Tännsjö i Smedjan

Nättidningen Smedjan (www.smedjan.com) publicerade 6.12.00 en artikel av Håkan Holmberg under rubriken "Varför man bör misstro Torbjörn Tännsjö". Även om artikeln var klart negativ mot Tännsjö fann jag den vara ett typiskt exempel på modern relativism; t.ex. fann Holmberg Tännsjös "alltför tvärsäkra attityd" mer skrämmande än de skräckexempel ur Tännsjös produktion han själv nämnde. Jag och ett par andra personer fattade pennan och skrev några inlägg till Smedjan.

Det som förvånar mig mest...

...är att ingen ser vidden av Torbjörn Tännsjös ondska, fastän han bokstavligt talat skriver den på våra näsor. Jag skulle därför vilja ber er försöka se följande framtidsscenario för er inre blick:

Du är en hårt arbetande familjefar och har en familj som du verkligen håller av; du har en son (eller dotter) i övre tonåren som aldrig gett dig annat än glädje, som är begåvad och flitig och förefaller ha framtiden för sig. En dag knackar det på dörren, och när du öppnar står både polis och ambulanspersonal där. "Ni har en son", säger polismannen. "Ja, nog har jag det. Är något på tok? Har det hänt honom något? Har han gjort något olagligt?" Du är oroad. "Nej då, visst inte", svarar polisen. "Men samhället behöver organ för transplantationer, och nu har lotten fallit på er son. Vi är här för att hämta honom. Det är inget farligt. Han kommer att sövas ner innan han slaktas och styckas och kommer inte att känna någon smärta." Du är svarslös, för att inte säga mållös. För vad ska du svara? Du lever i ett samhälle som sedan länge genomsyras av idén att "det allmänna bästa", eller "majoritetens bästa" väger tyngre i varje vågskål än sådana petitesser som din eller din familjs lycka – tyngre än era liv. Du lever i ett samhälle där motsatta idéer sedan länge undertryckts. Kanhända har du själv accepterat dessa läror, i tron att de alltid ska drabba någon annan, bara inte just dig och de dina. Kanhända är du i tysthet motståndare till dessa läror. Men det är polisen som står där, och du vet att det är polisen som har vapen och handbojor, inte du.

Kanhända du gör ett försök att kontakta din advokat. Vad kan han göra? Lagarna är redan så utformade att de ger "det allmänna" rätten att saklöst ta din sons liv. Kanhända du försöker göra saken offentlig och bilda opinion, starta protestlistor mot avrättningen av en oskyldig, skriva insändare och debattartiklar. Men det finns bara en tidning i hela landet, och bara en enda webbsida (www.folketsdagblad.se), och den är strängt censurerad: inlägg som ifrågasätter "allmännyttan" (inklusive allmännyttig slakt av oskyldiga), tas helt enkelt inte in. (Däremot kan du nog räkna med att bli offentligt stämplad som en "fascistoid personlighet".) Det finns ingenting, absolut ingenting, du kan göra. Du har inte längre någon livslust, och din hustru har det inte heller och inte familjens övriga barn. Folkets Dagblad kommer att skriva att ni alla ska glädjas över att så många patienter nu kan räddas till livet som kanske inte kunde det förut.

Tänk efter noga hur det här skulle kännas! Känner du den där jublande glädjen över att du hjälpt så många medmänniskor att leva ett rikare (eller åtminstone lite längre) liv? Eller känner du det jag skulle känna i en sådan situation: vrede, bitterhet, indignation – känslor som så småningom ger vika för en oändlig, utdragen hopplöshetskänsla?

Det här är fantasier, invänder ni kanske: så långt kommer det aldrig att gå. Men att idéer är absurda har inte hindrat dem från att accepteras och genomföras. (Hur många kristna har t.ex. protesterat mot Guds befallning att Abraham skulle offra sin son? Och hur många judar har i modern tid fått sätta livet till för den absurda idén om en judisk världskonspiration? Hur många offer har kollektivismen i allmänhet krävt?) Och Torbjörn Tännsjö betraktas allmänt inte ens som en kuf. Hur skulle en kuf kunna bli professor i ett så viktigt universitetsämne som etik, d.v.s. läran om gott och ont? Hur skulle en kuf kunna bli landets flitigast publicerade filosofiske debattör? Och han är anlitad som expert på medicinsk etik; hans böcker används i läkarutbildningen. Ja, det kan ta någon generation innan mitt (och Tännsjös eget) skräckscenario blir verklighet. Men indoktrineringen har för länge sedan börjat.

Tännsjö menar inte allvar, invänder någon: det här är bara ett tankeexperiment. Men det är inte vad Tännsjö själv säger. Hans idé är "i princip moraliskt riktig"; att den ännu inte genomförts beror på att vi är "för blödiga". (I en intervju i DN för några år sedan menar han att sådan här slakt av oskyldiga vore acceptabel, bara den kunde ske i hemlighet, "så att ingen blir oroad". Med en enda, noga censurerad, tidning i hela landet lär väl inte det vara något större problem?) Det är bara "moralisk slapphet" som skiljer oss från dessa grymheter i namn av en "lyckomoral".

Och vad säger våra intellektuella om Tännsjö? (Ni vet, de där som sitter med sina breda bakar på akademiska institutioner och på tidningarnas kultursidor och ser till att inte ett ljud hörs om möjligheten av en etik som förespråkar rationell egoism eller om möjligheten av ett samhällssystem som inte bygger på uppoffring.) I DN för ett par år sedan (i samband med debatten om Peter Singers Sverigebesök) hyllades han av Johannes Åhman som "en som konsekvent följer förnuftet". Och i SvD för några år sedan jämfördes han, av den lärde och oändligt civiliserade Lars Lönnroth, med Thomas Stockmann i Ibsens "En folkefiende". (En verklig magvändare!) Och vi ska inte glömma att det var just i Svenska Dagbladet Tännsjö fick plats för sin plädering för organdonationsslakt. Hade den publicerats där den hör hemma (i någon obskyr vänsterblaska) hade vänsterblaskan kunnat bli åtalad för uppvigling. Men ett konservativt flaggskepp åtalar man helt enkelt inte för uppvigling, sak samma vad som står där.

Bör vi misstro Torbjörn Tännsjö? Visst inte. Vi bör ta honom på orden, för han menar vad han säger. Att oskyldiga människor ska tas av daga (för något påstått "människovänligt" syfte) är inte något tillfälligt hugskott från hans sida, det är en livslång passion; det är ett tema han återkommer till (med smärre ytliga variationer) år ut och år in, decennium ut och decennium in. Och att han valt just utilitarismen som sin filosofi beror på att utilitarismen bäst förefaller rationalisera denna passion. Att lite försiktigt och lite mjäkigt "misstro" en sådan person är självmordsmässigt. Det finns bara en sak att göra, och det är att ta avstånd. Vi borde fordra att han avsätts från sin professur – utan fallskärm, utan avgångsvederlag och utan pension – och vi borde fordra att de som rekommenderat honom till professuren ställs till svars för tjänstefel.

Gör vi inte det, förtjänar vi knappast själva bättre än att få våra organ utkarvade ur kroppen.

Det som förvånar mig näst mest...

...är hur någon kan tro att den rätta medicinen mot Tännsjös mördarfilosofi är någon form av relativism och skepticism. Det som gör Tännsjö "till en filosof som skrämmer" är självfallet innehållet i hans filosofi (slakt av oskyldiga, avskaffande av yttrandefriheten – så att inga protester mot slaktandet ska bli hörda, försvaret för Sovjetdiktaturen). Men fastän Håkan Holmberg nämner alla dessa saker, förefaller hans huvudinvändning vara en helt annan: att Tännsjö är alldeles för absolutistisk och tvärsäker i sin tillämpning av utilitarismen.

Om jag har rätt i detta (och Holmberg inte bara uttryckt sig oklart) – om det som skrämmer honom är absolutism, kompromisslöshet, tvärsäkerhet, sak samma vad absolutismen, kompromisslösheten eller tvärsäkerheten gäller – då borde han rimligen vara precis lika rädd för mig, eller för den filosofi jag ansluter mig till, som han är för Tännsjö. Sådant som att människans liv är den yttersta värdemätaren och att initierandet av tvång måste bannlysas i alla mänskliga relationer (och att tvång eller våld endast ska användas i självförsvar) och mycket annat betraktas av mig och likasinnade som absoluta, orubbliga sanningar, sanningar som man inte bara kan schackra bort. Jag (och Jakob Meijling, Patriq Backlund och Per Nilsson, för att nämna dem som yttrat sig i denna debatt) är lika kompromisslöst för det goda som Tännsjö är så kompromisslös han kan i sin plädering för det onda. Kanhända jag är överdrivet misstänksam, men min erfarenhet av folkpartister (och av många icke-folkpartister för den delen) är att de skräms lika mycket av idén om oreglerad laissez-faire-kapitalism som de skräms av kommunistisk diktatur. Allt ska vara lagom, och helst ska man inte stöta sig med någon (utom möjligtvis med mig). Fanatiker får man minsann inte vara, även om det man är fanatiker för är det som är sant, rätt och gott.

Men det här är inget annat än eftergiftspolitik, en sorts filosofisk "Münchenanda"; och att eftergiftspolitik inte fungerar har vi väl gott om exempel på.

"Det går knappast att bevisa att Tännsjö har fel", skriver Holmberg. Men den enkla sanningen är att beviset för att Tännsjö har fel är vad han själv säger och skriver. Om en teori eller hypotes leder till konsekvenser som strider mot vad vi redan med säkerhet vet eller som är uppenbart absurda, är detta fullt tillräcklig vederläggning av teorin eller hypotesen. Detta brukar kallas "reductio ad absurdum" eller ibland "reductio ad impossibile". Om en moralteori leder till konsekvenser som är uppenbart ondskefulla, är detta i sig full vederläggning av moralteorin. (Jag har själv döpt detta specialfall till "reductio ad malevolentiam".)

Nu säger oss sådana här reduktioner bara att något är fel med teorin, de säger oss inte vad som är fel; det måste man anstränga sig att ta reda på. (Principen här är densamma som om man får ett uppenbart orimligt resultat på ett mattetal: man får gå tillbaka och se var man räknade fel.) Men när det gäller utilitarismen (i varje fall i dess vanligaste form) är detta ganska enkelt. Felet ligger i idén om "största möjliga lycka för största möjliga antal". Det här är en kollektivistisk idé som innebär att man ska tänka så lite som möjligt på vad som gör en själv lycklig och tillfreds med livet, och att man ska vara beredd att offra sin egen lycka, ifall man kan tänka sig att andra på så vis blir lyckligare. Det är den idén som Tännsjö mjölkar de yttersta (och ondskefullaste) konsekvenserna ur. (Bentham själv var säkert alldeles för civiliserad för att dra Tännsjös konsekvenser. Men faktum är att han borde ha tänkt sin tanke till slut, insett absurditeten i tankegången och övergett den. Om inte annat, skulle vi idag i så fall vara rätt mycket lyckligare.)

Ingen människa kan vara ansvarig för någon annans lycka än sin egen. Det är den enda lycka som står i ens makt att maximera (och det kan vara svårt nog, men det är en annan femma). Att alla andra ska vara lyckliga också är naturligtvis högeligen önskvärt. Och man mår inte själv särskilt bra av att bara se lidande omkring sig. Men detta ändrar inte på det grundläggande, naturgivna (eller, som objektivister hellre säger, metafysiska) faktum att "var och en står sig själv närmast".

Att predika en moral som påstår sig gå ut på att maximera lyckan här i världen och samtidigt komma med rekommendationer (inklusive rekommendationen av ett socialistiskt samhällssystem) som garanterat bara maximerar olycka och misär är förstås också ett utsökt hyckleri. Och menar Tännsjö allvar är det väl inget som hindrar honom att gå ned på Sahlgrenska sjukhuset och erbjuda sina egna organ? Men så konsekvent och kompromisslös kan han inte vara. Inte bara skulle ett sådant handlande beröva honom hans feta professorslön; det skulle också hindra honom i hans stora projekt att göra vår tillvaro till ett helvete i "lyckomaximeringens" namn.

Daltandet med Tännsjö

En debattör skrev ett ilsket inlägg som går ut på att det daltas med Tännsjö, vilket ju är helt sant.

Det har ju kommit några inlägg på den här sidan som inte daltar med Tännsjö. Men i det stora hela har Michael Ståhlberg rätt.

Orsaken är att alltför många människor tror att det onda försvinner, eller blir mindre ont, bara de vänder bort blicken från det. På så sätt blir Tännsjös ondska hans eget bästa skydd. Folk hör och ser honom plädera för mord, men de kan (eller törs) inte tro att någon kan vara fullt så ond, och så försöker de hitta någon sorts rim och reson hos honom som inte finns där. Eller de hör någon annan (mig t.ex.) berätta hur ond han är men kan helt enkelt inte tro det och törs inte kolla upp saken.

Ett par exempel ur min egen erfarenhet:

År 1982 skrev jag ett debattinlägg där jag angrep Tännsjös plädering för terrorism och skickade det till Filosofisk Tidskrift, som refuserade det. (Det blev i stället publicerat i Svensk Linje; inlägget och min korrespondens med Filosofisk Tidskrift finns på min hemsida för den som är intresserad.) För att göra en lång historia kort anklagades jag av den refuserande redaktören för att tolka Tännsjö "illvilligt". M.a.o.: att Tännsjö menar att det är i sin ordning att spränga bussar med skolbarn i luften (bara det kan ha en positiv effekt på världsrevolutionen) är inte det minsta illvilligt; det är jag som är illvillig när jag påtalar saken. Tännsjös lärde kollega och beskyddare vänder bort blicken och vägrar se vad Tännsjö faktiskt skriver. (Hans namn är Lars Bergström, och han var tidigare också professor i praktisk filosofi, d.v.s. i läran om gott och ont.)

För ett år sedan skickade jag två inlägg om Tännsjö till en debattsida på nätet; det första tog upp en artikel på DN Debatt där Tännsjö hävdar att Bibelns Gud är en lika "pragmatisk utilitarist" som Tännsjö själv och minsann också tar kål på oskyldiga när det "passar" honom; det andra tog upp hans organlotteriidé och bestod huvudsakligen av ett direkt citat ur den artikel i SvD där han presenterade den. Det första inlägget togs in, och det andra refuserades. Vid förfrågan fick jag höra att det varit ett misstag att ta in det första inlägget därför att det "gränsar till förtal" och att man borde "kollat upp saken" först. Det förklarar ju inte varför ett inlägg som belägger Tännsjös ondska med ett direkt citat refuseras. Redaktören yrar om att "kolla upp saken" och orkar inte ens slå upp en nyligen publicerad artikel i landets näst största morgontidning! Men en slutsats kan vi väl dra av detta: att Tännsjö är så ond att han inte ens kan citeras rakt av utan att det innebär förtal. (Eftersom detta kräk till redaktör förtjänar att hängas ut offentligt kan jag nämna att det var tidningen Metros chefredaktör Sakari Pitkänen.)

Den här attityden inskränker sig förstås inte till Torbjörn Tännsjö. Det daltas t.ex. fortfarande rätt mycket med Jan Myrdal (om än inte fullt så mycket som förr om åren), t.o.m. efter det att han försvarat massakern på Himmelska Fridens Torg. Det daltas med Göran Greider, som tycker att "lite fönsterkrossning piggar upp". Och ni kan säkert själva hitta fler exempel. Och den ständiga anklagelsen mot Per Ahlmark är ju att han inte daltar med kommunistmedlöpare eller antisemiter; det kallas för att han "bedriver vendetta".

Opinionsbildningen ligger i händerna på fega krakar som tittar åt ett annat håll så fort de får se något ont, och som inte vill höra talas om att gullungar som Tännsjö, Myrdal eller Greider skulle kunna vara onda. (De är rädda för det goda också, vilket om inte annat visas av deras bemötande av Ayn Rand. De vänder blicken från det goda också, för de ser det som en förebråelse.)

Och denna feghet är ju så fullständigt onödig. Det onda är inte farligt så länge det bara befinner sig på planeringsstadiet (t.ex. i huvudet på en moraliskt imbecill filosofiprofessor – eller för den delen i huvudet på en avsigkommen österrikisk vykortsmålare). En sådan Djävul sticker svansen mellan benen vid första tecken på kompromisslöst motstånd. Riktigt farlig blir ondskan först när den tillåtits växa sig stor och stark.

Torbjörn Tännsjö kan aldrig på egen hand tillfoga oss någon skada. Vad han behöver för att bli en framgångsrik häxdoktor vid någon Attilas hov är ett samhälle av fegisar.

Sens moral: visa lite ryggrad!

Regelutilitarism och konsekvensutilitarism

Patrik Strömer skrev i ett inlägg för en tid sedan att felet med Tännsjö är att han inte vill acceptera regelutilitarism. Jag vill ta det till utgångspunkt för en utredning. (Jag ber på förhand om ursäkt ifall det här blir omständligt. Jag tänker koppla på det filosofiska mikroskopet.)

Jag håller med Strömer om att "regelutilitarism" är en betydligt mer plausibel form av utilitarism än vad som brukar kallas "konsekvensutilitarism". Bara för att fortsätta exemplet med avdagatagande av oskyldiga: om det finns en regel som säger att vi när som helst kan dödas eller spärras in eller berövas vår egendom, sak samma vad vi gör, skulle vi inte kunna vara lyckliga. Vi skulle gå omkring med en ständig rädsla. (Man kan tänka på invånarna i totalitära samhällen som måste räkna med att när som helst bli väckta mitt i natten av hemliga polisen och släpas iväg vem vet vart.) En regel som säger att vi har rätt till liv, frihet och egendom – och att denna rätt är okränkbar så länge vi respekterar samma rätt hos andra – gör att vi känner oss trygga. Endast brottslingar skulle känna sig otrygga under en sådan regel. En sådan regel säger oss inte allt om hur vi bör handla, men den säger oss ändå vilken sorts handlingar (klart definierade brottshandlingar) vi bör undvika.

"Konsekvensutilitarism" å andra sidan innebär att vi inte ska hålla oss med sådana allmänna regler; innan vi utför en handling ska vi först kalkylera alla konsekvenser handlingen kan tänkas ha för oss själva och för alla andra varelser i universum, från nu och till tidens ände. Redan här kan vi se att konsekvensutilitarismen är absurd: en sådan kalkyl skulle ta så lång tid att vi skulle vara döda långt innan kalkylen var klar; och vi skulle aldrig hinna utföra en endaste liten handling. (Och vi skulle dö rätt snabbt, eftersom vi inte ens skulle hinna kalkylera konsekvenserna av ett så enkelt alternativ som att bre en macka eller i stället äta frukost nere på fiket.)

Så varför avvisar Tännsjö regelutilitarismen? I sin terroruppsats från 1978 säger han att regelutilitarism inte är någon "riktig" utilitarism utan en hybrid mellan utilitarism och deontologi (pliktetik). Tanken måste väl vara att om vi överhuvudtaget rättar oss efter regler, hur vettiga dessa regler än må vara, så är detta en fråga om "lydnad mot pliktens bud" eller "hörsammande av det kategoriska imperativet" eller något liknande. Lägg märke till att konsekventa deontologer, sådana som Kant, menar att konsekvenserna av ens handlande överhuvudtaget inte ska tas med i beräkningen (speciellt inte konsekvenserna för ens eget liv och välbefinnande); det är "plikt för pliktens egen skull" som gäller.

Vad Tännsjö här försöker pracka på oss är ett falskt alternativ: det ska bara finnas två skolor inom etiken, en som lär oss att blint följa vissa regler ("maximer" enligt Kants terminologi, "principer" enligt objektivistisk terminologi) utan hänsyn till konsekvenser – och en annan som lär oss att vi ska kasta regler, maximer eller principer överbord och inte tänka på annat än konsekvenser. Allt annat är en "hybrid". Och eftersom både Kant och Tännsjö är onda filosofer innebär detta att vi ska sitta i en moralisk rävsax där vi bara har att välja mellan två former av ondska.

Låt mig då också visa varför konsekvensutilitarismen är logiskt ohållbar.

För det första kan inte ens konsekvensutilitaristerna göra sig kvitt varje regel. För "handla så att konsekvenserna blir de bästa möjliga" är ju faktiskt en regel. En alltför allmänt hållen regel för att vara oss till någon större hjälp, men dock en regel.

För det andra: att säga "de handlingar är goda som leder till goda konsekvenser" är uppenbart att resonera i cirkel. Hur vet vi vilka konsekvenser som är goda? De som i sin tur leder till goda konsekvenser, som i sin tur... o.s.v. i en oändlig regress? M.a.o.: konsekvensutilitarismen säger oss inte ett dyft om vilka konsekvenser som faktiskt är goda; den bara låtsas säga det.

Var och en som alls uttalar sig om gott och ont behöver någon grundläggande princip, någon måttstock för gott eller ont. Eftersom jag är objektivist (och i största allmänhet en rätt hygglig person) använder jag människans liv som måttstock: det som gagnar mänskligt liv och välbefinnande är gott, det som skadar det är ont. Jag bedömer handlingar och konsekvenser efter samma måttstock (och jag avvisar, i förbigående sagt, idén om "onda handlingar med goda konsekvenser" som rent nonsens). En religiös person skulle använda en annan måttstock: det Gud vill är gott, det Gud förbjuder är ont (så om Gud fordrar av Abraham att han ska skicka Isak till slakt på organtransplantationskliniken, rättar sig Abraham efter det). En miljöfundamentalist skulle använda "den orörda naturen" som måttstock (d.v.s. allt som finns i naturen utom människan). En socialist som ännu inte hunnit bli cynisk kan tänkas ha "folkets väl" som sin måttstock; har han väl blivit cynisk är hans måttstock "makt för maktens egen skull". En hedonists måttstock är njutning – en njutning som han försöker mäta längs olika parametrar som intensitet och varaktighet (detta var t.ex. Jeremy Benthams måttstock).

Det skulle leda alldeles för långt att reda ut vad som är fel med alla dessa "alternativa måttstockar", men ett ord måste sägas om den hedonistiska måttstocken. Om vi människor bara njöt av det som främjar våra liv, skulle allt vara gott och väl. Men så funtade är ju inte vi människor. En alkoholists eller narkomans njutningar är inte alls livsbefrämjande, inte heller en pedofils. Den enda njutning en diktator kan erfara är förmodligen maktberusning. Somliga njutningar är sadistiska. Visst: det är något fel med dessa njutningar, och det finns andra och bättre njutningar: njutningen att gå i säng med rätt partner, att njuta av en god bok eller en symfoni, eller bara njutningen att klia en hund bakom öronen (av familjeskäl måste jag alltid inkludera ett sådant exempel). Men det visar att njutning inte duger som måttstock; njutningar måste bedömas med livet som måttstock.

Men det är den hedonistiska utilitarismen Tännsjö bekänner sig till. Så rimligen är njutningen hans yttersta måttstock och det är för att "maximera njutningen" han vill ta oskyldiga av daga. Och jag tvivlar inte ett ögonblick på att han faktiskt känner en sadistisk njutning av att fästa sina orimligheter på papper, och att den njutningen förstärks varje gång han ser en elev eller kollega eller debattredaktör svälja giftet, och att den förstärks än mer av den vördnad han bestås med. (Jag har noterat Tomas Lappalainens svassande beröm i förordet till "Filosofi och politik".)

Själv lider jag när jag ser det. Men det känns inte helt fel att kunna bemöta det. Och den lilla njutningen är nog inte helt irrationell.


"Lagom" mycket kannibalism istället?
av Per Nilsson

Jag tycker att det är full naturligt att folk reagerar med avsky inför professor Tännsjös teorier om etik eftersom hans bisarra exempel tydligt illustrerar implikationerna av dem. Eftersom mannen verkligen väljer att vara en fullständigt konsekvent utilitarist och konsekvensetiker frambringar han också de mest magvändande bilder av hur ett samhälle baserat på utilitarismens principer kan formas. Just offrandet av vissa individer till förmån för kollektivet verkar vara en av hans största hjärtefrågor, speciellt då terrorism och organtransplantationerna som omnämndes i Holmbergs artikel. Förhoppningsvis kan de flesta se det absurda i denna vidriga behandling av människovärdet. Ytterst få skulle nog vilja leva i ett samhälle där man riskerar att bli slaktad i syfte att rädda andra patienter då man uppsöker läkarhjälp. Lyckligtvis är det fortfarande så att man inser att det ligger något sjukt i en sådan idé. Men vad händer i det långa loppet om en sådan som Tännsjö fortsätter att respekteras i den svenska debatten? Visserligen slätar han ut sitt barocka påstående om organtransplantationerna med utsagan: "Men jag säger inte att man ska göra det, bara att det i princip är en moraliskt riktig handling." Inte ens han själv törs titta sin egen moralfilosofi ordentligt i ansiktet. Detta ändrar emellertid inte hans grundläggande uppfattning om moral – nämligen att det är motiverat att offra livet på en oskyldig stackars människa för att gynna andra människors syften. Konsekvenserna av den uppfattningen kan beskådas i de diktaturer som vi har haft genom historien, exempelvis Sovjetunionen som han själv vurmade för.

Artikelförfattaren [Holmberg] verkar däremot inte främmande för att skriva under på att Tännsjö i princip har rätt i att utilitarism är det som ska vägleda människan i sitt handlande. Invändningen är dock att det i hans resonemang görs alltför konsekvent. Om nu utilitarismen skulle vara en god moralfilosofi vore den också önskvärd i alla lägen, men av någon underlig anledning finner inte artikelförfattaren det önskvärt att alltid tillämpa denna "hedersprincip". Ligger då den optimala lösningen i att blanda lika delar mänskliga rättigheter och utilitarism, lika delar säkerhet och styckmord samt lika delar liv och död? Nej, att göra detta leder ingen vart, ty det enda som då uppkommer är en gradskillnad. Att delvis eller bara ibland offra mänskliga rättigheter till förmån för allmännyttan är inte heller lösningen, utan istället måste vi gå till grunden med problemet och identifiera vad vår etik skall grunda sig på. Hur skall vi annars avgöra vad som bör tillämpas för stunden – lotten, stundens nycker eller rent utav ett meddelande från en gudomlig makt? Om nu artikelförfattaren hävdar att Tännsjös värld är "strikt inrutad" måste han själv befinna sig i ett slags icke-kausalt universum där slumpen avgör individens godtyckligt valda ställningstaganden. Det är inte lätt att vara konsekvent om ens utgångspunkter innehåller kontradiktioner förstås.

Det finns en utgångspunkt som till varje pris motarbetar förtryck av den här formen, nämligen individens okränkbara rättigheter. Att erkänna den enskilde människans rätt att själv få bestämma över sitt eget liv och ge henne ett skydd mot dem som vill skada henne – är inte den principen värd att kämpa för? Rättighetstänkandet är i det långa loppet det enda som konsekvent försvarar liberalismen och de mänskliga värdena. Visst kan en utilitarist slingra sig undan frågan om huruvida det är värt att göra sådana ofattbara uppoffringar av individen genom att hävda att det i just det specifika fallet inte skulle innebära någon nyttomaximering. I det långa loppet måste däremot utilitarismens filosofi leda till ofattbara kränkningar av vissa personer i de fall då man kan bevisa att det gagnar flertalet. Frågan är då – vad har då de stackarna gjort för att förtjäna ödet att offras på allmännyttans altare? Min lösning på problemet är att istället överge denna kannibalmoral helt och hållet och ersätta den med full respekt för varje människas okränkbara rättigheter.

Till min stora förtvivlan är det nästan ingen idag som är beredd att förespråka det rättighetstänkandet. Anledningen är väl antagligen att en sådan respekt för individen logiskt sett leder till en legitimering av laissez-faire kapitalism, något som man absolut vägrar att acceptera som följd av någon anledning.

På kollisionskurs med den mänskliga naturen
av Jakob Meijling

Jag tycker att Holmberg är fullständigt ute och cyklar i sin kritik av Tännsjö. Trots att Tännsjös gärning handlar om moralfilosofi, så undviker Holmberg att identifiera de moraliska principerna i resonemangen. Istället menar han att "väsentliga moralfilosofiska diskussioner uppstår just när vi erkänner att de principer vi bekänner oss till kan vara både motstridiga och ofullständiga och att definitiva svar på alla moraliska frågor knappast går att finna." I mina öron låter det som samtalet kring kaffet efter en god middag; knappast ett exempel på en väsentlig diskussion. Och utan att ens ställa frågan vad som är "moral" och vilka som skulle omfattas av detta, så släpps djur"rätts"filosofen Peter Singer in i diskussionen, varefter Holmberg mest uppehåller sig vid "brister i resonemanget" — istället för att undersöka filosofernas grundpremisser.

Om man börjar med att fråga sig vad som gör människan till det speciella djur hon är, så rämnar grunden för både Tännsjö och Singer. Båda dessa inbillar sig uppenbarligen att det är emotionerna som är nyckeln i moralen. Hos Singer får det till följd att han suddar ut gränsen mellan människor och djur, eftersom djur, precis som människor, kan känna smärta, vara glada, bli ledsna eller deprimerade. Eftersom det ändå är uppenbart att det är en viss skillnad mellan till exempel mig själv och min katt, så kunde man ju förvänta sig att Singer skulle fortsätta sitt sökande efter svar, men det gör han inte. Det finns fog för att misstänka att vare sig Tännsjö eller Singer är speciellt intresserad av människans väl och ve.

Det finns åtminstone en filosof som presterat ett plausibelt svar på frågan vad som skiljer människan från djuren: hon heter Ayn Rand och pekar på det faktum att människan inte är utrustad med vare sig instinkter eller redskap i form av rovtänder, päls eller klor, men däremot med ett begreppsskapande förstånd – något som inte återfinns hos någon annan djurart på vår planet. Om förståndet alltså är nyckeln till människans överlevnad, så blir nästa fråga givetvis under vilka förutsättningar förståndet fungerar bäst, och under vilka förutsättningar det inte fungerar alls, och därmed har man lagt grunden för en moralfilosofisk diskussion som faktiskt handlar om människan qua människa. Eftersom moral bara är en fråga för varelser som tänker, och som är beroende av att tänka, så är det bara en fråga för människor.

Rand identifierar också under vilka generella omständigheter som förståndet blir obrukbart: tvång och hot om våld ("the use of force"). Redan på denna elementära nivå står det alltså klart att Tännsjös moralfilosofi är på kollisionskurs med den mänskliga naturen. Tännsjös Utopia med dess intellektuella centralism och ständiga hot för individen om att bli nedsövd och slaktad skulle bli ett skräckslaget samhälle där ingen, som inte hade lyckats komma åt något slags frisedel, skulle orka ägna sig åt något mer avancerat skapande än att odla potatis och bränna sprit för att försöka stå ut, en dag i taget.

Varför har Holmberg sådana svårigheter med att bemöta Tännsjös offermoral? Är det för att även han anser att handlingar, för att vara moraliska, måste ha en annan förmånstagare än aktören? Och hur skall han i så fall bemöta alla socialstatskramare som vill politisera en allt större del av samhället för att någon annan – undersåtarna – skall få förmåner/bidrag på tredje mans bekostnad? Välfärdssystemet är ett altruistiskt "ideal" där alla kan känna sig mer eller mindre självuppoffrande, men där kraven också ständigt växer på att "andra" skall offra allt mer. Den attityden är inte kompatibel med mänsklig kreativitet.

Uppenbarligen har altruismen en så dominerande roll att människor ibland inte ens inser att den är en morallära. Således skriver Per Skålén i sitt inlägg att "människor i högre grad styrs av egoism än moral" – som om egoism vore något annat än en moraluppfattning! I skenet av detta är det kanske inte så konstigt att människor har problem med att identifiera Torbjörn Tännsjös ondska.

Trafikdöden
av Jakob Meijling

Intressant nog tar Per Skålén upp biltrafiken som ett exempel på ett "system" där hundratals människor "offras" varje år utan att det skulle väcka någon större uppmärksamhet. Min omedelbara invändning är förstås att trafikdöden inte är något annat än en synnerligen oönskad bieffekt, och således inte alls jämförbar med ett nitlotteri vars själva existens skulle motiveras av "behovet" av organ för transplantationer. Skålén tycks mena att den begreppsmässiga grunden i "trafik" och "organnitlotteri" skulle vara "ett system i vilket människors liv offras slumpmässigt för en samhällsekonomisk större nytta." Den definitionen tål ingen granskning.

Men kopplingen mellan organdonation och trafikdöd finns redan idag. Notera den uppenbara orimligheten i att å ena sidan beklaga att den s.k. Nollvisionen spricker, och att å andra sidan beklaga den påstådda bristen på organ till transplantationer. Trafikolyckor måste vara det "bästa" sättet att få tag på friska och fungerande organ. Och hur kan det överhuvudtaget vara "brist" på organ? Alla friska människor föds med en komplett uppsättning; det finns ingen överskottsproduktion. Den som inte har tillräckligt från början brukar dö senast vid födseln.

Antag att Tännsjö istället för att slingra sig i sina moralfilosofiska resonemang skulle börja förespråka ökad dödlighet i trafiken för att säkra tillgången på material till transplantationerna. Hur länge skulle han då få hållas?

Dock förmodar jag att det skulle betraktas som "moraliskt ointressant" eftersom trafikdöden i ytterst ringa omfattning handlar om självuppoffring.

För en tid sedan skrev några läkare en larmartikel på DN Debatt om att det råder stor brist på organ för transplantationer. Varifrån – från vem – räknar dessa läkare med att organen ska komma? – POS.

Copyright © 2000, 2006 Per-Olof Samuelsson, Per Nilsson, Jakob Meijling
Får givetvis citeras med angivande av källa