Appendix: Brevväxling med Filosofisk Tidskrift

Jag försökte som jag nämnt få min första uppsats i denna sammanställning, "Neutral terror?", publicerad i Filosofisk Tidskrift innan jag skickade den till Svensk Linje. Följande korrepondens utspann sig mellan mig och Filosofisk Tidskrifts chefredaktör, Lars Bergström (som också vid den tiden var professor i praktiskt filosofi - han är numera emeritus och kan vila tryggt på ett långt livs samlade evasioner). Jag publicerar brevväxlingen här, eftersom den ger en viss inblick i hur akademiska filosofers tänkande skiljer sig från mitt.

Bäste Per-Olof Samuelsson,

Efter att ha samrått med två andra redaktionsmedlemmar har jag kommit till resultatet att jag inte bör publicera ditt inlägg mot Torbjörn Tännsjö. Det snuddar visserligen vid argument som skulle kunna anföras mot Tännsjö, men på ett alltför svepande och ytligt sätt, enligt min mening. Det tillför knappast något nytt, och delvis vantolkar det nog också Tännsjö. Exempelvis är det väl alldeles självklart att Tännsjö räknar in "konsekvenserna för de direkt drabbade".

Lars Bergström
17 mars 1982

Bäste Lars Bergström!

Tack för Ditt brev.

Du har fel. Det är inte självklart att Tännsjö inkluderar "konsekvenserna för det direkt drabbade". Det finns ingen indikation på det i hans ursprungliga artikel, inte ens någon indikation på att han begrundat problemet. Det finns däremot en avgörande kontraindikation, nämligen den att han betraktar de drabbades skuld eller oskuld som irrelevant. Detta kan bara betyda en sak: att deras liv är irrelevant. Det enda som är relevant för Tännsjö är om deras död gagnar eller skadar den revolutionära saken. Om vår död skadar världsrevolutionen, då får vi leva. Annars icke.

I själva verket finns det inget som skiljer Tännsjös resonemang från Raskolnikovs motiv i Brott och straff - utom att Raskolnikov gör sig mödan att välja ut ett offer som han betraktar som moraliskt belastat. Därmed står han ett pinnhål ovanför Tännsjö. Ett litet pinnhål, men dock.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att se detta. Tännsjö måste väl rimligtvis mena vad han säger, när han gör åtskillnad mellan handlingen "i sig" och dess konsekvenser. Men även om Tännsjö, ifall han pressades på saken, skulle medge att även själva handlingen ska tas med i konsekvenskalkylen, gör detta saken föga bättre. Ty i så fall måste han betrakta konsekvenserna för de direkt drabbade som försumbara i jämförelse med de mera långsiktiga konsekvenserna. I annat fgall ramlar hans resonemang ihop som ett korthus.

Faktum är att man kan tänka sig situationer där detta resonemang är fullt tillämpligt. Tänk Dig exempelvis att en ockupationssoldat står i begrepp att döda Dina barn, och att Din enda chans att hindra detta är att döda soldaten. I ett dådant fall är det uppenbart berättigat att väga konsekvenserna för den direkt drabbade av ditt våldsdåd (soldaten) mot de något mer indirekta konsekvenserna (att dina barn räddas). Men observera då att samtliga konsekvenser, direkta som indirekta, är omedelbart överblickbara och saknar varje inslag av millenarism. Observera vidare att soldatens skuld, lika väl som barnens oskuld, är given - och att ingen skulle kalla Din handling en terrorhandling, eftersom det är uppenbart att den sker i självförsvar.

Men detta exempel har ingenting med Tännsjös filosoferande att göra. Tännsjö är fullt beredd att offra såväl skyldiga som oskyldiga, inte för en direkt, omedelbar nödvändighets skull, utan för ett vagt, avlägset glimrande slutmåls skull. Nu tror jag att Tännsjös slutmål i realiteten består av taggtråd och tortyrredskap, och att det glimrar så vackert bara därför att all metall glimrar när det reflekteras av solljuset.

När det gäller terroroffrens skuld är det värt att notera att Tännsjö först lägger fram en tes och sedan argumenterar för en helt annan. Han ställer frågan "Är det fel att döda oskyldiga?" och använder sedan 3½ sida åt att diskutera om det är riktigt eller ej att straffa skyldiga. Man kan tycka vad man vill om de konklusioner han når fram till på dessa 3½ sidor - men de har faktiskt inte ett dyft med den ställda frågan att göra.

Man kan naturligtvis säga att Tännsjö till sist kommer fram till att terrorism är ett opraktiskt medel för världsrevolutionen. Men:
1. Hans slutsats är inte otvetydig, enligt hans eget medgivande.
2. Han skulle acceptera terrorism, om läget vore ett annat.
3. Han skulle acceptera terror om terrorhandlingarna vore ett uttryck för en kollektiv vilja och inte bara för en individuell protest (vilket, för att uttrycka det brutalt, innebär att vem som helst har rätt att slita mig i stycken, bara han kan uppbåda ett tillräckligt stort gäng för att ta hand om sönderslitandet).

Tännsjös legitimation av terrorismen vilar till stor del på insikten att även "det etablerade samhället" ofta gör sig skyldigt till grymheter av liknande art, som emellertid aldrig fördöms som terroristiska. Men hans idé om terrorismens moraliska indifferens kullkastar parallellen. Om han hade utgått från ett fördömande av terrorismen och sedan hävdat att samma fördömande borde drabba (exempelvis) bombningen av Hiroshima, då skulle jag utan större tvekan sympatisera med hans resonemang. Men han gör ju det rakt motsatta. Existensen av Hiroshima, Dresden, Hanoi, får legitimera allt meningslöst dödande, bara det görs för en "god sak". Det skulle vara så enkelt att argumentera för ett vidgande av moralen till den politiska sfären. Men Tännsjö förespråkar i stället ett vidgande av den cyniska amoralismen.

[Exemplen "Hiroshima, Dresden, Hanoi" är förstås diskutabla, eftersom det rör sig om krigshandlingar mot nationer som själva initierat kriget.]

Den tanken framskymtar också hos Tännsjö att terrorhandlingar från vänster faktiskt är ett slags självförsvar mot förtryckarsamhället. Om detta är sakligt riktigt eller ej är förstås en politisk-ideologisk fråga. Om Tännsjö, liksom jag, accepterade våld i självförsvar och avvisade initierande av våld, då skulle diskussionen gälla om terror faktiskt är självförsvar eller ej. Men Tännsjös tes är ju att varje våldshandling är moraliskt indifferent, vare sig den begåtts i självförsvar eller ej.

Jag vill gärna tro att Ditt försvar för Tännsjö är oskuldsfullt. Jag vil gärna tro att Du fallit offer för den allmänmänskliga benägenheten att tolka allt till det bästa, och att Du därför tolkar in ett visst common-sense-tänkande i Tännsjös resonemang och tror att en sådan självklarhet som "konsekvenserna för de direkt drabbade" är implicit i hans resonemang. Jag vill gärna tro att Du inte uppfattat att Tännsjö pläderar för den nakna ondskan.

Men det är svårt för mig att tro det. För varför kan inte mitt inlägg bemötas i en öppen debatt? Tännsjö har ju alla möjligheter i världen att vederlägga mig, ifall det finns en vederläggning.

Din refuseringsmotivering verkar så ogenopmtänkt och så slentrianmässig. Vad menas med att jag argumenterar "ytligt och svepande"? Det är sant att jag kunde ha lodat större filosofiska djup. Jag skulle ha kunnat knyta an till den gamla kontroversen mellan Leibniz och Voltaire. Det låg nära till hands. (Leibniz såg den moraliska frågan som en fråga om världen som helhet var god eller ond, inte som en fråga om hur den enskilda människan ska finna vägledning för sitt handlande i konkreta situationer. Det är i denna leibnizska kategori som Tännsjö och Ericson för sin diskussion.)

Jag tog inte upp detta, eftersom jag ville hålla mitt inlägg vid ungefär samma längd som Tännsjös eget. Men jag tvivlar på att det skulle gjort till eller från. För det är inte jag utan tidskriftens redaktion som i det här fallet definierar vad som är "djup" och vad som är "ytlig" filosofi.

[Och varför i all världen skulle jag dra in civiliserade människor som Leibniz och Voltaire, när saken gäller naket pläderande för mord?]

Min gissning är att Du helt enkelt håller med Tännsjö och inte vill utsätta honom för mothåll - eller i varje fall att diskussionen ska föras på Tännsjös eget territorium.

POS
25 mars 1982

Bäste Per-Olof Samuelsson,

Tännsjö är utilitarist. Utilitarister lägger vikt vid alla konsekvenser för alla inblandade (i den mån de har med någons välbefinnande att göra) - alltså även "konsekvenserna för de direkt drabbade". Detta är elementärt. Det hindrar inte att utilitarister också betraktar skuld och oskuld som irrelevant. De lägger t.ex. lika vikt vid mitt välbefinnande som vid ditt - även om det kanske är så att jag är skyldig (eller moraliskt undermålig) och du är oskyldig (och moraliskt högtstående). Du tycker nog att detta är fel. Men då räcker det inte - i en tidskriftsartikel - att bara säga det och att smäda sina meningsmotståndare. Man bör också komma med åtminstone något argument. Jag kräver inte att argumentet skall vara nytt, men något bör dock finnas om det skall vara värt att publicera artikeln.

När det gäller min egen inställning vill jag säga följande: jag delar inte Tännsjös politiska inställning (annat än till vissa delar). Däremot står jag ganska nära utilitarismen, vilket ju också han gör. Jag kan nog betraktas som utilitarist, vilket jag också redovisat i mitt inlägg i den volym där Tännsjös artikel också publicerades (Filosofi och samhälle, Doxa 1978). Jag vill gärna publicera inlägg i Filosofisk tidskrift som är kritiska till utilitarismen, och även sådana som är kritiska till sådana speciella tilämpningar av utilitarismen som Tännsjös terrorism-artikel. Men i så fall skall de som sagt (1) inte görare utilitaristerna dummare än de är, och (2) innehålla åtminstone ett minimum av argumentation, och (3) i åtminstone de del läsares ögon tillföra debatten något nytt. Kan du prestera ett sådant inlägg mot utilitarismen, så skall jag gärna publicera det. Du kunde ju t.ex. angripa mitt ovan nämnda inlägg i Filosofi och samhälle. Helst dock utan sådana tillmälen som att jag pläderar för den rena ondskan.

Lars Bergström
29 mars 1978

Bäste Lars Bergström!

Tack för Ditt brev.

När jag skrev min artikel betraktade jag det som en självklarhet att det är skillnad på att bruka våld mot oskyldiga och att bruka våld i självförsvar. Eller, mera exakt, att principen är självklar och att problemen endast ligger i den praktiska tillämpningen. Jag trodde också att det skulle vara så självklart att det skulle räcka med att påpeka det. På den punkten har jag tydligen räknat fel.

Vidare tänkte jag att likaväl som det logiska tänkandet har sitt reductio ad absurdum borde det moralfilosofiska tänkandet ha sitt reductio ad malevolentiam - d.v.s. att om en etisk teori leder till förespråkande av uppenbart omoraliska handlingar, borde detta föranleda en omprövning av den etiska teorins grunder.

Vidare utgick jag från att alla filosofi värd namnet är en djupt personlig angelägenhet. Jag försökte därför uppmana Tännsjö att ställa sig frågan "Skulle jag vilja leva i en värld där terrorhandlingar betraktas som etiskt neutrala?"

Nu tror jag att Tännsjö är fullt konsistent med utilitarismens grundpremisser när han hävdar att terrorhandlingar inte skiljer sig från vilka andra handlingar som helst. Han är också, tror jag, konsistent när han hävdar att inkränkningar i yttrandefriheten kan motiveras utilitaristiskt med samma rätt som Mill på sin tid yrkade på obegränsad yttrandefrihet med utilitaristiska skäl. (Jag hänvisar till den debatt som fördes i SvD för ungefär ett år sedan.) Den "rena" utilitarismen är ett tveeggat vapen, och Tännsjö använder helt enkelt motsatt egg mot vad Mill gjorde.

Men detta borde inte leda oss till att acceptera vare sig terror eller censur. Vi borde i stället granska utilitarismens grundpremisser.

Med detta vill jag också ha sagt att varken Mill eller Bentham eller deras senare arvtagare medvetet pläderade för den rena ondskan. Långt därifrån. En av mina personliga husgudar - Ludwig von Mises - var hängiven utilitarist och såg i utilitarismen ett argument till försvar för fri marknad, fritt meningsutbyte, fredlig samverkan mellan människor och allt annat gott och fint i världen. Vad jag vill anklaga dem för är bara att inte ha tänkt igenom saken till de yttersta konsekvenserna.

[Och självfallet pläderar inte heller Lars Bergström för den rena ondskan; han bara gör vad som står i hans makt för att hålla den om ryggen.]

Icke så Tännsjö. Han har sett att utilitarismen kan användas som vapen för rakt motsatta syften, och han har girigt gripit det vapen som Mill och andra i all välmening smitt ihop åt honom.

Nu tog jag faktiskt upp den "rena" utilitarismens svagheter i mitt ursprungliga inlägg, och jag är därför både förvånad och nedstämd [för att inte säga förbannad] över att Du menar att jag inte ens presterat ett minimum av argumentation om saken. Jag pekade också på ett alternativ (självförsvarsprincipen). Tännsjö skulle förmodligen kalla mitt resonemang "regelutilitaristiskt", och det må han gärna göra. Vad jag däremot vänder mig emot är Tännsjös idé (i Filosofi och samhälle) att regelutilitarismen är en sorts hybrid mellan utilitarism och deontologisk etik. Detta förefaller mig som ett val mellan Scylla och Charybdis. Dessutom vill jag hävda att Tännsjös eget resonemang i slutändan är deontologiskt. (Gör det till människans "plikt" att verka för världsrevolutionen och det socialistiska tusenårsriket, en plikt som måste fullföljas oavsett vilka offer det kräver.)

Ett par ord om skuld, oskuld och välbefinnande. Om den skyldiges välbefinnande väger lika tungt i vågskålen som den oskyldiges, då måste både Ditt och mitt välbefinnande väga lika lite (observera ordvalet) som exempelvis Adolf Eichmanns. Jag antar att Du sätter lite högre värde på Ditt personliga välbefinnande. Jag gör det i varje fall.

Om termerna "skyldig-oskyldig" är utbytbara mot termerna "moralisktt högtstående - moraliskt undermålig" (och jag tolkar Din formulering som att Du faktiskt betraktar termerna som utbytbara), då ser jag inget skäl att betrakta distinktionen som irrelevant. Att termerna missbrukats i syfte att förtrycka, diskriminera och utrota är inget skäl att inte bruka dem alls. Man bekämpar inte nazism eller kommunism eller någon annan form av förtryck genom att sudda ut skillnaden mellan skyldig och oskyldig. I så fall rycker man ju undan grunden för varje moraliskt fördömande av förtryckarna.

Det utilitaristiska grundfelet här är att "välbefinnande" överhuvudtaget inte är någon moralisk kategori. Rätt och orätt, skuld och oskuld, rättvisa och orättvisa är moraliska kategorier. Men "välbefinnande" är snarast en psykologisk kategori och duger inte som grundval för ett moraliskt system.

Det är visserligen sant att moraliskt handlande leder till välbefinnande ("ett gott samvete är den bästa huvudkudden") och att omoraliskt handlande leder till psykologisk misär. Men det betyder inte att man kan ta välbefinnandet som kriterium på vad som är moral eller omoral. "Jag ska handla så att jag sover gott om natten" är ingen användbar handlingsmaxim. Den talar inte om vad jag ska göra för att sova gott. ("Jag sover gott, därför har jag handlat rätt" är möjligtvis en användbar efterkontroll.)

Jag har här bara talat om den handlandes eget personliga välbefinnande. Att handla med hela mänsklighetens välbefinnande som riktmärke faller på de minimala argument jag anförde i mitt första inlägg (det är omöjligt att kalkylera, och om man ändå försöker kalkylera det hamnar man i en millenaristisk lösning). Dessutom är faktiskt andra människors välbefinnande deras ensak, och min enda skyldighet är att inte skada dem, annat än om de försöker skada mig. (Vilket också ingick i mitt ursprungliga argumentationsminimum.)

Därmed är mina synpunkter på utilitarismen för tillfället uttömda. Jag måste doch replikera på Din antydan att min artikel inte i några läsares ögon tillför debatten något nytt. Hur vet Du det? Jag tyckte Du skrev att Du diskuterat min artikel med två redaktionsmedlemmar. Nu verkar det plötsligt som om den redan varit ute på remiss hos hela läsekretsen, och att denna samfällt gäspat och sagt att det här har vi hört tusen gånger förr.

POS
3 april 1982

Per-Olof Samuelsson,

Tack för ditt brev, som nådde mig igår. Mycket av det du säger är väl värt att diskutera, men jag vill inte fortsätta denna privata diskussion - som ju inte tycks leda någonstans alls.

Låt mig i stället säga så här: jag är villig att i positiv anda bedöma ett nytt inlägg till FT av dig, kanske ett angrepp på Tännsjös idéer eller på utilitarismen i allmänhet. Jag tycker nämligen att en hel del av vad du skriver är riktigt eller tänkvärt. Jag tycker också att du skriver med en viss snärt, som jag uppskattar. Det största felet - enligt min mening - är att du är alltför lakonisk och att dina tolkningar av motsåndarnas åsikter ibland är alltför lättvindiga (och illvilliga).

Dina viktigaste invändningar mot utilitarismen tycks vara att en psykologisk kategori ("välbefinnande") inte duger som grundval för ett moraliskt system, samt att en utilitaristisk kalkyl är omöjlig. Men i en filofosisk artikel duger det inte att bara påstå detta. Du har kanske rätt, men du borde åtminstone försöka argumentera för dina ståndpunkter på ett någorlunda utförligt sätt, om det skall vara värt att publicera det du säger. Du har alltför lätt för att betrakta det ena eller det andra "som en självklarhet".

Lars Bergström
Odaterat (troligen april 1982)

Jag brydde mig inte om att käbbla vidare. Inte heller ägnade jag en tanke åt Bergströms förslag att skriva en "alternativ" uppsats. Filosofisk Tidskrift fick en chans att göra sig förtjänt av min medverkan, och den försatte man.

Copyright © 1982, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa