"Jag gör det, därför att det är ont"

Nedanstående artikel är daterad 25 oktober 1999 och har skickats till ett 50-tal tidningar och tidskrifter.

Ni känner förmodligen till kyrkofadern Tertullianus ord om den kristna återlösningstanken, idén att Kristus sonat människornas synder genom att, själv syndfri, dö på korset: "Credo, quia absurdum", "jag tror det, därför att det är absurt". En människa som säger någonting sådant är självfallet oemottaglig för förnuftsargument. Kristna som följer Tertullianus exempel behöver aldrig överge sin tro därför att någon påpekar för dem att deras tro leder till orimliga konsekvenser. "Det är ju precis det vi säger!" är deras svar. Inte heller tjänar det något till att påpeka det självklara för dem. Ett korollarium till Tertullianus tes är: "Dubio, quia evidentum", "jag tvivlar på det, därför att det är självklart". Många filosofer har visat sig på styva linan genom att tvivla på sina egna sinnens vittnesbörd eller på logiska slutledningar som är så enkla att ett barn kan se att de stämmer - detta samtidigt som de vräker ur sig de mest vettlösa absurditeter och väntar sig acceptans och applåder för dem (och ofta också får det).

Det finns ett talande exempel på detta från vårt eget århundrades fysik. En av kvantfysikens grundare, Schrödinger, ansåg att den version av kvantfysiken som lagts fram av hans kolleger Heisenberg och Bohr, var orimlig. För att visa att den var orimlig gjorde han ett tankeexperiment som fått namn efter honom: "Schrödingers katt". Tankeexperimentet går ut på att stänga in en katt i en gaskammare som är kopplad till en geigermätare och en radioaktiv isotop. När isotopen sönderfaller, ger geigermätaren utslag och aktiverar en ampull med cyanid som dödar katten. Men vi vet inte exakt i vilket ögonblick isotopen ska falla sönder, och vi kan därför inte i ett givet ögonblick veta om katten lever eller är död. Och om Heisenberg och Bohr hade rätt, skulle detta innebära att om vi inte vet om katten är levande eller död, så är katten inte heller vare sig levande eller död. Eller också är han levande och död på en och samma gång. Vilket är uppenbart orimligt.

Vad hände med Schrödingers katt? Jo, alla har glömt att tankeexperimentet var avsett att motbevisa Heisenberg och Bohr. I stället har katten blivit accepterad som dagsens sanning och citeras om och om igen som belägg för tesen att kvantfysiken slutgiltigt bevisat att den värld fysiken studerar inte styrs av orsak och verkan eller av identitetslagen - kort sagt att det är denna värld själv som är absurd, inte Heisenbergs och Bohrs besynnerliga version av kvantfysiken. Heisenberg och Bohr var de första som drog denna slutsats. Och varför inte? Det är ju just detta deras teori går ut på: att världen är absurd. Så varför påvisa det absurda i deras resonemang för dem, när de redan vet (och skryter med) att deras resonemang är absurt?

Det finns en motsvarighet inom etiken. Somliga etiska teorier är onda. För att precisera: de är sadistiska. De går ut på att göra människans liv till ett helvete på jorden. Kardinalexemplet är Immanuel Kants etik. Kant säger uttryckligen i Grundläggning av sedernas metafysik att etikens mening inte är att göra människan lycklig utan tvärtom att göra henne olycklig. Det finns ett välbekant stycke i Kants bok där han förklarar att en människas vilja att uppehålla sitt eget liv blir moraliskt lovvärd först när hennes liv blivit fullständigt outhärdligt för henne. En sådan teori kan endast motiveras av ren illvilja, av en önskan att plåga människorna, om möjligt tortera dem. Men skulle det tjäna något till att påpeka detta för Kant? Visst inte. Allt han skulle säga är: "Javisst. Det ska göra ont att leva. Det är ju just därför jag skriver det. Jag vill inte se lyckliga människor omkring mig, och jag vill inte se människor motiveras av sådant som en önskan att bli lyckliga."

I dagens Sverige har vi en professor i etik som lär ut ren och oförfalskad ondska till sina elever och till alla andra som gitter lyssna. Han är den av våra akademiska filosofer som flitigast publiceras både i facktidskrifter och i dagspressen. Och det han predikar är undantagslöst död och förstörelse. Professorn i fråga döljer sig bakom en etisk teori som kallas "utilitarism" eller "nyttofilosofi" och som i korthet går ut på att maximera den totala lyckan här i världen - skenbart alltså raka motsatsen till vad Kant predikade. Men den här professorns recept för att maximera lyckan går undantagslöst ut på att döda somliga för att andra (påstår han i varje fall) ska få det bättre. Hans favoritämne har de senaste åren varit organtransplantationer (förr i världen var det terrorism). Han vill att friska människor ska slaktas för att få friska organ att transplantera till sjuka människor. Och detta skulle göra våra korta jordeliv lyckligare? Tänk själv hur det skulle kännas att framleva sina sista år med en främmande människas hjärta i kroppen och samtidigt veta att den främmande människan inte var ett olyckligt offer för en trafikolycka utan en fullt frisk människa som bara saklöst och brutalt mördades för att du skulle få ett nytt hjärta. Jag skulle inte vilja leva med den insikten, och den som skulle vilja det är för rutten inombords för att kunna uppleva lycka alls.

Professorns namn är Torbjörn Tännsjö, men det har ni säkert redan räknat ut. Hans senaste variant av organslaktteorin, presenterad på SvD:s "vetenskaps"sida Samtider 23.10.99 (under sedvanliga bugningar och fotskrapningar från Samtiders redaktör Anders Björnsson) är att man borde anordna ett lotteri, där de som drar nitlotterna slaktas och de som drar vinstlotterna får deras organ, något som han hoppas att ett framtida socialistiskt samhälle ska åvägabringa. (Detta samtidigt som han fördömer liberalismen som "moraliskt oacceptabel", därför att den inte fordrar uppoffringar av detta slag.)

Skulle det tjäna någonting till att argumentera med Tännsjö och försöka visa honom att hans teorier är ondskefulla? Visst inte - lika lite som det skulle tjäna något till att tala om för Tertullianus att hans berömda tes är absurd. Tännsjö vet att hans teorier är ondskefulla; det är just därför han för fram dem.

Men hur är det då med dem som hjälpt fram Tännsjö i hans karriär? Som rekommenderat honom till hans professur? Tidnings- och tidskriftsredaktörer som så frikostigt ger honom utrymme? De som prisar honom och kallar honom en person som "kompromisslöst följer sitt förnuft"? Är de lika moraliskt fördärvade, lika ruttna de? Mja. På sätt och vis är de värre. De törs inte bjuda motstånd. Eller så orkar de inte bjuda motstånd, därför att de själva blivit cyniska och bittra av att leva i en atmosfär där endast irrationaliteten har möjlighet att frodas. Deras ondska är av ett annat slag: det slag som kallas feghet.

Ni har förmodligen hört uttrycket "de goda människornas tystnad". (Om inte, så präglades det av Martin Luther King.) När de goda låter sig kuschas av ondskan, då segrar det onda. Men när de goda väljer att tala ut, då är ondskan maktlös.

När det gäller Tännsjö är det hög tid att tala ut, innan hans idéer blivit verklighet. När den dagen kommer, då kommer var och en som reser invändningar att saklöst slaktas och plundras på sina organ, för att människor av Tännsjös eget skrot och korn ska kunna leva vidare och sprida sin ondska.

Men än är det inte för sent. Så - alla goda människor - var är ni?

Copyright © 1999, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa