Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson


Mördaretik lärs ut vid våra universitet

Universitetsämnet "praktisk filosofi" inbegriper etik, och med etik menas "läran om gott och ont". Man borde därför vänta sig att professorer i detta ämne lär ut hur man känner igen det goda och hur man undviker eller bekämpar det onda. Vad som faktiskt lärs ut är raka motsatsen.

Professuren i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet innehas sedan ett par år av en person som gjort karriär på att plädera för mord på oskyldiga. (Han har även, mer i förbigående, pläderat för yttrandefrihetens avskaffande.) Professorn i fråga kallar sig "konsekvensetiker", men den enda konsekvens en sådan filosofi kan ha är att ge mördare fria tyglar.
 

Mordoffer är alltsomoftast skattebetalare. Och i vårt samhälle, där universiteten är offentliga, betalas professorer med skattemedel. I slutändan innebär detta att folk betalar skatt, inte för de tjänster stat och kommun kan erbjuda i gengäld, utan för det tvivelaktiga privilegiet att bli avdagatagna med akademisk sanktion.
 

Det följande är ett antal artiklar jag skrivit under årens lopp för att avslöja denne mördarfilosof.

1. Neutral terror?

Följande artikel publicerades i Svensk Linje 3-4/82.

Får man ta avstånd från terrorism? Nej, det får man inte. Inte om man gör det kompromisslöst och dessutom försöker göra det i Filosofisk tidskrift.
 

Bakgrunden till detta påstående är följande:
 

Torbjörn Tännsjö, docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet [numera promoverad till professor vid Göteborgs universitet] och tillika aktiv vpk-are, har i en samlingsvolym betitlad Filosofi och samhälle (Doxa 1978) publicerat en artikel, där han hävdar att terrorhandlingar är "etiskt neutrala medel". Jag ska försöka ge en kortfattad resumé av hans resonemang.
 

Terrorhandlingar ska inte bedömas eller fördömas som handlingar "i sig" utan efter sina konsekvenser. För Tännsjö innebär detta att terrorhandlingar är bra om de leder till en önskvärd samhällsomdaning (i socialistisk riktning). Gör de inte det, är de dåliga.
 

Det är irrelevant om terrorhandlingens offer är skyldiga eller oskyldiga. Man kan m.a.o. inte fördöma en terrorhandling bara därför att den drabbar oskyldiga offer. Tännsjös argument för detta är att det inte råder något "naturligt samband" mellan skuld och straff.
 

Det är värt att notera att detta argument, om det alls är giltigt, på sin höjd kan motivera mild behandling av brottslingar som överbevisats om sin skuld. Men Tännsjö använder det som argument för saklöst dödande av oskyldiga. Detta är "brännvinsfilosofi" (ty om en advokat resonerade så, skulle det kallas "brännvinsadvokatyr").
 

Terroristens avsikter är moraliskt irrelevanta.
 

Det är också moraliskt irrelevant om terroristen har mandat att utföra en terrorhandling, eller om han tillhör en självutnämnd politisk grupp.
 

Det enda som är relevant är terrorhandlingens konsekvenser. Tännsjö kommer fram till att terror, i nuvarande läge, inte leder till den önskade samhällsomvandlingen. (Han anser dock att det kan finnas undantag.) I sin kritik av terrorismen (som alltså är praktisk, pragmatisk och helt principlös) ansluter han sig till Lenin: individuella terrorhandlingar är "småborgerliga" - terror kan accepteras endast som ett led i partiets övergripande strategi.
 

Tännsjös artikel har gett upphov till vissa kritiska kommentarer. Den mest träffande kommer från Ingemar Hedenius, som menar att Tännsjö försöker "göra den praktiska filosofin till något slags lyxfnask åt det kommunistiska taktiktänkandet".
 

Sådan kritik skakar Tännsjö lätt och lättvindigt av sig. ("Skojigt att höra men ack så svårt att bemöta.") Däremot besvarar han gärna seriös kritik, varmed menas kritik presenterad i hans egna filosofiska kategorier. Ett sådant replikskifte har förts i Filosofisk tidskrift mellan Tännsjö och Per Ericson. Dessa båda eminenta representanter för samtida svensk filosofi resonerar med varandra genom att jämföra två tänkbara världar som är identiskt lika varandra, utom att den ena världen innehåller en terrorhandling som den andra saknar.
 

Låter det konstigt? Plocka då fram Voltaires Candide ur bokhyllan och läs! Det är två samtida arvtagare till mäster Pangloss som sitter här och diskuterar, som om terrorismen vore ett problem i deras egna tankekonstruktioner, inte i den reellt existerande verkligheten.
 

Sådan är alltså bakgrunden. Undertecknad, som åtminstone har den likheten med Voltaire att han har svårt att hålla käft, skickade följande inlägg till Filosofisk tidskrift. Det refuserades med denna motivering:
 

"Det snuddar visserligen vid argument som skulle kunna anföras mot Tännsjö, men på ett alltför ytligt och svepande sätt ... Det tillför knappast något nytt, och delvis vantolkar det nog också Tännsjö." (Alla kursiveringar mina.)
 
Skojigt att höra men ack så svårt att bemöta. Särskilt i en publikation som inte vill veta av en öppen debatt om saken.
 

Svensk Linjes läsare må döma själva!

$ $ $

Torbjörn Tännsjös tänkande om terrorismen är ett exempel på filosofins armod.
 

Tännsjös syn på terrorismen hänger samman med en samhällsfilosofi som, för att uttrycka det milt, är intellektuellt absurd och moraliskt förkastlig. Jag har diskuterat och kommer att diskutera detta i andra sammanhang och nämner det bara för att ingen ska tro att det finns skymten av grundläggande värdegemenskap mellan mig och Tännsjö.

En reflektion är dock på sin plats: Tännsjö diskuterar terror "från vänster", utifrån ett socialistiskt perspektiv. En fascist skulle, utifrån sitt perspektiv, kunna använda exakt samma resonemang på terror "från höger", och komma fram till att en kristallnatt eller en bombad järnvägsstation måste bedömas, inte som en handling "i sig" utan efter dess effektivitet i att omvandla samhället i fascistisk riktning.
 

Men låt mig så långt det går bortse från de politiska ideologierna och granska Tännsjös argument rent filosofiskt.
 

"Terrorhandlingar är etiskt neutrala medel. Deras riktighet avgörs uteslutande av vilket värde deras konsekvenser har." Detta är Tännsjös tes.
 

Det framgår inte klart, vare sig av Tännsjös replik i Filosofisk tidskrift eller av hans ursprungliga artikel i Filosofi och samhälle, om han i sin konsekvenskalkyl räknar in konsekvenserna för de direkt drabbade. Vi får veta att han betraktar deras skuld eller oskuld som irrelevant. (Detta i sig självt borde vara nog för att grundligt misskreditera hans resonemang.)
 

De människor som dör (eller lemlästas) i en terrorattack - hör deras död (lemlästning) till handlingen själv eller till dess konsekvenser?
 

Om mördare X riktar pistol Y mot offer Z:s hjärta och trycker av - var ska vi då dra gränsen mellan handling och konsekvens? Endast genom att intellektuellt klyva det som i verkligheten är förenat kan vi hävda att handlingen är etiskt neutral och endast konsekvenserna etiskt kalkylerbara.
 

Vill man göra denna klyvning kan man hävda att alla handlingar är etiskt neutrala, eftersom handlingen är en sak, dess konsekvenser något annat. Men detta är en ren intellektuell lek (såvitt man inte förnekar att specifika orsaker leder till specifika verkningar). I verkliga livet är inga handlingar etiskt neutrala, eftersom alla handlingar har konsekvenser - och eftersom handlingens natur rimligen påverkar konsekvensernas natur.
 

Naturligtvis är det rimligt att räkna med en handlings indirekta konsekvenser likaväl som de direkta. Men den utilitaristiska konsekvensetiken lider av en avgörande svaghet. Att kalkylera en handlings alla konsekvenser, goda och dåliga, från nu och till tidens ände, är omöjligt för en varelse som inte är allvetande. De rena konsekvensetikerna borde därför rikta sina råd till Gud (bortsett från att denne, såsom varande allvetande, knappast behöver några goda råd).
 

För oss människor är sådana råd meningslösa. En balansräkning som tar in all lust och allt lidande i hela världen (och dessutom måste jämföra med ett oändligt antal tänkta världar) är omöjlig att genomföra. Om man försöker, hamnar man snart i ett hav av "computer print-out" och ett etiskt vakuum. (Möjligen är detta rentav avsikten med resonemang sådana som Tännsjös - att ge etisk vägledning som vid närmare beskådande visar sig futil.)
 

Vad vi behöver är bättre formulerade principer för vad som är "gott i sig" (självändamål) och vad som är gott som medel.
 

En lösning är att ställa upp ett mål utanför den enskilda människan och betrakta allt annat som medel eller hinder för uppnåendet av detta mål. Vi kan kalla denna lösning den "millenaristiska" Det är i sammanhanget egalt om tusenårsriket fattas religiöst eller politiskt. Det betydelsefulla är att varje våldshandling med detta synsätt blir etiskt neutral "i sig", men försvarbar om den påskyndar tusenårsrikets ankomst.
 

Den andra lösningen är att betrakta människans liv - varje enskild människas liv - som ett mål i sig. Frågan om våldets berättigande blir då principiellt mycket enkel: våld är berättigat i självförsvar, och endast i självförsvar. Rätten att leva tillkommer alla som själva respekterar rätten att leva.
 

Jag vill naturligtvis inte hävda att denna princip är helt oproblematisk. Det kan ibland vara svårt att avgöra om en viss handling begåtts i självförsvar eller ej, eller om någon brukat mer våld än nöden krävt. (RAF:s och liknande terrorgruppers dåd hör dock inte till den kategorin.) Men principen kräver inte för sin tillämpning att man förutser allt som kommer att hända i hela världen för all framtid.
 

Låt mig lämna de abstrakta rymderna och titta på ett konkret fall. Torbjörn Tännsjös artikel ställer mig inför ett etiskt alternativ. Ska jag låta Tännsjö själv smaka på den medicin han själv rekommenderar? Ska jag söka upp honom och företa någon "etiskt neutral" handling mot honom? (I den konsekvensetiskt vällovliga avsikten att förebygga ytterligare filosofisk skadeverkan på den svenska opinionskroppen.)
 

Detta skulle medföra obehagliga konsekvenser för mig själv - för vi har ju ett repressivt "kapitalistiskt" etablissemang som i sin outgrundliga repressiva tolerans skyddar även Torbjörn Tännsjö från de praktiska konsekvenserna av hans tänkande.
 

Men anta att jag vore immun mot straffpåföljder. (Detta villkor skulle exempelvis vara uppfyllt, om jag vore obotligt sjuk och bara ville göra mänskligheten en sista tjänst.) Den rena konsekvenskalkylen ger mig faktiskt ingen vägledning. Jag skulle precis lika gärna kunna konsultera en spåkäring eller slå i I Ching - eller handla på ögonblickets impuls.
 

Det enda som i den situationen räddar Tännsjö från ett välförtjänt kok stryk är faktiskt principen att endast ta till våld i självförsvar. Hans idéer är ett hot mot mitt liv - men det är ännu inte för sent att värja mig intellektuellt mot dem. Han har ännu inte makt att censurera mig eller spärra in mig eller släppa loss den exekutionspatrull han försett med filosofiska vapen. Det är inte för sent att bemöta hans idéer med bättre idéer.
 

Därav denna artikel.

PS. Min brevväxling med redaktören för Filosofisk Tidskrift finns på nätet under rubriken "Appendix".

2. Tännsjö och valfriheten

Följande inlägg föranleddes av en artikel av Torbjörn Tännsjö som publicerades på SvD:s Brännpunktssida 17 mars 1987 under rubriken "Säg nej till valfrihet". Den gick ut på att valfrihet inom områden som boende, omsorg, utbildning inte är något att eftersträva; tvångsinkvartering i kollektivhus, tvångsomsorg på statliga institutioner och tvångsutbildning i statliga läroanstalter är helt enkelt bättre. Individen vet helt enkelt inte sitt eget bästa; men "kollektivet" vet det; "kollektivet" är nämligen i besittning av "kollektiv rationalitet".
 

Jag hade vissa förhoppningar om att mitt motinlägg skulle blir publicerat, eftersom en bekant till mig och påstådd Randanhängare (Mattias Bengtsson) just då vikarierade som redaktör för Brännpunkt. Men det hjälpte inte. Också Henrik Unné skrev oberoende av mig en längre replik; inte heller den blev publicerad. (Jag publicerade själv båda motinläggen som bilaga till Objektivistisk skriftserie.) De motinlägg som faktiskt blev publicerade inriktade sig mest på de ekonomiska aspekterna av Tännsjös resonemang och lämnade den grundläggande konflikten mellan individualism och kollektivism därhän.
 

Hela sanningen om docent Torbjörn Tännsjös praktiska filosofi är förmodligen alltför magstark för att kunna delges SvD:s läsare. Men som en enkel gärd av konsumentupplysning ska den ändå lämnas här.
 

Tännsjös avvisande inställning till individuell valfrihet inskränker sig nämligen inte till sådana futtigheter som boende, undervisning eller omsorg. Han tycker också att det vore bäst för oss om vi slapp välja ifall vi ska leva eller dö.
 

I en utförlig uppsats som heter "Terrorism" och finns publicerad i samlingsvolymen Filosofi och samhälle (Doxa 1978) har han redogjort för sin filosofiskt grundade inställning i frågan. Den kan kort sammanfattas sålunda: en terroristhandling (som t.ex. att spränga en buss med skolbarn i luften) kan inte fördömas som ond "i sig". Det avgörande för vår moraliska bedömning måste vara en konsekvensetisk kalkyl. Bidrar mordet i fråga till att krossa den gamla murkna kapitalistiska samhällsstrukturen och bereda väg för samhällsutvecklingens socialistiska slutmål - eller gör den det inte? Detta är allt som räknas - det enskilda terroristoffrets liv är en i sammanhanget försumbar storhet.
 

Att dessa offer faktiskt mycket väl kan vara oskyldiga bekymrar inte Tännsjö nämnvärt, annat än som en invändning som måste undanröjas. I ett mycket sofistikerat avsnitt av sin uppsats försöker han visa att det inte finns, och inte kan finnas, något "naturligt samband" mellan skuld och straff. Straffets funktion är ju när allt kommer omkring att vara allmänpreventivt (d.v.s. avskräckande) - och en avrättning kan otvivelaktigt vara avskräckande, oavsett hur oskyldig den avrättade är.
 

Tännsjös uppsats är så öppet ondskefull att den naturliga försvarsmekanismen är att tro att han inte menar allvar - eller också att det han skriver "bara är filosofi" och alltså inte har med verkligheten att göra.
 

Det är troligt att många läsare reagerar likadant på hans Brännpunktsartikel "Säg nej till valfrihet" (SvD 17.3.87). Men reaktionen är irrationell. Det filosoferna tänker i sina elfenbenstorn kommer på sikt att forma den verklighet vi lever i - och tiden för en filosofisk motståndsrörelse är sedan länge inne och kan snart nog vara ute.
 

Det finns slående likheter mellan Tännsjös båda artiklar, den om terrorism och den om valfrihet. Grundpremissen är att det finns något kollektivt gott som individen gör klokast i att foga sig efter och underkasta sig. Det är kanske lite för absurt att hävda att ett terroristoffers död djupast sett ligger i hans eget intresse, så argumentet duger inte när det gäller terror. Men det tycks duga bra när det gäller slaveri.
 

Hur bemöter man då Tännsjös praktiska filosofi effektivt?
 

Man kan naturligtvis peka ut de mer absurda inslagen. Om jag t.ex. påstod att valfrihet i boendet skulle leda till överbefolkning av Kungliga slottet (därför att väldigt många människor drömmer om att bo där), skulle ingen ta mig på allvar. Ändå är detta bara ett litet snäpp knäppare än Tännsjös spådom att vårt land skulle kunna bli översållat av enplansvillor med garage och swimmingpool.
 

Men metoden är ineffektiv och går inte till grunden. Den verkliga måltavlan är Tännsjös favoritbegrepp, "kollektiv rationalitet". Någon sådan företeelse finns nämligen inte. Förnuft eller rationalitet är en egenskap som tillkommer individen och endast kan utövas individuellt. Även om individer samarbetar, åstadkommer detta ingen "kollektiv rationalitet". Att man "slår sina kloka huven ihop" innebär inte att hjärnorna växer samman till någon sorts superhjärna.
 

Strävan att anpassa sitt eget tänkande till en förmodad "kollektiv rationalitet" kan bara leda till katastrofala konsekvenser. Det innebär inte bara att man överger sin ägandes enplansvilla för att bosätta sig i något av Tännsjös kollektivhus, eller offrar sina barns framtid på någon av hans kollektiva barnstugor, eller offrar sin respekt för oskyldiga medmänniskors liv för att ställa sig bakom något av hans kollektiva maskingevär. Det innebär att allt tänkande upphör. Till att börja med ersätts det med försök till tankeläsning - det gäller ju att räkna ut vad alla andra, d.v.s. "kollektivet som helhet" tänker. Men eftersom alla andra sysslar med samma tankeläsning också, i stället för att tänka själva, finns snart inga tankar kvar att läsa.
 

Tännsjö har utan tvivel kopplat ett "radikalt grepp" på nyliberalismen, och får han hållas har han snart oss alla på mattan och sedan i fängelseburen eller på bårhuset. Men bemöter man honom lika radikalt är det troligt att han lika kvickt faller på eget grepp.

3. Tännsjös planerade slakthus

Följande artikel har tidigare förekommit i en bilaga till Objektivistisk skriftserie under rubriken "Skräckkabinettet special".

Jag citerar ur en av Henrik Unnés cirkulärinsändare:
 

Låt oss ta ett extremt exempel för att göra principen klar. Dr Ingvar Allan Stig är chef för ett sjukhus. Han ser att patienten Andersson behöver en ny lever för att överleva. Patienten Bengtsson behöver en ny njure för att överleva. Patienten Carlsson behöver ett nytt hjärta för att överleva. Men det är brist på organ att transplantera.
 

Dr Ingvar Allan Stig råkar få syn på en herr Danielsson som bara är på besök. Danielsson är helt frisk. Doktorn får en idé: "Jag kan rädda Andersson om jag ger honom Danielssons lever. Jag kan rädda Bengtsson om jag ger honom Danielssons njure. Jag kan rädda Carlsson om jag ger honom Danielssons hjärta. Då måsta jag visserligen avliva Danielsson, men i gengäld räddar jag tre personer till livet. Då gagnar jag ett flertal!" 
 

Visst vore det horribelt om det fick gå till så inom sjukvården.
 

Men ingen tänker så inom sjukvården, säger ni kanske, så det där är bara tankelekar. Tyvärr måste jag upplysa om att sådana tankar finns, och att de lärs ut till våra blivande läkare, som en del av undervisningen i "vårdetik". Det följande är saxat ur en intervju med Torbjörn Tännsjö i DN 4 mars 1992:
 

Tännsjö tar upp följande exempel i sin bok "Vårdetik": På ett sjukhus finns en patient som behöver en ny njure, en som behöver ett nytt hjärta och en som behöver en ny lever. Hoppet för dem är nästan ute. Då införs på sjukhuset en benbrottspatient som är en perfekt organdonator för samtliga tre behövande. I enlighet med Tännsjös teori om högsta möjliga lycka borde benbrottspatienten dödas och berövas sina organ för att tre människor ska kunna leva lyckliga liv och inte bara en.
 

Det där är fortfarande bara tankelekar, säger ni kanske; ingen - inte ens Torbjörn Tännsjö - kan verkligen mena så illa. Då trodde ni fel. Jag citerar vidare:
 

I en recension av boken hävdas att Tännsjö, med sin moraliska intuition, tycks skygga för denna orimliga konsekvens. Men det förnekar han, när DN frågar. Att han trots allt inte rekommenderar slakt av benbrottspatienten har sina rent praktiska skäl:
 

- Man ska ha hämningar. Att slakta folk är normal orätt, det skulle skapa osäkerhet och rädsla bland patienter om sådant skedde. Men enligt min teori vore det rätt i det här fallet, om det kunde ske i hemlighet så att ingen blev oroad.
 

Notera vad det är Tännsjö faktiskt pläderar för här. Det är inte bara det att vi ska mördas, ifall det skulle "gagna folkflertalet", utan värre: att vi ska mördas i hemlighet, så att ingen "blir oroad" (m.a.o.: protesterar och ställer till besvär över saken).
 

Torbjörn Tännsjö är inte någon knäppskalle som sitter och yrar på något mentalsjukhus. Det är han som undervisar våra blivande läkare i vårdetik. Det är honom folk lyssnar på i frågor som denna. För all del, det finns de som inte riktigt håller med honom; men hurdana är deras invändningar? Ur samma intervju: "[Carl-Henning] Wijkmark menar att hans resonemang är rent teoretiskt och inte bottnar i livserfarenhet. 'Det är tankelekar i ett slutet laboratorium.'" Bakterier som odlats i ett slutet laboratorium kan också döda.
 

För ett femtontal år sedan hävdade Tännsjö att det är helt i sin ordning att ta livet av oskyldiga människor, bara det "gagnar världsrevolutionen". Jag bemötte då, som ni säkert vet, hans resonemang i artikeln "Neutral terror?", som publicerades i Svensk Linje, efter att först ha refuserats av Filosofisk Tidskrift (med motiveringen att jag "nog misstolkade Tännsjö"). Det är begripligt att somliga inte riktigt tror på vad jag skrev om honom i denna artikel; det är svårt att begripa att någon kan vara så ond. Men min artikel innehöll inga misstolkningar; han menade vad han skrev. Och det gör han idag också; han rentav undanber sig alla "välvilliga tolkningar".
 

Senare har Tännsjö i en annan, stort anlagd, uppsats (med mängder av snåriga och obegripliga resonemang som alla leder till en glasklar slutsats), hävdat att yttrandefriheten "på sikt" bör avskaffas. Ser ni den röda tråden här? Utan yttrandefrihet och en fri press, hur mycket lättare kommer det inte att bli att ta livet av folk i hemlighet?
 

När vi objektivister kallar Immanuel Kant en "metafysisk mördare" och hävdar att han var "den ondaste människan i historien", händer det att folk drar öronen åt sig och inte begriper vad vi talar om. Och det krävs uppenbarligen en hel del kunskap och intelligens för att se att Kants filosofi är så ond som den är: det är inte uppenbart för de mindre läskunniga. Men när det gäller Tännsjö har vi en annan och på sätt och vis mer skrämmande situation: vi har en person som ställer sig upp och högt och klart talar om att han vill ta livet av folk; och ändå tycks det vara omöjligt för somliga att fatta att det är just det han säger.
 

Pressen (samma press som skyller oss objektivister för "elitism" och "övermänniskokult") har inte ringaste betänkligheter mot att låta Tännsjö uppträda i full frihet; det enda man drar sig för är att låta någon ge honom svar på tal. Filosofer med mördarsjälar hålls bakom ryggen; vi som inget annat begär än att få leva i frihet med förnuftet som ledstjärna, vi blir förolämpade och får sällan en chans att bemöta förolämpningen.
 

Var och en som håller sitt liv kärt och är rädd om det bör naturligtvis göra sin protest hörd.
 

Post scriptum: I ett inlägg i SvD 3.6.94 skrev Tännsjö bl.a.: "Personligen har jag ofta slagits av hur svårt det kan vara att finna fram till fullgoda motiveringar också för moraliska övertygelser som jag varit fast förvissad om, såsom att man inte bör offra en patient för att rädda tre andra."
 

Det här uttalandet går ju faktiskt stick i stäv mot den ovan citerade intervjun. Så har DN felciterat Tännsjö? I så fall borde vi väl ha sett en dementi från Tännsjö i DN, kanske rent av ett tryckfrihetsmål mot DN för lögn och förtal; men något sådant har vi inte sett. Min gissning är så god som någons, och den gissningen är att Tännsjö inte bekymrar sig alltför mycket om konsekvens. Eller också är det precis som han själv skriver: att han en gång varit fast förvissad - men nu i stället är fast förvissad om motsatsen.

4. "Jag gör det, därför att det är ont"

Nedanstående artikel är daterad 25 oktober 1999 och har skickats till ett 50-tal tidningar och tidskrifter.

Ni känner förmodligen till kyrkofadern Tertullianus ord om den kristna återlösningstanken, idén att Kristus sonat människornas synder genom att, själv syndfri, dö på korset: "Credo, quia absurdum", "jag tror det, därför att det är absurt". En människa som säger någonting sådant är självfallet oemottaglig för förnuftsargument. Kristna som följer Tertullianus exempel behöver aldrig överge sin tro därför att någon påpekar för dem att deras tro leder till orimliga konsekvenser. "Det är ju precis det vi säger!" är deras svar. Inte heller tjänar det något till att påpeka det självklara för dem. Ett korollarium till Tertullianus tes är: "Dubio, quia evidentum", "jag tvivlar på det, därför att det är självklart". Många filosofer har visat sig på styva linan genom att tvivla på sina egna sinnens vittnesbörd eller på logiska slutledningar som är så enkla att ett barn kan se att de stämmer - detta samtidigt som de vräker ur sig de mest vettlösa absurditeter och väntar sig acceptans och applåder för dem (och ofta också får det).
 

Det finns ett talande exempel på detta från vårt eget århundrades fysik. En av kvantfysikens grundare, Schrödinger, ansåg att den version av kvantfysiken som lagts fram av hans kolleger Heisenberg och Bohr, var orimlig. För att visa att den var orimlig gjorde han ett tankeexperiment som fått namn efter honom: "Schrödingers katt". Tankeexperimentet går ut på att stänga in en katt i en gaskammare som är kopplad till en geigermätare och en radioaktiv isotop. När isotopen sönderfaller, ger geigermätaren utslag och aktiverar en ampull med cyanid som dödar katten. Men vi vet inte exakt i vilket ögonblick isotopen ska falla sönder, och vi kan därför inte i ett givet ögonblick veta om katten lever eller är död. Och om Heisenberg och Bohr hade rätt, skulle detta innebära att om vi inte vet om katten är levande eller död, så är katten inte heller vare sig levande eller död. Eller också är han levande och död på en och samma gång. Vilket är uppenbart orimligt.
 

Vad hände med Schrödingers katt? Jo, alla har glömt att tankeexperimentet var avsett att motbevisa Heisenberg och Bohr. I stället har katten blivit accepterad som dagsens sanning och citeras om och om igen som belägg för tesen att kvantfysiken slutgiltigt bevisat att den värld fysiken studerar inte styrs av orsak och verkan eller av identitetslagen - kort sagt att det är denna värld själv som är absurd, inte Heisenbergs och Bohrs besynnerliga version av kvantfysiken. Heisenberg och Bohr var de första som drog denna slutsats. Och varför inte? Det är ju just detta deras teori går ut på: att världen är absurd. Så varför påvisa det absurda i deras resonemang för dem, när de redan vet (och skryter med) att deras resonemang är absurt?
 

Det finns en motsvarighet inom etiken. Somliga etiska teorier är onda. För att precisera: de är sadistiska. De går ut på att göra människans liv till ett helvete på jorden. Kardinalexemplet är Immanuel Kants etik. Kant säger uttryckligen i Grundläggning av sedernas metafysik att etikens mening inte är att göra människan lycklig utan tvärtom att göra henne olycklig. Det finns ett välbekant stycke i Kants bok där han förklarar att en människas vilja att uppehålla sitt eget liv blir moraliskt lovvärd först när hennes liv blivit fullständigt outhärdligt för henne. En sådan teori kan endast motiveras av ren illvilja, av en önskan att plåga människorna, om möjligt tortera dem. Men skulle det tjäna något till att påpeka detta för Kant? Visst inte. Allt han skulle säga är: "Javisst. Det ska göra ont att leva. Det är ju just därför jag skriver det. Jag vill inte se lyckliga människor omkring mig, och jag vill inte se människor motiveras av sådant som en önskan att bli lyckliga."
 

I dagens Sverige har vi en professor i etik som lär ut ren och oförfalskad ondska till sina elever och till alla andra som gitter lyssna. Han är den av våra akademiska filosofer som flitigast publiceras både i facktidskrifter och i dagspressen. Och det han predikar är undantagslöst död och förstörelse. Professorn i fråga döljer sig bakom en etisk teori som kallas "utilitarism" eller "nyttofilosofi" och som i korthet går ut på att maximera den totala lyckan här i världen - skenbart alltså raka motsatsen till vad Kant predikade. Men den här professorns recept för att maximera lyckan går undantagslöst ut på att döda somliga för att andra (påstår han i varje fall) ska få det bättre. Hans favoritämne har de senaste åren varit organtransplantationer (förr i världen var det terrorism). Han vill att friska människor ska slaktas för att få friska organ att transplantera till sjuka människor. Och detta skulle göra våra korta jordeliv lyckligare? Tänk själv hur det skulle kännas att framleva sina sista år med en främmande människas hjärta i kroppen och samtidigt veta att den främmande människan inte var ett olyckligt offer för en trafikolycka utan en fullt frisk människa som bara saklöst och brutalt mördades för att du skulle få ett nytt hjärta. Jag skulle inte vilja leva med den insikten, och den som skulle vilja det är för rutten inombords för att kunna uppleva lycka alls.
 

Professorns namn är Torbjörn Tännsjö, men det har ni säkert redan räknat ut. Hans senaste variant av organslaktteorin, presenterad på SvD:s "vetenskaps"sida Samtider 23.10.99 (under sedvanliga bugningar och fotskrapningar från Samtiders redaktör Anders Björnsson) är att man borde anordna ett lotteri, där de som drar nitlotterna slaktas och de som drar vinstlotterna får deras organ, något som han hoppas att ett framtida socialistiskt samhälle ska åvägabringa. (Detta samtidigt som han fördömer liberalismen som "moraliskt oacceptabel", därför att den inte fordrar uppoffringar av detta slag.)
 

Skulle det tjäna någonting till att argumentera med Tännsjö och försöka visa honom att hans teorier är ondskefulla? Visst inte - lika lite som det skulle tjäna något till att tala om för Tertullianus att hans berömda tes är absurd. Tännsjö vet att hans teorier är ondskefulla; det är just därför han för fram dem.
 

Men hur är det då med dem som hjälpt fram Tännsjö i hans karriär? Som rekommenderat honom till hans professur? Tidnings- och tidskriftsredaktörer som så frikostigt ger honom utrymme? De som prisar honom och kallar honom en person som "kompromisslöst följer sitt förnuft"? Är de lika moraliskt fördärvade, lika ruttna de? Mja. På sätt och vis är de värre. De törs inte bjuda motstånd. Eller så orkar de inte bjuda motstånd, därför att de själva blivit cyniska och bittra av att leva i en atmosfär där endast irrationaliteten har möjlighet att frodas. Deras ondska är av ett annat slag: det slag som kallas feghet.
 

Ni har förmodligen hört uttrycket "de goda människornas tystnad". (Om inte, så präglades det av Martin Luther King.) När de goda låter sig kuschas av ondskan, då segrar det onda. Men när de goda väljer att tala ut, då är ondskan maktlös.
 

När det gäller Tännsjö är det hög tid att tala ut, innan hans idéer blivit verklighet. När den dagen kommer, då kommer var och en som reser invändningar att saklöst slaktas och plundras på sina organ, för att människor av Tännsjös eget skrot och korn ska kunna leva vidare och sprida sin ondska.
 

Men än är det inte för sent. Så - alla goda människor - var är ni?


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.