sjukhus finns en patient som behöver en ny njure, en som behöver ett nytt hjärta och en som behöver en ny lever. Hoppet för dem är nästan ute. Då införs på sjukhuset en benbrottspatient som är en perfekt organdonator för samtliga tre behövande. I enlighet med Tännsjös teori om högsta möjliga lycka borde benbrottspatienten dödas och berövas sina organ för att tre människor ska kunna leva lyckliga liv och inte bara en.

Det där är fortfarande bara tankelekar, säger ni kanske; ingen - inte ens Torbjörn Tännsjö - kan verkligen mena så illa. Då trodde ni fel. Jag citerar vidare:

I en recension av boken hävdas att Tännsjö, med sin moraliska intuition, tycks skygga för denna orimliga konsekvens. Men det förnekar han, när DN frågar. Att han trots allt inte rekommenderar slakt av benbrottspatienten har sina rent praktiska skäl:

- Man ska ha hämningar. Att slakta folk är normal orätt, det skulle skapa osäkerhet och rädsla bland patienter om sådant skedde. Men enligt min teori vore det rätt i det här fallet, om det kunde ske i hemlighet så att ingen blev oroad.

Notera vad det är Tännsjö faktiskt pläderar för här. Det är inte bara det att vi ska mördas, ifall det skulle "gagna folkflertalet", utan värre: att vi ska mördas i hemlighet, så att ingen "blir oroad" (m.a.o.: protesterar och ställer till besvär över saken).

Torbjörn Tännsjö är inte någon knäppskalle som sitter och yrar på något mentalsjukhus. Det är han som undervisar våra blivande läkare i vårdetik. Det är honom folk lyssnar på i frågor som denna. För all del, det finns de som inte riktigt håller med honom; men hurdana är deras invändningar? Ur samma intervju: "[Carl-Henning] Wijkmark menar att hans resonemang är rent teoretiskt och inte bottnar i livserfarenhet. 'Det är tankelekar i ett slutet laboratorium.'" Bakterier som odlats i ett slutet laboratorium kan också döda.

För ett femtontal år sedan hävdade Tännsjö att det är helt i sin ordning att ta livet av oskyldiga människor, bara det "gagnar världsrevolutionen". Jag bemötte då, som ni säkert vet, hans resonemang i artikeln "Neutral terror?", som publicerades i Svensk Linje, efter att först ha refuserats av Filosofisk Tidskrift (med motiveringen att jag "nog misstolkade Tännsjö"). Det är begripligt att somliga inte riktigt tror på vad jag skrev om honom i denna artikel; det är svårt att begripa att någon kan vara så ond. Men min artikel innehöll inga misstolkningar; han menade vad han skrev. Och det gör han idag också; han rentav undanber sig alla "välvilliga tolkningar".

Senare har Tännsjö i en annan, stort anlagd, uppsats (med mängder av snåriga och obegripliga resonemang som alla leder till en glasklar slutsats), hävdat att yttrandefriheten "på sikt" bör avskaffas. Ser ni den röda tråden här? Utan yttrandefrihet och en fri press, hur mycket lättare kommer det inte att bli att ta livet av folk i hemlighet?

När vi objektivister kallar Immanuel Kant en "metafysisk mördare" och hävdar att han var "den ondaste människan i historien", händer det att folk drar öronen åt sig och inte begriper vad vi talar om. Och det krävs uppenbarligen en hel del kunskap och intelligens för att se att Kants filosofi är så ond som den är: det är inte uppenbart för de mindre läskunniga. Men när det gäller Tännsjö har vi en annan och på sätt och vis mer skrämmande situation: vi har en person som ställer sig upp och högt och klart talar om att han vill ta livet av folk; och ändå tycks det vara omöjligt för somliga att fatta att det är just det han säger.

Pressen (samma press som skyller oss objektivister för "elitism" och "övermänniskokult") har inte ringaste betänkligheter mot att låta Tännsjö uppträda i full frihet; det enda man drar sig för är att låta någon ge honom svar på tal. Filosofer med mördarsjälar hålls bakom ryggen; vi som inget annat begär än att få leva i frihet med förnuftet som ledstjärna, vi blir förolämpade och får sällan en chans att bemöta förolämpningen.

Var och en som håller sitt liv kärt och är rädd om det bör naturligtvis göra sin protest hörd.

Post scriptum: I ett inlägg i SvD 3.6.94 skrev Tännsjö bl.a.: Personligen har jag ofta slagits av hur svårt det kan vara att finna fram till fullgoda motiveringar också för moraliska övertygelser som jag varit fast förvissad om, såsom att man inte bör offra en patient för att rädda tre andra.

Det här uttalandet går ju faktiskt stick i stäv mot den ovan citerade intervjun. Så har DN felciterat Tännsjö? I så fall borde vi väl ha sett en dementi från Tännsjö i DN, kanske rent av ett tryckfrihetsmål mot DN för lögn och förtal; men något sådant har vi inte sett. Min gissning är så god som någons, och den gissningen är att Tännsjö inte bekymrar sig alltför mycket om konsekvens. Eller också är det precis som han själv skriver: att han en gång varit fast förvissad - men nu i stället är fast förvissad om motsatsen.

Copyright © 1992, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa